Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘feminism’

17834753Makalösa kvinnor är en bok om kvinnor som gått andra vägar än de på förhand utstakade. Om kvinnor som genom historien klätt sig som män för att få en bättre plats i det samhälle de levde i, levt med andra kvinnor i en tid när det inte tilläts och på andra sätt varit normbrytande.

Egentligen kanske Makalösa kvinnor inte har särskilt många gemensamma beröringspunkter med Maria Svelands Hatet. Eller? De handlar trots allt om kvinnor från olika århundraden.

Men det hemska är att den faktiskt har det. Hatet tar också upp enskilda kvinnor, kvinnor som brutit mot en hatet-en-bok-om-antifeminismrådande norm och därför fått utstå inte bara samhällets spe utan också samhällets hat. Det märkliga är att hatet är så mycket tydligare i Maria Svelands nutidsskildring än Eva Borgströms dåtidsskildring – ja, kvinnorna då blev straffade enligt gällande regler men den massiva hatkampanj som bara väller ur Svelands bok är mycket svårare att värja sig mot. Kanske beror det på att jag är uppväxt i just den världen, jag också, kanske beror det på att jag ser detta hat i så mycket av det jag idag läser och ser.

Kanske är det för att kvinnorna i Svelands bok inte bryter mot lagar, utan mot patriarkala strukturer. Kanske är det för att de hotar samma patriarkala normer på ett sätt som för hundra år sedan förmodligen sågs som skrattretande omöjligt. Det blir så tydligt i Svelands bok att hatet riktar sig mot kvinnor, inte det kvinnor gör utan mot kvinnorna som gör det – starkt symboliserat av Turteaterns uppsättning av SCUM- manifestet där den kvinnliga producenten och den kvinnliga skådespelerskan fick ta emot massiva mängder hatmail och andra hot medan den manliga regissören inte fick ett enda.

Kanske beror det också på att Svelands bok är så personlig, hon är en av de som fått utstå allt det här hatet och det är också en bok som är skickligt skriven: egna erfarenheter varvat med andra fall och fakta. Det är granskande, engagerande och oerhört skrämmande.

Jag läste båda de här böckerna i somras men har haft svårt att säga något konstruktivt om dem då båda berörde mig så mycket. Det är egentligen väldigt olika sorters böcker och medan Hatet lämnade mig i djup förtvivlan så var Makalösa kvinnor istället ganska uppmuntrande – nog för att kvinnorna i den världen ansågs mindre värda än män men fokuset är ändå på de kvinnor som vågat, som brutit normen och lyckats med något annorlunda. Hatet handlar också om kvinnor som bryter normer men där följderna på något sätt känns mycket värre, idag i det samhälle som så många kallar jämställt. Jag skulle vilja ge Hatet att läsa till just dem. Till alla andra kvinnor därute, och till alla andra män. Inte för att alla gör som hatarna i Svelands bok gör, utan för att ingen borde göra det. För att feminismen behövs så mycket idag, fortfarande, flera hundra år efter händelserna i Eva Borgströms Makalösa kvinnor.

Idag kommer Hatet ut i pocket. Läs gärna båda de här böckerna, men läs speciellt den.

Annonser

Read Full Post »

Att springa

För ett tag sedan lyssnade jag och en vän på Maria Sveland på Pilgatan. Kvällen innan hade jag sträckläst Att springa, boken som kom 2011 efter att Bitterfittan slagit ner i Sverige 2007. Bitterfittan tyckte jag om, framförallt för att den så tydligt synliggjorde och ifrågasatte de patriarkala strukturer som följer på ett kärnfamiljsideal.

att-springaAtt springa är en helt annan typ av bok, och ändå inte. Bitterfittan kändes ibland som ett reportage – ett intressant sådant, men ändå ett reportage – Att springa är ett stort steg framåt berättarmässigt utan att historien för dens skull förlorar det viktiga i det feministiska budskapet. Att springa är rent litterärt en mycket bättre bok, och jag vet inte om det är det som gör det eller om det är berättelsen i sig men den grep mig något oerhört.

