Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skräck’

The Terror – Dan Simmons

Arktis. 1830- talet. Midvinter. Totalt mörker, och en skrämmande närvaro ute på den ogenomträngliga isen.

terrorDet är miljön läsaren av The Terror kastas in i med hänsynslös brutalitet, och det dröjer inte länge innan det känns som att kylan och skräcken kryper sig på med lika obarmhärtig frenesi hos läsaren som hos de fastfrusna sjömännen. Två skepp har satt ut från England för att leta efter den mytomspunna Nordostpassagen, en sträcka öppet vatten genom Nordpolen som ska öppna upp handelsvägarna mot Kina och östra Asien och därmed stärka det brittiska imperiet. Men berått mod räcker, som så sällan, inte länge och övermodighet hos kaptenerna gör att de blir tvungna att övervintra med skeppen fastfrusna i isen. Som om det inte vore nog, så lurar också en övernaturlig skräck i isen och mörkret.

Dan Simmons är en fantastisk författare som både lyckas bygga upp stämningen med en gång och sedan behålla den genom 900 sidor kyla och skräck. Historien berättas i etapper, jag vill helst inte säga för mycket men det är imponerande att jag som läsare aldrig tappar bort mig bland olika tidsplan, ställen och personer.

Det är också imponerande att, mitt i all skräck och kyla, göra bakgrundshistorien och karaktärerna så intressanta. Jag läser inte bara vidare för att få reda på hur det går eller för att få veta hur många som överlever eller inte överlever, jag vill också veta vilka de är. De flesta av dem, vissa önskar jag helt enkelt dit pepparn växer. Men många av dem utvecklas med historiens gång, och bilden av dem förändras också under tiden man läser. Det är inte bara kylan och det övernaturliga som skrämmer, det är den psykologiska skräcken som är det allra värsta. Jag kan många gånger inte låta bli att föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig där, fastfrusen, avskärmad från all civilisation och utlämnad till allsmäktig nåder och vad som verkar vara onda krafter i rörelse.

Hu.

Annonser

Read Full Post »

Klockan tickar

Om bara några dagar är det ett nytt år. Men klockan tickar även för min favoritserie för tillfället, Locke & Key av Joe Hill och Gabriel Rodriguez. Jag har nu bara ett album kvar i serien och femte albumet, Clockworks, gör verkligen skäl för sin titel.

locke-key-volume-5---clockworksHär händer det verkligen saker, och här börjar verkligen nedräkningen till slutet och upplösningen. Redan i förra albumet började trådarna dras ihop kring det spöklika huset Keyhouse och familjen Locke som flyttade dit efter att barnens pappa blivit ihjälskjuten. Mer och mer av berättelsens fingrar börjar söka sig bakåt i tiden och vad jag tidigare tyckt varit förvirrande, börjar verkligen lösa sig. Jag älskar hur historien djupnar för varje album utan att bli alldeles för invecklad, och jag älskar hur varje sida i varje album är så minituöst tecknad och fantasifullt målad. Det här är mitt favoritalbum i serien hittills, och jag både vill och inte vill läsa sista.

Read Full Post »

Många gånger var jag tveksam under läsningen av Buffy säsong 8. Det har pendlat upp och ner under läsningen och ibland har jag varit förtjust, ibland mindre så. De sista två albumen i säsong 8, Twilight och Last Gleaming, får nog sägas tillhöra den sistnämnda kategorin. Här kommer jag försöka förklara varför, och sammanfatta min läsning av säsongen. Jag utfärdar spoilervarning på säsongens generella tendenser, men inte på specifika händelser.

8500922Det som faktiskt är bra med Twilight och Last Gleaming är att jag här, mer än någonsin i den här säsongen, faktiskt kan höra karaktärerna säga replikerna, med betoningar och dialekter och allt. Det är kul. Det som inte är bra är att jag tror att Joss Whedon & co. en gång för alla har tagit sig vatten över huvudet.

Det som stör mig är att jag fortfarande inte är helt säker på om jag gillar det eller inte. På ett sätt tycker jag verkligen om när man utforskar en myt, gör något mer av en historia man skapat och ser vart vägen kan leda. Men på ett annat sätt kan man också gå för långt. Det jag verkligen inte gillar är att Buffy i sig själv, och det hon för mig alltid har stått för, går förlorat på vägen. Att vara stark i sig själv, att hitta styrka i sina vänner och att vara kick-ass fast man bara är en helt vanlig tjej egentligen – det har för mig alltid varit det stora med Buffy. Mot slutet av Twilight känner jag det inte längre, och även om jag är fascinerad så är det inte okej.

