Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skräck’

The Terror – Dan Simmons

Arktis. 1830- talet. Midvinter. Totalt mörker, och en skrämmande närvaro ute på den ogenomträngliga isen.

terrorDet är miljön läsaren av The Terror kastas in i med hänsynslös brutalitet, och det dröjer inte länge innan det känns som att kylan och skräcken kryper sig på med lika obarmhärtig frenesi hos läsaren som hos de fastfrusna sjömännen. Två skepp har satt ut från England för att leta efter den mytomspunna Nordostpassagen, en sträcka öppet vatten genom Nordpolen som ska öppna upp handelsvägarna mot Kina och östra Asien och därmed stärka det brittiska imperiet. Men berått mod räcker, som så sällan, inte länge och övermodighet hos kaptenerna gör att de blir tvungna att övervintra med skeppen fastfrusna i isen. Som om det inte vore nog, så lurar också en övernaturlig skräck i isen och mörkret.

Dan Simmons är en fantastisk författare som både lyckas bygga upp stämningen med en gång och sedan behålla den genom 900 sidor kyla och skräck. Historien berättas i etapper, jag vill helst inte säga för mycket men det är imponerande att jag som läsare aldrig tappar bort mig bland olika tidsplan, ställen och personer.

Det är också imponerande att, mitt i all skräck och kyla, göra bakgrundshistorien och karaktärerna så intressanta. Jag läser inte bara vidare för att få reda på hur det går eller för att få veta hur många som överlever eller inte överlever, jag vill också veta vilka de är. De flesta av dem, vissa önskar jag helt enkelt dit pepparn växer. Men många av dem utvecklas med historiens gång, och bilden av dem förändras också under tiden man läser. Det är inte bara kylan och det övernaturliga som skrämmer, det är den psykologiska skräcken som är det allra värsta. Jag kan många gånger inte låta bli att föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig där, fastfrusen, avskärmad från all civilisation och utlämnad till allsmäktig nåder och vad som verkar vara onda krafter i rörelse.

Hu.

Read Full Post »

Klockan tickar

Om bara några dagar är det ett nytt år. Men klockan tickar även för min favoritserie för tillfället, Locke & Key av Joe Hill och Gabriel Rodriguez. Jag har nu bara ett album kvar i serien och femte albumet, Clockworks, gör verkligen skäl för sin titel.

locke-key-volume-5---clockworksHär händer det verkligen saker, och här börjar verkligen nedräkningen till slutet och upplösningen. Redan i förra albumet började trådarna dras ihop kring det spöklika huset Keyhouse och familjen Locke som flyttade dit efter att barnens pappa blivit ihjälskjuten. Mer och mer av berättelsens fingrar börjar söka sig bakåt i tiden och vad jag tidigare tyckt varit förvirrande, börjar verkligen lösa sig. Jag älskar hur historien djupnar för varje album utan att bli alldeles för invecklad, och jag älskar hur varje sida i varje album är så minituöst tecknad och fantasifullt målad. Det här är mitt favoritalbum i serien hittills, och jag både vill och inte vill läsa sista.

Read Full Post »

Många gånger var jag tveksam under läsningen av Buffy säsong 8. Det har pendlat upp och ner under läsningen och ibland har jag varit förtjust, ibland mindre så. De sista två albumen i säsong 8, Twilight och Last Gleaming, får nog sägas tillhöra den sistnämnda kategorin. Här kommer jag försöka förklara varför, och sammanfatta min läsning av säsongen. Jag utfärdar spoilervarning på säsongens generella tendenser, men inte på specifika händelser.

8500922Det som faktiskt är bra med Twilight och Last Gleaming är att jag här, mer än någonsin i den här säsongen, faktiskt kan höra karaktärerna säga replikerna, med betoningar och dialekter och allt. Det är kul. Det som inte är bra är att jag tror att Joss Whedon & co. en gång för alla har tagit sig vatten över huvudet.

Det som stör mig är att jag fortfarande inte är helt säker på om jag gillar det eller inte. På ett sätt tycker jag verkligen om när man utforskar en myt, gör något mer av en historia man skapat och ser vart vägen kan leda. Men på ett annat sätt kan man också gå för långt. Det jag verkligen inte gillar är att Buffy i sig själv, och det hon för mig alltid har stått för, går förlorat på vägen. Att vara stark i sig själv, att hitta styrka i sina vänner och att vara kick-ass fast man bara är en helt vanlig tjej egentligen – det har för mig alltid varit det stora med Buffy. Mot slutet av Twilight känner jag det inte längre, och även om jag är fascinerad så är det inte okej.

