Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘historiskt’

Vägen mot Bålberget

9789146222156_200_vagen-mot-balbergetVägen mot Bålberget var en tung bok att läsa. Inte för tjockleken, men för historien. Den gläntar på en mörk bit svensk historia, samtidigt som den visar på att människor inte alltid har lärt sig något i nutiden heller.

I fyra olika delar får vi följa fyra olika huvudpersoner. Jacke, otrogen och lämnad av sin fru på 1970- talet med den unga dottern Veronica att ta hand om. Veronica, i nutid, som letar efter sitt förflutna. Malin, på 1600- talet, som anklagas för att vara häxa men ser mycket värre saker än så hända på gården. Och Olof, som var den unga grannpojke som pekade ut Malin och fick henne fängslad.

En sammanknuten historia, fyra versioner. Det är fantastiskt hur väl Thérese Söderlind väver ihop de fyra ödena till ett, hur hon närgånget skildrar de olika personerna vars värld till en början verkar vara så långt ifrån varandra men som flätas ihop mer och mer. Vägen mot Bålberget innehåller en stor portion mänsklig ondska, ibland ofattbar och svårgripbar, men den berättar också om hur uppväxten kan forma en och hur svåra val livet kan innehålla. Ibland är det lätt att döma personerna i boken, ibland är det svårt. Vissa hatar jag, vissa försöker jag förstå och en del känns som att de inte går att förstå. Allra mest tar jag till mig berättelsen om Malin, därefter Veronica. Under delen om Olof tappade jag ibland tråden och Jacke hade jag svårt att ta till mig, men så tror jag inte han är en karaktär att älska heller. Det här fick mig också att fundera på om, och i så fall hur, författarens egna känslor mot karaktärerna synliggörs i böcker. Jag kan tänka mig att karaktärer författare själv hatar ibland får just det där endimensionella porträttet jag så ofta irriterar mig på, men även om det finns vissa mindre älskvärda personer i den här berättelsen så är de långt ifrån endimensionella. Tvärtom.

Thérese Söderlind har författat en mäktig och välskriven historia som kommer vara svår att släppa.

Annonser

Read Full Post »

Det finns mycket jag skulle kunna säga om Possession. I torsdags bokcirklade vi om den på Bokcafé Pilgatan och det var både gemensamma åsikter och ett fullständigt åsiktskrig (skämt åsido). Jag hade ganska stora problem med den här boken, men jag tyckte på sina ställen också väldigt mycket om den.

possession-a-romance

Mitt största problem med den var det fragmentariska. Possession är en berättelse som till största delen utspelar sig i nutid, två olika forskare på olika universitet dras mot en gemensam nämnare i jakten på historien bakom poeterna Randolph Henry Ash och Christabel LaMottes möte. Historien synliggörs med brev, dikter och dagboksanteckningar – just det hade jag nog kunnat leva med men det problematiska kommer sig av att breven och dikterna staplas på varandra, tar upp sida efter sida och gräver in läsaren i en berättelse som till slut pågår i så många olika tidsplan och rum att det är omöjligt att hålla ordning. Det är nämligen inte bara Ashs och LaMottes brev det är frågan om, det dyker upp dagboksanteckningar och brev även från många personer i deras närhet och det är helt enkelt bara för mycket. Jag tappade tråden fler gånger än jag kan minnas och många gånger skummade jag bara igenom de delarna.

Det är synd. Mot slutet tar sig berättelsen nämligen storartat, när väl Byatt lyckats skapa en tråd som faktiskt går att följa och när man som läsare börjar ana vart historien möjligen kan bära. Breven blir inte längre lösryckta delar utan istället en del av historien och de sista tvåhundra sidorna är både spännande, välskrivna och stämningsfulla.

