Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Tankar om böcker’ Category

Jag bestämde mig ganska tidigt för att läsa om Cirkeln, Eld och Berättelser från Engelsfors innan jag läste Nyckeln. Främst för att när jag läste Eld så var det lite svårt att komma ihåg vilka alla var och allt som hade hänt från Cirkeln. Jag gillar att böckerna har ett stort persongalleri och jag tycker att det är lätt att skilja dem åt men lite uppfriskning behövdes innan Nyckeln lästes.

Det var fantastiskt roligt att läsa alla fyra böckerna i ett sträck. Inte bara för att jag bättre kom ihåg allt och alla utan för att det var lättare att lägga märke till små ledtrådar och hints till vad som senare komma skulle.

9789186675967_200_cirkeln_pocket9789186969837_200_eld_pocket9789129677812_200_nyckeln_kartonnage9789129685770_200_berattelser-fran-engelsfors_haftad

För er som ännu inte läst böckerna så utspelar de sig i Dalarnas version av Sunnydale, en liten bruksort som förutom att inneha alla de kvalitéer en helt vanlig byhåla brukar ha – småstadsmentalitet, mobbing, klichéer, instängdhet och så vidare – har den också ett visst mått av magi i sin jord. Här vaknar sju häxor till liv, häxor som i Cirkeln börjar utforska sina krafter och i kommande böcker mer och mer får veta vad de är ödesbestämda att göra.

Jag älskade Cirkeln och Eld, inte bara för att de är bra fantasyböcker utan för att de också är så fantastiska småstadsskildringar – alla vi som växt upp i eller omkring ett litet samhälle lär känna igen oss till punkt och pricka och jag hyser inget tvivel om att de som inte gjort det ändå genom de här böckerna kan föreställa sig hur det är. Här finns de flesta stereotyperna men poängen är ju just att de verkligen finns, de finns i verkligheten också och de här tre böckerna gör dem verkligen levande. Det märks att författarna bryr sig oerhört mycket om sina karaktärer och det är, vid sidan av all fantastisk magi, böckernas absolut största behållning. Skiljelinjen mellan att vara ung och vuxen, barn och tonåring, är verkligen svidande verklighetsnära och magin förstärker mer än inkränktar på karaktärsbeskrivningarna.

Nyckeln i sig har också allt en avslutande bok i en trilogi bör ha. Den är spännande, men ändå tar spänningen inte över berättelsens kraft. Den är utforskande, samtidigt som den knyter ihop alla lösa trådar från de tidigare böckerna. Den är otroligt fint skriven. Och den fick mig att gråta mitt på centralstationen i Stockholm.

Slutligen läste jag om Berättelser från Engelsfors, serieromanen som utspelar sig någon gång mittemellan Eld och Nyckeln men som också tangerar tidigare och senare händelser. Den är ritad av flera olika serietecknare och vissa gillar jag mer än andra men överlag ger den verkligen en fin bild av Engelsfors som inte är långt ifrån den jag hade själv.

Läs, om du inte redan gjort det.

Read Full Post »

Jag var mycket förtjust i första boken i Mortal Instruments- serien, City of Bones. Jag tyckte om sammelsuriet av olika ”Downworlders” (varulvar, vampyrer och trollkarlar) och spänningen mellan dem och de Skuggjägare som lever för att utrota de city-of-bonesdemoner som letar sig fram till jorden från demondimensionerna. Downworlders är inte riktigt människor enligt Skuggjägarna men är heller inte demoner och i många år har de levt i en skör samlevnad som styrs av en överenskommelse de fyra släktena emellan. Men, som vanligt, så finns det någon som inte håller med och som tycker att Skuggjägarna borde renas och borde göra sig fria från samarbetet med Downworlders och utrota dem på samma sätt som demonerna. Någon som tycker att Skuggjägarna är den högsta rasen som ensam ska bestämma – tankegångar som drar väldigt fruktansvärda paralleller till vår egen historia.

