Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘spökligt’

Gotiska berättelser är en av mina stora svagheter. Speciellt när det kombineras med en ganska svart och lätt sarkastisk humor – och gärna fantastiska teckningar. Den senaste tiden har jag läst två serieromaner som ganska väl passar in på alla tre kategorierna, den ena visserligen mer än den andra. Och vilken tid passar väl bättre att skriva om dem än nu, när Halloween har lindat sina spökliga dimmor runt sinnena och hösten bara blir mörkare och mörkare?

9780943151878_large_nightmares-and-fairy-tales-v-1-once-upon-a-time_haftadI somras läste jag Once upon a time, första delen i serien Nightmares and Fairytales av Serena Valentino. Det var en ganska ruggig historia som säkert hade tjänat på kallt novemberregn istället för strålande majsolsken, men ändå lyckades den skapa en och annan kall kår längs ryggraden. Once upon a time berättar gamla sagor med ganska bisarra förvecklingar och förvridningar och berättaren är dockan Annabelle. Jag var till en början oerhört förtjust i den här serien, speciellt i det faktum att ganska snälla sagor gjorts väldigt groteska med rätt få medel – men det var också ganska lätt att tröttna på bilderna som allt som oftast var väldigt explosiva. Once upon a time följs av i nuläget tre grafiska romaner till, om jag läser dem får tiden utvisa.

Däremot var Edward Goreys De förryckta kusinerna och andra berättelser helt fantastisk, nästan från början till slut. indexTecknarstilen liknar den i Once upon a time men där Valentinos teckningar ibland föll över kanten och blev överdrivna, är Goreys bilder hela tiden suggestiva och implicita. De är otroligt fantasiväckande även om de ibland innehåller väldigt få element – eller förmodligen just därför. Gorey kan skapa en oerhört läskig stämning i en bild med väldigt få medel, fantasin sätts i rullning av små suggestioner och det är oerhört fascinerande.

Den andra anledningen till varför jag älskar Edward Goreys berättelser är för att han inte väjer för det morbida och groteska, min favorit är den inledande ramsan om ”The Gashlycrumb Tinies” – en av Goreys mest kända som också finns som egen bok. Det är en bisarr ramsa, men den är också ganska befriande i det att den inte väjer för någonting. Och, som resten av historierna, fantastiskt tecknad.

Read Full Post »

En ruskig helg?

Denna helgen lär det väl firas Halloween på både en och två ställen, fast det egentligen var i torsdags. Själv har jag haft två ruskigt stressiga veckor den senaste tiden och själva torsdagen var mest ruskigt sorglig eftersom det var dags att säga adjö till Umeå och framförallt till de fina vänner jag fått där. Det kommer inte dröja länge innan jag åker dit igen och hälsar på.

Hur det än blir med firande eller bara skräckfilmstittande ikväll vet jag inte än, men en halloweenhelg på den här bloggen vore väl inte en halloweenhelg utan minst några skräcktips?

9781840220735_large_the-phantom-of-the-opera_haftadNär man säger The Phantom of the Opera kanske det flesta tänker musikal. Jag tänker framförallt på gammaldags skräckkabinett, klaustrofobiska katakomber och samhällets rädsla för det som är annorlunda. Det här är en fantastisk roman där skräckromantiken flödar och instängdheten är ett faktum. Vill du se den på film men gärna tyr dig till en blodigare version än Andrew Lloyd Webbers musikal så rekommenderar jag Dario Argentos splatterskapelse.9789127087941_200_nar-anglar-dor_pocket

Blodet stänker också i en av mina favoritböcker, När änglar dör av Andreas Roman. Mytologi, krig och många intressanta, underliggande teman finns i den här boken som jag verkligen rekommenderar.

9515230039Vad vore väl ett skräcktipsinlägg utan en vampyrbok? Jag fortsätter på det inledande temat och tipsar om Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo. Blodet praktiskt rinner ur sidorna och den gotiska stämningen ligger lika tät och tjock som en oktoberdimma. En fantastisk och oerhört ruskig bokpärla för alla vampyrfantaster!9780061007224_large_the-exorcist_pocket

Slutligen, en riktig klassiker i sammanhanget – åtminstone i filmform. Men The Exorcist är inte bara en skräckfilm, det är också en bok som fullständigt skrämde vettet ur mig – perfekt en dimmig höstkväll som denna..