Julia och Emma är tolv år, står precis på gränsen till tonåren och med allt vad det innebär blir det en omtumlande sommar. Julia och Emma är bästa vänner, även om de kommer från vitt skilda delar av stan och Julias kärnfamilj med deltidsarbetande mamma, bankchefspappa och lillebror sätts i skarp kontrast mot Emmas konstnärliga, ensamstående, rödvinsdrickande mamma.

Det finns en viss förutsägbarhet i vad som kommer hända och det är väldigt tydligt vilka strukturer Maria Sveland vill ifrågasätta, samtidigt gör det ingenting eftersom boken är skriven med ett sådant driv och en sådan glöd. Kanske infinner sig drivet främst i romanens andra del, kanske var det en lite lång transportsträcka dit men för mig gör det ingenting. Vad som också gör att övertydligheten inte stör är att bokens olika poler inte ges något absolut värde eller sätts i oföränderliga ramar, det som från början verkade bra gömmer mot slutet något mindre bra och även strukturer kan förändras. Maria Sveland ägnar sig inte åt att skriva mönster i sten. Inte heller ägnar hon sig åt några psykologiska studier av männen och med tanke på hur många romaner det finns som ägnar spaltmeter åt att beskriva hur männen fungerar men bara beskriver kvinnor som ett par bröst med tillhörande ben tycker jag det är ganska befriande.

Det jag tycker är allra starkast med Att springa är att den synliggör patriarkala maktstrukturer på ett nästan smärtsamt antal olika plan, från barndomen till vuxenlivet, från förr i tiden till idag, från det översta samhällskiktet till det lägsta, från mormödrar till små barn – utan att för den skull förlora språket eller drivet i berättelsen. Det blir en del av berättelsen, en del av det språkliga, samtidigt som det är så tydligt och självklart att det är svårt att blunda för. Läsaren kastas hela tiden djupare ner i mörkret, längre ner i svärtan och den påföljande ångesten blir bara starkare av att det känns så oerhört verklighetsnära.

Jag kunde inte lägga ifrån mig den här boken, jag satt uppe och läste till klockan var fyra och sedan hade jag ont i magen i flera dagar efteråt.

Read Full Post »

9789186003425_200_zelda_haftadFörsta boken i Zelda- serien gjorde mig inledningsvis lite tveksam. Jag  hade väldigt roligt åt superfeministen Zelda som har fler ideal än hon lyckats upprätthålla och allt som oftast faller i de fällor hon själv så gapande förkastar. Samtidigt så blev det ibland en lite för stark bild av att inga ideal faktiskt går att upprätthålla och att feminism bara är hyckleri.

Men ju mer jag läste, desto mer ändrade jag uppfattning och desto mer älskade jag. Det går faktiskt att skämta om allt och faktiskt är vi säkert alla ganska inkonsekventa, även med ideal vi verkligen tror på. Och faktiskt så behöver man inte heller upprätthålla varenda ideal man föresätter sig eller tror att man behöver föresätta sig. Zelda är mänsklig, helt enkelt. Samtidigt är hon fantastiskt rolig, på sina ställen ganska självständig men framförallt – och det är det här jag älskar mest – så får hon vara den hon är och ligga runt precis hur mycket hon vill utan att det förekommer någon slut-shaming. Hon kastar kläderna ganska ofta, utan att för den skull tecknas som ett objekt – däremot problematiseras den och många andra frågeställningar ofta vilket jag också gillas. Zelda är smart, hon tar diskussioner, hon gapar och skriker, hon träffar en kille genom att vråla ”KYSS MITT HÅRIGA FEMINISTARSLE” åt honom.

Jag älskar det.

Zelda-2

Andra albumet, Zelda – kampen fortsätter, tar vid där det första slutar. De går säkert bra att läsa fristående men det finns ändå en tråd genom alla tre albumen. Här börjar Zelda på konstskola, träffar sitt svin till ex-pojkvän och flyr tillslut när verkligheten blir för bister och påträngande. Jag var minst lika förtjust i tvåan som i trean. Tredje albumet gillade jag dock nog ändå bäst.