Denna någon är Valentine, Skuggjägaren som är på jakt efter släktets mest heliga reliker: The Mortal Cup som kan skapa nya skuggjägare och svärdet som den första Skuggjägaren enligt sägnen fick av ängeln Raziel. Jag tycker Valentine är en otroligt bra skurk, inte bara för att Cassandra Clare genom honom skapar en hel del samhällskritik som är nog så relevant i dessa dagar där vi här i Sverige har ett rasistiskt parti i riksdagen och där många av nyheterna kantas av rasism, utan också för att han är mångsidig och framförallt mänsklig. Hur onda idéer han än har och hur äckliga de än är så är han inte den lobotomerade SuperSkurk som alltför ofta tar plats i sådana här berättelser. Det gör honom trovärdig, och genom det så mycket mer skrämmande. Det farliga med att göra SuperSkurkar så onda att de inte går att tro på är att de heller inte blir skrämmande.

Problemet med de här böckerna är dock att Cassandra Clare inte kan hålla sig till Valentine utan måste peta in en just sådan lobotomerad SuperSkurk i både andra och tredje boken. Både i City of Ashes och City of Glass är det en av de högst uppsatta inom Skuggjägarvärlden och det är ett väl beprövat begrepp: att låta högsta chefen vara obstinat och ha sådan hög tilltro till sin egen förmåga att ha rätt att hen vägrar lyssnar på de verkliga hjältarnas resonerande – även om högsta chefen alltid har fel i slutändan. Den första gången jag minns att jag irriterade mig på ett sådan grepp var när jag såg filmen Armageddon för säkert tio år sedan och många gånger har det blivit sedan dess.

Och varför inte? Vad är väl en bättre grogrund för spänning och revolution än den där våra hjältar tvingas kämpa mot överhögheten? Det här är ett beprövat begrepp av en anledning och ofta fungerar det – se bara på Hunger Games – men i fallet som är här, och som var i Armageddon, när skurken tas ifrån all mänsklighet och all förklaring till varför hen gör som hen gör blir det bara genomskinligt och tröttsamt. De olika inkvisitorerna i City of Ashes och City of Glass verkar bara vara obstinata för att de ska vara det, det finns ingen rim och reson i det. Dessutom är de båda oerhört sterotypa och det går att lista ut deras exakta karaktärsdrag på några få meningar i boken. De är sådana skurkar som verkar ha blivit ditplacerade bara för att hjältarna ska ha en överhöghet att kämpa emot, inte för att det gagnar historien på något sätt.

Då är Valentine en mycket bättre skurk. Det finns en gråskala runt Valentine som sträcker sig bortom till och med han själv och börjar i andra boken också inkludera Jace och Clare, personerna alla böcker kretsar kring. Det cirkulerar många – och dimmiga – frågor om vem han egentligen är och vad hans agenda är, även om det verkar nog så solklart ända från början. Det gillar jag.

Jag hoppas att den här tendensen försvinner i fjärde och femte boken. Som tur var så tog SuperSkurken mindre plats i City of Glass än City of Ashes så jag hoppas att det betyder att det går åt rätt håll – inte minst för att första boken, City of Bones, klarade sig fantastiskt bra utan just en sådan skurk. För förutom det så är det här oerhört spännande böcker, välskrivna och ganska roliga på sina ställen. Jag tycker mycket om många av karaktärerna och jag hoppas att de sista delarna inte gör mig besviken.

9781406307634_200_city-of-ashes_haftadcity-of-glass

Read Full Post »

Bokbloggare mot rasism

Jag är inte Sverigedemokrat.

Det borde vara självklart att leva i en värld och i ett land där man inte behöver säga att man inte stödjer ett parti med rasistiska åsikter och fascistiska tendenser. Det borde vara självklart att ingen gör det. Det borde vara självklart att de partierna inte existerar. Tyvärr är inte det en verklighet vi lever i, och inte heller är det ett land vi lever i idag, hur gärna man än skulle vilja det. Och om man blundar för det, så låter man det samtidigt hända.

Läsning är en av mina favoritsysselsättningar. Många gånger påminns jag genom böcker jag läser om varför det är så viktigt att inte tro att det försvinner om man blundar och vilka fruktansvärda konsekvenser den tron genom historien har fått. Just nu läser jag Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget som handlar om häxbränningarna förr och om en mans resa mot sitt förflutna på 1970- talet. Den handlar också om rädsla för det man inte känner till.

