Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fantasy’

Jag bestämde mig ganska tidigt för att läsa om Cirkeln, Eld och Berättelser från Engelsfors innan jag läste Nyckeln. Främst för att när jag läste Eld så var det lite svårt att komma ihåg vilka alla var och allt som hade hänt från Cirkeln. Jag gillar att böckerna har ett stort persongalleri och jag tycker att det är lätt att skilja dem åt men lite uppfriskning behövdes innan Nyckeln lästes.

Det var fantastiskt roligt att läsa alla fyra böckerna i ett sträck. Inte bara för att jag bättre kom ihåg allt och alla utan för att det var lättare att lägga märke till små ledtrådar och hints till vad som senare komma skulle.

9789186675967_200_cirkeln_pocket9789186969837_200_eld_pocket9789129677812_200_nyckeln_kartonnage9789129685770_200_berattelser-fran-engelsfors_haftad

För er som ännu inte läst böckerna så utspelar de sig i Dalarnas version av Sunnydale, en liten bruksort som förutom att inneha alla de kvalitéer en helt vanlig byhåla brukar ha – småstadsmentalitet, mobbing, klichéer, instängdhet och så vidare – har den också ett visst mått av magi i sin jord. Här vaknar sju häxor till liv, häxor som i Cirkeln börjar utforska sina krafter och i kommande böcker mer och mer får veta vad de är ödesbestämda att göra.

Jag älskade Cirkeln och Eld, inte bara för att de är bra fantasyböcker utan för att de också är så fantastiska småstadsskildringar – alla vi som växt upp i eller omkring ett litet samhälle lär känna igen oss till punkt och pricka och jag hyser inget tvivel om att de som inte gjort det ändå genom de här böckerna kan föreställa sig hur det är. Här finns de flesta stereotyperna men poängen är ju just att de verkligen finns, de finns i verkligheten också och de här tre böckerna gör dem verkligen levande. Det märks att författarna bryr sig oerhört mycket om sina karaktärer och det är, vid sidan av all fantastisk magi, böckernas absolut största behållning. Skiljelinjen mellan att vara ung och vuxen, barn och tonåring, är verkligen svidande verklighetsnära och magin förstärker mer än inkränktar på karaktärsbeskrivningarna.

Nyckeln i sig har också allt en avslutande bok i en trilogi bör ha. Den är spännande, men ändå tar spänningen inte över berättelsens kraft. Den är utforskande, samtidigt som den knyter ihop alla lösa trådar från de tidigare böckerna. Den är otroligt fint skriven. Och den fick mig att gråta mitt på centralstationen i Stockholm.

Slutligen läste jag om Berättelser från Engelsfors, serieromanen som utspelar sig någon gång mittemellan Eld och Nyckeln men som också tangerar tidigare och senare händelser. Den är ritad av flera olika serietecknare och vissa gillar jag mer än andra men överlag ger den verkligen en fin bild av Engelsfors som inte är långt ifrån den jag hade själv.

Läs, om du inte redan gjort det.

Read Full Post »

Jag var mycket förtjust i första boken i Mortal Instruments- serien, City of Bones. Jag tyckte om sammelsuriet av olika ”Downworlders” (varulvar, vampyrer och trollkarlar) och spänningen mellan dem och de Skuggjägare som lever för att utrota de city-of-bonesdemoner som letar sig fram till jorden från demondimensionerna. Downworlders är inte riktigt människor enligt Skuggjägarna men är heller inte demoner och i många år har de levt i en skör samlevnad som styrs av en överenskommelse de fyra släktena emellan. Men, som vanligt, så finns det någon som inte håller med och som tycker att Skuggjägarna borde renas och borde göra sig fria från samarbetet med Downworlders och utrota dem på samma sätt som demonerna. Någon som tycker att Skuggjägarna är den högsta rasen som ensam ska bestämma – tankegångar som drar väldigt fruktansvärda paralleller till vår egen historia.

