Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ungdomsböcker’

Jag bestämde mig ganska tidigt för att läsa om Cirkeln, Eld och Berättelser från Engelsfors innan jag läste Nyckeln. Främst för att när jag läste Eld så var det lite svårt att komma ihåg vilka alla var och allt som hade hänt från Cirkeln. Jag gillar att böckerna har ett stort persongalleri och jag tycker att det är lätt att skilja dem åt men lite uppfriskning behövdes innan Nyckeln lästes.

Det var fantastiskt roligt att läsa alla fyra böckerna i ett sträck. Inte bara för att jag bättre kom ihåg allt och alla utan för att det var lättare att lägga märke till små ledtrådar och hints till vad som senare komma skulle.

9789186675967_200_cirkeln_pocket9789186969837_200_eld_pocket9789129677812_200_nyckeln_kartonnage9789129685770_200_berattelser-fran-engelsfors_haftad

För er som ännu inte läst böckerna så utspelar de sig i Dalarnas version av Sunnydale, en liten bruksort som förutom att inneha alla de kvalitéer en helt vanlig byhåla brukar ha – småstadsmentalitet, mobbing, klichéer, instängdhet och så vidare – har den också ett visst mått av magi i sin jord. Här vaknar sju häxor till liv, häxor som i Cirkeln börjar utforska sina krafter och i kommande böcker mer och mer får veta vad de är ödesbestämda att göra.

Jag älskade Cirkeln och Eld, inte bara för att de är bra fantasyböcker utan för att de också är så fantastiska småstadsskildringar – alla vi som växt upp i eller omkring ett litet samhälle lär känna igen oss till punkt och pricka och jag hyser inget tvivel om att de som inte gjort det ändå genom de här böckerna kan föreställa sig hur det är. Här finns de flesta stereotyperna men poängen är ju just att de verkligen finns, de finns i verkligheten också och de här tre böckerna gör dem verkligen levande. Det märks att författarna bryr sig oerhört mycket om sina karaktärer och det är, vid sidan av all fantastisk magi, böckernas absolut största behållning. Skiljelinjen mellan att vara ung och vuxen, barn och tonåring, är verkligen svidande verklighetsnära och magin förstärker mer än inkränktar på karaktärsbeskrivningarna.

Nyckeln i sig har också allt en avslutande bok i en trilogi bör ha. Den är spännande, men ändå tar spänningen inte över berättelsens kraft. Den är utforskande, samtidigt som den knyter ihop alla lösa trådar från de tidigare böckerna. Den är otroligt fint skriven. Och den fick mig att gråta mitt på centralstationen i Stockholm.

Slutligen läste jag om Berättelser från Engelsfors, serieromanen som utspelar sig någon gång mittemellan Eld och Nyckeln men som också tangerar tidigare och senare händelser. Den är ritad av flera olika serietecknare och vissa gillar jag mer än andra men överlag ger den verkligen en fin bild av Engelsfors som inte är långt ifrån den jag hade själv.

Läs, om du inte redan gjort det.

Read Full Post »

Jag var mycket förtjust i första boken i Mortal Instruments- serien, City of Bones. Jag tyckte om sammelsuriet av olika ”Downworlders” (varulvar, vampyrer och trollkarlar) och spänningen mellan dem och de Skuggjägare som lever för att utrota de city-of-bonesdemoner som letar sig fram till jorden från demondimensionerna. Downworlders är inte riktigt människor enligt Skuggjägarna men är heller inte demoner och i många år har de levt i en skör samlevnad som styrs av en överenskommelse de fyra släktena emellan. Men, som vanligt, så finns det någon som inte håller med och som tycker att Skuggjägarna borde renas och borde göra sig fria från samarbetet med Downworlders och utrota dem på samma sätt som demonerna. Någon som tycker att Skuggjägarna är den högsta rasen som ensam ska bestämma – tankegångar som drar väldigt fruktansvärda paralleller till vår egen historia.