Vanligtvis hade jag inte heller anledning att fundera över den tioåring jag själv varit, men med morsan borta var det ofta jag kom tillbaka till den där lillkillen. Krigsutbrottet. De osannolika ryktena om nazisternas läger. Allt man ännu inte visste. Det som hänt på det där berget en gång var inte det enda beviset för människans brist på omdömde och hennes envisa förmåga att inte ta på sig skulden efteråt. Vuxna som skyllde ifrån sig.  (s. 89)

I citatet ovan pratar berättaren Jakob om Bålberget, där man brände häxor på 1600- talet. Ett bevis på människans ”brist på omdöme och hennes envisa förmåga att inte ta på sig skulden efteråt”, något som Jakob kopplar ihop med andra världskriget och hur nazistpartiet i 1930- talets Tyskland kunde bli så stort och få så mycket makt. Man ”visste inte”. Idag, i Sverige, röstar människor på Sverigedemokraterna, ett rasistiskt parti, för att man ”vill lyfta en fråga”. Man är inte rasist, MEN…

Att få rösta är i ett demokratiskt samhälle en rättighet, men det medför också en oerhörd skyldighet i att faktiskt veta vad det är man röstar på. Att rösta på Sverigedemokraterna och sedan säga att man vill ”lyfta frågan om invandringspolitiken” är inte okej. Genom att rösta på Sverigedemokraterna lyfter du inte en fråga, du ger ett rasistiskt parti makt i det du kallar ett demokratiskt land. Det är heller inte okej att rösta på Sverigedemokraterna och sedan säga att du inte visste om vad de står för eller vad de har gjort. Det är din skyldighet som medborgare att ta reda på vad de står för om du vill rösta på dem.

När gruvligheterna i koncentrationslägrem uppdagades hade jag varit i Veronicas ålder. Människans grymhet var obeskrivlig och ogripbar och jag hade hanterat det genom att tillskriva tyskarna förfärliga egenskaper som vi lyckosamt saknade uppe i vår fridfulla nord.  (s. 90)

Vi får inte skylla på andra människors ondska eller vår egen okunskap. Vi måste komma förbi det oansvariga i att inte säga sig veta vad ett parti som man röstar på står för och det oansvariga i att säga att man inte är rasist men ändå inte rösta på något parti alls. Genom att rösta på ett annat parti än Sverigedemokraterna lägger du samtidigt din röst på att du inte vill ha ett rasistiskt parti i vår regering. Vi har alla ett ansvar, det händer här och nu att ett rasistiskt parti får ungefär 10% av en röstning i ett demokratiskt land. Så vill vi inte ha det. Vi vill inte att historien upprepar sig.

Det här inlägget är en del av manifestationen ”Bokbloggare mot rasism”. Bidra du också, eller följ manifestationen på Twitter under #bokbloggaremotrasism och #jagärintesverigedemokrat.

Read Full Post »

För några veckor sedan hade vi vad som för mig lär bli det sista bokcirkelmötet med min klass. Passande nog hade vi slagit på stort och läst den senaste i raden av litterära nobelpristagare: Alice Munro.

Boken ifråga var Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage och vi hade alla hunnit läsa en, två eller tre av de första novellerna.  Jag har ju de senaste åren kapitulerat inför novellformatet och hade jag inte gjort det tidigare, ja då hade det definitivt varit dags nu. Jag har bara hunnit läsa de två första novellerna i den här boken men båda – och framförallt den första – golvade mig totalt. Något vi var rörande överens om i bokcirkeln var att Alice Munro lyckas säga så oerhört mycket med ganska få, väl valda ord. Själv kände jag det som om varje ord blivit vägt på guldvåg för att se om det passade in eller inte, samtidigt känns berättarkonsten helt naturlig.

Båda berättelserna handlar om kvinnor i olika livssituationer. Kvinnor som gör ett val, som handlar utan att komplicera situationen eller analysera konsekvenserna först. Kvinnor som inte verkar bry sig så mycket om omvärlden eller om vad andra tycker om dem. Öden som vi kanske inte får veta allt om, men ändå får en tillräcklig inblick i för att kunna tro oss förstå.