Denna någon är Valentine, Skuggjägaren som är på jakt efter släktets mest heliga reliker: The Mortal Cup som kan skapa nya skuggjägare och svärdet som den första Skuggjägaren enligt sägnen fick av ängeln Raziel. Jag tycker Valentine är en otroligt bra skurk, inte bara för att Cassandra Clare genom honom skapar en hel del samhällskritik som är nog så relevant i dessa dagar där vi här i Sverige har ett rasistiskt parti i riksdagen och där många av nyheterna kantas av rasism, utan också för att han är mångsidig och framförallt mänsklig. Hur onda idéer han än har och hur äckliga de än är så är han inte den lobotomerade SuperSkurk som alltför ofta tar plats i sådana här berättelser. Det gör honom trovärdig, och genom det så mycket mer skrämmande. Det farliga med att göra SuperSkurkar så onda att de inte går att tro på är att de heller inte blir skrämmande.

Problemet med de här böckerna är dock att Cassandra Clare inte kan hålla sig till Valentine utan måste peta in en just sådan lobotomerad SuperSkurk i både andra och tredje boken. Både i City of Ashes och City of Glass är det en av de högst uppsatta inom Skuggjägarvärlden och det är ett väl beprövat begrepp: att låta högsta chefen vara obstinat och ha sådan hög tilltro till sin egen förmåga att ha rätt att hen vägrar lyssnar på de verkliga hjältarnas resonerande – även om högsta chefen alltid har fel i slutändan. Den första gången jag minns att jag irriterade mig på ett sådan grepp var när jag såg filmen Armageddon för säkert tio år sedan och många gånger har det blivit sedan dess.

Och varför inte? Vad är väl en bättre grogrund för spänning och revolution än den där våra hjältar tvingas kämpa mot överhögheten? Det här är ett beprövat begrepp av en anledning och ofta fungerar det – se bara på Hunger Games – men i fallet som är här, och som var i Armageddon, när skurken tas ifrån all mänsklighet och all förklaring till varför hen gör som hen gör blir det bara genomskinligt och tröttsamt. De olika inkvisitorerna i City of Ashes och City of Glass verkar bara vara obstinata för att de ska vara det, det finns ingen rim och reson i det. Dessutom är de båda oerhört sterotypa och det går att lista ut deras exakta karaktärsdrag på några få meningar i boken. De är sådana skurkar som verkar ha blivit ditplacerade bara för att hjältarna ska ha en överhöghet att kämpa emot, inte för att det gagnar historien på något sätt.

Då är Valentine en mycket bättre skurk. Det finns en gråskala runt Valentine som sträcker sig bortom till och med han själv och börjar i andra boken också inkludera Jace och Clare, personerna alla böcker kretsar kring. Det cirkulerar många – och dimmiga – frågor om vem han egentligen är och vad hans agenda är, även om det verkar nog så solklart ända från början. Det gillar jag.

Jag hoppas att den här tendensen försvinner i fjärde och femte boken. Som tur var så tog SuperSkurken mindre plats i City of Glass än City of Ashes så jag hoppas att det betyder att det går åt rätt håll – inte minst för att första boken, City of Bones, klarade sig fantastiskt bra utan just en sådan skurk. För förutom det så är det här oerhört spännande böcker, välskrivna och ganska roliga på sina ställen. Jag tycker mycket om många av karaktärerna och jag hoppas att de sista delarna inte gör mig besviken.

9781406307634_200_city-of-ashes_haftadcity-of-glass

Read Full Post »

Jag har länge velat läsa böcker av Roald Dahl, något jag länge trott att jag inte gjort under min uppväxt. Senaste gången jag var på biblioteket fick därför Matilda, Kalle och chokladfabriken och Häxorna följa med mig hem. Jag hade stora förväntningar, alla infriades.

9789129673999_200_matildaJag älskar Roald Dahls böcker. Den första jag läste var Matilda, den andra var Häxorna. Båda böckerna kändes märkligt bekanta, kanske är det för att jag faktisk har läst dem någon gång och sedan glömt bort det, kanske för att de är precis den typ av barnböcker jag tycker om. De är bisarra, underfundiga och fantasifulla och framförallt så står de på barnens sida. I Matilda är det just Matilda som har huvudrollen, en ovanligt smart sjuåring som minst sagt inte uppskattas av sina föräldrar och börjar i en skola där rektorn heter Fru Vidrigsson. Ja, ni förstår ju. De som hjälper Matilda är den snälla bibliotekarien och den snälla läraren och båda förstår att Matildas förmåga är något alldeles extra. Matilda börjar själv också förstå att hon kan använda sin förmåga för att hjälpa sig själv, klassen och den snälla läraren som är så rädd för rektorn. Just rektorn är nästan det mest fantastiska med boken, inte för det hon gör utan för att hon är en sådan skurk man verkligen ryser åt.