Denna någon är Valentine, Skuggjägaren som är på jakt efter släktets mest heliga reliker: The Mortal Cup som kan skapa nya skuggjägare och svärdet som den första Skuggjägaren enligt sägnen fick av ängeln Raziel. Jag tycker Valentine är en otroligt bra skurk, inte bara för att Cassandra Clare genom honom skapar en hel del samhällskritik som är nog så relevant i dessa dagar där vi här i Sverige har ett rasistiskt parti i riksdagen och där många av nyheterna kantas av rasism, utan också för att han är mångsidig och framförallt mänsklig. Hur onda idéer han än har och hur äckliga de än är så är han inte den lobotomerade SuperSkurk som alltför ofta tar plats i sådana här berättelser. Det gör honom trovärdig, och genom det så mycket mer skrämmande. Det farliga med att göra SuperSkurkar så onda att de inte går att tro på är att de heller inte blir skrämmande.

Problemet med de här böckerna är dock att Cassandra Clare inte kan hålla sig till Valentine utan måste peta in en just sådan lobotomerad SuperSkurk i både andra och tredje boken. Både i City of Ashes och City of Glass är det en av de högst uppsatta inom Skuggjägarvärlden och det är ett väl beprövat begrepp: att låta högsta chefen vara obstinat och ha sådan hög tilltro till sin egen förmåga att ha rätt att hen vägrar lyssnar på de verkliga hjältarnas resonerande – även om högsta chefen alltid har fel i slutändan. Den första gången jag minns att jag irriterade mig på ett sådan grepp var när jag såg filmen Armageddon för säkert tio år sedan och många gånger har det blivit sedan dess.

Och varför inte? Vad är väl en bättre grogrund för spänning och revolution än den där våra hjältar tvingas kämpa mot överhögheten? Det här är ett beprövat begrepp av en anledning och ofta fungerar det – se bara på Hunger Games – men i fallet som är här, och som var i Armageddon, när skurken tas ifrån all mänsklighet och all förklaring till varför hen gör som hen gör blir det bara genomskinligt och tröttsamt. De olika inkvisitorerna i City of Ashes och City of Glass verkar bara vara obstinata för att de ska vara det, det finns ingen rim och reson i det. Dessutom är de båda oerhört sterotypa och det går att lista ut deras exakta karaktärsdrag på några få meningar i boken. De är sådana skurkar som verkar ha blivit ditplacerade bara för att hjältarna ska ha en överhöghet att kämpa emot, inte för att det gagnar historien på något sätt.

Då är Valentine en mycket bättre skurk. Det finns en gråskala runt Valentine som sträcker sig bortom till och med han själv och börjar i andra boken också inkludera Jace och Clare, personerna alla böcker kretsar kring. Det cirkulerar många – och dimmiga – frågor om vem han egentligen är och vad hans agenda är, även om det verkar nog så solklart ända från början. Det gillar jag.

Jag hoppas att den här tendensen försvinner i fjärde och femte boken. Som tur var så tog SuperSkurken mindre plats i City of Glass än City of Ashes så jag hoppas att det betyder att det går åt rätt håll – inte minst för att första boken, City of Bones, klarade sig fantastiskt bra utan just en sådan skurk. För förutom det så är det här oerhört spännande böcker, välskrivna och ganska roliga på sina ställen. Jag tycker mycket om många av karaktärerna och jag hoppas att de sista delarna inte gör mig besviken.

9781406307634_200_city-of-ashes_haftadcity-of-glass

Read Full Post »

Jag har länge velat läsa böcker av Roald Dahl, något jag länge trott att jag inte gjort under min uppväxt. Senaste gången jag var på biblioteket fick därför Matilda, Kalle och chokladfabriken och Häxorna följa med mig hem. Jag hade stora förväntningar, alla infriades.

