Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bokcirkel’

Bokcirkeldags!

image

Vi ska prata om Hello Kitty måste dö. Det här är vår första bok, ska bli himla kul att höra vad de andra tyckte. Själv älskade jag den. Här kan du läsa min recension.

Read Full Post »

Hello Kitty måste dö är en skruvad komedi med väldigt tragiska undertoner. Blinka inte för snabbt, för då kan du missa dem.

Vad du inte lär missa, är Fiona Yu. Fiona är kinesamerikan, advokat, 28 år och bor hemma hos sina föräldrar i San Fransisco. Hon har väldigt många åsikter om sina föräldrar, sin etnicitet, vem fadern vill gifta bort henne med och framförallt denna heder som allting kretsar kring. För att komma ifrån hela hedersfrågan beslutar sig Fiona för att ta sin egen oskuld med en dildo. Detta leder till upptäckten att hon inte har någon mödomshinna att spräcka, att hon kan få en rekonstruerad av en plastikkirurg och att den plastikkirurgen är hennes gamle vän Sean – som också kan få äktenskapskandidaterna att märkligt försvinna.

Fiona är inte Guds bästa barn – minst sagt. Det intressanta i Hello Kitty måste dö tycker inte jag är huruvida Fiona gör rätt eller inte, det intressanta är omständigheterna och förutsättningarna som får henne att göra som hon gör. Förstår hon inte vad som pågår, eller väljer hon att bortse från fakta? Hur kan hon vara så avtrubbad? Är det uppväxten, föräldrarna, omgivningen och samhällets förväntningar på att hon ska vara en söt Hello Kitty, säga ”Ja pappa” och ”Nej pappa” som får henne att bli den hon är?

På många sätt är det här en berättelse om frigörelse. En extrem sådan, men likväl en frigörelse. Det är också på många sätt som  den gamla Frankenstein- frågan: finns det ondska, eller är det en produkt av samhällets förväntningar?

Personligen så älskade jag Hello Kitty måste dö. Jag älskade det morbida och absurda och att Angela S. Choi ändå någonstans lyckas få fram en tankeväckande mening med alltihop. Flera gånger blir jag arg. ARG, med versaler. Boken ställer en hel del intressanta frågor om fördomar och seglivade myter, även i vårt svenska samhälle. När jag gick på högstadiet för ungefär tio år sedan var sexualundervisningen ett rätt stort skämt, åtminstone på min skola. Det var ingen som brydde sig om att tala om att allt prat om mödomshinnan och att alla tjejer blöder första gången de har sex bara var en seglivad myt. Varför? Och varför heter det oskuld? Varför skuldbelägga sex?

Många frågor, några säkert utan svar. En intressant bok är det – vare sig läsaren väljer att lägga in tolkningar och frågor eller bara ser det som en oerhört absurd, knasig och oftast väldigt rolig historia. Jag tror inte den lämnar någon oberörd.

Damm förlag, 2012 och Ponto Pocket, 2012.

En sista reflektion är att reaktionerna på boken har varit väldigt olika i bloggosfären. Andra som läst är Nilmas Bokhylla, …och dagarna går, Schitzo-Cookie, Spetsig.

Read Full Post »

Lyssna på bokcirkel idag!

Glöm inte lyssna på Sveriges Radios bokcirkel där de läser Gösta Berlings saga, start idag 14.25!

Read Full Post »

Hos Eva på Boktokig hittade jag ett jättebra tips – Sveriges Radios bokcirkel med Aino Trosell, Klas Östergren och Unni Drougge som i höst läser min favorit Gösta Berlings saga. Bokcirkeln börjar 10 oktober och du kan läsa mer om den här och se läsningschemat här.

Läs mer om Gösta Berling på bloggen här och här.

Read Full Post »

Kevin verkar i andras ögon vara ett alldeles vanligt barn, familjen Khatchadourian en alldeles vanlig, typisk amerikansk familj. Bara Eva, Kevins mamma, verkar förstå att det är något fel på Kevin men när hon försöker få sin omgivning att lyssna på henne, möts hon av oförståelse och hån. Inte förrän Kevin blir sexton år får Eva rätt, han skjuter ner nio personer på sin skola och döms till ungdomsfängelse. Vi måste prata om Kevin är Evas syn på Kevins uppväxt, boken består av brev hon skriver till ex-maken Franklin efter händelsen, med hennes version av Kevins uppväxt. Det blir en berättelse om oförståelse, om kärlek men mest om hat, om illvilja och om elakhet.