9789175150277_200_zelda-vs-patriarkatetZelda vs. Patriarkatet heter tredje albumet och det fortsätter berätta om Zelda som kämpar med att upprätthålla sina ideal och med att inte hamna i den patriarkala fällan. Det går sisådär.

Men det som är så inspirerande med Zelda- serierna är kanske inte framförallt Zelda själv och de ideal hon slåss så hårt för att upprätthålla men ganska ofta tappar, utan snarare de serierutor som ibland nästan verkar vara i förbigående men som i en ruta säger så mycket om det normfyllda samhälle vi lever i. Lina Neidestam är fantastiskt duktig på att beskriva strukturer och nåla fast saker som upprätthåller dem med några få serierutor – hon ifrågasätter och problematiserar slut-shaming, kärnfamiljsideal och fördomar i korta, kärnfulla serierutor. De tre Zelda- albumen var helt enkelt en uppenbarelse och jag hoppas att de snart kommer i nytryck (Hej Kartago…?) för det här är album jag kommer läsa igen och igen och helst vill ha hemma i bokhyllan och klappa lite på, då och då.

Read Full Post »

För inte så länge sedan läste jag serien Skämmerskans barn av Lene Kaaberbøl och jag fullkomligt älskade den. Trilogin om Katriona är på flera sätt en helt annan berättelse, på vissa sätt är den liknande.

Också den här serien, som börjar med Silverhästen och fortsätter med Hermelinen och Isfågeln, utspelar sig i en medeltidsliknande värld. Katriona är dotter till värdshusägaren Tess och blir en dag alldeles förtrollad när hon får möta en marhäst – en häst som verkar tagen ur sagorna och som blir inledningen till Katrionas äventyr. Det som är spännande med den här världen, förutom själva berättelsen, är att det finns en dystopisk antydan – det sägs att mannen en gång förstörde jorden och därför har de förverkat sin rätt till den.

Också i den här serien får alltså könsroller och normer sig en känga, men kanske inte lika subtilt som i Skämmerskans barn. Här vänder Lene Kaaberbøl istället upp och ner på hela patriarkatet och låter kvinnorna vara de enda som får äga jord och får bestämma. Samtidigt går det att spåra vissa könsbestämda normer från vår egen värld, som att pojken ska vara den som uppvaktar flickan och flickan ska akta sig när hon går ut själv i mörkret och så vidare.

Ändå fungerar det här oerhört väl. Framförallt lyckas Lene Kaaberbøl synliggöra hur fullständigt tokiga de här normerna är, hur galet det är att ett visst kön ska ha mer privilegier än det andra och att vi borde bedömas efter vilka vi är, inte efter vilket kön vi har. Det blir till och med nästan roligt – och sannerligen en ironisk samhällsbetraktelse – när hon låter en av karaktärerna berätta om hur det går till i det barbariska Sydlandet, där kvinnorna tvingas att gifta sig med männen och då förlorar sin rätt till sig själva. Katriona blir förfärad när hon får höra att kvinnorna där anser vara mindre värda än männen och att kvinnorna bedöms efter sitt utseende. Så går det ju inte till i ett civiliserat samhälle…

9789129663877_200_silverhasten-historien-om-katriona-teresadotter_kartonnage9789129666670_200_hermelinen-historien-om-katriona-trivallia_kartonnage9789129668117_200_isfageln_kartonnage

Read Full Post »

Ett av de mer intressanta diskussionsämnen som dök upp under fantasylitteraturkursen i somras var det om genus och fantasy. Fantasygenren målas ibland ut som en av de genrer som har allra mest sunkiga könsroller, och jag kan både hålla med och tycka att det är lite orättvist.

För jag har läst många bra fantasyböcker som inte alls har de där sunkiga könsrollerna. Samtidigt har jag också läst en hel del fantasy som verkligen befäster tron att män är överlägsna kvinnor och att kvinnor mest ska vara snygga och tillhandahålla männen vad de vill ha. Det är synd att det är så, fortfarande.