9789129673999_200_matildaJag älskar Roald Dahls böcker. Den första jag läste var Matilda, den andra var Häxorna. Båda böckerna kändes märkligt bekanta, kanske är det för att jag faktisk har läst dem någon gång och sedan glömt bort det, kanske för att de är precis den typ av barnböcker jag tycker om. De är bisarra, underfundiga och fantasifulla och framförallt så står de på barnens sida. I Matilda är det just Matilda som har huvudrollen, en ovanligt smart sjuåring som minst sagt inte uppskattas av sina föräldrar och börjar i en skola där rektorn heter Fru Vidrigsson. Ja, ni förstår ju. De som hjälper Matilda är den snälla bibliotekarien och den snälla läraren och båda förstår att Matildas förmåga är något alldeles extra. Matilda börjar själv också förstå att hon kan använda sin förmåga för att hjälpa sig själv, klassen och den snälla läraren som är så rädd för rektorn. Just rektorn är nästan det mest fantastiska med boken, inte för det hon gör utan för att hon är en sådan skurk man verkligen ryser åt.

Också i Häxorna finns en ryslig skurk, det är Överhäxan som hotar att förvandla alla barn i England till möss. En nyligen 9789129678819_200_haxorna_kartonnageföräldralös pojke och hans mormor råkar hamna på samma hotell som Överhäxan och alla hennes underhuggare och självklart måste de göra någonting för att stoppa dem. Häxorna är också fantasifull, men mer rolig på sina ställen där Matilda mest är sorglig – även om den här också är sorglig. Men det fina med Roald Dahls böcker är också att han verkligen lyckas blanda det roliga och sorgliga att man kan skratta även medan man är ledsen över det som händer och det tycker jag är fint. Inte för att förringa det sorgliga utan för att ändå kunda se det fantasifulla och roliga, och kanske också lättare ta till sig sorgen.

9789129673937_200_kalle-och-chokladfabriken_kartonnageSist men inte minst läste jag Kalle och chokladfabriken, och även om det också i sig är en sorglig berättelse om Kalle Spann och hans fattiga familj som inte har råd att äta mer än kålsoppa, så är det också en mer humoristisk berättelse än de andra två. Kalle vinner till slut den eftertraktade guldbiljetten och får besöka Willy Wonkas chokladfabrik, en riktigt karnevalsland fylld av de mest märkliga uppfinningar och godis. Här finns visserligen också både roligare och verkligen mindre roliga stereotyper. Sammantaget var jag betydligt mer förtjust i Häxorna och Matilda.

Read Full Post »

Den här veckan är det recensionsvecka i bloggen, mest för att jag vill skriva om böcker jag läst under året som gått innan det nya (läs)året tar sin början. Faktum är också att jag läst en del böcker den senaste tiden jag inte haft så där fasligt mycket att säga om eller som jag inte vill säga så mycket om, mer än att jag tyckte om dem eller inte alls gillade dem.

9789129686470_200_stjala-the-show_kartonnageEn bok jag redan förra året inte var särskilt förtjust i var Only väg is upp, om Filippa som åker till London för att ansöka till The Royal School of Drama. Det mesta går vägen, och i uppföljaren Stjäla the Show får vi följa Filippas tid på scenskolan med allt vad drama det innebär, verkligt och spelat. Liksom i Only väg is upp finns det saker i Stjäla the Show jag tycker om, den är engagerande och på sina sätt väldigt verklighetsnära. Men det jag stör mig allra mest på, och det här ser jag som ett stort problem i boken, är fortfarande Filippa själv. I första boken var det hennes naivitet, i den här boken är det hennes ytlighet. Hon verkar inte ha så mycket vilja utan verkar leva sitt liv främst efter andra och efter vad man bör göra och hur man bör se ut. Visserligen vet jag, och minns jag, att det finns mycket man som tonåring sägs åt att göra och tycka men jag hade tyckt det varit långt mer fantastiskt med en huvudrollsinnehaverska som vågade stå på sig, lite åtminstone. Inte minst då en av hennes klasskamrater tar sig friheter under ett genrep. Ska jag gilla Filippa i tredje boken måste det hända saker.9789163869921_large_sulky-och-bebbe-regerar-okej

Jag har läst mycket barn- och ungdomsböcker den senaste tiden. En av dem är Sulky och Bebbe regererar okej av John Ajvide Lindqvist och Mia Ajvide, om Sulky och Bebbe som ger sig ut i världen och blir kompis med både det ena och den andra. Det var en minst sagt annorlunda barnbok, lite väl udda på sina ställen kanske men annars väldigt upplyftande och väldigt fint illustrerad.