Det är ingen vacker historia som målas upp. Från Kevins födelse kommer inte Eva överens med sin son, medan läkare och familj kallar det förlossningsdepressesion menar Eva att det är något fel på Kevin, som inte verkar kunna känna glädje utan endast hat, och som verkar totalt likgiltig inför allting. Det är dock bara Eva som ser det, mot sin far beter sig Kevin som en normal – om något överdriven – ung man.

Det är svårt att inte ta Evas parti eftersom det är hon som berättar, och i hennes ögon blir det självklart att det är något fel på Kevin. Samtidigt känns inte boken som ett försvarstal för egen räkning, mer en vilja att försöka förstå och visa upp för omvärlden det monster Kevin alltid varit i sin mors ögon.

Det är tung läsning och det tog lång tid för mig att läsa ut boken, trots Kevins uppenbara likgiltighet inför det mesta är det ändå så mycket olika känslor som präglar boksidorna. Allra svårast är att läsa blir slutet, jag trodde som läsare att jag visste ungefär åt vilka stigar historien ämnade sig men de sista sidorna är en brutal överraskning och ett slag i magen, mycket större än resten av händelserna i boken eftersom det ger en helt annan förståelse för Eva och hennes brev. Samtidigt ter sig Kevins ondska så mycket större.

Vem är skyldig? Är det Eva, som aldrig älskat sin son som hon kanske borde, som satte sin egen karriär först och som alltid varit misstänksam mot honom? Är det samhället, som förser barn med idéer och producerar skräckfilmer och vapen som de kommer i kontakt med i alldeles för tidig ålder? Är det Kevin själv, som haft något fel sedan födseln? Och, kanske den viktigaste frågan, älskar man sitt barn oavsett? Måste man älska sitt barn och vad händer om man inte gör det?

Vi måste prata om Kevin ger egentligen inga svar. Men den ställer många bra frågor, och det är oerhört fängslande läsning. Fängslande, oroande och kanske framförallt skrämmande.

Read Full Post »

Igår hade vi nystart på bokcirkeln, vi träffades för första gången sen i december och vi hade också en ny medlem. Vilket, kan jag tillägga, utökar medlemsbasen till fyra personer och fortfarande har mig som enda kvinna. Jag kan säga att det ibland har lett till en hel del intressanta diskussioner.

Hursom, boken vi valde blev Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver, en bok jag velat läsa länge och är väldigt nyfiken på. Den har lovordats både lite här och där så jag hoppas den lever upp till förväntningarna!

Read Full Post »

Det sällsamma djuret från norr är egentligen en samling noveller med en ramberättelse på en rymdfarkost där sex stycken rymdlorder berättar historier för varandra. Märkligt? Ja, men inte lika märkligt som historierna i sig själva. I början är de både roande och rätt intressanta med en hel del filosofiska aspekter som livet och döden, speglar och inbillning, illusion och verklighet. För min del är det dock inte roligt i mer än halva boken, sen är jag rätt trött på historien och att den aldrig förflyttar sig framåt och aldrig kommer någon vart.

Det här är vår senaste bokcirkelbok, vi har inte haft möte om den än. Det ska bli spännande att höra vad killarna tyckte om den.

Read Full Post »

Skumtimmen utspelar sig på Öland, i ett blåsigt, kallt och regnigt höstklimat. Läsaren får inledningsvis träffa Julia som motvilligt återvänder till sin barndomsö efter ett samtal från sin far, han har hittat spår efter Julias son Jens som försvann för tjugo år sedan, vid endast fyra års ålder. Kroppen återfanns aldrig och Julia har därmed inte kunnat släppa taget om sin son och om försvinnandet, hon när ett fåfängt hopp om att han fortfarande är vid liv och söker sin tillflykt till alkoholen för att slippa nuets och verklighetens påträngande sanningar. Mötet med fadern och med byn Stenvik där hon växte upp är både motvilligt och melankoliskt, de enda som bor kvar i Stenvik är några pensionärer och byn verkar helt övergiven.

