Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘TV-Serier’

Många gånger var jag tveksam under läsningen av Buffy säsong 8. Det har pendlat upp och ner under läsningen och ibland har jag varit förtjust, ibland mindre så. De sista två albumen i säsong 8, Twilight och Last Gleaming, får nog sägas tillhöra den sistnämnda kategorin. Här kommer jag försöka förklara varför, och sammanfatta min läsning av säsongen. Jag utfärdar spoilervarning på säsongens generella tendenser, men inte på specifika händelser.

8500922Det som faktiskt är bra med Twilight och Last Gleaming är att jag här, mer än någonsin i den här säsongen, faktiskt kan höra karaktärerna säga replikerna, med betoningar och dialekter och allt. Det är kul. Det som inte är bra är att jag tror att Joss Whedon & co. en gång för alla har tagit sig vatten över huvudet.

Det som stör mig är att jag fortfarande inte är helt säker på om jag gillar det eller inte. På ett sätt tycker jag verkligen om när man utforskar en myt, gör något mer av en historia man skapat och ser vart vägen kan leda. Men på ett annat sätt kan man också gå för långt. Det jag verkligen inte gillar är att Buffy i sig själv, och det hon för mig alltid har stått för, går förlorat på vägen. Att vara stark i sig själv, att hitta styrka i sina vänner och att vara kick-ass fast man bara är en helt vanlig tjej egentligen – det har för mig alltid varit det stora med Buffy. Mot slutet av Twilight känner jag det inte längre, och även om jag är fascinerad så är det inte okej.

Buffy är något jag och en av mina vänner diskuterar gärna och ofta. Det spännande är att vi båda älskar Buffy men har ändå väldigt olika åsikter om vissa händelser och personer, både i TV-serien och seriealbumen. Hon kom häromdagen med ett ganska intressant påstående: hon sa att hon gillar de grafiska romanerna så mycket för att man med dem följde upp det stora steget i att byta medium med det stora steget att flytta Buffy & c:o totalt bort från Sunnydale. Bort från kontinenten, faktiskt. Och jag kan hålla med henne om att det nog hade känts fel om man helt försökt kopiera TV-seriens Buffy in i grafiska roman- världens Buffy, men samtidigt är en av mina stora invändningar mot grafisk roman- Buffy att Joss Whedon verkar ha tagit ut de stora svängar TV-seriemediet aldrig tillät. Som konsekvens är skurkarna större, värre och mer bad-ass än någonsin och det gör att den där närheten jag alltid tycker att man genom TV-serien alltid har känt till Buffy, försvinner på något sätt. De gånger humorn från TV-serien känns igen i de grafiska romanerna är det alltid någonting som glimtar till och det är också de gånger jag har skrattat högst och gillat mest.

En annan sak jag inte alltid har gillat med de grafiska romanerna är tecknarna. Det är olika tecknare för vissa album och vissa 9792887tycker jag är ganska slarviga. Nog för att det är många karaktärer i Buffy men ibland går det inte att se skillnad på exempelvis Kennedy och Faith och ibland har jag inte alls förstått att den där blonda personen ska vara Andrew och då har det gått lite för långt. Här kan jag inte låta bli att jämföra med en annan serie jag läser just nu, Locke & Key, som också har många karaktärer men där det inte alls är svårt att skilja dem från varandra. Det går att ge varje karaktär unika drag. Kanske är det de olika tecknarna i Buffy som försvårar det, kanske är det faktumet att de försökt basera dem så mycket som möjligt på TV-seriens karaktärer men då hade jag hellre sett en liten förändring och att man istället kan känna igen dem från album till album.

Jag har länge varit osäker på om jag ska läsa säsong 9. Av anledningar som jag inte tänker berätta här, då det är en ganska stor spoiler, tänker jag ändå göra det. Åtminstone tänker jag säga att jag är väldigt nyfiken, om än lite rädd för hur det kommer bli.

Read Full Post »

Förra året började jag läsa Buffy i serieform, närmare bestämt säsong 8 som tar vid där TV-seriens säsong sju slutar. Nu har jag läst sex album av säsongens åtta och lite mer än halvvägs igenom är jag väldigt kluven.