jagenI höstas vann jag Jag, En i en tävling hos Lingonhjärta. Jag läste den ganska kvickt och blev visserligen lite överraskad av historien, men kanske hade den tagit mig med mer storm om jag inte hade vetat någonting om den innan. Nu hade jag ändå hört berättelsen om En och hur hen varje dag vaknar upp i en ny kropp, men med samma medvetande. Så har det varit hela Ens liv men under bokens början sker en stor förändring: En blir kär i Rhiannon, flickvännen till kroppen hen besitter just då. Även när En förflyttas till andra kroppar fortsätter hen att älska Rhiannon och gör allt hen kan för att vara med henne.

Jag tyckte ändå om den här boken, framförallt samhällskritiken som finns mycket väl inlindad i den. Samtidigt vill jag inte förklara för mycket om den och vad den handlar om för jag tror att det är just en sådan bok som måste smyga sig på lite, som själv måste förklara varför den är bra och vad den menar. Det är en väldigt annorlunda och stundals väldigt berörande bok som jag rekommenderar!

Read Full Post »

Revolution

MV5BMTAyMjQ3OTAxMzNeQTJeQWpwZ15BbWU4MDU0NzA1MzAx._V1_SY209_CR0,0,140,209_Jag älskade verkligen Hungerspelen- böckerna. Alla tre sträcklästes på två jullediga dagar för snart två år sedan och självklart är det som det alltid är med böcker man älskar så mycket – filmerna har väldigt svårt att leva upp till det.

Men jag tyckte verkligen om första filmen och jag blev förvånad över hur väl de lyckats gestalta rädslan och obehag som var så närvarande i böckerna. Skräcken, och spänningen är det verkligen inget fel på i tvåan, Catching Fire, heller och Jennifer Lawrence tycker jag gör en om möjligt ännu bättre skådespelarprestation än i första filmen. Katniss är visserligen en kick-ass-hjältinna men hon är inte bara det, hon blir också en motvillig symbol för den begynnande revolten och kastas mellan upproriskhet och en motvilja mot vad som behöver offras. Jennifer Lawrence gör det helt otroligt bra.

Faktiskt tyckte jag den här filmen var ännu bättre än Hunger games. För vad de verkligen lyckades med här var delvis att nästan exakt återge oerhört viktiga händelser från boken – som klockspelet, det var precis så jag hade tänkt mig det! – och delvis skapa just den pyrande känsla av uppror som jag tycker är det viktigaste med hela historien. Panem är en hårt styrd värld där de tolv distrikten arbetar för huvudstaden Capitol och varje år får betala för det tidigare upproret med en flicka och en pojke. De blir offer i Hungerspelen, en kamp på liv och död i en instängd arena där bara en kommer ut levande.

Men hur hårt styrt Panem än är så krävs det inte mer än den gnista Katniss sprakade till i slutet på första boken/filmen för att undergivenheten ska förvandlas till uppror. Det jag tycker de gestaltar så fantastiskt i filmen är just den känslan, en övergång från förtryck till revolt som sker oerhört sakta men ändå känns helt oundviklig. Catching Fire var mycket bättre än jag hade trott och jag är mer nyfiken än någonsin på tredje filmen.

Read Full Post »

Gycklarens arv

9789172995857_200_gycklarens-arvGycklarens arv kom hem till mig från Opal i somras, en bok jag då aldrig hade hört talas om och därför hamnade den på undantaget i läslistan – därför och på grund av att varken omslaget eller baksidestexten lockade mig särskilt mycket.

Men så läste jag Beroende av böckers recension och jag blev genast mer lockad av att plocka upp boken, vilket jag också gjorde för några veckor sedan och det tog inte lång tid att läsa ut den.

Kersti Vikström tar oss med till Nova, en del av Moderlandet i en onämnd tid och verklighet. Det är ett feodalsamhälle där ursprungsbefolkningen sollerna är slavar för överheten och de som kallas kontraktsarbetare inte har det mycket bättre. Även de arbetar oavlönat med liten chans att bli fri och som sådan kommer Esmeralda som tioåring till staden Corona för att arbeta som kammarjungfru åt guvernörens äldsta dotter.

