Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skivrecensioner’ Category

Triss i ny musik

Jag har tre skivrecensioner uppe på Kulturbloggen denna månaden, den första är  I mitt akvarium av Lisen Elwin, en singer/songwriterskiva med vemodiga undertoner och en fantastisk fin låt i Tillsammans.

Den andra är vad jag förmodligen redan nu kommer utse till vårens absoluta musikaliska höjdpunkt, ett helt fantastiskt debutalbum av en otroligt duktig sångerska och låtskrivare: Emeli Sandé. Albumet heter Our version of events, min recension hittar du här och du lyssnar på albumet (som kom ut igår!) här. Lyssna speciellt på My kind of love, verklig gåshud.

Det tredje albumet är en bluesrock-skiva som var väldigt bra i sin helhet men som inte hade mer än några speciella spår som stod ut från mängden. Gruppen heter Mark Lanegan Band, skivan heter Blues Funeral och recensionen finns här.

Read Full Post »

Jag har recenserat Edguys senaste skiva Age of the Joker och Sabatons livealbum World War Live på Kulturbloggen. Här och här.

Read Full Post »

The Moniker

Missa inte att The Moniker – a.k.a. Daniel Karlsson – släpper debutskivan Maktub imorgon, jag har lyssnat och jag gillar. Jag recenserade den på Kulturbloggen igår och kan inte heller låta bli att lägga upp videon som gjorde mig lite småförtjust i Daniel Karlsons sångröst från första början.

Read Full Post »

Jag har recenserat Det vackra livet på Kulturbloggen, en svensk satsning av The Mary Onettes-bröderna Philip och Henrik Ekström.

Read Full Post »

Jag har lyssnat på och recenserat 101 av Keren Ann och Gimme Some av Peter, Bjorn and John, på Kulturbloggen. Här och här, för den som är intresserad.

Read Full Post »

The Ark började spela i Växjö på 1990-talet, frontfigur var prästsonen Ola Svensson från Rottne. 2000 blev de kända även utanför den lilla metropolen i Småland och hela Sverige fick upp ögonen för The Ark. Nu, tio år senare, är det slut och Arkeology är skivan som sammanfattar hela resan.

Bland det mest fantastiska med The Arks musik är styrkan. Varenda låt på Arkeology är ett budskap och en kraftmätning mot fördomar och elakheter, vare sig det handlar om att se ut precis hur man vill, strunta i vad folk tycker, gå sin egen väg, älska utan förbehåll eller behandla alla lika, och allting är förpackat i treminuters poplåtar som är helt oemotståndliga i sin kaxighet och aura av glamrock och glitter.

I The Arks korta men intensiva musikaliska historia finns så många guldkorn. Både de som lyckades klämma sig in på Arkeology och de som aldrig kommer bli singlar utan fortsätta få leva sitt eget lilla liv som halvt bortglömda eller för evigt ihågkomna spår på någon av de fem fullängdsalbum The Ark släppt. Mest ledsen är jag över att mina älsklingar Angelheads, Death to the Martyrs och Racing with the Rabbits inte fick stoltsera på samlingsskivan – den sistnämnda som en av de bästa låtar The Ark någonsin gjort. Nåväl. Låt oss inte gråta över de låtar som av någon anledning inte fick bli singlar och komma med på samlingsalbumet utan istället rada upp de många bra som gjorde det.

Let your body decide. It takes a fool to remain sane. Echo Chamber. Father of a son. Calleth you, cometh I. Disease. Absolutely no decorum. The Worrying Kind. Prayer for the Weekend. Och sist och slutligen den underbara, mörka Little Dysfunk you, som är en perfekt och lustig nog väldigt harmonisk blandning mellan en dyster synth och en catchig och hoppfull refräng. Det är mina favoriter, och vilka favoriter. Det slår mig hur – för att ändå hålla sig inom ungefär en och samma genre – breda The Ark lyckats vara på bara fem skivor. Alltifrån dysterheten i Little Dysfunk you till schlager i The Worrying kind, djup sorgsenhet och en skörhet som gör ont i hjärtat i Disease och tyngden i balladen Stay with me. Varje skiva The Ark har släppt har haft sin egen ton och gått sin egen väg, utan att förlora kärnan – budskapet.

