Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sciencefiction’

9174992910När jag fick hem Enders Spel i brevlådan hade jag ingen aning om vilken bok det var. Att googla en författare innan jag läser en bok är ingen vana jag lagt mig till med och därför visste jag heller inte vem författaren, Orson Scott Card, är. Så, efter att jag läst boken, läste jag Bokstävlarnas recension och fick reda på att Orson Scott Card har åsikter som en vad jag skulle kalla förnuftig människa knappast kan hålla med om. Han har uttalat sig minst sagt negativt om både kvinnor och homosexuella och låter enligt vad andra säger om hans böcker ofta religionen påverka det han skriver.

Ska då detta påverka omdömet om boken?

Jag läser inte särskilt mycket om författare i allmänhet, mest just för att jag vill skilja på författaren och dess verk men Scott Cards uttalanden är så vidriga att det är svårt att glömma dem i en analys av boken. Däremot har jag svårt att läsa in många av hans åsikter i den här historien, som utspelar sig i en framtid där ”giftingarna” hotar jorden och där barn tränas upp för att kunna användas som soldater. Ett av dem är Ender, en pojke på sex år som tas till Stridsskolan för att utbildas till befälhavare över flottan som ska slå tillbaka giftingarna.

En del av Scott Cards åsikter är dock lätta att återfinna i boken. Som religionen, som mot slutet ges en alltför stor plats och gör bokens upplösning lite väl övertydlig och ganska fånig. Jag hade svårt att förlika mig med det. Jag hade också svårt att förlika mig med hjälteglorian som placeras runt Ender och de ständiga, upprepande och till slut ganska tjatiga föreläsningarna om att han inte kan läggas till last för någonting han gör, att han inte ens vet om hälften av det han gör och därför inte kan sägas vara skyldig till det – en slags dygdetik som snurras lite väl många varv för att vara helt trovärdig.

Resten av boken, däremot, tyckte jag var oerhört spännande. Det försiggår ett ständigt spel, även för mig som läsare. Inledningsvis äcklar det mig vad som görs med barnen, inte hur de behandlas utan snarare hur de utnyttjas, används. Men efterhand får historien mig att glömma att de är barn, språket de tilldelas är inte alls barns språk utan vuxnas, handlandet är inte barns utan vuxnas – eller på sin höjd tonåringars.

Men de är barn. Och ibland, när det påtalas, gör det ganska ont. Precis som i Hungerspelen blir barnen inte barn längre, de handlingar de tvingas till gör dem till vuxna i barns kropp – men vuxna som aldrig riktigt helt kan vara vuxna, därför att de fortfarande inte är mer än barn. Barn som programmeras innan födseln, för att de ska vara så bra redskap som möjligt i kampen mot de invaderande giftingarna. Att det inte känns oftare än det gör är för att barnen tilldelas ett så vuxet språk att det är svårt att ens minnas att de faktiskt är barn.

Läsningen av den här boken, och vetskapen om vad författaren står för, är definitivt en källa för debatt. Och även om jag tycker att det ofta kan vara viktigt att problematisera och diskutera vem en författare är och vad hen har för åsikter, tycker jag det kanske är ännu viktigare att förstå hur mycket det avspeglas i boken. Använder författaren boken, historien och karaktärerna för att spegla åsikter hen själv har? Blir rasistiska, homofoba och kvinnoföraktande åsikter sublimt exponerade i en berättelse som på ytan bara verkar spännande?

För jag tycker också att det inte får gå för långt. Ska man känna sig skyldig att ta reda på vem en författare är innan man läser en bok? Ska man leta upp alla personliga åsikter en författare har, först? Ska författaren styra läsningen av boken? Ska man inte kunna läsa en bok om man inte håller med om vad författaren personligen tycker? Jag inser att Orson Scott Card har ganska extrema åsikter och att det just i det här fallet är fullt förståeligt att lägga in författarens personliga åsikter i verket – men ska vi alltid göra det?

Modernista, 2013.

Läs också Bokomatens och Lingonhjärtas recensioner. En essä som jag inte hunnit läsa till fullo men skummat igenom med stor behållning är Creating the Innocent Killer som jag hittade i Bokstävlarnas kommentatorsfält. Dock, vill du läsa boken utan att bli spoilad rekommenderar jag att läsa essän efteråt!

Annonser

Read Full Post »

Det här är den andra boken i fjärde omgången av Projekt Kill Hyllvärmare, jag läser alltså hyllvärmare tre i taget för att det inte ska bli för mastigt och Giftermålen har stått i min hylla i drygt ett år.

Giftermålen är andra delen i den fristående science fiction- serien Shikasta av nobelpristagaren Doris Lessing. Det är också den första boken jag läser av Lessing, men det kommer nog bli fler för jag är nyfiken på hennes författarskap.