Gycklarens arv börjar ganska långsamt men blir mer spännande efterhand – det är genom boken heller inte spänningen som är den största behållningen utan det ytterst trovärdiga samhälle Kersti Vikström bygger upp.  På många sätt liknar det svensk medeltid, på andra sätt inte. Det här är inte renodlad high fantasy med drakar och demoner, ändå får man en känsla av någon sorts annan värld. Det är lätt att få en känsla för världen och de som bebor den, det är också intressant hur världen är uppbyggd – och hemskt att tänka sig de sätt på vilken den påminner om vår egen flydda historia. En bok väl värd att läsa och blir det fler delar kommer jag fortsätta följa Esmeraldas historia.

Läs vad andra bloggare tyckt: Nilmas bokhylla, Fridas bokhylla, C.R.M. Nilsson.

Read Full Post »

För inte så länge sedan läste jag serien Skämmerskans barn av Lene Kaaberbøl och jag fullkomligt älskade den. Trilogin om Katriona är på flera sätt en helt annan berättelse, på vissa sätt är den liknande.

Också den här serien, som börjar med Silverhästen och fortsätter med Hermelinen och Isfågeln, utspelar sig i en medeltidsliknande värld. Katriona är dotter till värdshusägaren Tess och blir en dag alldeles förtrollad när hon får möta en marhäst – en häst som verkar tagen ur sagorna och som blir inledningen till Katrionas äventyr. Det som är spännande med den här världen, förutom själva berättelsen, är att det finns en dystopisk antydan – det sägs att mannen en gång förstörde jorden och därför har de förverkat sin rätt till den.

Också i den här serien får alltså könsroller och normer sig en känga, men kanske inte lika subtilt som i Skämmerskans barn. Här vänder Lene Kaaberbøl istället upp och ner på hela patriarkatet och låter kvinnorna vara de enda som får äga jord och får bestämma. Samtidigt går det att spåra vissa könsbestämda normer från vår egen värld, som att pojken ska vara den som uppvaktar flickan och flickan ska akta sig när hon går ut själv i mörkret och så vidare.

Ändå fungerar det här oerhört väl. Framförallt lyckas Lene Kaaberbøl synliggöra hur fullständigt tokiga de här normerna är, hur galet det är att ett visst kön ska ha mer privilegier än det andra och att vi borde bedömas efter vilka vi är, inte efter vilket kön vi har. Det blir till och med nästan roligt – och sannerligen en ironisk samhällsbetraktelse – när hon låter en av karaktärerna berätta om hur det går till i det barbariska Sydlandet, där kvinnorna tvingas att gifta sig med männen och då förlorar sin rätt till sig själva. Katriona blir förfärad när hon får höra att kvinnorna där anser vara mindre värda än männen och att kvinnorna bedöms efter sitt utseende. Så går det ju inte till i ett civiliserat samhälle…

9789129663877_200_silverhasten-historien-om-katriona-teresadotter_kartonnage9789129666670_200_hermelinen-historien-om-katriona-trivallia_kartonnage9789129668117_200_isfageln_kartonnage

Read Full Post »

Ett av de mer intressanta diskussionsämnen som dök upp under fantasylitteraturkursen i somras var det om genus och fantasy. Fantasygenren målas ibland ut som en av de genrer som har allra mest sunkiga könsroller, och jag kan både hålla med och tycka att det är lite orättvist.

För jag har läst många bra fantasyböcker som inte alls har de där sunkiga könsrollerna. Samtidigt har jag också läst en hel del fantasy som verkligen befäster tron att män är överlägsna kvinnor och att kvinnor mest ska vara snygga och tillhandahålla männen vad de vill ha. Det är synd att det är så, fortfarande.