Vad läser du i helgen?

Read Full Post »

Förra hösten började jag läsa serien The Parasol Protectorate, en viktoriansk steampunk-tårta vars olika bottnar både bjuder på engelska seder och sociala regler, övernaturligheter i form av varulvar och vampyrer och en hel del ironi och svart humor som gör kraschen mellan normer och monster oerhört rolig. Men allra bäst med den här serien är utan tvivel huvudpersonen. I första boken, Soulless, upptäcker Alexia Tarabotti att hon är just själlös – en slags motvikt till varulvar och vampyrer som kan förvandla de till dödliga genom att röra vid dem. Serien fortsätter med Changeless och Blameless som jag också tyckte om.

Så har jag nu i nästan ett sträck läst fjärde och femte boken, Heartless och Timeless. Ett ganska bra mått på hur mycket bättre och bättre serien blir är att jag faktiskt kunde läsa båda efter varandra, tidigare har jag behövt lite avstånd mellan böckerna för att inte tröttna på språket och vissa av karaktärerna. Heartless känns på ett vis lite som en mellanbok, här skapas många trådar som inte riktigt får sitt avslut och det märks att Gail Carriger vill bygga upp något riktigt stort inför finalen i sista boken. Och faktiskt, så lyckas det. Även om jag kanske inte kommer minnas Heartless så länge så kommer jag definitivt komma ihåg Timeless, sista boken, hela serien och speciellt Alexia.

10339860timeless

Det jag fullkomligt älskar med Alexia Tarabotti är hennes fantastiska kompromisslöshet och hennes totala vägran att be om ursäkt bara för att hon är kvinna. Det jag älskar med Gail Carrigers sätt att framställa det viktorianska samhället är att hon inte viker för att det fanns en herrans massa sociala regler att förhålla sig till, men att Alexia ojar sig över det otroligt vulgära i att synas på stan utan handskar medan samma Alexia inte bryr sig ett dyft om att hon slår sig ner vid ett bord fyllt av män i full färd med att dricka whiskey och spela poker – hur mycket de sagda männen än rynkar på de fina viktorianska näsorna. Det jag också älskar med just de här situationerna är att Alexia inte gör det för att hon själv vill spela kort och dricka whiskey, hon har helt enkelt ett ärende hon inte anser kan vänta. Alexia ger totala fanken i att underställa sig de flesta regler vad gäller just kvinnligt och manligt, men hon behöver heller inte ikläda sig mansrollen för att göra det. Att göra henne manlig hade på ett sätt också varit att tvinga henne att anpassa sig efter männens villkor, men hon är helt enkelt den hon är och hon vägrar be om ursäkt för det. Det älskar jag. Det gör också att de gånger den viktorianska sedligheten faktiskt efterlevs – exempelvis i fallet hattar och handskar – blir det mer en kärleksfull, lätt överdriven och smått sarkastisk blinkning till ett tidevarv när en hatt faktiskt kunde hjälpa eller stjälpa en hel social karriär.

Det som jag också älskar med de här böckerna är att de, mitt i all komik och lättvindighet, också gör något nytt av vampyr- och varulvsmyten. Inte bara genom att introducera den själllösa Alexia, utan också genom att fundera över vad odödlighet egentligen gör med en, och om det verkligen är önskvärt i längden.

Jag är glad att jag läste den här serien. För även om det nog hade blivit lite för mycket att läsa dem i ett sträck, är de ändå oerhört underhållande och ibland, ganska tänkvärda.

Read Full Post »

En överhängande tanke har alltid dröjt sig kvar efter att jag läst en bok av Amanda Hellberg: ”visst borde hon skriva en renodlad skräckroman, utan det där obligatoriska deckarinslaget?” Det är skräcken jag tycker är allra bäst i Hellbergs romaner och det är alltid skräcken som dröjer sig kvar. Därför tycker jag Styggelsen är hennes bästa roman, därför blev jag oerhört nyfiken jag läste att hon skrivit en skräcknovell.17061042

Blå linjer börjar visserligen inte som man kanske är van att en skräckhistoria börjar. Snarare trodde jag att jag av misstag har fått en erotiknovell skickad till mig, men allteftersom jag fortsatte att lyssna började obehaget smyga sig på. Skräcken blir i berättelsen aldrig riktigt påtaglig utan stannar vid en vag obehagskänsla men det räcker nog så väl för att skapa en stämning. Blå linjer vad inte vad jag hade förväntat mig och kanske att jag tyckte att skräcken dröjde lite väl länge med att infinna sig men det här var helt klart en välskriven berättelse som lämnade efter sig en doft av ett vinterland och en aning om vad snödrivor kan dölja.

