Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Konserter’ Category

Ibland kan faktiskt höga förväntningar vara bra. Det är fantastiskt när ens skyhöga, nästan omöjligt höga, förväntningar inte bara infrias utan också överträffas. Tio år med The Ark har verkligen lärt mig att jag aldrig, aldrig vet vad jag kommer få förrän konserten är över men att det alltid är bra.

Jag hade sett bilder från tidigare konserter på turnén, och hade registrerat att Ola Salo uppträtt i den knallila sparkdräkt han hade på omslaget av deras allra första skiva, så jag förväntade mig något liknande – eller varför inte samma – på Växjö- konserten. Men jag trodde verkligen jag skulle svimma av när frontmannen i egen hög person uppenbarade sig i inget mindre än exakt den gråa, fjäderprydda dräkt han hade på vår allra första konsert med The Ark för nästan exakt tio år sedan, och det dessutom till tonerna av Hey Modern Days, första låten på första skivan. Nej, det hade jag verkligen inte förväntat mig.

Då var det den 15 mars 2001. Jag och 5000 andra Växjöbor stod och frös i femton minusgrader på Stortorget för att se The Arks gratiskonsert istället för den de skulle haft i det nyligen nedbrunna Konserthuset. Men är man smålänning så är man, då är gratis gott och är man dessutom nyligen fyllda femton och inbitet The Ark- fan på sin allra första riktiga konsert står man där och hoppar vilt för att hålla tårna vid någorlunda liv.

Nu var det 350 personer på Palladium, men stämningen var minst lika hög nu som då. Och Hey Modern Days skulle visa sig bli kvällens första men absolut inte sista flashback. Det var nämligen nostalgins afton. En hel repertoar med låtar från den första skapelsen – We Are The Ark – brändes av och jag och Anna stod och vrålskrek åt låtarna vi alltid kommer komma ihåg men aldrig trodde att vi skulle få höra live igen. Hey Modern Days. Joy Surrender. En otroligt, fantastiskt mäktig och långt utdragen Laurel Wreath (japp, jag har visst alltid haft rätt när jag sagt att den skulle vara fantastisk live!) där Ola Salo klättrade på Palladiums balkonger och verkligen såg ut som att han skulle kunna flyga, änglavingar och allt. Och, absolut bäst av allt, Angelheads. Min första favoritlåt som jag väntat i tio år på att på få höra live. Man ska aldrig ge upp hoppet, tydligen.

Det blev inte bara nostalgi i låtvalet utan också i mellansnacket. Växjö är på många vis The Arks hemstad och det var väldigt mycket Växjöprat. Det är inte utan att man känner sig lite speciell när många av låtarna inleds med: ”Den här spelar vi bara för er!” eller, ”Den här är bara för ikväll”, eller ”Det här introt är jag säker på att bara Växjöbor känner igen.” Eller: ”För resten av Sverige har den här kärlekssagan bara pågått i tio år men med Växjö har den pågått i tjugo år!” Det skapar verkligen en extra kontakt med publiken, och då saknar inte The Ark direkt den varan ändå.

Allra mest stämningsfullt var det när allt prat om hemkomst och nostalgi och Växjö-minnen mynnade ut i att Ola Salo helt ensam på scenen stod och sjöng fina, fina The Homecomer. ”För det är ju det vi är”. Nej, det var inte långt till tårarna då.

Och när vi ändå är inne på nostalgin, det mest oväntade kortet var nog ändå…. (trumvirvel…..) The Lamb! Eller en liten snutt av den i alla fall. The Arks allra första inspelade låt, från 1992 eller där runtomkring, som jag är stensäker på att inte en kotte utanför Smålands skogar någonsin har hört talas om. Kul!

Det blev ingen Echo Chamber men den har vi hört så många gånger så det gjorde ingenting. Jag hade gärna hört min absoluta favorit Racing with the rabbits men den fick jag ju på Stortorget 2006 så det gjorde inte så mycket ändå. Däremot blev det ett enormt jubel när Let your body decide revs av i en tung version i sällskap med ingen mindre än Oscar Humlebo, a.k.a Moto Boy! Jag är otroligt fascinerad av hans röst och hans musik och det var galet kul att se honom i en duett med Ola Salo. Men gästartisterna var inte slut där, en Robert Jelinek i tweedkostym och höga strumpor dök upp under en It takes a fool to remain sane som aldrig, aldrig ville ta slut, och när den väl gjorde det ville publiken bara ha mer. Låten introducerades dessutom på vanligt Ola Salo- vis med ett storslaget tal som avslutades med ”Det här är den internationella nationalsången för de glada idioterna!” Jag vet många artister som är trovärdiga och har ett bra scenspråk, men det finns ingen annan artist i min åsikt som så öppet och ärligt proklamerar sitt manifest och så rakryggat står för det – i både musik, ord och uppträde. Det finns heller ingen annan artist än Ola Salo jag så helt och fullt tror på när han står där uppe och säger att ”Det är okej att vara annorlunda!”, eller sjunger rader som If there is disease in you, I want to have that disease too, cause I want everything that is inside you. Många band har åsikter, men få står verkligen för dem på ett sådant sätt.