Buffy är något jag och en av mina vänner diskuterar gärna och ofta. Det spännande är att vi båda älskar Buffy men har ändå väldigt olika åsikter om vissa händelser och personer, både i TV-serien och seriealbumen. Hon kom häromdagen med ett ganska intressant påstående: hon sa att hon gillar de grafiska romanerna så mycket för att man med dem följde upp det stora steget i att byta medium med det stora steget att flytta Buffy & c:o totalt bort från Sunnydale. Bort från kontinenten, faktiskt. Och jag kan hålla med henne om att det nog hade känts fel om man helt försökt kopiera TV-seriens Buffy in i grafiska roman- världens Buffy, men samtidigt är en av mina stora invändningar mot grafisk roman- Buffy att Joss Whedon verkar ha tagit ut de stora svängar TV-seriemediet aldrig tillät. Som konsekvens är skurkarna större, värre och mer bad-ass än någonsin och det gör att den där närheten jag alltid tycker att man genom TV-serien alltid har känt till Buffy, försvinner på något sätt. De gånger humorn från TV-serien känns igen i de grafiska romanerna är det alltid någonting som glimtar till och det är också de gånger jag har skrattat högst och gillat mest.

En annan sak jag inte alltid har gillat med de grafiska romanerna är tecknarna. Det är olika tecknare för vissa album och vissa 9792887tycker jag är ganska slarviga. Nog för att det är många karaktärer i Buffy men ibland går det inte att se skillnad på exempelvis Kennedy och Faith och ibland har jag inte alls förstått att den där blonda personen ska vara Andrew och då har det gått lite för långt. Här kan jag inte låta bli att jämföra med en annan serie jag läser just nu, Locke & Key, som också har många karaktärer men där det inte alls är svårt att skilja dem från varandra. Det går att ge varje karaktär unika drag. Kanske är det de olika tecknarna i Buffy som försvårar det, kanske är det faktumet att de försökt basera dem så mycket som möjligt på TV-seriens karaktärer men då hade jag hellre sett en liten förändring och att man istället kan känna igen dem från album till album.

Jag har länge varit osäker på om jag ska läsa säsong 9. Av anledningar som jag inte tänker berätta här, då det är en ganska stor spoiler, tänker jag ändå göra det. Åtminstone tänker jag säga att jag är väldigt nyfiken, om än lite rädd för hur det kommer bli.

Read Full Post »

Skräckens ängel

Det är himla trevligt att ha vänner som känner ens boksmak så ypperligt väl att de kan skicka åt en någon bok som man känner på sig att man kommer älska, och sedan läser och älskar den. För ett tag sedan fick jag den grafiska romanen Skräckens ängel i min hand av just en sådan vän och jag bläddrade lite förstrött igenom den först, tills jag kom till ett uppslag som ståtade med en enorm blodig yxa framför ett sepiafärgat fotografi av en gammal, spöklik herrgård.

Jodå, nog skulle det här vara en bok för mig alltid.

viktor-kasparsson---skrackens-angel

Skräckens ängel är tydligen andra delen i en serie om Viktor Kasparsson, en aspirerande fotografiassistent i 1930- talets Sverige som i det här albumet blir ivägskickad för att ta bilder från ett flygplan. Men istället för att hitta den flygkapten han har förväntat sig, får han hjälp av dennes dotter Emma och de båda finner sig snart insnurrade i än det ena än det andra. Skräcken ligger tät albumet igenom och jag älskade verkligen kombinationen av blodiga mord och den blekbruna sepiatonen som går genom hela albumet. Den ibland streckiga tecknarstilen påminner mig heller inte så lite om Kalla kårar, Skräckmagasinet och andra gamla skräckalbum jag satt och läste i förrådet när jag var liten och mamma trodde att jag läste hennes gamla Starlet. Tyvärr hade skurken nog också kunnat komma från en tidigare era och med det menar jag att det är lite fördomsfullt och klyschigt. Men det här var ändå ett högeligen underhållande skräckalbum som jag blev väldigt förtjust i.

Read Full Post »

Carrie

carrieDet första som mötte mig när jag öppnade pärmarna till Stephen Kings allra först utgivna bok, var hopplösheten. Den lilla amerikanska småstaden där allt utspelar sig verkar vara gjord av den, varje invånares väg utmejslad enligt ett förbestämt mönster som är omöjligt att ändra. Ingen, från den melankoliska rektorn till den populäraste tjejen, verkar vara direkt lycklig. Den enda karaktär som verkar ha någon form av hopp och vilja att komma någon vart är Sue, men i hennes återberättade av historien finns det en ton av bitterhet som är svår att värja sig emot.

Mitt i allt finns Carrie. Carrie, uppvuxen med sin mamma som är en religiös fanatiker. Carrie, inåtvänd och osäker. Carrie, mobbad och utanför. Carrie, som upptäcker att hon besitter en förmåga att slå tillbaka mot hånet.

