Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘deckare’

Isvittring och Jämtlandsnatt

Frostiga novembermorgnar har jag svårt att tänka mig att jag någonsin kommer flytta från Östersund och Jämtland. De där träden är alldeles vita, ett tunt lager nysnö knastrar under skorna och en blek vintersol gör sitt bästa för att lysa upp Frösön och en Storsjö som inte riktigt har frusit över än men som inte heller orkar åstadkomma mer än små, små vågor på ytan. Det är så vackert att jag ofta stannar upp i mitt eget liv lite.

Samiskan har mer än hundra ord för snö. I ett land som Jämtland är det inte svårt att tänka sig varför och det var till största delen minnet av gångna vintrar, solbelyst skare och skoterturer i snötyngda skogar som fick mig att nyfiket låna Solveig Vidarsdotters Isvittring.

9789187433023_200_isvittring

Isvittring utspelar sig nämligen i Jämtland, närmare bestämt i och omkring lilla byn Gäddede – en landsända där flera av mina bekanta har rötter och det gjorde mig givetvis ännu mer nyfiken.

Egentligen har jag avsvurit mig deckare – jag har helt enkelt tröttnat på stereotypa poliser, genomskinliga mördare och halvtråkigt språk – men jag kunde alltså ändå inte låta bli att läsa den. Och visst är det en helt okej deckare om man nu gillar sådana, den har till och med lite kvalitéer utöver det. Miljöbeskrivningarna är det inget fel på och ibland går det verkligen att se Jämtlandsvintern framför sig precis så som den beskrivs i boken. Då är det fint, men det är också ganska sällan i boken det händer.

Jag hade säkert tyckt mer om den här boken om jag inte var väldigt trött på deckare redan och kanske var jag orättvis mot den som läste den i ett sådant här läge men för mig blir den inte mer än ännnu en deckare – en deckare som visserligen utspelar sig i hemtrakter och som visserligen glimtar till i sina stunder. Då och då. Men jag vore också orättvis om jag inte berättade om det jag faktiskt tyckte om – jag gillar huvudpersonen Ingrid Kvarnberg. Hon är en hemvändare till Gäddede från Stockholm som visserligen har en del i bagaget men det är inte den gamla uttjatade polisväskan full med alkoholism och före detta makar. Jag gillar skildringen av hur svårt och motstridigt det kan vara att vända hem till den lilla byn och vilka känslor det kan vara fyllt med. Isvittring kan säkert vara en bra läsupplevelse, om man inte som jag för tillfället har en inbyggd trötthet vad gäller deckare.

Read Full Post »

Buzz – Anders de la Motte

buzzFörra sommaren läste jag [geim] av Anders de la Motte – en thriller som var helt okej underhållning och spänning en dag på stranden men inte mycket mer än så. En stunds underhållning och spänning var dock något jag suktade efter även i början av september mitt i all panik över en rivstartande hösttermin och högar av kurslitteratur att läsa.

[buzz] lånades alltså in och slukades på två dagar, ungefär. I den här uppföljaren får vi än en gång träffa HP, han är på flykt och varje dag orolig över att Spelet ska hitta honom, Spelet som han ägnade halva [geim] åt att spela och luska ut hjärnan bakom. Precis som föregående bok är också denna en habil thriller, men samtidigt känns det här också mycket som en mellanbok. Spelets roll är egentligen inte så stor, det känns som om Anders de la Motte bara petar in en påminnelse om det då och då för att läsaren ska minnas att det finns där – och förmodligen för att det ska få sin upplösning i tredje boken.

Det jag gillar med de här böckerna är att HP är en så alltigenom osympatisk person. Han har inte så särskilt många förmildrande drag och det är som en ovanlighet ganska upplyftande. Å andra sidan är han också på sätt och vis lite klyschig och tröttsam emellanåt. Något annat jag gillar är att den här boken helt klart inbjuder till diskussion om den filterbubbla internetvärlden, med Google i spetsen, har börjat bli. Å andra sidan blir det inte så mycket mer än en vag inbjudan, Anders de la Motte berör ämnet men gör inte något mer av det egentligen.

Jag är helt enkelt kluven till de här böckerna men ett slutligt omdöme är ändå att de fyller sin funktion som spänningsromaner: helt enkelt en stunds underhållning. Den sista delen, [bubble], ligger och väntar i bokhögen och kommer säkert att bli läst den med. Men kanske med lite distans från [buzz].