The Ark har verkligen fattat grejen med publikfrieri. Få band har någonsin engagerat mig så som publik, och jag tror få någonsin kommer göra det.

1. Fjäderdräkten från 2001
2. Martin Axén och Mikael Jeppsson

 

1. Sylvester Schlegel

3. The Homecomer

1. Avslutningslåten
2. Ola Salo och Moto Boy i Let your body decide.
3. Min personliga favoritbild

Martin Axén, och Ola Salo klättrar på inredningen. Alla foton tagna av mig.

(Det är möjligt att fler bilder kommer i ett eget foto-inlägg. Alla olika scenkläder, ljusspelet och det faktum att vi stod och tryckte vid kravallstaketet var rena drömmen för en fotografinörd, även om jag bara hade en liten digital automatkamera med mig.)

Read Full Post »

I lördags var det så dags för ännu en milstolpe för mig i konsertväg. Förra året var det Muse, i somras Green Day och för några dagar sedan såg och min pojkvän ännu ett favoritband – om än kanske inte i samma klass som föregående – nämligen Helloween.

Helloween har jag lyssnat på till och från i väldigt många år och även om det bara är Mikael Weikath och Markus Grosskopf kvar från originaluppsättningen anno 1978 var det ändå en häftig upplevelse. Det blev en hel del väntan även om vi inte direkt var tidiga dit men Fryshuset var inte fullpackat och vi stod väldigt långt fram utan att behöva trängas. Förbandet Stratovarius började spela ungefär en halvtimme sent och höll sedan på bra länge för att vara ett förband – men inte mig emot för Stratovarius började jag lyssna på långt innan jag upptäckte Helloween även om det var några år sedan jag verkligen lyssnade aktivt på dem. Stratovarius var det band som tillsammans med Sonata Arctica öppnade hårdrocks- och metaldörren för mig på riktigt när jag var i fjortonårsåldern och det var grymt roligt att se och höra dem – till slut.

Full pott alltså, för mig var det inte så mycket förband och huvudband som två huvudband och jag gillade båda konserterna enormt mycket. Både Stratovarius och Helloween uppvisade en härlig energi och glädje på scenen och mer behövs egentligen inte för att det ska bli bra.

Helloweens sångare Andi Deris är en sjukt duktig artist och jag gillar att de spelade låtar från hela bandets historia och inte bara från de skivor den nuvarande banduppsättningen spelat in. Faktiskt räknade vi bara till två låtar från nyaste skivan 7 Sinners och det var Are you metal? och Where the sinners go, den senare tycker jag för övrigt är den bästa på den plattan. (Edit: Marcus påminde mig om att de också spelade You stupid mankind från nya skivan.)

Dessutom fick vi höra alla de låtar vi två timmar tidigare suttit på Kelly’s och räknat upp att vi ville höra: Hunting high and low med Stratovarius och Dr Stein, I want out och Eagle fly free med Helloween. Vi fick också ett härlig ihopkomponerat Keeper of the Seven Keys- medley och en vacker helakustisk Forever and one. Det var lycka! För övrigt var Kelly’s helt rätt val för en öl – eller två – innan konserten, det var Helloween och Stratovarius som varvades i högtalarna där kvällen till ära. En helt lyckad kväll med andra ord, som bara grusades en aning när vi kom hem sent på natten och läste om bombdådet i Stockholm, som hade ägt rum bara en stund efter vi hade tagit tunnelbanan från Centralen till Odenplan. Det var ju tur att ingen dog förutom bombmannen själv, men det är ändå hemskt när sådant händer, det var inget man trodde skulle hända i Sverige men kanske man inte ska vara förvånad över världen idag.

Stratovarius

Helloween – Sascha Gerstner, Mikael Weikath och Andi Deris.

Forever and one.

Mer Helloween.

