Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘citat’

IMAG0054

Det där med att alla är duktiga på olika saker, oavsett vilket biologiskt kön de råkar tillhöra. Jo, 1700- talsindianerna var nog inne på något där.

Från boken Makalösa kvinnor.

Annonser

Read Full Post »

Medan hon väntar på mörkret halvligger hon på divanen, fördriver tiden med att läsa. Efter alla dessa år, efter alla dessa decennier, efter alla dessa århundraden så finns det fortfarande böcker hon inte läst och som hon länge önskat läsa. Hon har böcker hon skaffat sig för mer än ett sekel sedan som fortfarande står ouppackade i hyllan, och hon har nyinförskaffade verk i välfyllda, ouppackade lådor. Och trots allt nytt finns det ändå bekanta böcker hon ständigt återvänder till.

Ur Hannele Mikaela Taivassalos Svulten.

Jag vet inte riktigt om jag ska se det som en tröst eller en sorg?

 

Read Full Post »

I bokens värld

Idag blir det lite mer Vindens skugga. Jag är nämligen helt uppslukad.

Det här stället är ett mysterium, Daniel, en helgedom. Varje bok, varje volym du ser här är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, av alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om en. För varje gång en bok byter ägare, för varje gång en ny läsare låter blick glida över dess sidor, växer sig bokens själ allt starkare.

Böcker som ingen längre minns, böcker som har gått vilse i tiden, de lever här i väntan på att en dag få hamna i händerna på en ny läsare, en ny själ.

Ja. Jag tycker om den här boken. Jag kanske inte ännu är beredd att höja den till skyarna. Men jag tycker om den.

9113046489

Read Full Post »

9172995025I julas läste jag Under tiden, en fascinerande och förvirrande berättelse om tiden efter en namnlös katastrof och platsen i en inte namngiven tid. Den gröna cirkeln är boken där katastrofen händer, en grupp ungdomar hamnar mitt i en storm och ett regnoväder och när det är över verkar alla människor utom de försvunna. Judit, David, Dinah och Gabriel försöker förstå vad som hänt, försöker överleva i den nya världen och försöker komma överens med tankar som inte kan låta bli att smyga sig in.

Även med Under tiden ganska färsk i läsminnet tyckte jag att Den gröna cirkeln var förvirrande lite i överkant. Jag har ingenting emot historier som är lite luddiga och gråzons-aktiga, faktiskt kan det vara mer spännande att inte veta exakt vad som händer och varför. Men Stefan Casta går lite väl långt och förklarar alldeles för lite – jag kommer på mig själv med att undra och fundera, nästan irritera mig, istället för att läsa och njuta.

För det är en spännande bok, vissa av de sakerna som inte förklaras är också väldigt otäcka och det ligger en oerhört tryckt stämning över sidorna. Jag tycker om historien och karaktärerna och stundtals älskar jag också språket. Enkla saker kan ibland säga väldigt mycket – orden ”Mitt i vår inbillade vardag” säger nästan allt om ungdomarnas liv efter stormen. En liten mygga får spela rollen av hela den förlorade världen.

En mygga, tänker jag och kan nästan känna den där lilla sången i kroppen. Tänk att en sån där liten dum detalj på nåt vis hör ihop med mitt liv. En vanlig vardagsgrej som jag aldrig funderat över. Tänk att man kan sakna en mygga. Är såna bagateller viktiga? Är tillvaron komponerad av små saker som man aldrig tänker på men som liksom spänner ut världen och håller himmelen uppe. Pennornas dans mot papperet när vi har bild för Gåsen. Vinden som fingrar i björkarnas löv. Ljudet av mjuka cykeldäck mot en grusväg. Den höga tonen från en mygga i mörkret, lika ensam som mej?

Jag tycker om det. Jag önskar bara att jag hade vetat lite mer.

Read Full Post »

Glasklart

”Fan jag menade ju inget! Fattar du väl.” Såna ord strödde han ut framför mej. Men jag vägrade att gå på dem, jag såg de vassa taggarna, ville inte trampa där.