Buffy är något jag och en av mina vänner diskuterar gärna och ofta. Det spännande är att vi båda älskar Buffy men har ändå väldigt olika åsikter om vissa händelser och personer, både i TV-serien och seriealbumen. Hon kom häromdagen med ett ganska intressant påstående: hon sa att hon gillar de grafiska romanerna så mycket för att man med dem följde upp det stora steget i att byta medium med det stora steget att flytta Buffy & c:o totalt bort från Sunnydale. Bort från kontinenten, faktiskt. Och jag kan hålla med henne om att det nog hade känts fel om man helt försökt kopiera TV-seriens Buffy in i grafiska roman- världens Buffy, men samtidigt är en av mina stora invändningar mot grafisk roman- Buffy att Joss Whedon verkar ha tagit ut de stora svängar TV-seriemediet aldrig tillät. Som konsekvens är skurkarna större, värre och mer bad-ass än någonsin och det gör att den där närheten jag alltid tycker att man genom TV-serien alltid har känt till Buffy, försvinner på något sätt. De gånger humorn från TV-serien känns igen i de grafiska romanerna är det alltid någonting som glimtar till och det är också de gånger jag har skrattat högst och gillat mest.

En annan sak jag inte alltid har gillat med de grafiska romanerna är tecknarna. Det är olika tecknare för vissa album och vissa 9792887tycker jag är ganska slarviga. Nog för att det är många karaktärer i Buffy men ibland går det inte att se skillnad på exempelvis Kennedy och Faith och ibland har jag inte alls förstått att den där blonda personen ska vara Andrew och då har det gått lite för långt. Här kan jag inte låta bli att jämföra med en annan serie jag läser just nu, Locke & Key, som också har många karaktärer men där det inte alls är svårt att skilja dem från varandra. Det går att ge varje karaktär unika drag. Kanske är det de olika tecknarna i Buffy som försvårar det, kanske är det faktumet att de försökt basera dem så mycket som möjligt på TV-seriens karaktärer men då hade jag hellre sett en liten förändring och att man istället kan känna igen dem från album till album.

Jag har länge varit osäker på om jag ska läsa säsong 9. Av anledningar som jag inte tänker berätta här, då det är en ganska stor spoiler, tänker jag ändå göra det. Åtminstone tänker jag säga att jag är väldigt nyfiken, om än lite rädd för hur det kommer bli.

Read Full Post »

Skräckens ängel

Det är himla trevligt att ha vänner som känner ens boksmak så ypperligt väl att de kan skicka åt en någon bok som man känner på sig att man kommer älska, och sedan läser och älskar den. För ett tag sedan fick jag den grafiska romanen Skräckens ängel i min hand av just en sådan vän och jag bläddrade lite förstrött igenom den först, tills jag kom till ett uppslag som ståtade med en enorm blodig yxa framför ett sepiafärgat fotografi av en gammal, spöklik herrgård.

Jodå, nog skulle det här vara en bok för mig alltid.

viktor-kasparsson---skrackens-angel

Skräckens ängel är tydligen andra delen i en serie om Viktor Kasparsson, en aspirerande fotografiassistent i 1930- talets Sverige som i det här albumet blir ivägskickad för att ta bilder från ett flygplan. Men istället för att hitta den flygkapten han har förväntat sig, får han hjälp av dennes dotter Emma och de båda finner sig snart insnurrade i än det ena än det andra. Skräcken ligger tät albumet igenom och jag älskade verkligen kombinationen av blodiga mord och den blekbruna sepiatonen som går genom hela albumet. Den ibland streckiga tecknarstilen påminner mig heller inte så lite om Kalla kårar, Skräckmagasinet och andra gamla skräckalbum jag satt och läste i förrådet när jag var liten och mamma trodde att jag läste hennes gamla Starlet. Tyvärr hade skurken nog också kunnat komma från en tidigare era och med det menar jag att det är lite fördomsfullt och klyschigt. Men det här var ändå ett högeligen underhållande skräckalbum som jag blev väldigt förtjust i.