Det första albumet, The Long Way Home, var jag väldigt förtjust i. Det kändes som att de hade lyckats bevara karaktärerna från TV-serien, både till utseende och karaktär men allra bäst – i humorn. Det jag inte gillade var att det märktes så väl att Whedon & co. här fick leva ut alla fantasier om superskurkar de inte kunnat förverkliga med TV-serien, ibland blir det en smula överdrivet.

Jag gillar heller inte att det är olika tecknare i de olika albumen. Eller, rättare sagt så gillar jag en del tecknares stil bättre än andras. Några är mer detaljerade än andra, några har verkligen satt fingret på vem en karaktär är och några har gjort att man inte känner igen dem alls. Några har också fallit för frestelsen att rita kvinnorna på ett sätt och männen på ett annat – om jag säger urringning och öppna vs. stängda munnar så förstår ni nog hur jag menar. Jag gillar inte. Överlag var jag mindre förtjust i andra, tredje och fjärde albumen som alla har känts ganska spretiga.

Men jag tyckte femte albumet var klart bättre. Här finns humorn jag verkligen älskar, en nördhumor som är på sin topp på en resa Buffy och Andrew gör tillsammans. Det är så lätt att se det framför sig, samtidigt som det verkligen utvecklar relationerna från TV-serien och då, då är det fantastiskt bra.

Sjätte albumet, Retreat, tar en annorlunda väg än de föregående. Samtidigt så märks det att det går mot slutet av säsongen för det som tidigare varit fragmentariskt blir mer och mer samlat och en maffig slutstrid tar sin början i albumets slutskede. Det jag ändå gillade bäst med Retreat var att dråparnas krafter återigen börjar ifrågasättas och utforskas, och att Oz återigen kommer in i bilden. Det blir lite som en återgång till dåvarande Buffy, till TV-serien, samtidigt som det händer nya saker. Inte minst dras alla trådar ihop mer och mer och jag är väldigt nyfiken på de två sista albumen.

37671159307963X7815682304635385589984

Read Full Post »

Ett av de mer intressanta diskussionsämnen som dök upp under fantasylitteraturkursen i somras var det om genus och fantasy. Fantasygenren målas ibland ut som en av de genrer som har allra mest sunkiga könsroller, och jag kan både hålla med och tycka att det är lite orättvist.

För jag har läst många bra fantasyböcker som inte alls har de där sunkiga könsrollerna. Samtidigt har jag också läst en hel del fantasy som verkligen befäster tron att män är överlägsna kvinnor och att kvinnor mest ska vara snygga och tillhandahålla männen vad de vill ha. Det är synd att det är så, fortfarande.

Men varför? En stor del av förklaringen tror jag, åtminstone i high fantasy, går att hitta i medeltidsskildringen. När en författare väljer att bygga sitt samhälle på en värld som liknar vår medeltida, verkar det vara lätt hänt att dåtidens könsroller får hänga med. På köpet, liksom. Att en del författare verkar vilja skapa trovärdighet i sitt samhällsbygge genom att låta könsrollerna från medeltiden finnas kvar samtidigt som de stoppar in drakar i handlingen kan jag i och för sig tycka är en smula ironiskt. Och sorgligt. För det betyder inte att det samhället får en automatisk trovärdighet utan att sunkiga könsroller är något som är så inbyggt i vårt samhälle att en författare inte funderar på att ta bort dem ur sin medeltidsliknande värld, även om många andra ”äkta” medeltida sedvänjor tagits bort. Själva meningen med fantasy är väl att en författare kan skapa just sin egen värld med sina egna regler, så länge hen gör det trovärdigt?

Och så finns det den andra polen, de böcker och filmer som har en Stark Kvinna i huvudrollen. Kvinnan som likt en Xena krigarprinsessa klarar allt och som därmed påstås göra boken eller filmen feministisk. Jag tycker inte att den gör det, eftersom den Starka Kvinnan fortfarande är ett undantag, en normbrytare och lite annorlunda från de Vanliga Kvinnorna som inte alls är starka.

Och så tänker jag på seriefigurer som Buffy. Buffy har visserligen superkrafter, hon är vampyrdråpare och övernaturligt stark. Men samtidigt är hon också en helt vanlig tjej, hon går på high school och har också vardagens alla problem att ta itu med. En av fantasylitteraturkursens kursböcker ville påtala att Buffy är förminskad som karaktär, just för att hon inte är någon Xena krigarprinsessa utan den där vanliga tjejen som både bryr sig om att rädda världen och vara orolig för hur det ska gå i skolan. Boken menade att Buffy, som en söt och snäll liten tjej, aldrig kan vara feministisk.