Read Full Post »

Sommaren bjöd på både planerad och oväntad läsning, en hel del bra läsning men också en del mindre bra. Recenserandet har ännu inte hunnit ikapp med läsningen och därför tänkte jag berätta lite kortare om fyra av de böcker som plöjts på verandan/stranden i sommar.

9187059096Jag gillade inte alls Den vita frun av Frida Skybäck, ändå bestämde jag mig för att också läsa författarens debutbok, Charlotte Hassel och oj, vilken tur att jag gjorde det! I den här boken får läsaren följa Charlotte som tvingas fly från sitt liv och sin hemliga förlovning till England och återvänder till Stockholm först 20 år senare, där gamla historier genast dras upp till ytan igen. Charlotte Hassel är milsvida bättre än Den vita frun och briljerar på alla de ställen där jag tyckte att andra boken föll. Den är spännande, intressant och har ingen av den överdrift och bara ytterst lite av den övertydlighet som präglade Den vita frun. Dessutom finns här ett stråk av sorg och svårigheter jag tyckte mycket om.

mitt-liv-som-pingvinKärlek är huvudtemat också i Katarina Mazettis Mitt liv som pingvin, som jag aldrig hört talas om tidigare men fick med mig hem under en biblioteksrunda. Den utspelar sig, talande nog, på en båtresa till Antarktis där en uppsjö av olika sorters människor med olika sorters problem i olika kapitel får ta huvudrollen. Det finns någonting berörande och någonting tankeväckande i den här boken, men tyvärr nådde det aldrig hela vägen och jag lade ifrån mig boken utan att vara säker på hur länge jag skulle minnas den. Det känns som att det här är en bok som pendlar mellan försök att vara en knasig komedi och försök att vara allvarlig kärlekshistoria men som istället aldrig riktigt når på djupet.

0575085134I Fantasylitteraturkursen läste jag också om en bok jag tyckte mycket om – Fire av Kristin Cashore. Vid den första läsningen såg jag den som en otäck metafor över vårt eget samhälle, Fire är ett av de monster vars mest utmärkande egenskaper är att vara vackra och därför tror sig alla ha rätt till henne. Samma sak upplevde jag vid en omläsning, jag tycker fortfarande den här boken är väldigt bra även om den är väldigt annorlunda i en jämförelse med Graceling. Läs!

En bok som också fängslade mig, mer än jag trodde den skulle göra, var Karin Alvtegens Skuld. Egentligen hade jag inte 9789173374798_200_skuld_pockettänkt läsa några deckare i sommar men också den halkade med på ovan nämnda biblioteksrunda. Den visade sig inte bara berätta en spännande historia utan också vara väldigt skönt befriad från många trista deckarstereotyper (inte en åldrad, frånskild kommisarie med alkoholproblem så långt ögat når och inte en kvinnlig polis med viktnoja – och en total ignorans över hur vacker hon egentligen är – någonstans i sikte!) Istället får en ångestfylld, utfattig före detta egenföretagare ta huvudrollen i en jakt på nya vänner, gamla skulder och igendammade historier. En deckare kanske alltid är en deckare på vissa sätt men den här tyckte jag ändå om.

Read Full Post »

Ska det vara deckare, så ska det vara pusseldeckare. Åtminstone enligt den här bloggen (om det inte är blodiga seriemördarhistorier inblandade men då brukar det kallas thriller).

Agatha Christie, helst. Eller Maria Lang. Något jag länge undrat är varför det aldrig görs en nyutgivning av Maria Langs underbara deckare. Men nu är det tydligen på gång (är jag den enda som har missat det?) – hos Norstedts kan man läsa att åtminstone tre Maria Lang kommer ges ut i vår. Woho! Hoppas att det är fler på gång!

Böckerna ifråga är Mördaren ljuger inte ensam, Inte flera mord och Farligt att förtära. Riktigt fina framsidor har de fått också!

Read Full Post »

[Geim] – Anders de la Motte

[Geim] var boken som gjorde att jag bröt mitt nästan-årslånga köpstopp för andra gången. Inte för att det var en bok jag suktat efter särskilt länge och bara var tvungen att ha, utan mest för att vi skulle tillbringa en helg i sommarstugan och jag kände mig på lördagen inte alls lockad att läsa någon av de böcker jag hade med mig.

Så kunde jag ju inte ha det. [Geim] inhandlades på Konsum och den var precis vad jag ville ha just då: Spännande och kravlös. Med det inte sagt att den var dålig – jag sträckläste den ju faktiskt – men den var inte speciellt mycket mer än en thriller som underhöll för stunden utan att lämna några särskilda spår efter sig.

