Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘grafiska romaner’

Jag bestämde mig ganska tidigt för att läsa om Cirkeln, Eld och Berättelser från Engelsfors innan jag läste Nyckeln. Främst för att när jag läste Eld så var det lite svårt att komma ihåg vilka alla var och allt som hade hänt från Cirkeln. Jag gillar att böckerna har ett stort persongalleri och jag tycker att det är lätt att skilja dem åt men lite uppfriskning behövdes innan Nyckeln lästes.

Det var fantastiskt roligt att läsa alla fyra böckerna i ett sträck. Inte bara för att jag bättre kom ihåg allt och alla utan för att det var lättare att lägga märke till små ledtrådar och hints till vad som senare komma skulle.

9789186675967_200_cirkeln_pocket9789186969837_200_eld_pocket9789129677812_200_nyckeln_kartonnage9789129685770_200_berattelser-fran-engelsfors_haftad

För er som ännu inte läst böckerna så utspelar de sig i Dalarnas version av Sunnydale, en liten bruksort som förutom att inneha alla de kvalitéer en helt vanlig byhåla brukar ha – småstadsmentalitet, mobbing, klichéer, instängdhet och så vidare – har den också ett visst mått av magi i sin jord. Här vaknar sju häxor till liv, häxor som i Cirkeln börjar utforska sina krafter och i kommande böcker mer och mer får veta vad de är ödesbestämda att göra.

Jag älskade Cirkeln och Eld, inte bara för att de är bra fantasyböcker utan för att de också är så fantastiska småstadsskildringar – alla vi som växt upp i eller omkring ett litet samhälle lär känna igen oss till punkt och pricka och jag hyser inget tvivel om att de som inte gjort det ändå genom de här böckerna kan föreställa sig hur det är. Här finns de flesta stereotyperna men poängen är ju just att de verkligen finns, de finns i verkligheten också och de här tre böckerna gör dem verkligen levande. Det märks att författarna bryr sig oerhört mycket om sina karaktärer och det är, vid sidan av all fantastisk magi, böckernas absolut största behållning. Skiljelinjen mellan att vara ung och vuxen, barn och tonåring, är verkligen svidande verklighetsnära och magin förstärker mer än inkränktar på karaktärsbeskrivningarna.

Nyckeln i sig har också allt en avslutande bok i en trilogi bör ha. Den är spännande, men ändå tar spänningen inte över berättelsens kraft. Den är utforskande, samtidigt som den knyter ihop alla lösa trådar från de tidigare böckerna. Den är otroligt fint skriven. Och den fick mig att gråta mitt på centralstationen i Stockholm.

Slutligen läste jag om Berättelser från Engelsfors, serieromanen som utspelar sig någon gång mittemellan Eld och Nyckeln men som också tangerar tidigare och senare händelser. Den är ritad av flera olika serietecknare och vissa gillar jag mer än andra men överlag ger den verkligen en fin bild av Engelsfors som inte är långt ifrån den jag hade själv.

Läs, om du inte redan gjort det.

Annonser

Read Full Post »

Klockan tickar

Om bara några dagar är det ett nytt år. Men klockan tickar även för min favoritserie för tillfället, Locke & Key av Joe Hill och Gabriel Rodriguez. Jag har nu bara ett album kvar i serien och femte albumet, Clockworks, gör verkligen skäl för sin titel.

locke-key-volume-5---clockworksHär händer det verkligen saker, och här börjar verkligen nedräkningen till slutet och upplösningen. Redan i förra albumet började trådarna dras ihop kring det spöklika huset Keyhouse och familjen Locke som flyttade dit efter att barnens pappa blivit ihjälskjuten. Mer och mer av berättelsens fingrar börjar söka sig bakåt i tiden och vad jag tidigare tyckt varit förvirrande, börjar verkligen lösa sig. Jag älskar hur historien djupnar för varje album utan att bli alldeles för invecklad, och jag älskar hur varje sida i varje album är så minituöst tecknad och fantasifullt målad. Det här är mitt favoritalbum i serien hittills, och jag både vill och inte vill läsa sista.