Jag håller inte med. Är inte Buffy viktig som feministisk ikon, just för att hon är vanlig? Jag vill minnas att jag under min tonårstid hade mycket lättare att identifiera mig med Buffy än jag någonsin haft med Xena. Är det inte viktigare att visa att tjejer inte behöver vara Xena för att vara tuffa och starka?

Imorgon ska jag berätta om en fantasyserie som vänder upp och ner på könsroller och normer, nämligen Lene Kaaberbøls trilogi om Katriona Teresadotter. Vad har du för tips på bra fantasy som ifrågasätter traditionella könsroller?

Read Full Post »

Ett ganska bra mått på min allmäna trötthet just nu är att jag somnade över min kursbok på biblioteket i fredags eftermiddag. Till mitt försvar vill jag säga att vi a) hade haft handledarmöten och sedan pluggat nästan konstant sedan åtta på morgonen och b) det var en väldigt skön läsfåtölj.

Och kanske är en halvtimmes powernap på bibblan en underskattad grej, för jag var mycket piggare när det var dags för klassmiddag på kvällen och nästan mig själv på lördagen när jag och tre Umeå- bloggare (…med näsan i en bok, Bokblomma och Nobelprisprojektet) träffades på Bokcafé Pilgatan för en bloggfika. Det var jätteroligt att träffas och prata böcker, bloggar och annat. Det var fantastiskt roligt, det är alltid kul att träffa andra boknördar och bokbloggare!

Resten av lördagen gick åt till att hjälpa en kompis med ett projektarbete och halva första säsongen av New Girl. Jag gillade väldigt mycket med serien, men irriterade mig på vissa tråkiga antifeministiska klyschor. Som att man så ofta måste trycka in ett ”den fula ankungen blir en svan om hon tar av sig glasögonen och sätter upp håret”-moment, att en killes svinerier ursäktas med att tre andra killar är så fantastiskt fina och snälla och att serien hittills, efter ungefär fem avsnitt, ännu inte klarat Bechdel- testet. Men det jag gillade övervägde ändå, som att huvudpersonen får vara precis den hon är (undantaget sagda ankunge-moment) och framförallt att hon står upp för att vara den hon är. Det gillar jag.

På söndagen slog dock tröttheten till igen och jag släpade mig hem från jobbet, tanken var att jag skulle läst vidare i Possession som vi ska bokcirkla om på torsdag men den har väldigt svårt att fängsla mig. Nog är det en intressant historia, men när jag möttes av en trettio sidor lång passage med inklippta brev som var kursiverade gav jag upp. Kursiverad text i böcker är ett av mina stora hatobjekt och när den dessutom är miniliten och pågår i trettio sidor orkar jag helt enkelt inte längre. Jag tog upp Zelda vs. Patriarkatet istället och den fick mig att skratta tills jag fick ont i magen.

Slutsatsen av det här är att böcker, bibliotek och bloggande boknördar kan liva upp vilka genomtrötta pluggandar som helst!

Read Full Post »

37671Jag hade ganska låga förväntningar när jag började läsa The Long Way Home, första delen i säsong 8 av Buffy i serieform. Buffy är ju trots allt världens bästa TV-serie och även om jag visste att även de grafiska romanerna kommer från Joss Whedons penna så tvivlade jag.

Men jag blev glatt överraskad. Jag gillar verkligen The Long Way Home och det var mycket lättare att se TV-serien framför sig under läsningen än jag hade trott. Framförallt är det lätt att känna igen den underbara, sarkastiska, nördiga humorn. Jag gillar humorn även här och jag gillar att det ofta är detaljerna som gör att man känner igen karaktärerna från TV-serien.

Däremot saknar jag lite av verklighetsförankringen. Det försiggår väldigt mycket action och en hel del magi och även om det visserligen gjorde det i TV-serien också så fanns det ändå alltid en annan kamp vid sidan av – om att upprätthålla fasaden, om att samtidigt vara en dråpare och en helt normal tonåring. Ofta var det just kontrasten mellan underjorden och verkligheten som i Buffy satte tonen för karaktärernas utveckling.