Mix förlag, 2013.

Köp den som e-novell här och ljudnovell här.

Read Full Post »

Det är sällan jag och min kärlek läser en bok av samma författare, samtidigt. Om det händer, är det alltid böcker av Stephen King. Stephen King är en av få gemensamma stjärnor på våra skilda författarhimlar och det är, med få undantag, bara Stephen Kings böcker som vi någonsin kan enas om.

Det var inte så många år sedan jag upptäckte Stephen King, men sedan jag gjorde det har det inte gått många månader utan att jag har känt mig tvungen att läsa en King-bok. Igår började jag läsa Carrie. Jag ville gå tillbaka i historien, läsa boken som startade allting och som har blivit så omtalad. Trettio sidor in i den finns det en känsla som överskuggar alla andra: ångest.

Min kärlek läser just nu Full dark, no stars. När jag igår morse frågade honom vad han tyckte om den inledande novellen, 1922, satte han med ett enda ord fingret på den känsla som har stannat kvar i mig ända sedan jag själv läste den: ”ångest”.

För det är, som King-helgens anordnare Fiktiviteter inledde med att säga, inte i den faktiska skräcken som Stephen King skapar den största rädslan. Det är den gnagande, rytande, innersta ångesten som är det allra mest skrämmande, det allra mest fascinerande, med Stephen Kings författarskap. De böcker jag älskat mest har varit de där jag inte blivit mest skrämd av spöken, vampyrer, clowner eller råttor – även om jag har blivit nog så rädd för dem – utan för de där en människas självvalda eller påtvingade isolering från sig själv eller mänskligheten skapar just den där ofrånkomliga ångesten.

De som är outsiders, de som lever vid sidan av samhället. Mike Noonan i Bag of Bones, fader Callahan i Salem’s Lot, barnen i It. Carrie, i boken med samma namn som jag nyss påbörjat. Stephen King beskriver ensamheten och utanförskapet på ett sätt som känns så verkligt att det är mer påtvingade än skräcken, vampyrerna och övernaturligheten.

Jag har inte läst många sidor i Carrie än, och även om Carrie redan har börjat upptäcka att hennes förmåga till telekinesi kan användas för att slå tillbaka mot mobbarna, är det inte den känslan som först slog mig och ännu inte lämnat mig. Det är istället en oerhörd sympati för en flicka som valts ut att bli offer för mobbarnas alla nycker, som på grund av att hon är annorlunda blir det perfekta föremålet att hacka på. Kanske detta kommer att ändra sig under läsningens gång – jag har inte sett filmen så jag vet inte vad som kommer hända – men det är något jag känner igen från många av Stephen Kings böcker.

Däremot kan jag inte sätta fingret exakt på vad det är. Om det är att Stephen King hämningslöst lämnar ut sina karaktärers innersta tankar till läsarens beskådan, om det är att de i sitt handlande och tänkande ofta känns så mänskliga trots de märkliga omständigheter de ofta hamnar i. Eller, om det är tanken som så ofta dyker upp: ”tänk om jag…?

Kanske det är en kombination av alla de anledningarna. Vad som är säkert är att det är få författare som så totalt lyckas föra in mänskligheten i skräcken, kan få läsaren att känna sympati för de drabbade och få ångest för deras ångest. Det är få författare som lyckas komma så nära läsaren med sin människoskildring, oavsett om boken tar plats i en liten småstad i Maine eller på ett high school på 1970- talet.

Det är få, och Stephen King är en av dem.

Read Full Post »

The Infernal Devices är en prequel till serien The Mortal Instruments och utspelar sig i ett viktorianskt London fullt av seder och bruk, clockwork-angelgrådaskigt väder och framförallt – vampyrer och trollkarlar i överflöd. Jag tänker inte spoila handlingen i de två senare böckerna i serien men jag tänker berätta att första boken, Clockwork Angel, presenterar oss för Skuggjägarna i Londons Skuggjägarinstitut: människor som har ängeln Raziels blod rinnande i sina ådror och som tilldelats uppdraget att hålla jordens demoner i schack.