Read Full Post »

Många gånger var jag tveksam under läsningen av Buffy säsong 8. Det har pendlat upp och ner under läsningen och ibland har jag varit förtjust, ibland mindre så. De sista två albumen i säsong 8, Twilight och Last Gleaming, får nog sägas tillhöra den sistnämnda kategorin. Här kommer jag försöka förklara varför, och sammanfatta min läsning av säsongen. Jag utfärdar spoilervarning på säsongens generella tendenser, men inte på specifika händelser.

8500922Det som faktiskt är bra med Twilight och Last Gleaming är att jag här, mer än någonsin i den här säsongen, faktiskt kan höra karaktärerna säga replikerna, med betoningar och dialekter och allt. Det är kul. Det som inte är bra är att jag tror att Joss Whedon & co. en gång för alla har tagit sig vatten över huvudet.

Det som stör mig är att jag fortfarande inte är helt säker på om jag gillar det eller inte. På ett sätt tycker jag verkligen om när man utforskar en myt, gör något mer av en historia man skapat och ser vart vägen kan leda. Men på ett annat sätt kan man också gå för långt. Det jag verkligen inte gillar är att Buffy i sig själv, och det hon för mig alltid har stått för, går förlorat på vägen. Att vara stark i sig själv, att hitta styrka i sina vänner och att vara kick-ass fast man bara är en helt vanlig tjej egentligen – det har för mig alltid varit det stora med Buffy. Mot slutet av Twilight känner jag det inte längre, och även om jag är fascinerad så är det inte okej.

Buffy är något jag och en av mina vänner diskuterar gärna och ofta. Det spännande är att vi båda älskar Buffy men har ändå väldigt olika åsikter om vissa händelser och personer, både i TV-serien och seriealbumen. Hon kom häromdagen med ett ganska intressant påstående: hon sa att hon gillar de grafiska romanerna så mycket för att man med dem följde upp det stora steget i att byta medium med det stora steget att flytta Buffy & c:o totalt bort från Sunnydale. Bort från kontinenten, faktiskt. Och jag kan hålla med henne om att det nog hade känts fel om man helt försökt kopiera TV-seriens Buffy in i grafiska roman- världens Buffy, men samtidigt är en av mina stora invändningar mot grafisk roman- Buffy att Joss Whedon verkar ha tagit ut de stora svängar TV-seriemediet aldrig tillät. Som konsekvens är skurkarna större, värre och mer bad-ass än någonsin och det gör att den där närheten jag alltid tycker att man genom TV-serien alltid har känt till Buffy, försvinner på något sätt. De gånger humorn från TV-serien känns igen i de grafiska romanerna är det alltid någonting som glimtar till och det är också de gånger jag har skrattat högst och gillat mest.

En annan sak jag inte alltid har gillat med de grafiska romanerna är tecknarna. Det är olika tecknare för vissa album och vissa 9792887tycker jag är ganska slarviga. Nog för att det är många karaktärer i Buffy men ibland går det inte att se skillnad på exempelvis Kennedy och Faith och ibland har jag inte alls förstått att den där blonda personen ska vara Andrew och då har det gått lite för långt. Här kan jag inte låta bli att jämföra med en annan serie jag läser just nu, Locke & Key, som också har många karaktärer men där det inte alls är svårt att skilja dem från varandra. Det går att ge varje karaktär unika drag. Kanske är det de olika tecknarna i Buffy som försvårar det, kanske är det faktumet att de försökt basera dem så mycket som möjligt på TV-seriens karaktärer men då hade jag hellre sett en liten förändring och att man istället kan känna igen dem från album till album.

Jag har länge varit osäker på om jag ska läsa säsong 9. Av anledningar som jag inte tänker berätta här, då det är en ganska stor spoiler, tänker jag ändå göra det. Åtminstone tänker jag säga att jag är väldigt nyfiken, om än lite rädd för hur det kommer bli.