Men varför? En stor del av förklaringen tror jag, åtminstone i high fantasy, går att hitta i medeltidsskildringen. När en författare väljer att bygga sitt samhälle på en värld som liknar vår medeltida, verkar det vara lätt hänt att dåtidens könsroller får hänga med. På köpet, liksom. Att en del författare verkar vilja skapa trovärdighet i sitt samhällsbygge genom att låta könsrollerna från medeltiden finnas kvar samtidigt som de stoppar in drakar i handlingen kan jag i och för sig tycka är en smula ironiskt. Och sorgligt. För det betyder inte att det samhället får en automatisk trovärdighet utan att sunkiga könsroller är något som är så inbyggt i vårt samhälle att en författare inte funderar på att ta bort dem ur sin medeltidsliknande värld, även om många andra ”äkta” medeltida sedvänjor tagits bort. Själva meningen med fantasy är väl att en författare kan skapa just sin egen värld med sina egna regler, så länge hen gör det trovärdigt?

Och så finns det den andra polen, de böcker och filmer som har en Stark Kvinna i huvudrollen. Kvinnan som likt en Xena krigarprinsessa klarar allt och som därmed påstås göra boken eller filmen feministisk. Jag tycker inte att den gör det, eftersom den Starka Kvinnan fortfarande är ett undantag, en normbrytare och lite annorlunda från de Vanliga Kvinnorna som inte alls är starka.

Och så tänker jag på seriefigurer som Buffy. Buffy har visserligen superkrafter, hon är vampyrdråpare och övernaturligt stark. Men samtidigt är hon också en helt vanlig tjej, hon går på high school och har också vardagens alla problem att ta itu med. En av fantasylitteraturkursens kursböcker ville påtala att Buffy är förminskad som karaktär, just för att hon inte är någon Xena krigarprinsessa utan den där vanliga tjejen som både bryr sig om att rädda världen och vara orolig för hur det ska gå i skolan. Boken menade att Buffy, som en söt och snäll liten tjej, aldrig kan vara feministisk.

Jag håller inte med. Är inte Buffy viktig som feministisk ikon, just för att hon är vanlig? Jag vill minnas att jag under min tonårstid hade mycket lättare att identifiera mig med Buffy än jag någonsin haft med Xena. Är det inte viktigare att visa att tjejer inte behöver vara Xena för att vara tuffa och starka?

Imorgon ska jag berätta om en fantasyserie som vänder upp och ner på könsroller och normer, nämligen Lene Kaaberbøls trilogi om Katriona Teresadotter. Vad har du för tips på bra fantasy som ifrågasätter traditionella könsroller?

Read Full Post »

Förra hösten började jag läsa serien The Parasol Protectorate, en viktoriansk steampunk-tårta vars olika bottnar både bjuder på engelska seder och sociala regler, övernaturligheter i form av varulvar och vampyrer och en hel del ironi och svart humor som gör kraschen mellan normer och monster oerhört rolig. Men allra bäst med den här serien är utan tvivel huvudpersonen. I första boken, Soulless, upptäcker Alexia Tarabotti att hon är just själlös – en slags motvikt till varulvar och vampyrer som kan förvandla de till dödliga genom att röra vid dem. Serien fortsätter med Changeless och Blameless som jag också tyckte om.

Så har jag nu i nästan ett sträck läst fjärde och femte boken, Heartless och Timeless. Ett ganska bra mått på hur mycket bättre och bättre serien blir är att jag faktiskt kunde läsa båda efter varandra, tidigare har jag behövt lite avstånd mellan böckerna för att inte tröttna på språket och vissa av karaktärerna. Heartless känns på ett vis lite som en mellanbok, här skapas många trådar som inte riktigt får sitt avslut och det märks att Gail Carriger vill bygga upp något riktigt stort inför finalen i sista boken. Och faktiskt, så lyckas det. Även om jag kanske inte kommer minnas Heartless så länge så kommer jag definitivt komma ihåg Timeless, sista boken, hela serien och speciellt Alexia.