Också i Häxorna finns en ryslig skurk, det är Överhäxan som hotar att förvandla alla barn i England till möss. En nyligen 9789129678819_200_haxorna_kartonnageföräldralös pojke och hans mormor råkar hamna på samma hotell som Överhäxan och alla hennes underhuggare och självklart måste de göra någonting för att stoppa dem. Häxorna är också fantasifull, men mer rolig på sina ställen där Matilda mest är sorglig – även om den här också är sorglig. Men det fina med Roald Dahls böcker är också att han verkligen lyckas blanda det roliga och sorgliga att man kan skratta även medan man är ledsen över det som händer och det tycker jag är fint. Inte för att förringa det sorgliga utan för att ändå kunda se det fantasifulla och roliga, och kanske också lättare ta till sig sorgen.

9789129673937_200_kalle-och-chokladfabriken_kartonnageSist men inte minst läste jag Kalle och chokladfabriken, och även om det också i sig är en sorglig berättelse om Kalle Spann och hans fattiga familj som inte har råd att äta mer än kålsoppa, så är det också en mer humoristisk berättelse än de andra två. Kalle vinner till slut den eftertraktade guldbiljetten och får besöka Willy Wonkas chokladfabrik, en riktigt karnevalsland fylld av de mest märkliga uppfinningar och godis. Här finns visserligen också både roligare och verkligen mindre roliga stereotyper. Sammantaget var jag betydligt mer förtjust i Häxorna och Matilda.

Read Full Post »

Gycklarens arv

9789172995857_200_gycklarens-arvGycklarens arv kom hem till mig från Opal i somras, en bok jag då aldrig hade hört talas om och därför hamnade den på undantaget i läslistan – därför och på grund av att varken omslaget eller baksidestexten lockade mig särskilt mycket.

Men så läste jag Beroende av böckers recension och jag blev genast mer lockad av att plocka upp boken, vilket jag också gjorde för några veckor sedan och det tog inte lång tid att läsa ut den.

Kersti Vikström tar oss med till Nova, en del av Moderlandet i en onämnd tid och verklighet. Det är ett feodalsamhälle där ursprungsbefolkningen sollerna är slavar för överheten och de som kallas kontraktsarbetare inte har det mycket bättre. Även de arbetar oavlönat med liten chans att bli fri och som sådan kommer Esmeralda som tioåring till staden Corona för att arbeta som kammarjungfru åt guvernörens äldsta dotter.

Gycklarens arv börjar ganska långsamt men blir mer spännande efterhand – det är genom boken heller inte spänningen som är den största behållningen utan det ytterst trovärdiga samhälle Kersti Vikström bygger upp.  På många sätt liknar det svensk medeltid, på andra sätt inte. Det här är inte renodlad high fantasy med drakar och demoner, ändå får man en känsla av någon sorts annan värld. Det är lätt att få en känsla för världen och de som bebor den, det är också intressant hur världen är uppbyggd – och hemskt att tänka sig de sätt på vilken den påminner om vår egen flydda historia. En bok väl värd att läsa och blir det fler delar kommer jag fortsätta följa Esmeraldas historia.

Läs vad andra bloggare tyckt: Nilmas bokhylla, Fridas bokhylla, C.R.M. Nilsson.

Read Full Post »

För inte så länge sedan läste jag serien Skämmerskans barn av Lene Kaaberbøl och jag fullkomligt älskade den. Trilogin om Katriona är på flera sätt en helt annan berättelse, på vissa sätt är den liknande.

Också den här serien, som börjar med Silverhästen och fortsätter med Hermelinen och Isfågeln, utspelar sig i en medeltidsliknande värld. Katriona är dotter till värdshusägaren Tess och blir en dag alldeles förtrollad när hon får möta en marhäst – en häst som verkar tagen ur sagorna och som blir inledningen till Katrionas äventyr. Det som är spännande med den här världen, förutom själva berättelsen, är att det finns en dystopisk antydan – det sägs att mannen en gång förstörde jorden och därför har de förverkat sin rätt till den.