Den handlar om HP, en obotlig slacker och smågangster som hittar en splitter ny mobiltelefon på tunnelbanan, en telefon som frågar om han vill spela. Spelet går ut på att genomföra uppdrag som blir allt svårare och mer riskfyllda och HP är precis typen som faller för det.

Det finns två uppföljare till [Geim], [Buzz] och [Bubble]. Om jag kommer läsa dem? Tja, om jag har ytterligare en dag i sommarstugan utan något vettigt att läsa och hittar dem på rea på Konsum. Eller liknande.

Read Full Post »

Vattenänglar är första boken i en ny serie om kriminalinspektören Malin Fors, det begås ett dubbelmord och offrens lilla dotter är försvunnen – både familjebråk, muthärvor och olagliga adoptioner dras in i handlingen.

Jag har tyckt om de flesta böckerna i den tidigare årstiden-serien av Kallentoft men jag är tveksam till Vattenänglar. Det är en i grund och botten bra story, det är spännande och det är svårt att lägga ifrån sig. Men konceptet börjar kännas lite urvattnat, återigen får offren egna (kursiverade, åh varför måste det vara kursiverat!?) röster och återigen är det Malins alkoholproblem som styr hennes handlingar. Trots att en ny stjärna introduceras i kriminalgruppen känns det som att karaktärerna harvar igenom samma problem och har beskrivits på exakt samma sätt många gånger tidigare. Dessutom känns slutttwisten ganska osannolik och vissa luckor i historien förklaras alltför hastigt för att vara trovärdiga.

Kanske är det dags för inte bara en ny person i handlingen utan en helt ny handling, nya personer och en ny plats. Mons Kallentoft skriver bra deckare, det skulle vara synd om han fastnade i Malin Fors & company.

Forum, 2012

Det här var sista inlägget i Deckarsommar-serien här på bloggen. De andra inläggen hittar du här och här!

Read Full Post »

Jag har både gillat och inte gillat Mons Kallentofts deckarserie och även Den femte årstiden har sina fördelar och nackdelar. Här har Malin Fors fått bukt med flera saker i sitt liv och det är en betydligt trevligare huvudperson man möter, forfarande kvarstår demonerna till viss del men det gör henne bara mer mänsklig och ger henne en väl förankrad plats i berättelsen.

Historien är faktiskt också betydligt bättre än tidigare – både psykologisk och spännande. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vem som är mördaren, dels för att det finns mycket annan substans i historien och dels för att jag tidigt misstänker – som tyvärr är alltför vanligt i moderna svenska deckare – att mördaren inte alls finns mitt ibland oss utan är den mest osannolika person man kan tänka sig och inte kommer dyka upp förrän i slutet. Det är synd, för det förstör lite av vad som annars är en bra historia.

Våldet i Den femte årstiden har trappats upp betydligt från föregående böcker, ibland blir det nästan för mycket till och med för mig som är en ganska härdad skräck- och deckarläsare – inte bara för att det är motbjudande utan också för att det stundtals också är på gränsen till osannolikt. Även polisbrutalitet är ett stort frågetecken som dyker upp under läsningen – vad får man göra i rättvisans namn? Det här är en läsvärd deckare och den hittills bästa om Malin Fors, dels för att den är spännande men framförallt för psykologin och för samhällskritiken som lyser igenom. Men jag hoppas att Kallentoft i framtiden undviker vissa trista deckarklyschor – och låter bli att kursivera vissa berättare för det är bara jobbigt att läsa.

Andra som läst: Feministbiblioteket, Bokbrus och hyllan.

I skydd av skuggorna är den tionde boken om kriminalinspektör Irene Huss men det är den första jag läser. Här blir Irene personligt indragen när en bilbomb smäller under hennes mans bil, ungefär samtidigt begås ett otäckt mord i Göteborgs mer kriminella kretsar.

Språket i den här boken är  lika träigt som en göteborgsk fiskebåt och oftast i formen hon gjorde det och sen gjorde hon det, ändå fängslas jag av historien och framförallt av spänningen som gör det väldigt svårt att lägga ifrån sig boken – den är lättläst och sidorna rinner undan. En helt okej deckare, förvisso med ett tråkigt språk och lite för förutsägbar men skönt befriad från de allra största deckarklyschorna.

Enligt O som också läst tycker att Helene Turstens tidigare Huss-böcker är bättre. Jag hade egentligen tänkt lägga ner bekantskapen med Irene Huss nästan innan den hunnit börja men kanske att jag ger henne en chans till.

Read Full Post »

Older Posts »