Framförallt fastnade vi allihop för att Alice Munro kan skriva en helt fantastisk berättelse utan att det behöver bli svårt och komplicerat, kan berätta en fängslande historia utan att falla i de överdramatiska fällor man hela tiden ser öppna sig i texten. När Alice Munro skriver tror jag helhjärtat på att det inte är så himla konstigt att människor dyker upp där de gör och att de helt enkelt, för ovanlighetens skull, accepterar situationen precis som den är. Jag kommer definitivt läsa ut den här boken någon dag men det kommer förmodligen ta ett tag. Jag vill låta varje novell få sin tid.

Idag är det nobeldagen, och detta är ett inlägg bland många andra i bokbloggarvärlden som idag hyllar Alice Munro. Surfa in här för att hitta de andra.

alice-munro165Bild lånad härifrån.

Read Full Post »

Jag älskar inte bara böcker, jag älskar bokomslag också. Ibland hatar jag bokomslag, ibland lämnar de mig totalt likgiltig och ibland kan jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur formgivaren har tänkt.

Men faktum är att många gånger utgör bokomslaget läsarens allra första möte med boken, och är det då inte av vikt att bokomslaget säger något om boken, samtidigt som det lockar till läsning?

773297

Boken By its cover tar bara upp en del av bokomslagets historia – den delen som har utspelat sig i USA under de senaste femtio åren – men ändå tycks den säga en hel del. Det är oerhört intressant att följa resonemanget om att aktuella strömningar i tiden också påverkat hur bokomslagen genom historien sett ut, från strikt modernism genom mer experimentell postmodernism och fram till dagens ofta datorgenererade omslag.

Just det senaste tycker jag är lite tråkigt, speciellt i beaktande av äldre bokomslag. För även om datorer i teorin öppnar stora dörrar för att experimentera med design, tycker jag snarare att många bokomslag idag tenderar att välja den enkla vägen ut genom datorgenererade omslag och därför istället blir tråkiga. Speciellt deckare och thrillers, som i vad som känns som 95% av fallen helt enkelt får ståta med ett fotografi och författar- och titelnamnet i stora bokstäver tvärs över.

Hur kul är det?

By its cover var en av mina kursböcker i extrakursen jag läser, Bokhistoria, och jag byggde också min senaste uppgift i kursen på just den här boken, en sexsidig analys om bokomslaget och den tilltänkta läsaren. Något jag nämligen tycker är väldigt intressant är att det, speciellt i vissa genrer,  ofta går att utläsa efter omslaget om författaren är man eller kvinna och det fascinerade mig att just By its cover stödjer den teorin utan att någonsin nämna faktumet. Den här boken går nämligen främst igenom modernismens omslag och många av de är gjorda i en ganska avskalad stil med strikta typsnitt – något jag förknippar främst med manliga författare. Och – märkligt nog, sa hon med lite ironi – finns det knappt en enda kvinnlig författare med bland de verk som presenteras i By its cover. Det här med att män ofta läser böcker av män medan kvinnor ofta läser böcker av kvinnor och män, och hur man kan spåra det till hur omslagen är utformade är något som har fascinerat mig länge. Att få ägna en sexsidig uppsats åt att gräva djupt i ämnet var därför fantastiskt roligt. Jag var rädd att jag gett mig ut på djupt vatten men ännu roligare var att få tillbaka uppsatsen med ett VG och en kommentar om en ”självständig och intressant argumentation och undersökning”. Det gjorde verkligen min dag för en vecka sedan och jag är fortfarande så glad att jag inte kan låta bli att nämna det.

Men nog om det, och åter till By its cover. Även om jag kanske ibland hade velat se mer analys och mindre presentation så är det ändå en bok jag kommer plocka ner ganska ofta och bläddra i – för att få inspiration eller helt enkelt för att bli förtjust över hur många fantastiska bokomslag det finns i världen och hur mycket eller lite de kan säga om en bok.

image

image

Read Full Post »

MV5BMTQ3NTg2MDI3NF5BMl5BanBnXkFtZTcwMjc5MTA1NA@@._V1_SY317_CR0,0,214,317_Jag läste den omskrivna och hajpade En dag i somras. Det tog mig två dagar på stranden att läsa igenom den och efteråt var jag överraskad, mest av melankolin. Berättelsen om Emma och Dex som träffas efter de har tagit examen och sedan blir bästa vänner var en fin historia – och jag tyckte om sättet att berätta som gav läsaren insikt om deras liv via en dag per år.