Också i den här serien får alltså könsroller och normer sig en känga, men kanske inte lika subtilt som i Skämmerskans barn. Här vänder Lene Kaaberbøl istället upp och ner på hela patriarkatet och låter kvinnorna vara de enda som får äga jord och får bestämma. Samtidigt går det att spåra vissa könsbestämda normer från vår egen värld, som att pojken ska vara den som uppvaktar flickan och flickan ska akta sig när hon går ut själv i mörkret och så vidare.

Ändå fungerar det här oerhört väl. Framförallt lyckas Lene Kaaberbøl synliggöra hur fullständigt tokiga de här normerna är, hur galet det är att ett visst kön ska ha mer privilegier än det andra och att vi borde bedömas efter vilka vi är, inte efter vilket kön vi har. Det blir till och med nästan roligt – och sannerligen en ironisk samhällsbetraktelse – när hon låter en av karaktärerna berätta om hur det går till i det barbariska Sydlandet, där kvinnorna tvingas att gifta sig med männen och då förlorar sin rätt till sig själva. Katriona blir förfärad när hon får höra att kvinnorna där anser vara mindre värda än männen och att kvinnorna bedöms efter sitt utseende. Så går det ju inte till i ett civiliserat samhälle…

9789129663877_200_silverhasten-historien-om-katriona-teresadotter_kartonnage9789129666670_200_hermelinen-historien-om-katriona-trivallia_kartonnage9789129668117_200_isfageln_kartonnage

Read Full Post »

Ett av de mer intressanta diskussionsämnen som dök upp under fantasylitteraturkursen i somras var det om genus och fantasy. Fantasygenren målas ibland ut som en av de genrer som har allra mest sunkiga könsroller, och jag kan både hålla med och tycka att det är lite orättvist.

För jag har läst många bra fantasyböcker som inte alls har de där sunkiga könsrollerna. Samtidigt har jag också läst en hel del fantasy som verkligen befäster tron att män är överlägsna kvinnor och att kvinnor mest ska vara snygga och tillhandahålla männen vad de vill ha. Det är synd att det är så, fortfarande.

Men varför? En stor del av förklaringen tror jag, åtminstone i high fantasy, går att hitta i medeltidsskildringen. När en författare väljer att bygga sitt samhälle på en värld som liknar vår medeltida, verkar det vara lätt hänt att dåtidens könsroller får hänga med. På köpet, liksom. Att en del författare verkar vilja skapa trovärdighet i sitt samhällsbygge genom att låta könsrollerna från medeltiden finnas kvar samtidigt som de stoppar in drakar i handlingen kan jag i och för sig tycka är en smula ironiskt. Och sorgligt. För det betyder inte att det samhället får en automatisk trovärdighet utan att sunkiga könsroller är något som är så inbyggt i vårt samhälle att en författare inte funderar på att ta bort dem ur sin medeltidsliknande värld, även om många andra ”äkta” medeltida sedvänjor tagits bort. Själva meningen med fantasy är väl att en författare kan skapa just sin egen värld med sina egna regler, så länge hen gör det trovärdigt?

Och så finns det den andra polen, de böcker och filmer som har en Stark Kvinna i huvudrollen. Kvinnan som likt en Xena krigarprinsessa klarar allt och som därmed påstås göra boken eller filmen feministisk. Jag tycker inte att den gör det, eftersom den Starka Kvinnan fortfarande är ett undantag, en normbrytare och lite annorlunda från de Vanliga Kvinnorna som inte alls är starka.

Och så tänker jag på seriefigurer som Buffy. Buffy har visserligen superkrafter, hon är vampyrdråpare och övernaturligt stark. Men samtidigt är hon också en helt vanlig tjej, hon går på high school och har också vardagens alla problem att ta itu med. En av fantasylitteraturkursens kursböcker ville påtala att Buffy är förminskad som karaktär, just för att hon inte är någon Xena krigarprinsessa utan den där vanliga tjejen som både bryr sig om att rädda världen och vara orolig för hur det ska gå i skolan. Boken menade att Buffy, som en söt och snäll liten tjej, aldrig kan vara feministisk.