Historien är obehaglig, nästan spöklik. Inte bara i sin omgivning som är en närmast övergiven och karg öländsk by, utan även i den berättelse som nystas upp och väver in sina trådar i historia, i glömda sagor och förträngda hemskheter, i mördare som härjade i Stenvik för över femtio år sedan. Framförallt börjar namnet Nils Kant dyka upp i fler och fler sammanhang. Nils Kant var en man som satte skräck i Stenvik och Borgholm för femtio år sedan genom flera mord och sedan en flykt undan polisen till fastlandet. Nu är dock Nils Kant död och begraven sedan länge. Eller?

Precis som John Ajvide Lindqvist är Johan Theorin en mästare på att skrämmas, och skrämmas med den typ av skräck som egentligen är den värsta: det okända. Det som lurar i en obestämd form precis bakom knuten, i nattmörkret, bakom till synes tomma fönster och låsta dörrar eller i det egna sinnet. Det man blir rädd för är osäkerheten och frågan om Nils Kant faktiskt går igen på Alvaret som en del tror, eller om han fortfarande lever och sätter fasa och skräck i omgivningen. Vad hände egentligen med Jens, och vem mördade honom?

Skumtimmen är en deckare, men den är lika mycket en kuslig skräckhistoria och även om en del frågor får svar, lämnas andra öppna. Det tog ganska lång tid för mig att komma in i historien och fastna i den, startsträckan är ganska lång – på snudd till alldeles för lång. Det är först när intrigerna börjar hopa sig runt knuten och en vindpust med lik i lukten sveper förbi som berättelsen på riktigt tar fart. Det är också när frågorna börjar ställas om Nils Kants eventuella levnad eller spökerier som det blir riktigt, riktigt intressant och boken blir omöjlig att lägga ifrån sig. Självklart är det Nils Kant som är mest intressant. Även om man som läsare aldrig får komma hans tankar inpå livet är det ändå hans historia – som berättas parallellt med nutidshistorien – som fängslar och gäckar allra mest.

Det enda jag egentligen har att anmärka på är att det precis som i alla deckare, stora som små, deckare där polisen har huvudrollen och deckare där en amatör tar över tyglarna, alltid måste figurera någon form av kärlekshistoria. I Skumtimmen känns den ovanligt krystad och tillrättalagd och den hade verkligen inte behövts. Men det är mest en marginalanteckning. Skumtimmen är befriande tom på klyschor om kriminalare och polisstationer och förutsägbara mördare, den är en kriminalroman precis i min stil med alldeles tillräckligt mycket skräck och med en mördare som är oerhört intressant. Även om det tog ganska lång tid innan spänningen tog fart på riktigt gör det inte så mycket – den blir aldrig tråkig efter det och den lämnar tillräckligt mycket frågor obesvarade för att skräcken och tvivlet ska lämna tankar kvar långt efter jag slagit ihop den.

Read Full Post »

Första boken i vår blyga lilla bokcirkel blev en bok i den fristående serien om Skivvärlden – Eric. Det var delade meningar där jag och Linus representerade varsin ände och Jon lade sig i mitten någonstans. Jag var inte särdeles förtjust i den, jag tyckte att den hade sina poänger och verkligt humoristiska sådana men de var alldeles för få och för vitt utspridda. För mig höll inte historien ihop och fängslade inte tillräckligt, för en sådan berättelse och med ett sådant språk tyckte jag den kunde tjäna på den ungefär dubbla tjockleken och en noggrannare genomgång av resan och händelserna. Den kändes förhastad och nästan nedkortad, och jag kom aldrig in i berättelsen riktigt. Dessutom hade jag gärna haft någon sorts kapitelindelning, för mig är det för mycket med en hel bok utan några indelningar, det blir liksom ingen andningspaus.

I alla händelser så hade pojkarna och jag riktigt roligt när vi diskuterade litterära intertexter, vilka dyker upp hejvilt i berättelsen. Odysséen, Faust och Den gudomliga komedien var främst representerade men även andra dök upp.
Jag brukar ju ofta påpeka fel och brister – eller förtjänster – i översättningar och den här gången kan jag väl säga som så att det kanske är en bok som skulle tjäna på att läsas på originalspråk, vi läste den på svenska. Dock tänker jag den här gången främst anmärka på omslaget till originalet respektive den svenska utgåvan. Varför i stort sett kopiera ett omslag och sedan utelämna det roligaste; intertexten till Faust? Speciellt eftersom detta upprepas i texten – blinkningarna till Faust är flera och just Eric – huvudpersonen – är en slags skämtsam kopia av Faust i Goethes drama.