Read Full Post »

Ikväll ska jag och min pojkvän se ett gemensamt favoritband, Helloween. Förvisso kanske inte helt ”på riktigt” då det bara är två originalmedlemmar kvar men ändå!

Två av mina favoritlåtar, I want out och Dr Stein, båda från Keeper of the Seven Keys II och med Michael Kiske som sångare. Jag är lite avundsjuk på min pojkvän som såg Avantasia på Fryshuset förra helgen och därmed redan har sett och hört både Michael Kiske och Kai Hansen som var Helloweens första sångare. Men nåja, Andi Deris som är nuvarande sångare sjunger inte dåligt och det ska bli grymt ändå!

Read Full Post »

Storsjöyran 2010

Yran blev till slut mitt enda festivalbesök i år men det räckte ganska bra, även om vi inte bodde på campingen utan hemma så var det en härlig festivalstämning! Första riktiga kicken infann sig under The Arks härliga spelning på Stortorget på torsdagen, och största höjdpunkten får nog bli lördagskvällen då solen äntligen infann sig och jag först satt med pojkvän och vänner i öltältet och hade underbart roligt, och sedan såg presidenttalet och sjöng Jämtlandssången med samma personer (och 20.000 till på Stortorget). Även Kents spelning på fredagen var underbar!

Men det började på torsdagen, och första artisten vi såg var Miss Li. Jag såg henne på en festival för två år sedan också, och även om hon kanske har fått lite mer självförtroende så var det inte mycket som hade förändrats. Helt okej, javisst, men inget som tog mig med storm. Men det gjorde däremot ”fyra glitterbönder från Småland” som spelade senare på kvällen. Det var sjätte eller sjunde gången jag såg The Ark – helt ärligt har jag tappat räkningen – men de lyckas alltid leverera en show som det är ett rent nöje att höra, se och sjunga med i.

Sista bandet ut på torsdagen var Europe och vi såg de mest för att det var en kul grej, jag tycker de gör bra musik men det är inget jag är direkt inlyssnad på (förutom de obligatoriska Carrie och The Final Countdown). Men jag gillar när band bjuder på sig själva och har en bra publikkontakt, och John Norum blev verkligen älskad av publiken när han spelade en snutt ur Dunderklumpen i sitt gitarrsolo. Dunderklumpen som är så mycket Jämtland det bara går, jag misstänker att varenda jämte i publiken kände igen det och jublet var verkligen enormt. Kul!

Bästa konserten, Kent på fredagen. Jag såg Kent för två år sedan och var ganska besviken då, mina hjältar levde inte upp till vad jag trodde om dem. Men den här gången var det mycket bättre, mycket mer känsla och ett bra urval av låtar. Flest låtar spelades från Röd och det är ju en bra skiva även om mina favoriter är Vapen och ammunition och Du och jag döden. Men Röd växer för varje gång och de spelade alla pärlorna från den. Underbart! Bästa låten, avslutningslåten Mannen i den vita hatten. Jag visste ju att den skulle komma sist och jag bara väntade på den, men när de spelade intro så var det ändå gåshudsvarning..

Ewert Ljusberg håller presidenttal och 20.000 jämtar lyssnar.

Read Full Post »

Det är svårt att veta vilka förväntningar man bör och inte bör ha inför en konsert. Konserten jag och Tella såg med Muse i Stockholm förra hösten var bland de bästa i mitt liv, och även om Muse kanske ligger närmre mitt hjärta än Green Day så har jag lyssnat på Green Day betydligt många fler år än Muse.
Nåja, sju-åtta mer år i alla fall. Under den tiden har jag hunnit samla på mig en hel del favoritlåtar och framförallt hunnit placera American Idiot på min hylla med de allra bästa album som någonsin har gjorts i musikhistorien.

Vem skulle kunna ana att jag skulle få höra de flesta av mina favoritlåtar live på Ullevi? Eller att Billie Joe Armstrong & company skulle leverera en så galen, utflippad, musikalisk och härlig konsert? Jag har förvisso sett honom hoppa runt i samma gummiboll- stil på ett flertal live-DVD:er men det är ändå inte samma sak som att uppleva det i verkligheten. Han var – som Tella så elegant uttryckte det och som jag inte hittar någon bättre metafor för – ”en femåring på speed i leklandet”. En sådan glädje, energi och total lycka över att stå på scenen är otroligt smittsam och det är svårt att inte le över hur tydligt det står skrivet i sångarens ansikte och vilda infall hur mycket han älskar det. Det är faktiskt bland det bästa med hela konserten.