Jag håller inte med. Är inte Buffy viktig som feministisk ikon, just för att hon är vanlig? Jag vill minnas att jag under min tonårstid hade mycket lättare att identifiera mig med Buffy än jag någonsin haft med Xena. Är det inte viktigare att visa att tjejer inte behöver vara Xena för att vara tuffa och starka?

Imorgon ska jag berätta om en fantasyserie som vänder upp och ner på könsroller och normer, nämligen Lene Kaaberbøls trilogi om Katriona Teresadotter. Vad har du för tips på bra fantasy som ifrågasätter traditionella könsroller?

Read Full Post »

Förra hösten började jag läsa serien The Parasol Protectorate, en viktoriansk steampunk-tårta vars olika bottnar både bjuder på engelska seder och sociala regler, övernaturligheter i form av varulvar och vampyrer och en hel del ironi och svart humor som gör kraschen mellan normer och monster oerhört rolig. Men allra bäst med den här serien är utan tvivel huvudpersonen. I första boken, Soulless, upptäcker Alexia Tarabotti att hon är just själlös – en slags motvikt till varulvar och vampyrer som kan förvandla de till dödliga genom att röra vid dem. Serien fortsätter med Changeless och Blameless som jag också tyckte om.

Så har jag nu i nästan ett sträck läst fjärde och femte boken, Heartless och Timeless. Ett ganska bra mått på hur mycket bättre och bättre serien blir är att jag faktiskt kunde läsa båda efter varandra, tidigare har jag behövt lite avstånd mellan böckerna för att inte tröttna på språket och vissa av karaktärerna. Heartless känns på ett vis lite som en mellanbok, här skapas många trådar som inte riktigt får sitt avslut och det märks att Gail Carriger vill bygga upp något riktigt stort inför finalen i sista boken. Och faktiskt, så lyckas det. Även om jag kanske inte kommer minnas Heartless så länge så kommer jag definitivt komma ihåg Timeless, sista boken, hela serien och speciellt Alexia.

10339860timeless

Det jag fullkomligt älskar med Alexia Tarabotti är hennes fantastiska kompromisslöshet och hennes totala vägran att be om ursäkt bara för att hon är kvinna. Det jag älskar med Gail Carrigers sätt att framställa det viktorianska samhället är att hon inte viker för att det fanns en herrans massa sociala regler att förhålla sig till, men att Alexia ojar sig över det otroligt vulgära i att synas på stan utan handskar medan samma Alexia inte bryr sig ett dyft om att hon slår sig ner vid ett bord fyllt av män i full färd med att dricka whiskey och spela poker – hur mycket de sagda männen än rynkar på de fina viktorianska näsorna. Det jag också älskar med just de här situationerna är att Alexia inte gör det för att hon själv vill spela kort och dricka whiskey, hon har helt enkelt ett ärende hon inte anser kan vänta. Alexia ger totala fanken i att underställa sig de flesta regler vad gäller just kvinnligt och manligt, men hon behöver heller inte ikläda sig mansrollen för att göra det. Att göra henne manlig hade på ett sätt också varit att tvinga henne att anpassa sig efter männens villkor, men hon är helt enkelt den hon är och hon vägrar be om ursäkt för det. Det älskar jag. Det gör också att de gånger den viktorianska sedligheten faktiskt efterlevs – exempelvis i fallet hattar och handskar – blir det mer en kärleksfull, lätt överdriven och smått sarkastisk blinkning till ett tidevarv när en hatt faktiskt kunde hjälpa eller stjälpa en hel social karriär.

Det som jag också älskar med de här böckerna är att de, mitt i all komik och lättvindighet, också gör något nytt av vampyr- och varulvsmyten. Inte bara genom att introducera den själllösa Alexia, utan också genom att fundera över vad odödlighet egentligen gör med en, och om det verkligen är önskvärt i längden.

Jag är glad att jag läste den här serien. För även om det nog hade blivit lite för mycket att läsa dem i ett sträck, är de ändå oerhört underhållande och ibland, ganska tänkvärda.

Read Full Post »

Older Posts »