Carrie är en djupt sorglig bok. Inte bara i ljuset av det som händer Carrie själv, utan med alla dramats deltagare i åtanke. Texten är full av referenser till vad som ska hända, ändå är det inte det uttryckliga påpekandet om en annalkande katastrof som ger boken sin domedagskänsla – det är själva berättelsen i sig, den tyngd som vilar över den och inte minst det klaustrofobiska i den stängda dramaturgin. Omvärlden gör sig mycket lite påmind, det är endast om och kring eleverna på skolan berättelsen utspelar sig. Just det här är ju en av Kings stora styrkor, att skildra småstaden och göra dess invånare levande – nästan skrämmande levande.

En annan av sakerna Stephen King är så fantastiskt duktig på är att skildra barns uppväxt. I Carrie saknas gemenskapen som hittas i exempelvis It, istället är det utanförskapet som står i centrum, utanförskapet och hopplösheten i att vara fast i en utspikad roll i en trött småstad. Det är det som skrämmer mig och berör mig, mer än själva skräcken. Det, och känslan av att bokens verklighet hade kunnat finnas så nära min egen.

Läs också Fantastisk Fiktions fantastiska recension.

Read Full Post »

Förra året började jag läsa Buffy i serieform, närmare bestämt säsong 8 som tar vid där TV-seriens säsong sju slutar. Nu har jag läst sex album av säsongens åtta och lite mer än halvvägs igenom är jag väldigt kluven.

Det första albumet, The Long Way Home, var jag väldigt förtjust i. Det kändes som att de hade lyckats bevara karaktärerna från TV-serien, både till utseende och karaktär men allra bäst – i humorn. Det jag inte gillade var att det märktes så väl att Whedon & co. här fick leva ut alla fantasier om superskurkar de inte kunnat förverkliga med TV-serien, ibland blir det en smula överdrivet.

Jag gillar heller inte att det är olika tecknare i de olika albumen. Eller, rättare sagt så gillar jag en del tecknares stil bättre än andras. Några är mer detaljerade än andra, några har verkligen satt fingret på vem en karaktär är och några har gjort att man inte känner igen dem alls. Några har också fallit för frestelsen att rita kvinnorna på ett sätt och männen på ett annat – om jag säger urringning och öppna vs. stängda munnar så förstår ni nog hur jag menar. Jag gillar inte. Överlag var jag mindre förtjust i andra, tredje och fjärde albumen som alla har känts ganska spretiga.

Men jag tyckte femte albumet var klart bättre. Här finns humorn jag verkligen älskar, en nördhumor som är på sin topp på en resa Buffy och Andrew gör tillsammans. Det är så lätt att se det framför sig, samtidigt som det verkligen utvecklar relationerna från TV-serien och då, då är det fantastiskt bra.

Sjätte albumet, Retreat, tar en annorlunda väg än de föregående. Samtidigt så märks det att det går mot slutet av säsongen för det som tidigare varit fragmentariskt blir mer och mer samlat och en maffig slutstrid tar sin början i albumets slutskede. Det jag ändå gillade bäst med Retreat var att dråparnas krafter återigen börjar ifrågasättas och utforskas, och att Oz återigen kommer in i bilden. Det blir lite som en återgång till dåvarande Buffy, till TV-serien, samtidigt som det händer nya saker. Inte minst dras alla trådar ihop mer och mer och jag är väldigt nyfiken på de två sista albumen.

37671159307963X7815682304635385589984

Read Full Post »

En av de bästa sakerna med att jag förra året återupptäckte den grafiska romanen var att jag också upptäckte serien Locke & Key (tack Bokstävlarna!)

9674335Locke & Key är skriven av Joe Hill och tecknad av Gabriel Rodriguez och för varje album blir jag mer och mer intresserad av upplösningen. I fjärde albumet, Keys to the Kingdom, lyckas Hill och Rodriguez göra historien ännu mer komplicerad samtidigt som fler bitar faller på plats. Mysteriet med alla nycklar som finns i det gamla, gotiska kråkslottet Keyhouse utvidgas och börjar samtidigt närma sig lösningen, sakta men säkert.

Jag är fortfarande oerhört imponerad av Hills och Rodriguez sätt att kombinera splatter med sorg och hopplöshet, på något sätt talar både bilder och text om det makabra lika väl som om det känsliga och det är fantastiskt gjort. Jag älskar bildspråket och färgerna i den här serien, jag älskar tecknarstilen som både visar det groteska i ett mord och det oförklarliga i ett spökes uppdykande. Jag älskar berättelsen som inte bara är ett mysterium utan också handlar om att förlika sig med historien och vad som skulle kunna hända om man kunde ta bort vissa känslor i ens liv – något säkert många har funderat på.

Så här tyckte jag om första, andra och tredje albumet. Nu är jag mer nyfiken än någonsin på de två sista.

Read Full Post »

Older Posts »