Tyvärr är trehundra sidor en alldeles för lång startsträcka. I det här var vi i bokcirkeln ganska överens, men jag var den enda som uttryckte ett brinnande hat (nåja) mot att alla brev och anteckningar som är inklippta är kursiva. Detta ledde till en ganska intressant diskussion, de andra i sällskapet menade att det gav breven en känsla av att de var just brev, mer än de skulle ha gjort om de varit skrivna i samma typsnitt som resten av berättelsen. Och det här kan jag i teorin hålla med om, men jag tror att det är deckarna och de historiska romanerna som har förstört min förståelse för kursiv text i böcker. Den eviga vanan att kursivera mördare, offer (Ja, Mons Kallentoft, jag tittar på dig!) eller röster från det förflutna får mig att känna mig skriven på näsan, det är som att jag som läsare inte skulle förstå att texten byter perspektiv eller berättare och att tydliggöra detta med kursivering gör mig skvatt galen. Att de andra hade läst väldigt få sådana deckare och inte störde sig på de kursiverade breven förseglade saken.

Däremot fanns det saker jag verkligen tyckte om. Vi var alla överens om att Byatt är duktig på att teckna karaktärer, och framförallt på att porträttera Christabel LaMottes instängdhet som kvinna och poet på 1800- talet. Stundtals är det här en fin berättelse, men den grep aldrig tag om mig fullständigt trots att alla ingredienser fanns där. Kanske skulle jag tyckt mer om den om jag kunnat ge den mer tid, verkligen satt mig in i alla brev och dikter men det var en tid jag inte hade.

Om inte annat så var det här i alla fall en bra bokcirkelbok. Det finns många saker i den att diskutera, inte minst besattheten som är berättelsens hela tema. Besatt av kärlek, av historien, av poeter, av varandra, av vetgirigheten. Besattheten får de två protagonisterna att komma överens, att söka sig mot ett gemensamt mål och att finna en vänskap de annars inte hade funnit. Men besattheten får dem också att åsidosätta andra, sig själva, livet. Besatthet pågår på många plan i den här boken och en fråga som dröjer sig kvar efter läsning och bokcirklande är: besattheten – är den alltid av ondo?

Read Full Post »

Sommaren bjöd på både planerad och oväntad läsning, en hel del bra läsning men också en del mindre bra. Recenserandet har ännu inte hunnit ikapp med läsningen och därför tänkte jag berätta lite kortare om fyra av de böcker som plöjts på verandan/stranden i sommar.

9187059096Jag gillade inte alls Den vita frun av Frida Skybäck, ändå bestämde jag mig för att också läsa författarens debutbok, Charlotte Hassel och oj, vilken tur att jag gjorde det! I den här boken får läsaren följa Charlotte som tvingas fly från sitt liv och sin hemliga förlovning till England och återvänder till Stockholm först 20 år senare, där gamla historier genast dras upp till ytan igen. Charlotte Hassel är milsvida bättre än Den vita frun och briljerar på alla de ställen där jag tyckte att andra boken föll. Den är spännande, intressant och har ingen av den överdrift och bara ytterst lite av den övertydlighet som präglade Den vita frun. Dessutom finns här ett stråk av sorg och svårigheter jag tyckte mycket om.

mitt-liv-som-pingvinKärlek är huvudtemat också i Katarina Mazettis Mitt liv som pingvin, som jag aldrig hört talas om tidigare men fick med mig hem under en biblioteksrunda. Den utspelar sig, talande nog, på en båtresa till Antarktis där en uppsjö av olika sorters människor med olika sorters problem i olika kapitel får ta huvudrollen. Det finns någonting berörande och någonting tankeväckande i den här boken, men tyvärr nådde det aldrig hela vägen och jag lade ifrån mig boken utan att vara säker på hur länge jag skulle minnas den. Det känns som att det här är en bok som pendlar mellan försök att vara en knasig komedi och försök att vara allvarlig kärlekshistoria men som istället aldrig riktigt når på djupet.

0575085134I Fantasylitteraturkursen läste jag också om en bok jag tyckte mycket om – Fire av Kristin Cashore. Vid den första läsningen såg jag den som en otäck metafor över vårt eget samhälle, Fire är ett av de monster vars mest utmärkande egenskaper är att vara vackra och därför tror sig alla ha rätt till henne. Samma sak upplevde jag vid en omläsning, jag tycker fortfarande den här boken är väldigt bra även om den är väldigt annorlunda i en jämförelse med Graceling. Läs!

