Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skräck’

Gotiska berättelser är en av mina stora svagheter. Speciellt när det kombineras med en ganska svart och lätt sarkastisk humor – och gärna fantastiska teckningar. Den senaste tiden har jag läst två serieromaner som ganska väl passar in på alla tre kategorierna, den ena visserligen mer än den andra. Och vilken tid passar väl bättre att skriva om dem än nu, när Halloween har lindat sina spökliga dimmor runt sinnena och hösten bara blir mörkare och mörkare?

9780943151878_large_nightmares-and-fairy-tales-v-1-once-upon-a-time_haftadI somras läste jag Once upon a time, första delen i serien Nightmares and Fairytales av Serena Valentino. Det var en ganska ruggig historia som säkert hade tjänat på kallt novemberregn istället för strålande majsolsken, men ändå lyckades den skapa en och annan kall kår längs ryggraden. Once upon a time berättar gamla sagor med ganska bisarra förvecklingar och förvridningar och berättaren är dockan Annabelle. Jag var till en början oerhört förtjust i den här serien, speciellt i det faktum att ganska snälla sagor gjorts väldigt groteska med rätt få medel – men det var också ganska lätt att tröttna på bilderna som allt som oftast var väldigt explosiva. Once upon a time följs av i nuläget tre grafiska romaner till, om jag läser dem får tiden utvisa.

Däremot var Edward Goreys De förryckta kusinerna och andra berättelser helt fantastisk, nästan från början till slut. indexTecknarstilen liknar den i Once upon a time men där Valentinos teckningar ibland föll över kanten och blev överdrivna, är Goreys bilder hela tiden suggestiva och implicita. De är otroligt fantasiväckande även om de ibland innehåller väldigt få element – eller förmodligen just därför. Gorey kan skapa en oerhört läskig stämning i en bild med väldigt få medel, fantasin sätts i rullning av små suggestioner och det är oerhört fascinerande.

Den andra anledningen till varför jag älskar Edward Goreys berättelser är för att han inte väjer för det morbida och groteska, min favorit är den inledande ramsan om ”The Gashlycrumb Tinies” – en av Goreys mest kända som också finns som egen bok. Det är en bisarr ramsa, men den är också ganska befriande i det att den inte väjer för någonting. Och, som resten av historierna, fantastiskt tecknad.

Annonser

Read Full Post »

En ruskig helg?

Denna helgen lär det väl firas Halloween på både en och två ställen, fast det egentligen var i torsdags. Själv har jag haft två ruskigt stressiga veckor den senaste tiden och själva torsdagen var mest ruskigt sorglig eftersom det var dags att säga adjö till Umeå och framförallt till de fina vänner jag fått där. Det kommer inte dröja länge innan jag åker dit igen och hälsar på.

Hur det än blir med firande eller bara skräckfilmstittande ikväll vet jag inte än, men en halloweenhelg på den här bloggen vore väl inte en halloweenhelg utan minst några skräcktips?

9781840220735_large_the-phantom-of-the-opera_haftadNär man säger The Phantom of the Opera kanske det flesta tänker musikal. Jag tänker framförallt på gammaldags skräckkabinett, klaustrofobiska katakomber och samhällets rädsla för det som är annorlunda. Det här är en fantastisk roman där skräckromantiken flödar och instängdheten är ett faktum. Vill du se den på film men gärna tyr dig till en blodigare version än Andrew Lloyd Webbers musikal så rekommenderar jag Dario Argentos splatterskapelse.9789127087941_200_nar-anglar-dor_pocket

Blodet stänker också i en av mina favoritböcker, När änglar dör av Andreas Roman. Mytologi, krig och många intressanta, underliggande teman finns i den här boken som jag verkligen rekommenderar.

9515230039Vad vore väl ett skräcktipsinlägg utan en vampyrbok? Jag fortsätter på det inledande temat och tipsar om Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo. Blodet praktiskt rinner ur sidorna och den gotiska stämningen ligger lika tät och tjock som en oktoberdimma. En fantastisk och oerhört ruskig bokpärla för alla vampyrfantaster!9780061007224_large_the-exorcist_pocket

Slutligen, en riktig klassiker i sammanhanget – åtminstone i filmform. Men The Exorcist är inte bara en skräckfilm, det är också en bok som fullständigt skrämde vettet ur mig – perfekt en dimmig höstkväll som denna..

Vad läser du i helgen?