Read Full Post »

Skräckens ängel

Det är himla trevligt att ha vänner som känner ens boksmak så ypperligt väl att de kan skicka åt en någon bok som man känner på sig att man kommer älska, och sedan läser och älskar den. För ett tag sedan fick jag den grafiska romanen Skräckens ängel i min hand av just en sådan vän och jag bläddrade lite förstrött igenom den först, tills jag kom till ett uppslag som ståtade med en enorm blodig yxa framför ett sepiafärgat fotografi av en gammal, spöklik herrgård.

Jodå, nog skulle det här vara en bok för mig alltid.

viktor-kasparsson---skrackens-angel

Skräckens ängel är tydligen andra delen i en serie om Viktor Kasparsson, en aspirerande fotografiassistent i 1930- talets Sverige som i det här albumet blir ivägskickad för att ta bilder från ett flygplan. Men istället för att hitta den flygkapten han har förväntat sig, får han hjälp av dennes dotter Emma och de båda finner sig snart insnurrade i än det ena än det andra. Skräcken ligger tät albumet igenom och jag älskade verkligen kombinationen av blodiga mord och den blekbruna sepiatonen som går genom hela albumet. Den ibland streckiga tecknarstilen påminner mig heller inte så lite om Kalla kårar, Skräckmagasinet och andra gamla skräckalbum jag satt och läste i förrådet när jag var liten och mamma trodde att jag läste hennes gamla Starlet. Tyvärr hade skurken nog också kunnat komma från en tidigare era och med det menar jag att det är lite fördomsfullt och klyschigt. Men det här var ändå ett högeligen underhållande skräckalbum som jag blev väldigt förtjust i.

Read Full Post »

Förra året började jag läsa Buffy i serieform, närmare bestämt säsong 8 som tar vid där TV-seriens säsong sju slutar. Nu har jag läst sex album av säsongens åtta och lite mer än halvvägs igenom är jag väldigt kluven.

Det första albumet, The Long Way Home, var jag väldigt förtjust i. Det kändes som att de hade lyckats bevara karaktärerna från TV-serien, både till utseende och karaktär men allra bäst – i humorn. Det jag inte gillade var att det märktes så väl att Whedon & co. här fick leva ut alla fantasier om superskurkar de inte kunnat förverkliga med TV-serien, ibland blir det en smula överdrivet.

Jag gillar heller inte att det är olika tecknare i de olika albumen. Eller, rättare sagt så gillar jag en del tecknares stil bättre än andras. Några är mer detaljerade än andra, några har verkligen satt fingret på vem en karaktär är och några har gjort att man inte känner igen dem alls. Några har också fallit för frestelsen att rita kvinnorna på ett sätt och männen på ett annat – om jag säger urringning och öppna vs. stängda munnar så förstår ni nog hur jag menar. Jag gillar inte. Överlag var jag mindre förtjust i andra, tredje och fjärde albumen som alla har känts ganska spretiga.

Men jag tyckte femte albumet var klart bättre. Här finns humorn jag verkligen älskar, en nördhumor som är på sin topp på en resa Buffy och Andrew gör tillsammans. Det är så lätt att se det framför sig, samtidigt som det verkligen utvecklar relationerna från TV-serien och då, då är det fantastiskt bra.

Sjätte albumet, Retreat, tar en annorlunda väg än de föregående. Samtidigt så märks det att det går mot slutet av säsongen för det som tidigare varit fragmentariskt blir mer och mer samlat och en maffig slutstrid tar sin början i albumets slutskede. Det jag ändå gillade bäst med Retreat var att dråparnas krafter återigen börjar ifrågasättas och utforskas, och att Oz återigen kommer in i bilden. Det blir lite som en återgång till dåvarande Buffy, till TV-serien, samtidigt som det händer nya saker. Inte minst dras alla trådar ihop mer och mer och jag är väldigt nyfiken på de två sista albumen.

37671159307963X7815682304635385589984

Read Full Post »

9789186003425_200_zelda_haftadFörsta boken i Zelda- serien gjorde mig inledningsvis lite tveksam. Jag  hade väldigt roligt åt superfeministen Zelda som har fler ideal än hon lyckats upprätthålla och allt som oftast faller i de fällor hon själv så gapande förkastar. Samtidigt så blev det ibland en lite för stark bild av att inga ideal faktiskt går att upprätthålla och att feminism bara är hyckleri.