Det är dock inte bara demoner som befolkar den Londons undre värld vi då och då får komma i kontakt med. Ganska snart gör första bokens huvudperson sitt inträde i historien: den mystiska Tessa som åker från New York till London för att bo där med sin bror Nate men som istället korsar The Dark Sisters gotiska och halvt tokiga väg. Ett underbart utsvävande i mörka fängelsehålor, groteska mord och en hel del mörka sinnelag tar sin början – den här serien öppnar verkligen starkt för någon som vurmar för det fiktiva viktorianska Londons all smuts och blod.

Den ständigt svävande smog som hänger tung över London får här också symbolisera mer än miljöförstörelse: det är en ny tid som gör sitt brutala intåg i Skuggjägarnas liv, en ålder där mekanik driven av plåt och olja blir ett större hot än de tusentals år gamla demonerna. Där Mortal Instruments kan benämnas urban fantasy tar istället Infernal Devices klivet över till steampunk och det är ett fängslande byte av sceneri – även om Cassandra Clare hänger upp sig lite väl mycket på de viktorianska sedvänjorna.

Det är nämligen ganska mycket kärlek i de här böckerna. Mycket höviskhet, ädelmod och framförallt otroligt mycket osjälviskhet – allting uppburet av en nobel vältalighet som visserligen säkert bars upp av viktorianska tungor men som blir alldeles för tung i den här berättelsen – och alldeles för överdriven för att vara trovärdig.  Cassandra Clares största talang ligger otvetydigt i att beskriva det groteska, mörkt gotiska och lätt sinnesfördrivna med en så målande penna att det nästan blir lite för mycket att föreställa sig det – därför är det lite synd att så mycket av andra och tredje boken i Infernal Devices, Clockwork Prince och Clockwork Princess, ägnas till så stor del åt den osjälviska kärleken och alldeles för lite åt de groteska uppfinningarna och blodtörstiga demonerna.

9781406321333_large_the-infernal-devices-bk-2-clockwork-prince_haftad9781406330397_200_clockwork-princess_haftad

Det finns också en hel del logiska luckor i de här böckerna. Att Skuggjägarna döljer sig själva för omvärldens ögon med ”glamour” är en intressant idé men slarvas ganska ofta bort, och jag kan inte låta bli att fundera på hur Skuggjägare från hela världen i slutet av 1800- talet helt plötsligt kan befinna sig i London – med någon dags varsel. Nej, något varv till med redigeringspennan hade inte skadat men överlag var jag ändå väldigt förtjust i de här böckerna. Som helhet är det en mycket läsvärd serie, inte minst för att Clares groteska humor och morbida scenerier är minst sagt underhållande – och ibland alldeles för lätta att se framför sig.

Read Full Post »

9175250519Anna klädd i blod är en bok som verkligen hamnar i blickfånget. Jag fick syn på den mitt i en jättestor bokhög på ett bibliotek i vintras och blev oerhört fascinerad, både av titeln och omslaget. Det är fantasieggande, spökligt och inte minst oerhört snyggt.

Det ska erkännas att jag också var heligt skraj under läsningen, och då var det inte ens mörkt ute. När jag lagt boken åt sidan bleknade dock det mesta bort ganska snabbt, men vissa scener var svåra att inte se på insidan av ögonlocken efteråt (kattälskare, känn er varnade). Kanske hade Anna klädd i blod varit ännu läskigare om Kendare Blake fokuserat mer på skräcken än på faktumet att det är en ungdomsbok – vissa passager och repliker känns ditplacerade för att det är något som ”borde” finnas i en ungdomsbok. Här finns också inte bara en, utan två, obligatoriska kärlekshistorier varav en är ganska söt och den andra inte helt trovärdig.

Beroende av böcker- Ela varnade för att inte ha för höga förväntningar. Jag kan skicka vidare den varningen (och samtidigt tacka för varningen) för Anna klädd i blod är inte lika fantastisk och gåtfull som den tjusiga framsidan och titeln utlovar. Men den är helt okej som skrämselhickaframkallande underhållning och dessutom en verklig bladvändare.

Andra som också läst: Bibliotekskatten, Skuggornas bibliotek, Book Nightingale.

Read Full Post »

Older Posts »