Men varför? En stor del av förklaringen tror jag, åtminstone i high fantasy, går att hitta i medeltidsskildringen. När en författare väljer att bygga sitt samhälle på en värld som liknar vår medeltida, verkar det vara lätt hänt att dåtidens könsroller får hänga med. På köpet, liksom. Att en del författare verkar vilja skapa trovärdighet i sitt samhällsbygge genom att låta könsrollerna från medeltiden finnas kvar samtidigt som de stoppar in drakar i handlingen kan jag i och för sig tycka är en smula ironiskt. Och sorgligt. För det betyder inte att det samhället får en automatisk trovärdighet utan att sunkiga könsroller är något som är så inbyggt i vårt samhälle att en författare inte funderar på att ta bort dem ur sin medeltidsliknande värld, även om många andra ”äkta” medeltida sedvänjor tagits bort. Själva meningen med fantasy är väl att en författare kan skapa just sin egen värld med sina egna regler, så länge hen gör det trovärdigt?

Och så finns det den andra polen, de böcker och filmer som har en Stark Kvinna i huvudrollen. Kvinnan som likt en Xena krigarprinsessa klarar allt och som därmed påstås göra boken eller filmen feministisk. Jag tycker inte att den gör det, eftersom den Starka Kvinnan fortfarande är ett undantag, en normbrytare och lite annorlunda från de Vanliga Kvinnorna som inte alls är starka.

Och så tänker jag på seriefigurer som Buffy. Buffy har visserligen superkrafter, hon är vampyrdråpare och övernaturligt stark. Men samtidigt är hon också en helt vanlig tjej, hon går på high school och har också vardagens alla problem att ta itu med. En av fantasylitteraturkursens kursböcker ville påtala att Buffy är förminskad som karaktär, just för att hon inte är någon Xena krigarprinsessa utan den där vanliga tjejen som både bryr sig om att rädda världen och vara orolig för hur det ska gå i skolan. Boken menade att Buffy, som en söt och snäll liten tjej, aldrig kan vara feministisk.

Jag håller inte med. Är inte Buffy viktig som feministisk ikon, just för att hon är vanlig? Jag vill minnas att jag under min tonårstid hade mycket lättare att identifiera mig med Buffy än jag någonsin haft med Xena. Är det inte viktigare att visa att tjejer inte behöver vara Xena för att vara tuffa och starka?

Imorgon ska jag berätta om en fantasyserie som vänder upp och ner på könsroller och normer, nämligen Lene Kaaberbøls trilogi om Katriona Teresadotter. Vad har du för tips på bra fantasy som ifrågasätter traditionella könsroller?

Read Full Post »

Jag började min resa i Cassandra Clares Skuggjägar- värld med City of Bones, som är första boken i serien Mortal Instruments. Därefter läste jag, på en väns inrådan, de tre böckerna i prequel- trilogin Infernal Devices.

city-of-bonesDet var ett bra val. City of Bones är en fin introduktion till alla de platser, personer och övernaturligheter läsaren får bekanta sig med – sextonåriga Clary Fray är huvudpersonen och allt rullas igång när hon börjar se saker ingen annan gör och bekantar sig med de mystiska Skuggjägarna, under uppdrag att slåss mot de demoner som befolkar jorden.

I Infernal Devices ges sedan inte bara mer bakgrund till vilka Skuggjägarna är, Cassandra Clare dyker också djupare i händelser, platser och personer som jag minns från City of Bones och det är oerhört roligt att serierna är så sammanlänkande – samtidigt som man absolut kan läsa dem som fristående från varandra.

Det jag älskade med Infernal Devices var den morbida humorn och den groteska fantastin – det finns vissa scener  från de tre böckerna jag förmodligen alltid kommer ha på näthinnan. Riktigt så målande är inte City of Bones, även om det finns en stor portion humor även här så är den snarare sarkastisk. Fantasi finns det dock gott om även här, Clare håller sig inte till en sorts övernaturliga monster utan låter demoner, vampyrer och varulvar vandra New Yorks gator tillsammans med ett ganska läskigt brödraskap av…. bibliotekarier.

City of Bones är spännande så det förslår, men det är också stundtals väldigt intressant. Jag är oerhört förtjust i böcker som inte målar upp ondska som något svart och godhet som något vitt, här finns definitivt en gråskala som svajar både fram och tillbaka och det gillar jag verkligen.