Även om serien går under sf- kategorin är det egentligen inte så mycket traditionell science-fiction att tala om, snarare känns det som en täckmantel för ganska mycket New Age-filosofi och tankar om livet och kärlek. Världen historien befinner sig i är uppdelad i Zon Två, Tre, Fyra och Fem och berättelsen kretsar kring att Al*Ith från Zon Tre tvingas till ett äktenskap med Ben*Ata i Zon Fyra.

Böckerna lanseras som fristående men kanske hade man ändå behövt börja med den första för jag kom aldrig riktigt in i berättelsen och funderade mest på hur världen egentligen ser ut – det ges visserligen viss landskapsbeskrivning men allting utspelar sig i en okänd tid och värld och med Beskyddarna som vakar över alltihop utan att någonsin ge sig till känna. Bitvis är det fina tankar Lessing kommer med men det är lite för flummigt och ostrukturerat för min del – att det inte finns kapitel och knappt ens styckeindelning hjälper faktiskt inte heller. Nej, Giftermålen får nog bli en av de där hyllvärmarna som lämnas bort till grannar eller bokbytardagar.

Read Full Post »

Jag och Koontz – ett ganska ambivalent förhållande som består av både förtjusning över vissa böcker (Psykopaten, Phantoms, Viskningar) och djupa bottennapp (Ansiktet, Blixtsken). Men så långt ner i geggan som Midnatt befinner sig trodde jag aldrig han skulle kunna sjunka.

Det kanske delvis beror på att jag precis läst ut tre av årets mest tänkvärda böcker – Hungerspelenoch på att jag inte kan släppa dem, men även med det i åtanke är Midnatt så urusel att jag i stort sett skummade förbi de 300 sista sidorna.

Utbränd FBI-agent med son som är svårtillgänglig på grund av för mycket lyssnade på svartmetall åker till mystisk stad på USA:s västkust. Väl där visar det sig att skurken – som så ofta en rik och bortskämd ung man med psykiska problem från barndomen – skapat en slags superdator som förändrar invånarna i Midnight Cove till monster.

Ridå.

Egentligen är det ganska fantastiskt hur många klyschor Dean Koontz lyckas trycka in på de dryga 500 sidorna och allra värst är superskurken som är så otroligt osannolik att han inte ens är skrämmande. Midnatt är en av de absolut sämsta böckerna jag läst av Koontz och faktiskt en av de sämsta böcker jag läst i år. Det är en sådan bok som gör att man önskar att man fått tillbaka timmarna man lade på den. Därför ska jag heller inte orda mer om den.

Read Full Post »

Pretty Monsters är en novellsamling av Kelly Link och efter vad jag har förstått är det en samling av hennes noveller som riktar sig till ungdomar, men jag tycker verkligen de kan läsas av vuxna också. Det är spännande men inte på det där gastkramande viset utan på det där sättet att man inte riktigt vet vad som ska komma på nästa blad – om det är en hel stad som bor i en handväska eller en flicka som bär omkring på ett spöke. Jag gillar det.

Man kastas runt, inte så mycket mellan olika världar som mellan olika verkligheter, för just i den berättelsen är just de personerna och de skeendet mer som verkligheter än som främmande världar. Märkliga händelser är självklara och varje liten värld har sina egna premisser.

Det är just självklarheten jag älskar. Även om det är bisarrt så det ibland kryper ut ur öronen så är det också trovärdigt, Kelly Link lyckas med konststycket att göra varenda en av sina världar helt självklar och jag blir invaggad i en trygghet som säger att det här är sant, utan krusiduller.

De flesta novellerna är bra på sitt eget vis och väldigt olika, men några älskar jag mer än andra. The Wrong Grave, som börjar med den underbara meningen Anyone might accidently dig up the wrong grave, och The Constable of Abal där en mamma och hennes dotter bär runt små spöken i fickorna. Bland de bästa hör också Magic for Beginners, en sorts meta-berättelse där TV-serien The Library är en berättelse i berättelsen. En underbar TV-serie som jag gärna hade sett! Jag tycker också om citaten som står innan varje berättelse och jag älskar illustrationerna av Shaun Tan. De hade gärna fått vara fler.

Alla novellerna är inte lika bra. Jag tycker högt och lågt blandas ganska mycket och vissa av novellerna har jag redan glömt eller ville helst bläddra förbi. Men guldkornen glänser verkligen och jag älskade att befinna mig i Kelly Links bisarra värld.

The world is full of things and nobody ever sees them! Nobody except for you and me.

Fiktiviteter och Bokbabbel har också läst.

Köp den här eller här.

Read Full Post »

Hos Feuerzeug hittade jag en rolig grej, ett flödesschema för hur man kan hitta böcker inom fantasy, sci-fi och skräck där man väljer vidare beroende på vad man gillar, kul!  Som Feuerzeug påpekar kanske det inte är ett bra verktyg om man är helt ny inom genren men det är en kul grej för nördar.