Mitt förslag till nästa bok accepterades entusiastiskt – jag har länge, länge velat läsa Johan Theorins två böcker, och det klubbades att nästa bok blir hans debut, Skumtimmen. Det är tydligen en blandning av deckare och skräck och jag är sjukt nyfiken.

Som slutsats för vår första träff kan jag ju ställa frågan; om jag uppvisar klara och obestridliga tecken på begynnande senildemens redan vid 23 års ålder, hur kommer jag då vara när jag är 80 bast?

Jag hade ju planerat att förgylla bokträffen med muffins, eftersom jag slutade vid 17 och killarna skulle komma över vid 18. Gott om tid, tänkte jag, men jag bestämde mig för att försöka vara praktisk för en gångs skull och gå och handla ägg, som var det enda som saknades, på morgonen när jag ändå gick till jobbet, så kunde jag ha dem i kylskåpet på jobbet och sedan bara ta med dem hem. Smart va?

Problemet var bara att jag inte är speciellt praktisk och att jag har så dåligt minne att jag gärna glömmer det faktumet. Jodå, jag gick till affären innan jobbet och slängde in äggen i kylskåpet, sedan jobbade jag i fem timmar och blev till och med påmind om våran träff eftersom jag i de fem timmarna satt jämte Jon som också är med i bokcirkeln.

Ändå glömde jag äggen i kylskåpet på jobbet när jag gick hem
.

Är jag förvånad? Neeee. Det är så mig i ett nötskal att det nästan är löjligt. Ungefär som i torsdags när jag gick hem och glömde mitt passerkort – på jobbet – och således idag fick stå och hoppa utanför dörren i tio minuter innan David behagade dyka upp och släppte in mig.

Ibland är jag dock glad att jag bor praktiskt taget granne med jobbet, hade det inte varit så att det legat i ”fel” ände av regementsområdet hade det tagit mig en minut att gå, på sin höjd. Som det är nu tar det fem, och det är ju inte heller fy skam. Jag är också glad att jag har så pass bra kondition att jag kan springa fram och tillbaka utan att ligga utslagen och flämta på hallgolvet efteråt.

Men muffins blev det, till slut. Gick åt gjorde de också och tur var väl det – så som jag fått slita för dem.

Read Full Post »

(Långt inlägg-varning utfärdas)

Fredagen bjöd på riktigt sena timmar (jag vet inte vad klockan var när vi somnade men hon hade nog passerat halvfemsnåret) och det var ungefär liknande för resten som var med så det var ett slitet gäng som telefonledes bestämde sig för att ha den första lugna lördagskvällen på ett halvår, ungefär. Under lördag-dagen gjorde vi ingenting av värde, förutom att jag läste 200 sidor i Kryptan, och vid sextiden på kvällen ringde Linus och påpekade att det var dags att ta tag i saker och ting.

Sagt och gjort. Jag och P-M gick ner till Pizzaland och köpte med oss varsin pizza, sen träffade vi Jenna, Fredrik och Linus och gick upp till Jon. Linus som visade vägen sa att det var ”nära”, jo jag tackar jag. 20 minuters promenad. Karln börjar få avståndsuppfattning som en norrlänning.

Första filmen blev Frequently Asked Questions About Time Travel. En rätt smal sci-fi komedi, men en brittisk sådan och de brukar ju vara roliga. Dessutom skriker hela filmen ”Nördvarning!!!” och det är ju också roligt. Egentligen är det just nörderiet som är det absolut mest roliga med filmen, det är ingen påkostad film utan snarare en rätt smal independent-film, men den är gjord med glimten i ögat och den där brittiska, ironiska humorn som alltid är lika rolig.