Det här var ingen bok jag älskade sådär som man bara älskar sina favoritböcker, och jag tyckte mer om Infernal Devices. Men det var ändå en bok jag gillade och som jag sträckläste en sensommarkväll på balkongen. Utan att kanske vara extraordinär var det helt enkelt en bra bok, en bra stunds underhållning och en bra young-adult-urban fantasy. Jag kommer definitivt fortsätta läsa den här serien.

Läs vad andra bloggare tyckt: Vargnatts bokhylla, Skuggornas bibliotek, poplitt, Schitzo-cookies bokblogg.

Read Full Post »

För några veckor sedan skrev jag om en nyhet som nästan fick mig att ramla av stolen. J. K. Rowling ska skriva manus till en film som utspelar sig i Harry Potter- världen (dock förmodligen inte med Harry Potter själv i sig), och så fort nyheten slog ner började också diskussionerna gro om att det bara handlar om att mjölka pengar ur ett välfungerande koncept.

Jag vet inte, jag. Själv älskade jag Fantastic Beasts and Where to Find Them och Quidditch through the ages när de kom – ännu mer älskade jag sajten Pottermore när den släpptes förra året. Jag gör en viss skillnad på merchandise, böcker, sajter och allt vad det nu kan vara som släpps till följd av ett oerhört framgångsrikt populärkulturfenomen och inte är det minsta genomarbetat – och merchandise som verkligen har en tanke bakom, som tillför världen det tillhör något nytt och som verkar släppas snarare för fansens skull än för författarens pengakista.

I den första kategorin placerar jag böcker som The Twilight Companion – rätta mig här om jag har fel för jag har bara bläddrat igenom den – som bara innehåller exempelvis tidslinjer över historien, uppräknande av karaktärer i den och omslag av böckerna från olika länder. Också – tyvärr – platsar en hel del av böckerna släppta kring Tolkiens värld, många av dem innehåller historier som har väldigt lite nytt i dem och kan hittas i andra böcker – som exempelvis Hurins barn.

I den senare kategorin, däremot, vill jag gärna hitta både de båda ”skolböcker” som släppts av J. K. Rowling – Fantastic Beasts and where to find them och Quidditch through the ages, samt The Tales of Beedle the Bard. De innehåller visserligen en del fakta som vi redan fått i Harry Potter- böckerna men också mycket ny fakta och dessutom är de gjorda på ett mycket roligare sätt än de många ”movie companions” och ”book companions” out there. Rowling har gett ut böckerna under pseudonym -namnet på de trollkarlar som enligt historien skrivit böckerna. Dessutom har Fantastic Beasts and where to find them ett förord av Albus Dumbledore – hur kul? Dessutom var de första utgåvorna av de böckerna gjorda i samarbete med Comic Relief – som hjälper barn världen över.

Sist men inte minst är Pottermore en av de mest fantastiska hemsidor jag någonsin sett. Hemsidan är uppbyggd som en interaktiv Harry Potter- värld där man som användare blir sorterad i ett elevhem, får välja en trollstav och sedan utforska böckerna kapitel för kapitel. De olika scenerierna är fantastiskt tecknade och ofta väldigt roliga men det bästa av allt är ändå de olika historier som efterhand går att låsa upp och som berättar bakgrundshistorier till många av de personer, platser och fenomen som känns igen från Harry Potter- böckerna. Alltihop gratis.

Min cyniska sida vill ju naturligtvis påstå att även om det är gratis så lockar det säkert mer människor att köpa böckerna och därigenom tjänar ju författaren pengar ändå – men mitt nördhjärta vill ändå påstå att jag fullkomligt älskar det. Det är välgjort in i minsta detalj och det känns verkligen som ett projekt som gjorts för fansen. Detta gör att jag ändå har hög tilltro till den kommande filmen om Newt Scamander (författaren till Fantastic Beasts and Where to Find Them). Att göra en prequel om exempelvis James och Lily hade kanske inte fungerat då det befunnit sig för nära en historia som känns avslutad men att skapa en förhistoria som utspelar sig 70 år innan Harry Potter föds är kanske inte så dumt ändå – jag är väldigt nyfiken.

Vad tycker du om det här? Är det bara gjort för pengaskrammel eller finns det verkligt hjärta i det?

Read Full Post »

Older Posts »