En bok som också fängslade mig, mer än jag trodde den skulle göra, var Karin Alvtegens Skuld. Egentligen hade jag inte 9789173374798_200_skuld_pockettänkt läsa några deckare i sommar men också den halkade med på ovan nämnda biblioteksrunda. Den visade sig inte bara berätta en spännande historia utan också vara väldigt skönt befriad från många trista deckarstereotyper (inte en åldrad, frånskild kommisarie med alkoholproblem så långt ögat når och inte en kvinnlig polis med viktnoja – och en total ignorans över hur vacker hon egentligen är – någonstans i sikte!) Istället får en ångestfylld, utfattig före detta egenföretagare ta huvudrollen i en jakt på nya vänner, gamla skulder och igendammade historier. En deckare kanske alltid är en deckare på vissa sätt men den här tyckte jag ändå om.

Read Full Post »

The Infernal Devices är en prequel till serien The Mortal Instruments och utspelar sig i ett viktorianskt London fullt av seder och bruk, clockwork-angelgrådaskigt väder och framförallt – vampyrer och trollkarlar i överflöd. Jag tänker inte spoila handlingen i de två senare böckerna i serien men jag tänker berätta att första boken, Clockwork Angel, presenterar oss för Skuggjägarna i Londons Skuggjägarinstitut: människor som har ängeln Raziels blod rinnande i sina ådror och som tilldelats uppdraget att hålla jordens demoner i schack.

Det är dock inte bara demoner som befolkar den Londons undre värld vi då och då får komma i kontakt med. Ganska snart gör första bokens huvudperson sitt inträde i historien: den mystiska Tessa som åker från New York till London för att bo där med sin bror Nate men som istället korsar The Dark Sisters gotiska och halvt tokiga väg. Ett underbart utsvävande i mörka fängelsehålor, groteska mord och en hel del mörka sinnelag tar sin början – den här serien öppnar verkligen starkt för någon som vurmar för det fiktiva viktorianska Londons all smuts och blod.

Den ständigt svävande smog som hänger tung över London får här också symbolisera mer än miljöförstörelse: det är en ny tid som gör sitt brutala intåg i Skuggjägarnas liv, en ålder där mekanik driven av plåt och olja blir ett större hot än de tusentals år gamla demonerna. Där Mortal Instruments kan benämnas urban fantasy tar istället Infernal Devices klivet över till steampunk och det är ett fängslande byte av sceneri – även om Cassandra Clare hänger upp sig lite väl mycket på de viktorianska sedvänjorna.

Det är nämligen ganska mycket kärlek i de här böckerna. Mycket höviskhet, ädelmod och framförallt otroligt mycket osjälviskhet – allting uppburet av en nobel vältalighet som visserligen säkert bars upp av viktorianska tungor men som blir alldeles för tung i den här berättelsen – och alldeles för överdriven för att vara trovärdig.  Cassandra Clares största talang ligger otvetydigt i att beskriva det groteska, mörkt gotiska och lätt sinnesfördrivna med en så målande penna att det nästan blir lite för mycket att föreställa sig det – därför är det lite synd att så mycket av andra och tredje boken i Infernal Devices, Clockwork Prince och Clockwork Princess, ägnas till så stor del åt den osjälviska kärleken och alldeles för lite åt de groteska uppfinningarna och blodtörstiga demonerna.

9781406321333_large_the-infernal-devices-bk-2-clockwork-prince_haftad9781406330397_200_clockwork-princess_haftad

Det finns också en hel del logiska luckor i de här böckerna. Att Skuggjägarna döljer sig själva för omvärldens ögon med ”glamour” är en intressant idé men slarvas ganska ofta bort, och jag kan inte låta bli att fundera på hur Skuggjägare från hela världen i slutet av 1800- talet helt plötsligt kan befinna sig i London – med någon dags varsel. Nej, något varv till med redigeringspennan hade inte skadat men överlag var jag ändå väldigt förtjust i de här böckerna. Som helhet är det en mycket läsvärd serie, inte minst för att Clares groteska humor och morbida scenerier är minst sagt underhållande – och ibland alldeles för lätta att se framför sig.