Read Full Post »

Ofta är gångerna en boks titel fått mig att nappa åt mig den på biblioteket. Ofta är gångerna framsidan sedan övertygat mig att jag vill läsa den, oavsett vad den handlar om. Mer sällan är berättelsen mellan pärmarna så motbjudande att jag lägger boken med framsidan nedåt bredvid mig på sängbordet när jag ska sova.

djavulen-hjalpte-migOm jag kan sova. Djävulen hjälpte mig som till största delen utspelar sig på en fattig gård i Skåne under slutet av 1800- talet är vidrig och omskakande, och ändå bygger den på faktiska händelser. Kanske är det just därför jag blir så rädd för den, för Caroline Eriksson har tagit historiskt material och blandat ihop det med fiktiva antaganden till en berättelse som känns trovärdig mitt i allt det som känns så obegripligt, och det är just där den skrämmer som mest.

I skånska Yngsjö är Anna Månsdotter och hennes son Per anklagade för mord på Pers hustru, Hanna Jonsdotter. Parallellt med att vi får följa rättegången mot Anna och Per får vi också följa de händelser som leder till mordet: Pers far som dör, Pers möte med Hanna, bröllopet och Hannas växande missmod när hennes liv på gården kantas av rädsla för svärmodern snarare än den nygiftas lycka.

Att ha två berättelser löpande parallellt är inte alltid ett grepp som är lyckat, men här fungerar det väl. Bokens behållning är inte spänningen i vad som kommer hända Hanna, för det vet läsaren från i stort sett första sidan. Inte heller i hur rättegången kommer gå, för även det berättas tidigt. Istället är det i psykologin och i närvaron som följer på Caroline Erikssons täta språkdräkt den verkliga skräcken finns, scenario på scenario målas upp och är nästan alldeles för lätt att föreställa sig. Jag tycker oerhört mycket om språket i den här boken, det känns ålderdomligt men inte tillkämpat. Obehaget som Hanna Jonsdotter känner mer och mer blir också läsarens obehag.

Men samtidigt som jag har lätt att föreställa mig skräcken, lätt att känna Hannas rädsla och lätt att se historien rullas upp framför mig, har jag också svårt att förstå de bakomliggande orsakerna till vad som händer på gården. Jag har inte läst någon faktabok om Yngsjömordet men jag vill gärna göra det nu för jag tycker Djävulen hjälpte mig har många hål, framförallt när det gäller Anna Månsdotter. Ibland tycker jag Caroline Eriksson tar en ganska enkel väg ut, som att exempelvis göra brottsoffret till en förövare i sin tur. Jag hade gärna velat veta mer om Anna som person, istället blir hon mest ett girigt monster. Hon är visserligen ett effektivt monster och jag blir ibland nog så rädd för hennes uppenbarelse, men min rädsla har mer förklaringar i hur väl Hannas Jonsdotters rädslor är beskrivna snarare än i beskrivningen av Anna Månsdotter. Fiktiviteter, som var mer påläst än jag innan hon läste boken, skriver också om problematiken med Annas personlighet i den här boken och ger dessutom ett boktips jag absolut ska kolla upp.

Andra bloggare som läst: Litteraturmagazinet, Sagan om sagorna, Bokfetischist, …med näsan i en bok.

Read Full Post »

Jag gillade första och andra samlingsvolymerna av grafisk roman- Buffy. Säsong åttas tredje och fjärde samlingsalbum, Wolves at the gate och Time of your life, gillade jag inte riktigt lika mycket. Jag tyckte grundhistorien fick vika undan för experimenterande med science-fiction som inte kändes riktigt klockrent, och att superskurken fick dyka upp mest för syns skull. De här albumen tycker jag är de spretigaste hittills. Dock fanns det ändå saker jag gillade med det, som den ibland uppdykande humorn som känns så typisk Buffy TV-serien, och en aning om större saker som kan vara på gång.

7815682304

Jag ser ändå fram emot att läsa femte albumet, Predators and Prey.

Read Full Post »

84415Igår var det Skräcklördag här i bloggen, skräck i kortformat var temat och jag skrev om tre ljudnoveller jag verkligen gillade. Idag känner jag däremot att jag har lite svårt att släppa ifrån mig temat, därför dröjer jag mig kvar lite vid det idag. ”Skräck i kortformat” behöver ju inte bara gälla noveller och det finns ju andra sätt än med noveller man kan säga det väldigt bra på väldigt få sidor.

Det finns ju också grafiska romaner, och så finns det väldigt bra grafiska romaner.