Read Full Post »

Carrie

carrieDet första som mötte mig när jag öppnade pärmarna till Stephen Kings allra först utgivna bok, var hopplösheten. Den lilla amerikanska småstaden där allt utspelar sig verkar vara gjord av den, varje invånares väg utmejslad enligt ett förbestämt mönster som är omöjligt att ändra. Ingen, från den melankoliska rektorn till den populäraste tjejen, verkar vara direkt lycklig. Den enda karaktär som verkar ha någon form av hopp och vilja att komma någon vart är Sue, men i hennes återberättade av historien finns det en ton av bitterhet som är svår att värja sig emot.

Mitt i allt finns Carrie. Carrie, uppvuxen med sin mamma som är en religiös fanatiker. Carrie, inåtvänd och osäker. Carrie, mobbad och utanför. Carrie, som upptäcker att hon besitter en förmåga att slå tillbaka mot hånet.

Carrie är en djupt sorglig bok. Inte bara i ljuset av det som händer Carrie själv, utan med alla dramats deltagare i åtanke. Texten är full av referenser till vad som ska hända, ändå är det inte det uttryckliga påpekandet om en annalkande katastrof som ger boken sin domedagskänsla – det är själva berättelsen i sig, den tyngd som vilar över den och inte minst det klaustrofobiska i den stängda dramaturgin. Omvärlden gör sig mycket lite påmind, det är endast om och kring eleverna på skolan berättelsen utspelar sig. Just det här är ju en av Kings stora styrkor, att skildra småstaden och göra dess invånare levande – nästan skrämmande levande.

En annan av sakerna Stephen King är så fantastiskt duktig på är att skildra barns uppväxt. I Carrie saknas gemenskapen som hittas i exempelvis It, istället är det utanförskapet som står i centrum, utanförskapet och hopplösheten i att vara fast i en utspikad roll i en trött småstad. Det är det som skrämmer mig och berör mig, mer än själva skräcken. Det, och känslan av att bokens verklighet hade kunnat finnas så nära min egen.

Läs också Fantastisk Fiktions fantastiska recension.

Read Full Post »

Förra året började jag läsa Buffy i serieform, närmare bestämt säsong 8 som tar vid där TV-seriens säsong sju slutar. Nu har jag läst sex album av säsongens åtta och lite mer än halvvägs igenom är jag väldigt kluven.

Det första albumet, The Long Way Home, var jag väldigt förtjust i. Det kändes som att de hade lyckats bevara karaktärerna från TV-serien, både till utseende och karaktär men allra bäst – i humorn. Det jag inte gillade var att det märktes så väl att Whedon & co. här fick leva ut alla fantasier om superskurkar de inte kunnat förverkliga med TV-serien, ibland blir det en smula överdrivet.

Jag gillar heller inte att det är olika tecknare i de olika albumen. Eller, rättare sagt så gillar jag en del tecknares stil bättre än andras. Några är mer detaljerade än andra, några har verkligen satt fingret på vem en karaktär är och några har gjort att man inte känner igen dem alls. Några har också fallit för frestelsen att rita kvinnorna på ett sätt och männen på ett annat – om jag säger urringning och öppna vs. stängda munnar så förstår ni nog hur jag menar. Jag gillar inte. Överlag var jag mindre förtjust i andra, tredje och fjärde albumen som alla har känts ganska spretiga.

Men jag tyckte femte albumet var klart bättre. Här finns humorn jag verkligen älskar, en nördhumor som är på sin topp på en resa Buffy och Andrew gör tillsammans. Det är så lätt att se det framför sig, samtidigt som det verkligen utvecklar relationerna från TV-serien och då, då är det fantastiskt bra.

Sjätte albumet, Retreat, tar en annorlunda väg än de föregående. Samtidigt så märks det att det går mot slutet av säsongen för det som tidigare varit fragmentariskt blir mer och mer samlat och en maffig slutstrid tar sin början i albumets slutskede. Det jag ändå gillade bäst med Retreat var att dråparnas krafter återigen börjar ifrågasättas och utforskas, och att Oz återigen kommer in i bilden. Det blir lite som en återgång till dåvarande Buffy, till TV-serien, samtidigt som det händer nya saker. Inte minst dras alla trådar ihop mer och mer och jag är väldigt nyfiken på de två sista albumen.

37671159307963X7815682304635385589984

Read Full Post »

En av de bästa sakerna med att jag förra året återupptäckte den grafiska romanen var att jag också upptäckte serien Locke & Key (tack Bokstävlarna!)