Jag tyckte det var det sorgliga som berörde mest, det var desperationen och ångesten David Nicholls var som bäst på att beskriva och det var också den ingrediens jag inte hade förväntat mig. Så såg jag igår filmen, jag var nyfiken men försökte ha låga förväntningar efter minst sagt skilda omdömen på Twitter.

Kanske hade det att göra med de låga förväntningarna, men jag tyckte mycket om den här filmen. Inte så mycket som jag tyckte om boken och framförallt tyckte jag formatet med att berätta om Emma och Dex via en dag i deras liv år efter år passade mycket bättre i bokform än i filmform. På något sätt försvann konceptet i filmen, det kändes inte alls lika mycket hur åren gick och tiden slet och kanske var det en omöjlighet eftersom filmen måste klämma in allting på en och en halv timme.

Boken berörde mig mer, men kanske var det också för att jag redan visste vad som skulle hända. En dag var en fin film, om än inte lika fin som boken och lite sorglig, om än inte lika melankolisk som sin förlaga.

Read Full Post »

Ett av de mer intressanta diskussionsämnen som dök upp under fantasylitteraturkursen i somras var det om genus och fantasy. Fantasygenren målas ibland ut som en av de genrer som har allra mest sunkiga könsroller, och jag kan både hålla med och tycka att det är lite orättvist.

För jag har läst många bra fantasyböcker som inte alls har de där sunkiga könsrollerna. Samtidigt har jag också läst en hel del fantasy som verkligen befäster tron att män är överlägsna kvinnor och att kvinnor mest ska vara snygga och tillhandahålla männen vad de vill ha. Det är synd att det är så, fortfarande.

Men varför? En stor del av förklaringen tror jag, åtminstone i high fantasy, går att hitta i medeltidsskildringen. När en författare väljer att bygga sitt samhälle på en värld som liknar vår medeltida, verkar det vara lätt hänt att dåtidens könsroller får hänga med. På köpet, liksom. Att en del författare verkar vilja skapa trovärdighet i sitt samhällsbygge genom att låta könsrollerna från medeltiden finnas kvar samtidigt som de stoppar in drakar i handlingen kan jag i och för sig tycka är en smula ironiskt. Och sorgligt. För det betyder inte att det samhället får en automatisk trovärdighet utan att sunkiga könsroller är något som är så inbyggt i vårt samhälle att en författare inte funderar på att ta bort dem ur sin medeltidsliknande värld, även om många andra ”äkta” medeltida sedvänjor tagits bort. Själva meningen med fantasy är väl att en författare kan skapa just sin egen värld med sina egna regler, så länge hen gör det trovärdigt?

Och så finns det den andra polen, de böcker och filmer som har en Stark Kvinna i huvudrollen. Kvinnan som likt en Xena krigarprinsessa klarar allt och som därmed påstås göra boken eller filmen feministisk. Jag tycker inte att den gör det, eftersom den Starka Kvinnan fortfarande är ett undantag, en normbrytare och lite annorlunda från de Vanliga Kvinnorna som inte alls är starka.

Och så tänker jag på seriefigurer som Buffy. Buffy har visserligen superkrafter, hon är vampyrdråpare och övernaturligt stark. Men samtidigt är hon också en helt vanlig tjej, hon går på high school och har också vardagens alla problem att ta itu med. En av fantasylitteraturkursens kursböcker ville påtala att Buffy är förminskad som karaktär, just för att hon inte är någon Xena krigarprinsessa utan den där vanliga tjejen som både bryr sig om att rädda världen och vara orolig för hur det ska gå i skolan. Boken menade att Buffy, som en söt och snäll liten tjej, aldrig kan vara feministisk.

Jag håller inte med. Är inte Buffy viktig som feministisk ikon, just för att hon är vanlig? Jag vill minnas att jag under min tonårstid hade mycket lättare att identifiera mig med Buffy än jag någonsin haft med Xena. Är det inte viktigare att visa att tjejer inte behöver vara Xena för att vara tuffa och starka?

Imorgon ska jag berätta om en fantasyserie som vänder upp och ner på könsroller och normer, nämligen Lene Kaaberbøls trilogi om Katriona Teresadotter. Vad har du för tips på bra fantasy som ifrågasätter traditionella könsroller?

Read Full Post »

Older Posts »