Read Full Post »

Missa inte Wolf Hall!

Det har väl varit svårt att missa att Wolf Hall i höst kommer ut på svenska på Weyler förlag. Men jag vill ändå göra lite reklam för den här för den är så fantastiskt bra och så fantastiskt välskriven! Jag läste Wolf Hall för ungefär ett år sedan och fascinerades av hur nära det engelska 1500- talet verkade genom Hilary Mantels ögon, hur fascinerande alla karaktärer beskrevs och hur fängslande språket var.

Dessutom blev jag nu påmind om att läsa uppföljaren, Bring up the bodies. Wolf Hall var inget mindre än ett mästerverk, faktiskt utsåg jag den till 2012 års bästa läsupplevelse. Behöver jag nämna förväntningarna på Bring up the bodies?

9187347075

Read Full Post »

Katedralen vid havet

54984Förra sommaren vann jag Katedralen vid havet hos Anna. Nu är riktigt tjocka historiska romaner något jag verkligen tycker om men jag vill också gärna ge dem den tid de förtjänar och alltså fick den vänta nästan ett år innan den blev läst.

Och vad var egentligen ett bättre tillfälle än att börja läsa den i staden där den utspelar sig? Jag och min kärlek var på semester i Barcelona i slutet av mars, vid ett tillfälle när han besökte ett sportevenemang jag inte var intresserad av satt jag istället på ett café i två timmar med en jättestor kopp kaffe och läste de första tvåhundra sidorna i en bok som skulle vis sig bli svår att släppa. Några dagar senare besökte vi också just den katedral vars bygge är själva bokens kärna och höjdpunkt och kring vilken huvudpersonens liv ständigt kretsar – folkets katedral Santa Maria del Mar.

Det var en märklig och svårbeskriven känsla. I boken har den unge Arnau blivit frigiven från slaveriet av sin fars mödor och då han är moderlös börjar han istället tillbe Santa Maria som sin egen mor. I bastaixernas tjänst hjälper han till att släpa de tunga stenar från stenbrottet till kyrkgrunden som en gång ska bli katedralen, medan Barcelona brinner av uppror, hat och kärlek. Lika sakta men säkert som katedralen sten för sten börjar ta form, lika sakta men säkert tar berättelsen sin form och böljar från sida till sida utan att tappa i spänning. Jag som är en språkälskare kanske inte alltid finner språkanvändningen den allra vackraste men historien uppväger det så pass att det ändå aldrig blir tråkigt. Kanske gjorde det sitt extra till att stå och betrakta kyrkan och Maria-statyn bara timmar efter att jag läst en historia om dess tillblivelse.

Hur det än må vara med den saken så tyckte jag om Katedralen vid havet. Den är väl värd timmarna man får lägga på den.

Read Full Post »

9515230039Igår citerade jag ett stycke på bloggen ur Svulten som torde lugna alla abibliofobiker. Det ger också en liten aning om den tidsbetraktelse som kanske inte riktigt utmärker Svulten men som ständigt finns i periferin och ger en fantastiskt rik bakgrund till en vampyrroman som är både ständigt fascinerande och underbart blodig.

I Svulten får läsaren följa vampyren Jorunn Självfhämnds berättelse. Den tar sin början i dagens Helsingfors och kryper bakåt genom ett 1800- tals Paris som doftar av dekadens och absint och ett 1700- tals Stockholm som stinker av kungamord och folkuppror. Jorunn vandrar genom seklerna och betraktar vad jag tycker verkar vara ett mänsklighetens förfall, en karikatyr av lycka och beständighet som istället blir till en bild av smuts och förgängelse.

Mänskligheten är fördärvad. Dessutom är den kantad av begär och makthunger, återspeglat i Jorunns ständiga törst på blod och ständiga jakt på mättnad – en hunger som aldrig blir tillfredsställd.

In another library tycker att Svulten är en av de bästa vampyrromanerna hon läst på länge. Jag håller med.

Read Full Post »

Older Posts »