Jag läser Den gröna cirkeln av Stefan Casta, den som utspelar sig före Under tiden fast jag ändå läste den först. Än så länge gör historien mig lite förvirrad. Men jag kan inte låta bli att älska det ibland glasklara språket, hur förvirrande historien än må vara.

9172995025

Read Full Post »

En bok av vår tid?

Den franske löjtnantens kvinna är en bok som fascinerar mig. Och skrämmer mig. Inte för att det är en skräckhistoria utan för att John Fowles kopplade samman det viktorianska samhället med vårat 2000- tal på ett skrämmande insiktsfullt sätt.

Men ändå var denna distans, alla dessa avgrunder över vilka inga broar ledde, och som på den tiden inte heller kunde överbryggas av radio, television, billiga resor och allt det andra, inte enbart av ondo. Människorna kanske visste mindre om varandra, men de hade också en känsla av att vara friare från varandra, och följaktligen mer individuella. Hela världen var för dem inte bara att trycka på en knapp eller koppla ifrån igen. Främlingar var främmande, ibland med ett spännande, härligt, främlingskap.

John Fowles skrev det här 1969, men i många avseenden hade det lika gärna kunnat vara skrivet idag. Ökad kommunikation och ökad kontakt är visserligen bra saker, men är det alltid det? Förlorar vi något på vägen?

Något jag genast tänker på är facebook – just facebook har varit föremål för många hetlevrade diskussioner i min bibliotekarieklass. Styr vi över facebook eller styr facebook våra liv? Har det inte hänt om det inte har hänt på facebook? De ibland privata tankar vi delar på facebook, skulle vi säga dem högt till de personer vi är ”vänner” med på facebook? Ska vi veta vad alla gör, hela tiden? Blir de som inte har facebook utanför?

Själv har jag i stort sett slutat använda facebook – privat. Jag säger inte att facebook är djävulen, att allt med det är dåligt och att alla borde sluta använda det men på ett rent personligt plan har jag tröttnat – även om det är roligt ibland och även om jag fortfarande använder det till bloggen. Men jag har tröttnat på att diskussioner på fester ofta handlar om vad folk har sett eller hört på facebook – inte vad de har gjort i verkliga livet för, hey!, det har ju alla redan hört. På facebook.

Men John Fowles verkar ha blickat framåt även mot en annan del av vår tid som också den kan vara lite skrämmande ibland.

Vårt sekels största elände är den förmenta bristen på tid, och denna vår uppfattning, inte en oegennyttig kärlek till vetenskapen, och förvisso ingen visdom, är skälet till att vi förbrukar en så stor del av våra samhällens uppfinningsrikedom och inkomster till att finna på snabbare sätt att göra saker – som om människosläktets slutliga mål vore att komma närmare, inte en fullkomlig mänsklighet utan blixtens fulländade snabbhet.

Så mycket idag handlar om stress. Och tidsbrist. Och att alltid ha den senaste modellen av allt, oavsett om det man har fungerar alldeles utmärkt. Själv blir jag både fascinerad och rädd när jag läser den här boken, lika delar fascinerad och rädd som jag ibland blir av hur samhället idag ser ut.

Vad tycker du?

Read Full Post »

För några dagar sedan började jag läsa Den franske löjtnantens kvinna, mest för att den är en klassiker jag länge varit lite småsugen på att läsa men också för att flera bokbloggare verkligen gillat den. Egentligen visste jag knappt vad den handlade om.

Inte trodde jag väl att John Fowles hade ett så fantastiskt språk att jag skulle fastna vid vissa meningar om och om igen. Inte trodde jag väl att historien skulle vara så fängslande att jag bara vill bläddra och bläddra samtidigt som jag inte vill att sidorna ska rinna iväg så fort.

Inte trodde jag väl att den skulle vara rolig, heller. Men faktum är att jag småfnissar ganska ofta för i Den franske löjtnantens kvinna finns både en lätt ironisk humor och en hel del subtil sarkasm som jag bara älskar.

Och jag har bara läst hundra sidor än så länge.

9174291963

Read Full Post »

Older Posts »