Men inledningen av åttonde säsongen får helt klart godkänt och jag kommer definitivt fortsätta läsa dem.

Read Full Post »

199915Tales of the vampires är egentligen en fortsättning på Tales of the Slayers och är en slags spinoff till Buffy i serieform.

Men betydligt bättre än den vanliga spinoffen ofta är. Jag tror att det funkar att läsa den fristående också men jag kommer definitivt även läsa Tales of the Slayers för Tales of the vampires var alldeles underbart bra. Jag älskar omslaget, tecknat av Mike Mignola som gjort Hellboy, och jag älskar berättelserna och teckningarna som är inuti. Ofta alldeles fantastiskt fina och oftast alldeles underbart uppslukande.

Historierna kretsar kring en grupp unga Väktare som tränas genom att lyssna på en vampyr och hans livshistoria. Jag gillar ramberättelsen men ännu mer gillar jag de små historierna emellan som är skrivna och tecknade av olika konstnärer och författare och alltid har något eget särdrag. Dessutom gillar jag att Buffy, Xander, Angel och Dracula alla får göra gästinhopp – utan att ta över historien.

Det här var sista boken i min serieutmaning. En sammanfattning av vilka böcker som lästs i december kommer nog i början av nästa år (posta gärna era länkar här!) men jag kommer nog läsa grafiska romaner i fortsättningen också. Det var lite som att återkomma till något jag visste att jag gillade, men helt enkelt hade glömt bort på vägen.

Read Full Post »

Sedan i fredags har jag varit i Stockholm och inte gjort något särskilt alls förutom att ränna på stan med min pojkvän och tvinga mig själv att inte gå in i så många bokaffärer att jag till slut måste köpa någonting. Men nu, sen några timmar tillbaka i alla fall, är jag hemma igen och räddar min stackars RSS- läsare från att explodera av allt nytt som har hänt i bloggvärlden sen jag föll ifrån kontakt med internet i fredags. Min pojkvän, som just för tillfället är lite bosatt i Stockholm, har inget bredband och jag drar mig för att köpa mobilt bredband när jag redan har fast hemma. Men om två veckor ska jag lämna hemmet och datorn och bredbandet i – ve och fasa – sex dagar och nog känner jag mig lite som en internetberoende och gravt bloggskadad liten person men kan min RSS-läsare klara sig själv i sex dagar? Och tänk på allt jag missar! Som nu, när jag kommer hem och läser att Titti på Hellre barfota än boklös var i Stockholm samtidigt som jag och besökte just den Avenge Sevenfold- konsert min pojkvän försökte släpa med mig på och som enligt Titti var kanon. Så kan det gå! Och hårdrockskonsert blir det ändå för oss snart, biljetter till Helloween på Fryshuset den 11/12 är bokade och klara (och det är också då jag kommer vara borta från blogg- och internetvärlden om jag inte viker och skaffar mig ett mobilt bredband också). Dessutom läser jag hos Glory Box att Buffy ska göras som film och att Joss Whedon lämnas utanför, en stillsam följdfråga är ju hur de tänkte där? (Nej förresten, inte stillsam, Hur tänkte de där??? Och vem kommer vilja gå och se filmen? Inte Buffyfans, det känner jag på mig.)

Övrig tid i Stockholm har jag mest suttit och gapskrattat åt Allan Karlssons tokigheter i nyligen utlästa Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, medan min pojkvän då och då tittat åt mitt håll och undrat om jag är knäpp på riktigt (vilket såklart kan diskuteras). Allra värst var det när jag sent på kvällen, i sängen, läste om hur Allan skulle spränga räven i luften – ni som läst boken vet vad som händer – och jag i min övertrötthet fick ett skrattanfall jag knappt hämtade mig från. Jag var tvungen att lämna de tre sista sidorna åt morgondagen och ändå låg jag och fnissade ända tills jag somnade. Även jag har fallit för masspsykosen av denna bok, den är precis så rolig som alla säger att den är även om jag tappade intresset någonstans halvvägs – i ett par sidor eller så. Recension dyker upp sedan och nu ska jag återgå till läsningen av Flykten från Berganien – jag föredrar att hellre dra med mig två pocketböcker än en inbunden på tåget, på något sätt inbillar jag mig att det blir lättare och tar mindre plats…

Read Full Post »

Older Posts »