9674335Locke & Key är skriven av Joe Hill och tecknad av Gabriel Rodriguez och för varje album blir jag mer och mer intresserad av upplösningen. I fjärde albumet, Keys to the Kingdom, lyckas Hill och Rodriguez göra historien ännu mer komplicerad samtidigt som fler bitar faller på plats. Mysteriet med alla nycklar som finns i det gamla, gotiska kråkslottet Keyhouse utvidgas och börjar samtidigt närma sig lösningen, sakta men säkert.

Jag är fortfarande oerhört imponerad av Hills och Rodriguez sätt att kombinera splatter med sorg och hopplöshet, på något sätt talar både bilder och text om det makabra lika väl som om det känsliga och det är fantastiskt gjort. Jag älskar bildspråket och färgerna i den här serien, jag älskar tecknarstilen som både visar det groteska i ett mord och det oförklarliga i ett spökes uppdykande. Jag älskar berättelsen som inte bara är ett mysterium utan också handlar om att förlika sig med historien och vad som skulle kunna hända om man kunde ta bort vissa känslor i ens liv – något säkert många har funderat på.

Så här tyckte jag om första, andra och tredje albumet. Nu är jag mer nyfiken än någonsin på de två sista.

Read Full Post »

Gotiska berättelser är en av mina stora svagheter. Speciellt när det kombineras med en ganska svart och lätt sarkastisk humor – och gärna fantastiska teckningar. Den senaste tiden har jag läst två serieromaner som ganska väl passar in på alla tre kategorierna, den ena visserligen mer än den andra. Och vilken tid passar väl bättre att skriva om dem än nu, när Halloween har lindat sina spökliga dimmor runt sinnena och hösten bara blir mörkare och mörkare?

9780943151878_large_nightmares-and-fairy-tales-v-1-once-upon-a-time_haftadI somras läste jag Once upon a time, första delen i serien Nightmares and Fairytales av Serena Valentino. Det var en ganska ruggig historia som säkert hade tjänat på kallt novemberregn istället för strålande majsolsken, men ändå lyckades den skapa en och annan kall kår längs ryggraden. Once upon a time berättar gamla sagor med ganska bisarra förvecklingar och förvridningar och berättaren är dockan Annabelle. Jag var till en början oerhört förtjust i den här serien, speciellt i det faktum att ganska snälla sagor gjorts väldigt groteska med rätt få medel – men det var också ganska lätt att tröttna på bilderna som allt som oftast var väldigt explosiva. Once upon a time följs av i nuläget tre grafiska romaner till, om jag läser dem får tiden utvisa.

Däremot var Edward Goreys De förryckta kusinerna och andra berättelser helt fantastisk, nästan från början till slut. indexTecknarstilen liknar den i Once upon a time men där Valentinos teckningar ibland föll över kanten och blev överdrivna, är Goreys bilder hela tiden suggestiva och implicita. De är otroligt fantasiväckande även om de ibland innehåller väldigt få element – eller förmodligen just därför. Gorey kan skapa en oerhört läskig stämning i en bild med väldigt få medel, fantasin sätts i rullning av små suggestioner och det är oerhört fascinerande.

Den andra anledningen till varför jag älskar Edward Goreys berättelser är för att han inte väjer för det morbida och groteska, min favorit är den inledande ramsan om ”The Gashlycrumb Tinies” – en av Goreys mest kända som också finns som egen bok. Det är en bisarr ramsa, men den är också ganska befriande i det att den inte väjer för någonting. Och, som resten av historierna, fantastiskt tecknad.

Read Full Post »

En ruskig helg?

Denna helgen lär det väl firas Halloween på både en och två ställen, fast det egentligen var i torsdags. Själv har jag haft två ruskigt stressiga veckor den senaste tiden och själva torsdagen var mest ruskigt sorglig eftersom det var dags att säga adjö till Umeå och framförallt till de fina vänner jag fått där. Det kommer inte dröja länge innan jag åker dit igen och hälsar på.

Hur det än blir med firande eller bara skräckfilmstittande ikväll vet jag inte än, men en halloweenhelg på den här bloggen vore väl inte en halloweenhelg utan minst några skräcktips?