Just budskapet finns kvar också i skivans två nya låtar, Breaking up with God som inleder och The apocalypse is over som avslutar. De är Ola Salo- typiskt storslagna och passar väl in i samlingen. I Breaking up with God får tron komma upp till granskning och The apocalypse is over kan jag redan nu höra som avslutningslåt i vårens turne. Arkeology är en skiva sprängfylld med kaxighet, kärlek, trohet och en konfrontation med gamla och unka fördomar, en värdig samling och ett fantastisk avslut på en förhållandevis kort men intensiv karriär.

Läs andra recensioner: Björn Lövenlind på UNT tycker att det är så här en karriär ska sammanfattas, Karin Bengtsson-Grönroos på Borås Tidning menar att det är en värdig hitkavalkad, Per Magnusson på Aftonbladet kallar det en passionerad hitkavalkad och Helena Söderlundh på Smålandsposten är den jag håller allra mest med i sin mycket bra recension.

Read Full Post »

Stratovarius – Elysium

Mina gamla hårdrockshjältar Stratovarius som jag såg live för ett tag sedan har släppt en ny skiva, Elysium. Jag tyckte  den var sådär, jag älskade låten Infernal Maze men annars var det aningens för spretigt. Jag har recenserat skivan på Kulturbloggen.

Read Full Post »

En hög skivor

Jag har tre nya skivrecensioner uppe på Kulturbloggen, tre olika singer/songwriterartister som jag tyckte ganska bra om allihop.

Liz Janes – Say goodbye

Malin Jonsson – Två sidor av mig

Oscar Danielsson – Stockholm – mitt hjärta

Read Full Post »

Nya skivrecensioner

Mina senaste skrivrecensioner på Kulturbloggen:

Plastic Paradise – I’m on TV

Strejk i paradiset – Lucas Stark sjunger Joe Hill- sånger

Gooey – Last Days of April

Read Full Post »

(Jag hittade denna recension opublicerad alldeles nyss, egentligen är den skriven 13 juli och därför lite daterad. Jag har dock ändrat väldigt lite i den.)

Det var länge sedan jag köpte ett nytt album på riktigt, därför var det väldigt roligt att för en gångs skull hålla en ny CD i handen och lyssna på den för första gången, det är sådant jag tycker om. Speciellt roligt var det eftersom det är en skiva av en artist jag lyssnat på väldigt länge och tycker mycket om, och eftersom det var en skiva jag egentligen inte tänkt köpa men fick av min mormor när hon hon varit och lyssnat på Andreas på Jazz under Stjärnorna i Brantevik i somras.

Nu är jag som bekant ingen jazzfanatiker, och därför har jag väl fortfarande ett halvljumt engegemang för Andreas Johnsons skiva med jazztolkningar av gamla sextiotals poplåtar. Dock är jag väldigt bekant med Andreas röst och tycker om att lyssna på honom, så det var ändå roligt att höra den.

De flesta av låtarna känner jag väl igen och kan rätt bra redan. Jag är uppfödd på all sorts musik och jag hade hört alla minst en gång, en del i olika versioner. Vissa fungerar bra, vissa mindre bra. Roligt är att Glorious är med i en jazztolkning, försöket är kul men för mig fungerar inte låten i en jazzversion. Jag har hört Andreas sjunga den akustiskt live och det var fantastiskt, men den går inte ihop med jazzmusik i min mening. Det kan också vara min väl invanda aversion mot storbandsjazz eller, som jag sa när jag var liten, ”skrammeljazz” som protesterar. Jag har lättare för lågmäld balladjazz.

Bäst är, ganska självklart och inte helt oväntat, The Girl I Love. En gammal Gershwin- låt som jag hört Andreas sjunga akustiskt live flera, flera gånger och som alltid är lika vacker. Inspelningen blev lite mer jazzig än han brukar spela den live, men för mig fungerar den ändå.

Jag hittade ingen bra bild på skivomslaget (och ska jag vara helt ärlig så gillade jag det inte heller så fasligt mycket, speciellt inte eftersom det på Andreas hemsida finns andra bilder från samma fotosession som är mycket bättre i min mening) så det blir istället ett foto jag tog när Andreas spelade just The Girl I Love i Växjö i augusti- 07. Senaste gången jag såg honom var det, nästa blir om exakt en vecka (och några timmar) när jag och syster ska besöka Ladies Night igen där han gästar. Skoj!

Read Full Post »

Older Posts »