Efter den filmen var ingen riktigt beredd att resa sig ur soffan och traska hem, så det blev Wall-E också. Jag föll  totalt för den lilla roboten som försöker rensa upp allt skräp människorna har förgiftat jorden med, till den milda grad att resten av mänskligheten har svävat runt i en lyxkryssare i rymden i 700 år. Wall-E har all den charm som utmärker en bra Disney-karaktär och han är oerhört sympatisk. Det ska dock sägas direkt, såsom Linus lite torrt kommenterade i filmens början:

”Det är ju rätt ironiskt att just Disney gör en film om de negativa konsekvenskerna av dagens masskonsumtionssamhälle när det är Disney själva som står som en ledstjärna för masskonsumtionssamhället.”

Man kan ju förvisso också hävda att det är ett gott försök att uppmärksamma barn på följderna av nedskräpning och att jorden far illa av dagens industri- och produktionssamhälle, men jag vet inte hur väl det går in hos barn. De är nog mer fascinerade av själva robotarna, speciellt när Wall-E träffar flickroboten Eve och blir kär på stört. Turen går ut i rymden, till rymdfärjan Axiom där den kvarvarande mänskligheten lever och frodas, minst sagt. Fetman och bekvämligheten är de mest utmärkande dragen och allting sköts av robotar. Alla hänvisningar till hur latheten övertagit mänskligheten och alla glimtar till 2001: A space oddysey är både intressanta och roliga, men återigen: filmens målgrupp har inget direkt värde av det. Jag tycker, och det har jag sagt många gånger, att dagens Disney-filmer är rent sorgliga om man jämför med kvalitén de brukade ha. Saker och ting går alldeles för snabbt, det händer för mycket, det är för mycket ljus och ljud och för mycket i bilden hela tiden. Om jag som ”vuxen” ibland tycker att det rusar iväg, vad tycker då inte barn? Varför måste också allting idag vara verklighetsrelaterat när det gäller barnfilmer? Vart tog sagan vägen?

Det sistnämnda är en diskussion man även kan använda om böcker. Alldeles för få barn- och ungdomsböcker vågar idag ge sig in i sagans värld, överallt ska det vara verklighetsanknytet och lärande. Och visst, absolut, men ska vi inte låta barn vara barn också? Barn behöver en sagovärld och en fantasivärld också, i alla fall vet jag att jag behövde det när jag var barn.

Men det är en diskussion jag kan dra hur långt som helst, och nu handlade det först och främst om en filmrecension. Och som film klarar sig Wall-E bättre än en hel del andra nyare Disneyfilmer, främst på grund av sin sympatiske huvudrollsinnehavare. Om sedan barnen faktiskt lär sig något på vägen, ja det är ju bara ett plus.

Ikväll är det dags för vårt första bokcirkelmöte. Vi har träffats en gång innan men jag räknar inte riktigt det då det mest var för att se om vi ville engagera oss och för att bestämma vår första bok. Dessutom var vi en man kort då. Ikväll blir vi fulltaliga, även om vi är en rätt blygsam grupp bestående av mig, Linus, Jon och Lasse. Det blir muffins och kaffe hemma hos mig och förmodligen en rätt vild diskussion om Eric, att döma av de korta meningsutbyten Linus och jag haft om den.

I övrigt har vi fått ett tråkigt besked från jobbet – igen. Ironiskt nog verkar de flesta tycka att sådana besked är ren rutin vid det här laget; det är för oss som flyttade till Östersund tredje gången i ordningen nu. De två första var varsel – tredje gången gillt blev det konkursbesked. Jaha, ungefär. Tills vidare har vi kvar jobben, det är i nuläget ingen som vet vart det slutar – även om de sedvanliga ryktena florerar korridorna dag ut och dag in. Den som lever får se.

Jag tänker avsluta detta – vad som börjar likna ett mastodontinlägg – med att beklaga mig en smula. Jag vet inte hur jag har sovit inatt men jag har ont i både ryggen, axlarna och sidan. Antingen har jag kommit på ett nytt, obekvämt sätt att vrida sig när man sover eller så har jag drömt något riktigt illa. Och på tal om att drömma, jag blev väckt imorse av att P-M beklagade sig högt och ljudligt över något. Med slutna ögon. När jag fått liv i honom frågade jag lite roat om han pratade i sömnen, för det är något jag hittills undgått.

– Nä, blev svaret.
– Nähä, vem grälade du då på?
– Säkert dig.

Tack för den, liksom. Humor på morgonen har aldrig varit min grej.

Read Full Post »

« Newer Posts