10339860timeless

Det jag fullkomligt älskar med Alexia Tarabotti är hennes fantastiska kompromisslöshet och hennes totala vägran att be om ursäkt bara för att hon är kvinna. Det jag älskar med Gail Carrigers sätt att framställa det viktorianska samhället är att hon inte viker för att det fanns en herrans massa sociala regler att förhålla sig till, men att Alexia ojar sig över det otroligt vulgära i att synas på stan utan handskar medan samma Alexia inte bryr sig ett dyft om att hon slår sig ner vid ett bord fyllt av män i full färd med att dricka whiskey och spela poker – hur mycket de sagda männen än rynkar på de fina viktorianska näsorna. Det jag också älskar med just de här situationerna är att Alexia inte gör det för att hon själv vill spela kort och dricka whiskey, hon har helt enkelt ett ärende hon inte anser kan vänta. Alexia ger totala fanken i att underställa sig de flesta regler vad gäller just kvinnligt och manligt, men hon behöver heller inte ikläda sig mansrollen för att göra det. Att göra henne manlig hade på ett sätt också varit att tvinga henne att anpassa sig efter männens villkor, men hon är helt enkelt den hon är och hon vägrar be om ursäkt för det. Det älskar jag. Det gör också att de gånger den viktorianska sedligheten faktiskt efterlevs – exempelvis i fallet hattar och handskar – blir det mer en kärleksfull, lätt överdriven och smått sarkastisk blinkning till ett tidevarv när en hatt faktiskt kunde hjälpa eller stjälpa en hel social karriär.

Det som jag också älskar med de här böckerna är att de, mitt i all komik och lättvindighet, också gör något nytt av vampyr- och varulvsmyten. Inte bara genom att introducera den själllösa Alexia, utan också genom att fundera över vad odödlighet egentligen gör med en, och om det verkligen är önskvärt i längden.

Jag är glad att jag läste den här serien. För även om det nog hade blivit lite för mycket att läsa dem i ett sträck, är de ändå oerhört underhållande och ibland, ganska tänkvärda.

Read Full Post »

Ett ganska bra mått på min allmäna trötthet just nu är att jag somnade över min kursbok på biblioteket i fredags eftermiddag. Till mitt försvar vill jag säga att vi a) hade haft handledarmöten och sedan pluggat nästan konstant sedan åtta på morgonen och b) det var en väldigt skön läsfåtölj.

Och kanske är en halvtimmes powernap på bibblan en underskattad grej, för jag var mycket piggare när det var dags för klassmiddag på kvällen och nästan mig själv på lördagen när jag och tre Umeå- bloggare (…med näsan i en bok, Bokblomma och Nobelprisprojektet) träffades på Bokcafé Pilgatan för en bloggfika. Det var jätteroligt att träffas och prata böcker, bloggar och annat. Det var fantastiskt roligt, det är alltid kul att träffa andra boknördar och bokbloggare!

Resten av lördagen gick åt till att hjälpa en kompis med ett projektarbete och halva första säsongen av New Girl. Jag gillade väldigt mycket med serien, men irriterade mig på vissa tråkiga antifeministiska klyschor. Som att man så ofta måste trycka in ett ”den fula ankungen blir en svan om hon tar av sig glasögonen och sätter upp håret”-moment, att en killes svinerier ursäktas med att tre andra killar är så fantastiskt fina och snälla och att serien hittills, efter ungefär fem avsnitt, ännu inte klarat Bechdel- testet. Men det jag gillade övervägde ändå, som att huvudpersonen får vara precis den hon är (undantaget sagda ankunge-moment) och framförallt att hon står upp för att vara den hon är. Det gillar jag.

På söndagen slog dock tröttheten till igen och jag släpade mig hem från jobbet, tanken var att jag skulle läst vidare i Possession som vi ska bokcirkla om på torsdag men den har väldigt svårt att fängsla mig. Nog är det en intressant historia, men när jag möttes av en trettio sidor lång passage med inklippta brev som var kursiverade gav jag upp. Kursiverad text i böcker är ett av mina stora hatobjekt och när den dessutom är miniliten och pågår i trettio sidor orkar jag helt enkelt inte längre. Jag tog upp Zelda vs. Patriarkatet istället och den fick mig att skratta tills jag fick ont i magen.

Slutsatsen av det här är att böcker, bibliotek och bloggande boknördar kan liva upp vilka genomtrötta pluggandar som helst!

Read Full Post »

Older Posts »