Högupplöst version hittar du här!

Read Full Post »

Erebos är ett dataspel som cirkulerar på Nicks skola, några är utvalda och andra inte. Reglerna är tydliga. Du har bara en chans att spela Erebos. Du måste vara ensam när du spelar och du får inte tala med någon om spelet. Den som bryter mot reglerna eller inte utför sina uppdrag åker ut och kan inte spela igen. Men det är något konstigt med uppdragen spelet ger. De utspelar sig inte i den virtuella världen…

Mer tänker jag inte avslöja, för det är mycket mer spännande att själv ta reda på den oerhört spännande handlingen i Erebos och allra bäst blir det om du börjar med att lösa en inledande gåta på Erebos the game. Missa det inte, för det är en riktigt kul grej, det är snyggt gjort och det gör boken ännu mer spännande. Dessutom får du en liten present på slutet.

Själva boken sträckläste jag till långt inpå natten och hoppade till vid minsta ljud. Jag var helt uppslukad av dataspelet och dess finurligheter, av Nick och Emily och Victor och de andra karaktärerna. Förutom att det är spännande så man nästan vill bläddra fortare än man egentligen läser är det också riktigt läskigt på sina ställen. Det är ingen skräckroman, långt ifrån, men jag tycker det är nog så äckligt att tänka sig hur långt tekniken kan gå i framtiden och hur påverkade vi kan bli av dataspel. Flera gånger kan jag inte låta bli att känna ganska många kalla kårar längs ryggraden.

Spelet, då. Är det trovärdigt? Jag är ingen dataspelsnörd längre men jag har varit, när jag var i femtonårsåldern (för ungefär tio år sedan) satt jag dagarna i ända och spelade Warcraft och Warcraft II med min bror och jag spelar fortfarande gärna och ofta även om det inte tar upp lika mycket tid som läsningen. Jag tycker Ursula Ponzanski lyckas med konststycket att göra Erebos till ett trovärdigt spel utan att för den skull trycka in alltför många nördspelstermer. Är man spelnörd så känner man igen mycket av stämningen i spel som Warcraft, Baldurs gate och Oblivion, men du behöver absolut inte vara det för att läsa Erebos, den handlar om mycket mer än bara spelet – vänskapsband, kärlek, skolan, föräldrar – och jag kan mycket väl tänka mig att ungdomar som inte brukar läsa mycket kommer tycka om den.

Erebos ges officiellt ut den 19 september. Missa den inte! Köp den här, här eller här.

Boktokig har också läst.

Opal, 2011.

Read Full Post »

Jag är hemma igen men har fortfarande stora brister på internet-fronten så det blir lite sporadiskt bloggande tillsvidare. Förhoppningsvis ska jag lyckas skriva mer än jag gjort nu, i alla fall. Det blir inget midsommarfirande i Tullingsås för mig detta året, jag jobbar hela midsommarhelgen och är lite ledsen eftersom förra midsommaren i Tullingsås var sjukt, sjukt rolig! Vi grillade, badade både mitt i natten och i soluppgången (väldigt tjusigt var det) och lekte krig med Janssons airsoft-gevär på ängen. I år var det planerat både brännboll och fotboll och jag får inte vara med. Just i år också..

Nåja. Jag har ju en hel massa böcker att läsa fortfarande så det får väl gå ändå. Jag har ju faktiskt haft en väldigt trevlig helg, öl och fotboll med pojkarna på O’Learys i lördags och så två filmer i söndags med PM. Jag har länge velat se Richard Curtis- komedin The Boat that Rocked så det gjorde vi och den var helt okej, men kanske inte så bra som jag hade trott och alldeles för lite Bill Nighy för min smak. Den andra filmen vi såg var Närkontakt (The Fourth Kind) och den var inte alls så bra som jag hade trott. Flera av mina vänner har sett den och kallat den skräck/sci-fi men jag fastnade inte alls.

Filmen är baserad på verkliga händelser, en liten stad i Alaska är drabbat av eviga mord och försvinnanden och när psykologen Abbey Tyler börjar reda i härvan hamnar hon själv i fara. Det är utomjordningar som står för försvinnandet men ingen tror på Abbey när hon försöker förklara, allraminst när hennes egen dotter försvinner. Filmen delas upp mellan fiktion och ”verkliga” inspelningar, hur verkliga de är ska jag inte spekulera i men för mig känns alltihop ganska mycket som en bluff och jag är inte det minsta övertygad. Jag, som annars har lätt för att fastna i historier och jämt är lättskrämd. Men, nej. Inget jag rekommenderar även om jag vet att väldigt många andra gör det.

Read Full Post »

Older Posts »