9781840220735_large_the-phantom-of-the-opera_haftadNär man säger The Phantom of the Opera kanske det flesta tänker musikal. Jag tänker framförallt på gammaldags skräckkabinett, klaustrofobiska katakomber och samhällets rädsla för det som är annorlunda. Det här är en fantastisk roman där skräckromantiken flödar och instängdheten är ett faktum. Vill du se den på film men gärna tyr dig till en blodigare version än Andrew Lloyd Webbers musikal så rekommenderar jag Dario Argentos splatterskapelse.9789127087941_200_nar-anglar-dor_pocket

Blodet stänker också i en av mina favoritböcker, När änglar dör av Andreas Roman. Mytologi, krig och många intressanta, underliggande teman finns i den här boken som jag verkligen rekommenderar.

9515230039Vad vore väl ett skräcktipsinlägg utan en vampyrbok? Jag fortsätter på det inledande temat och tipsar om Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo. Blodet praktiskt rinner ur sidorna och den gotiska stämningen ligger lika tät och tjock som en oktoberdimma. En fantastisk och oerhört ruskig bokpärla för alla vampyrfantaster!9780061007224_large_the-exorcist_pocket

Slutligen, en riktig klassiker i sammanhanget – åtminstone i filmform. Men The Exorcist är inte bara en skräckfilm, det är också en bok som fullständigt skrämde vettet ur mig – perfekt en dimmig höstkväll som denna..

Vad läser du i helgen?

Read Full Post »

Ofta är gångerna en boks titel fått mig att nappa åt mig den på biblioteket. Ofta är gångerna framsidan sedan övertygat mig att jag vill läsa den, oavsett vad den handlar om. Mer sällan är berättelsen mellan pärmarna så motbjudande att jag lägger boken med framsidan nedåt bredvid mig på sängbordet när jag ska sova.

djavulen-hjalpte-migOm jag kan sova. Djävulen hjälpte mig som till största delen utspelar sig på en fattig gård i Skåne under slutet av 1800- talet är vidrig och omskakande, och ändå bygger den på faktiska händelser. Kanske är det just därför jag blir så rädd för den, för Caroline Eriksson har tagit historiskt material och blandat ihop det med fiktiva antaganden till en berättelse som känns trovärdig mitt i allt det som känns så obegripligt, och det är just där den skrämmer som mest.

I skånska Yngsjö är Anna Månsdotter och hennes son Per anklagade för mord på Pers hustru, Hanna Jonsdotter. Parallellt med att vi får följa rättegången mot Anna och Per får vi också följa de händelser som leder till mordet: Pers far som dör, Pers möte med Hanna, bröllopet och Hannas växande missmod när hennes liv på gården kantas av rädsla för svärmodern snarare än den nygiftas lycka.

Att ha två berättelser löpande parallellt är inte alltid ett grepp som är lyckat, men här fungerar det väl. Bokens behållning är inte spänningen i vad som kommer hända Hanna, för det vet läsaren från i stort sett första sidan. Inte heller i hur rättegången kommer gå, för även det berättas tidigt. Istället är det i psykologin och i närvaron som följer på Caroline Erikssons täta språkdräkt den verkliga skräcken finns, scenario på scenario målas upp och är nästan alldeles för lätt att föreställa sig. Jag tycker oerhört mycket om språket i den här boken, det känns ålderdomligt men inte tillkämpat. Obehaget som Hanna Jonsdotter känner mer och mer blir också läsarens obehag.

Men samtidigt som jag har lätt att föreställa mig skräcken, lätt att känna Hannas rädsla och lätt att se historien rullas upp framför mig, har jag också svårt att förstå de bakomliggande orsakerna till vad som händer på gården. Jag har inte läst någon faktabok om Yngsjömordet men jag vill gärna göra det nu för jag tycker Djävulen hjälpte mig har många hål, framförallt när det gäller Anna Månsdotter. Ibland tycker jag Caroline Eriksson tar en ganska enkel väg ut, som att exempelvis göra brottsoffret till en förövare i sin tur. Jag hade gärna velat veta mer om Anna som person, istället blir hon mest ett girigt monster. Hon är visserligen ett effektivt monster och jag blir ibland nog så rädd för hennes uppenbarelse, men min rädsla har mer förklaringar i hur väl Hannas Jonsdotters rädslor är beskrivna snarare än i beskrivningen av Anna Månsdotter. Fiktiviteter, som var mer påläst än jag innan hon läste boken, skriver också om problematiken med Annas personlighet i den här boken och ger dessutom ett boktips jag absolut ska kolla upp.

Andra bloggare som läst: Litteraturmagazinet, Sagan om sagorna, Bokfetischist, …med näsan i en bok.

Read Full Post »

Older Posts »