För några veckor sedan läste jag Kim W. Anderssons Love Hurts och jag älskade varenda sida av den. Även om det gått ett tag sedan jag läste den har jag inte alls svårt att minnas den och det som främst stannar kvar i minnet är de fantastiska teckningarna och förutsättningen att kärleken alltid sällskapas av smärtan – och ibland av vansinnet. Love Hurts är uppdelad i många små berättelser och några är riktigt skruvade, men skruvade på det bra sättet, det sättet som får en att tänka ett steg längre och förundras och småle över en upplösning av en historia man kanske inte hade förväntat sig men ändå anat någonstans vid horisonten. Kim W. Andersson utmanar föreställningen om det normala men vidhåller den om att kärlek varar i evighet. Frågan är bara i vilken evighet.

Under det senaste året har jag återupptäckt den grafiska romanen, och sakta men säkert har jag också insett vilken typ av grafisk roman jag älskar mest. Det är just den färgstarka, den där morbiditet och groteskhet får regera utan de fängsel det skrivna ordet ibland – men inte alltid – ger. Samtidigt får det gärna finnas en viss subtilitet, och en bra historia är ett absolut krav. Love Hurts är bevis på alla tre nämnda saker och därför älskar jag den. Kanske det också finns ett stråk av nostalgi med i det hela, Love Hurts påminner mig ibland om de skräckserier från 60- och 70- talet min mamma samlade på sig under sin ungdom och sedan magasinerade i en jättelåda i förrådet. Gissa vem som i sin yngre ungdom satt inklämd mellan vinterjackor, skidpjäxor och allehanda bråte och med skräckblandad förtjusning bläddrade igenom varenda en?

Read Full Post »

Skräcklördag: Ankomst

Det är fredageftermiddag. Jag är på väg hem efter en förskräckligt tråkig föreläsning om statistik och en hel veckas intensivt pluggande, jobbande och för lite sovtimmar hänger mig i hasorna. Det är en halvtimmes promenad hem och under inflytande av knastrande höstlov under mina skor, regnruggigt väder och allmänt vemod bestämmer jag mig för att lyssna på Caroline L. Jensens skräcknovell Ankomst.

Och plötsligt är jag inte lika trött längre. Världen är fortfarande höstgrå och vinden sliter lika hårt i mitt paraply, men något annat har också uppenbarat sig i höstrusket. Jag känner mig tvungen att kika bakom mig. Jag bara måste, trots att jag vet att det inte är någonting där. En smygande känsla av övernaturlighet har sällat sig till tröttheten, gjort mig klarvaken och i sällskap har den en sällsam rädsla för ordet Ankomst.

Jag är oerhört imponerad av Caroline L. Jensens sätt att bemästra både den subtila och den uttryckliga skräcken, här förenade i en berättelse som sakta men säkert blir rysligare och rysligare på sin väg mot det obönhörligt fasansfulla slutet. Blod och splatter blandas med en smygande, tyst känsla om att något inte står riktigt rätt till. Det är en gastkramande blandning som inte blir mindre skrämmande av att det hela inleds med en GPS som får fnatt och leder berättelsens huvudperson ut mitt i ingenstans och rätt in i en mardröm. Berättelsen skrämde mig oerhört, särskilt i kombination med en fantastisk uppläsning av Camilla Jern.

Kanske kommer jag aldrig våga skaffa mig en GPS efter det här. Jag har definitivt en känsla av att jag hela mitt liv kommer vara lite, lite rädd för ordet ”Ankomst”.

Mix förlag, 2013.

Read Full Post »

Skräcklördag: Kallelsen

Den andra ljudnovellen i helgens skräcktema är skriven av ingen mindre än Helena Dahlgren från Dark Places. Kallelsen är en Lovecraft- doftande skapelse som tar oss med till ett kargt, regnigt och kallt västkustlandskap där en kvinna sitter tillsammans med sitt lilla barn och väntar på att hennes man ska komma hem från hummerfisket. Men när han väl gör det verkar det inte vara samma man som hon lärde känna.

18132416Jag tyckte mycket om Kallelsen. Framförallt gillade jag stämningen, den råa havsvinden verkar smyga sig in i varje vrå och obehaget som växer är påtagligt. Jag gillar också de subtila tecknen på att allt inte är som de ska, och den råa skräcken som tar över när katastrofen närmar sig. Mycket fin novell som passar väldigt fint i höstrusket!

Det enda jag har att anmärka på har ingenting med själva berättelsen att göra. I början och slutet av uppläsningen nämns författaren som ”Helena Dahlberg”. Lite slarvigt korrekturfel, kan jag tycka.

Mix förlag, 2013.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »