Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dystopiskt’

Revolution

MV5BMTAyMjQ3OTAxMzNeQTJeQWpwZ15BbWU4MDU0NzA1MzAx._V1_SY209_CR0,0,140,209_Jag älskade verkligen Hungerspelen- böckerna. Alla tre sträcklästes på två jullediga dagar för snart två år sedan och självklart är det som det alltid är med böcker man älskar så mycket – filmerna har väldigt svårt att leva upp till det.

Men jag tyckte verkligen om första filmen och jag blev förvånad över hur väl de lyckats gestalta rädslan och obehag som var så närvarande i böckerna. Skräcken, och spänningen är det verkligen inget fel på i tvåan, Catching Fire, heller och Jennifer Lawrence tycker jag gör en om möjligt ännu bättre skådespelarprestation än i första filmen. Katniss är visserligen en kick-ass-hjältinna men hon är inte bara det, hon blir också en motvillig symbol för den begynnande revolten och kastas mellan upproriskhet och en motvilja mot vad som behöver offras. Jennifer Lawrence gör det helt otroligt bra.

Faktiskt tyckte jag den här filmen var ännu bättre än Hunger games. För vad de verkligen lyckades med här var delvis att nästan exakt återge oerhört viktiga händelser från boken – som klockspelet, det var precis så jag hade tänkt mig det! – och delvis skapa just den pyrande känsla av uppror som jag tycker är det viktigaste med hela historien. Panem är en hårt styrd värld där de tolv distrikten arbetar för huvudstaden Capitol och varje år får betala för det tidigare upproret med en flicka och en pojke. De blir offer i Hungerspelen, en kamp på liv och död i en instängd arena där bara en kommer ut levande.

Men hur hårt styrt Panem än är så krävs det inte mer än den gnista Katniss sprakade till i slutet på första boken/filmen för att undergivenheten ska förvandlas till uppror. Det jag tycker de gestaltar så fantastiskt i filmen är just den känslan, en övergång från förtryck till revolt som sker oerhört sakta men ändå känns helt oundviklig. Catching Fire var mycket bättre än jag hade trott och jag är mer nyfiken än någonsin på tredje filmen.

Read Full Post »

För inte så länge sedan läste jag serien Skämmerskans barn av Lene Kaaberbøl och jag fullkomligt älskade den. Trilogin om Katriona är på flera sätt en helt annan berättelse, på vissa sätt är den liknande.

Också den här serien, som börjar med Silverhästen och fortsätter med Hermelinen och Isfågeln, utspelar sig i en medeltidsliknande värld. Katriona är dotter till värdshusägaren Tess och blir en dag alldeles förtrollad när hon får möta en marhäst – en häst som verkar tagen ur sagorna och som blir inledningen till Katrionas äventyr. Det som är spännande med den här världen, förutom själva berättelsen, är att det finns en dystopisk antydan – det sägs att mannen en gång förstörde jorden och därför har de förverkat sin rätt till den.

Också i den här serien får alltså könsroller och normer sig en känga, men kanske inte lika subtilt som i Skämmerskans barn. Här vänder Lene Kaaberbøl istället upp och ner på hela patriarkatet och låter kvinnorna vara de enda som får äga jord och får bestämma. Samtidigt går det att spåra vissa könsbestämda normer från vår egen värld, som att pojken ska vara den som uppvaktar flickan och flickan ska akta sig när hon går ut själv i mörkret och så vidare.

Ändå fungerar det här oerhört väl. Framförallt lyckas Lene Kaaberbøl synliggöra hur fullständigt tokiga de här normerna är, hur galet det är att ett visst kön ska ha mer privilegier än det andra och att vi borde bedömas efter vilka vi är, inte efter vilket kön vi har. Det blir till och med nästan roligt – och sannerligen en ironisk samhällsbetraktelse – när hon låter en av karaktärerna berätta om hur det går till i det barbariska Sydlandet, där kvinnorna tvingas att gifta sig med männen och då förlorar sin rätt till sig själva. Katriona blir förfärad när hon får höra att kvinnorna där anser vara mindre värda än männen och att kvinnorna bedöms efter sitt utseende. Så går det ju inte till i ett civiliserat samhälle…

9789129663877_200_silverhasten-historien-om-katriona-teresadotter_kartonnage9789129666670_200_hermelinen-historien-om-katriona-trivallia_kartonnage9789129668117_200_isfageln_kartonnage

Read Full Post »

11735983Divergent var en bok som tog mig med storm. Inte från första början, visserligen, men ju längre jag läste desto svårare hade jag att lägga ifrån mig den. Språket, som från början kändes torftigt, fyllde alltmer sin funktion och jag började älska – om än inte helt förstå – den dystopiska värld Veronica Roth målade upp.

Att läsa Insurgent är som att återgå till en värld jag hade för mig att jag tyckte om, men inte riktigt mindes varför eller hur. Det var lite knackigt i början, men liksom sin föregångare tjänade Insurgent på att långsamt dra in läsaren i sitt nät, långsamt låta språket och huvudpersonerna tvinnas in i varandra och börja följas åt på en stig som alltmer verkar leda åt undergångens brant.

I Divergent fick vi lära känna Beatrice, som i en framtida värld liksom sina jämnåriga kamrater måste välja en falang att tillhöra: de tappra, de ärliga, de lärda, de osjälviska eller de fridfulla. Hon föddes i de osjälviska men anser sig tillhöra de tappra – även om livet där inte blir en dans på rosor. Konspirationer börjar pyra och falangernas tunga vägar börjar knaka i fogarna – håller världen verkligen ihop?

Det jag hittills har saknat just med Roths dystopiska värld är bredare vyer och en större förståelse för falangerna, deras bakgrund och världen i sig. I Insurgent besvaras en hel del av frågorna på ett sätt jag inte helt hade väntat mig, och även om jag inte har bestämt mig för om jag älskar det eller inte, så tycker jag åtminstone väldigt mycket om det. Det som ibland stör mig, liksom i första boken, är att kärlekshistorien ges så stor betydelse till förmån för Beatrices självständighet – samtidigt är jag fascinerad av den mörkare ton Insurgent bär med sig och blir lite skrämd av Beatrices hopplöshet och rädslor. Ibland blir jag arg på henne och ibland förstår jag henne inte särskilt bra.

Men det är just det som är det fina med de här böckerna. Jag gillar att karaktärerna ibland beter sig oförutsägbart, korkat eller våghalsigt. I slutändan är de inte mer än människor och även om Insurgent också har brister är jag mycket fascinerad av berättelsen och nyfiken på de vägar den kommer ta i tredje boken.

Det jag önskar är att Veronica Roth i fortsättningen ska slippa förlita sig på cliffhangers för att hålla intresset uppe – det behövs verkligen inte.

Modernista, 2013.

Read Full Post »

Den levande

9187219271Den levande kastar in läsaren i en dystopisk framtid där Den stora reduktionen har fixerat antalet människor till exakt tre miljarder – ingen dör, det enda som finns är några sekunders mörker och sedan återfödelse.

Men det mest skrämmande är att allas liv styrs via nätverket Socio. Alla är uppkopplade, hela tiden, direkt via hjärnan och saker som känslor och familj är förbjudna.

Jag hade från början ganska svårt att fångas av Den levande, hur fascinerande jag än tycker att den är. Kanske det beror på att berättelsen börjar abrupt och fortsätter tungt och däremellan inte ger några explicita förklaringar till vad det egentligen är som pågår. Förklaringar ges i små delar i berättelsen och jag tycker verkligen om greppet – men jag tror inte det här är en bok som är lätt att ta sig igenom, kanske speciellt inte med den grad av trötthet som för tillfället förmörkar min hjärna.

Språket är däremot emellanåt fantastiskt, det är avskalat men säger ändå mycket med få ord. Den levande är en bok som bör ges lite tid, en skrämmande framtidsbild och en berättelse som också säger en hel del om oss som människor idag.

Coltso, 2013.

Read Full Post »

Kvällslektyr

I helgen har jag plöjt igenom den ganska mastiga Judas barn, en vampyrroman som det definitivt kommer skrivas mer om i bloggen under veckan. För en stund sedan började jag läsa dystopin Den levande, ungefär femtio sidor in är jag fascinerad men också så pass skrämd att jag tror att jag lägger ifrån mig den för tillfället. Ett framtidscenario där människan bara är partiklar av en större organism och ständigt är uppkopplad från hjärnan till det sociala nätverket Socio skapar alldeles för lätt associationer till vår verklighet.

Nä, Tales of the Slayers får avsluta söndagskvällen istället. Vampyrer känns faktiskt mycket tryggare just nu.

918721908591872192711569716056

Read Full Post »

9172995025I julas läste jag Under tiden, en fascinerande och förvirrande berättelse om tiden efter en namnlös katastrof och platsen i en inte namngiven tid. Den gröna cirkeln är boken där katastrofen händer, en grupp ungdomar hamnar mitt i en storm och ett regnoväder och när det är över verkar alla människor utom de försvunna. Judit, David, Dinah och Gabriel försöker förstå vad som hänt, försöker överleva i den nya världen och försöker komma överens med tankar som inte kan låta bli att smyga sig in.

Även med Under tiden ganska färsk i läsminnet tyckte jag att Den gröna cirkeln var förvirrande lite i överkant. Jag har ingenting emot historier som är lite luddiga och gråzons-aktiga, faktiskt kan det vara mer spännande att inte veta exakt vad som händer och varför. Men Stefan Casta går lite väl långt och förklarar alldeles för lite – jag kommer på mig själv med att undra och fundera, nästan irritera mig, istället för att läsa och njuta.

För det är en spännande bok, vissa av de sakerna som inte förklaras är också väldigt otäcka och det ligger en oerhört tryckt stämning över sidorna. Jag tycker om historien och karaktärerna och stundtals älskar jag också språket. Enkla saker kan ibland säga väldigt mycket – orden ”Mitt i vår inbillade vardag” säger nästan allt om ungdomarnas liv efter stormen. En liten mygga får spela rollen av hela den förlorade världen.

En mygga, tänker jag och kan nästan känna den där lilla sången i kroppen. Tänk att en sån där liten dum detalj på nåt vis hör ihop med mitt liv. En vanlig vardagsgrej som jag aldrig funderat över. Tänk att man kan sakna en mygga. Är såna bagateller viktiga? Är tillvaron komponerad av små saker som man aldrig tänker på men som liksom spänner ut världen och håller himmelen uppe. Pennornas dans mot papperet när vi har bild för Gåsen. Vinden som fingrar i björkarnas löv. Ljudet av mjuka cykeldäck mot en grusväg. Den höga tonen från en mygga i mörkret, lika ensam som mej?

Jag tycker om det. Jag önskar bara att jag hade vetat lite mer.

Read Full Post »

Amatka – Karin Tidbeck

9186843540

Karin Tidbeck har använt den svarta färgpenseln när hon målat Amatka. Mörkret är dystopiskt och tungt och hänger över läsaren från den första sidan.

Livet i Amatka är rigoröst indelat: vakna, äta, arbeta, sova, göra gott för kollektivet, inte ställa frågor och inte glömma att märka sina ägodelar. Märkningen är så omgiven av rädsla att den till och med känns påtaglig för mig som läsare – om du inte märker dina saker så försvinner de i intet. Blir kladd.

Till Amatka kommer Brilars Vanja Essre Två, hon är inspektör och ska undersöka hälsovanorna i Amatka. Men frågorna om vad invånarna använder för tvål byts snart ut mot större sådana: vad har egentligen hänt i Amatka? Varför vill ingen tala om den stora branden i rekreationshallen?

Att Amatka är en ganska kort roman märks inte. Karin Tidbeck behöver inte använda många ord för att göra bilden av ett slitet, grått samhälle alldeles kristallklar och Amatka tycks innehålla så mycket mer än vad som egentligen står i texten. Det finns en krypande, otäck stämning från första början som bara blir starkare och starkare – någonting är fel och det kommer bli mycket värre.

Känslan av den nalkande undergången är bland det mest fascinerande med Amatka, men också beskrivningen av samhället där kollektivets bästa alltid måste gå före individens, där orden styr verkligheten och där makten får en Storebror-karaktär utan att egentligen visa sitt ansikte.

Det här är en bok som inte har lämnat mig efter att jag har läst ut den – och ju mer jag funderar på den, desto mer genialisk verkar den. Det här är en av de bästa dystopiska sciencefiction- romaner jag läst på länge – jag rekommenderar den verkligen.

Andra som läst: Swedish Zombie, Ett hem utan böcker, Bokstävlarna.

Read Full Post »

Divergent är första delen i en planerad trilogi – här i första boken tas läsaren med till ett framtida Chicago, märkt av en onämnd katastrof och med invånarna uppdelade i falanger. De osjälviska, De Fridfulla, De ärliga, De Lärda och De Tappra är skilda grupper i samhället och jag gillar grunden bakom uppdelningen – alla har de olika åsikter om vad människors ondska beror på. När falangernas ungdomar är sexton år måste de bestämma vilken falang de vill tillhöra och får då gå igenom en introducering i falangen. Beatrice, eller Tris, är född i De osjälviska men känner sig inte hemma och har i början av historien ett svårt val framför sig.

Vad hon kommer välja står en bit in i boken ganska klart. Divergent börjar knackigt, språket känns lite torrt och distanserat, trots att boken är skriven i första person är det väldigt svårt att lära känna Tris. Men allteftersom historien utvecklas blir den också mer och mer spännande och det dröjde inte länge innan jag var helt uppslukad av den – jag sträckläste. Efterhand inser jag också att den distanserade tonen i språket faktiskt fyller en funktion och smälter mer och mer in i berättandet.

Historien blir bättre och spänningen stiger verkligen med sidantalet men jag blir också mer och mer nyfiken på världen vi placerats i. När är den? Vad har hänt? Vad finns utanför? Jag antar att det är frågor som kommer bli besvarade i kommande böcker men en något större bild hade inte skadat – allra mest undrar jag vad alla tåg som går fram och tillbaka egentligen gör. Jag tycker också det är synd att det alltid ska pressas in en kärlekshistoria i sådana här berättelser. Måste varenda YA-hjältinna blir kär på kuppen? Det höjer spänningen, ja, men det är också förutsägbart – dock ska Veronica Roth ha cred för att hon inte faller för det just nu väldigt populära triangeldramat. Det känns som att det räcker med det.

Det finns många bra saker med Divergent också. Spänningen är en, men den är faktiskt bara en bidragande faktor till att jag satt som klistrad vid boken. En annan är karaktärsporträtten, ibland lite klyschiga men ibland nyanserade och framförallt är Tris själv väldigt intressant. Hon har definitivt sina fel och brister, ibland blir jag faktiskt själv nästan rädd för henne men det är ett uppfriskande sätt att karaktärisera en huvudperson. En annan bra sak är att Veronica Roth lyckas fläta in stora mänskliga frågor på ett sätt som är väldigt naturligt men ändå får mig att fundera väldigt mycket. Jag är inte helt frälst än, men Divergent glimrar ibland till på ett fantastiskt sätt som gör mig väldigt nyfiken på de kommande två delarna.

Modernista, 2012.

Andra som läst: Bokstavlarnabeasbokhylla, Tessans Bokblogg, Min bok och jag, min hylla

Read Full Post »

I helgen har jag verkligen fått kämpa för att behålla fokus på kurslitteraturen, på soffbordet ligger nämligen Justin Cronins The Twelve och lockar (skriker) på mig. Jag har läst ungefär 400 sidor än så länge och jag gillar verkligen!

Dessutom väntade ett överraskningspaket på mig när jag kom hem till Östersund i torsdags – första delen i en dystopisk science-fiction trilogi, Divergent (Tack Modernista!) Jag blev verkligt lockad, tänkte börja med den ikväll.

Post-apokalyps (eller apokalyps kanske, vad kallar ni Justin Cronins mastodonttrilogi?) och dystopi en salig blandning alltså och ute skiner solen. Nåja.

Lika som bär?

Jag ligger fortfarande milsvis efter med recenserandet men i eftermiddag kommer en lyrisk recension av Coraline som jag läste för vad som känns som evigheter sen men i faktiskt tid är ungefär en månad.

Vad gör ni idag?

Read Full Post »

Hungerspelen. En bok som verkligen fascinerade mig, kröp under huden på mig och fick mig att må illa. Suzanne Collins framtidsdystopi berättar om landet Panem där huvudstaden Capitol omges av tolv distrikt, alla mer eller mindre fattiga och alla bidrar de på olika sätt till Capitols välmående standard. Till följd av ett uppror för över sjuttio år sedan tvingas varje distrikt att årligen lämna en pojke och en flicka till huvudstaden där de stängs in på en arena och slåss tills en återstår. Hungerspelen.

När jag skulle se filmen var det många saker vad jag rädd för – främst kanske att filmskaparna skulle hollywoodisera filmen till den grad att den otäcka känslan försvann. Det gör de inte, åtminstone inte så mycket som jag trodde. Faktiskt förvånar det mig hur bra de har lyckats med att gestalta skräcken och tortyren i distrikten i kontrast mot den överdrivna glamouren i huvudstaden. Framförallt är jag imponerad över hur väl den underliggande protesten märks, den är subtil men stark och det lovar väl inför kommande filmer.

Trots filmens längd på nästan två och en halv timme rasar tiden iväg och filmen tappar varken tempo eller känsla på vägen. Allting är oerhört väl gestaltat, i stort sett alla karaktärer ser ut ganska precis som jag föreställt mig dem och skådespelarna – med några undantag – gör mycket väl ifrån sig. Framförallt är Jennifer Lawrence en fantastisk Katniss, tyvärr gillar jag däremot inte alls Liam Hemsworth som Gale.

Men i det stora hela gillar jag alltså. Det görs några små fadäser men det är en mycket bättre adaption än jag någonsin hade vågat hoppats på. Jag blir rädd, kanske inte lika rädd och illamående som jag blev när jag läste boken men jag lämnar ändå biosalongen med ett djupt obehag i maggropen. Så välgjord är filmen och så vidrig tycker jag historien är.

Read Full Post »

Older Posts »