Men ju mer jag läste, desto mer ändrade jag uppfattning och desto mer älskade jag. Det går faktiskt att skämta om allt och faktiskt är vi säkert alla ganska inkonsekventa, även med ideal vi verkligen tror på. Och faktiskt så behöver man inte heller upprätthålla varenda ideal man föresätter sig eller tror att man behöver föresätta sig. Zelda är mänsklig, helt enkelt. Samtidigt är hon fantastiskt rolig, på sina ställen ganska självständig men framförallt – och det är det här jag älskar mest – så får hon vara den hon är och ligga runt precis hur mycket hon vill utan att det förekommer någon slut-shaming. Hon kastar kläderna ganska ofta, utan att för den skull tecknas som ett objekt – däremot problematiseras den och många andra frågeställningar ofta vilket jag också gillas. Zelda är smart, hon tar diskussioner, hon gapar och skriker, hon träffar en kille genom att vråla ”KYSS MITT HÅRIGA FEMINISTARSLE” åt honom.

Jag älskar det.

Zelda-2

Andra albumet, Zelda – kampen fortsätter, tar vid där det första slutar. De går säkert bra att läsa fristående men det finns ändå en tråd genom alla tre albumen. Här börjar Zelda på konstskola, träffar sitt svin till ex-pojkvän och flyr tillslut när verkligheten blir för bister och påträngande. Jag var minst lika förtjust i tvåan som i trean. Tredje albumet gillade jag dock nog ändå bäst.

9789175150277_200_zelda-vs-patriarkatetZelda vs. Patriarkatet heter tredje albumet och det fortsätter berätta om Zelda som kämpar med att upprätthålla sina ideal och med att inte hamna i den patriarkala fällan. Det går sisådär.

Men det som är så inspirerande med Zelda- serierna är kanske inte framförallt Zelda själv och de ideal hon slåss så hårt för att upprätthålla men ganska ofta tappar, utan snarare de serierutor som ibland nästan verkar vara i förbigående men som i en ruta säger så mycket om det normfyllda samhälle vi lever i. Lina Neidestam är fantastiskt duktig på att beskriva strukturer och nåla fast saker som upprätthåller dem med några få serierutor – hon ifrågasätter och problematiserar slut-shaming, kärnfamiljsideal och fördomar i korta, kärnfulla serierutor. De tre Zelda- albumen var helt enkelt en uppenbarelse och jag hoppas att de snart kommer i nytryck (Hej Kartago…?) för det här är album jag kommer läsa igen och igen och helst vill ha hemma i bokhyllan och klappa lite på, då och då.

Read Full Post »

En av de bästa sakerna med att jag förra året återupptäckte den grafiska romanen var att jag också upptäckte serien Locke & Key (tack Bokstävlarna!)

9674335Locke & Key är skriven av Joe Hill och tecknad av Gabriel Rodriguez och för varje album blir jag mer och mer intresserad av upplösningen. I fjärde albumet, Keys to the Kingdom, lyckas Hill och Rodriguez göra historien ännu mer komplicerad samtidigt som fler bitar faller på plats. Mysteriet med alla nycklar som finns i det gamla, gotiska kråkslottet Keyhouse utvidgas och börjar samtidigt närma sig lösningen, sakta men säkert.

Jag är fortfarande oerhört imponerad av Hills och Rodriguez sätt att kombinera splatter med sorg och hopplöshet, på något sätt talar både bilder och text om det makabra lika väl som om det känsliga och det är fantastiskt gjort. Jag älskar bildspråket och färgerna i den här serien, jag älskar tecknarstilen som både visar det groteska i ett mord och det oförklarliga i ett spökes uppdykande. Jag älskar berättelsen som inte bara är ett mysterium utan också handlar om att förlika sig med historien och vad som skulle kunna hända om man kunde ta bort vissa känslor i ens liv – något säkert många har funderat på.

Så här tyckte jag om första, andra och tredje albumet. Nu är jag mer nyfiken än någonsin på de två sista.

Read Full Post »

Older Posts »