Härligt är också hur otroligt bra det låter. Låtarna levereras inte bara med säkerhet och stil utan oftast låter de bättre än de gör på skiva, ackompanjerade av ett evigt återkommande ”heeey-hooo” från Billie Joe som han aldrig tycks tröttna på. Min favorit Hitchin a ride fick jag höra ganska snart, även om jag fick vänta ända till extranumren på Jesus of Suburbia och Good Riddance. Tella fick höra sin Minority och även en gemensam favorit från nya skivan, The Static Age, spelades. Den i min mening allra bästa låten på 21st Century Breakdown är Little Girl och den fick jag inte höra men det hade jag inte förväntat mig egentligen, heller.

Och det gjorde faktiskt inte så mycket. Låtlistan var ändå väldigt diger och bandet höll på i två och en halv timme, två och en halv väldigt välfyllda och snabbt försvinnande timmar som förutom musik och spex på både hög och låg nivå också innehöll två medleyn – till publikens stora jubel. Det var välkända låtar och det blev allsång på både Highway to hell och Hey Jude. Vem hade kunnat förutse det?

Allsången för övrigt, den var det toppbetyg på. De flesta i publiken verkade kunna, ja i stort sett alla låtarna och första versen och refrängen i Boulevard of Broken Dreams skötte publiken alldeles utmärkt själva, Billie Joe behövde inte sjunga en ton och var märkbart rörd över det (”You’re better than America!”)

Jag kan hålla på ännu längre men ska inte orda så mycket mer nu. Kort sagt var det en härlig konsert, och inte bara den, inramningen med en fantastisk publik och en sol som sken från en klarblå himmel och sedermera försänkte Ullevi i en strålande solnedgång, det var inte dåligt det heller. Jag hade en fantastisk helg i Göteborg med Tella, jag hoppas verkligen inte det behöver dröja lika länge till nästa gång!

Några bilder (klickbara):

Låtlistan:

  • Song of the Century (intro)
  • 21st Century Breakdown
  • Know Your Enemy
  • East Jesus Nowhere
  • Holiday
  • The Static Age
  • Give Me Novocaine
  • Are We the Waiting
  • St. Jimmy
  • Boulevard of Broken Dreams
  • Nice Guys Finish Last
  • Burnout
  • Hitchin’ a Ride
  • When I Come Around
  • Iron Man / Sweet Child O’ Mine / Highway To Hell (medley)
  • Brainstew Jaded
  • Longview
  • Basketcase
  • She
  • King For a Day
  • Hey Jude / Shout / Earth Angel / My Generation / Satisfaction (medley)
  • 21 Guns
  • Minority
  • American Idiot
  • Jesus of Suburbia
  • When It’s Time
  • Wake Me Up When September Ends
  • Good Riddance (Time of Your Life)

Lika som bär?

Read Full Post »

Ikväll…

…Green Day med den kära Tella. Solen skiner precis som vi hoppats på och i övrigt hoppas jag få höra mina favoritlåtar Jesus of Suburbia, Holiday, Good Riddance, Hitchin a ride, Wake me up when september ends och så The Static Age från nya skivan 21st Century Breakdown.

Och of course, Basket Case. Men det tror jag är ett rätt självklart låtval.

Read Full Post »

Muse, Hovet, 24/10 2009

Det är inte särskilt lätt att skriva något vettigt och läsbart om något man tycker så mycket om – och musik är tillsammans med böcker det jag tycker mest om i livet. Dessutom har Muse förhållandevis snabbt blivit det band som kanske tar allra störst plats i mitt liv.

Nog om det, och jag är mycket medveten om att jag bara försöker ursäkta mig för att jag inte kommer kunna skriva en vettig mening om Muse konsert på Hovet den 24 oktober, ett datum som numera förutom FN-dagen kommer innebära ett underbart minne, för resten av livet.

Så bra var det. Inte bara för att det var speciellt att få se sina hjältar livs levande och live – utan också för konserten i sig. Vissa band ställer sig på scen och spelar nya skivan rakt av, utan undantag, och avslutar sedan med sin största hit. Ungefär. Inte Muse. Med tanke på den senaste skivans utformning hade vi i det närmaste väntat oss en konsert som fokuserade på storslagen och symfonisk rock med orkester och hela köret. Istället blev det en salig blandning låtar från i stort sett alla skivor Muse gjort – från Showbiz (1999) till The Resistance (2009) – och de flesta med ett hårdrocksstuk snarare än ett klassiskt sådant. Mycket show blev det, mycket bra låtar och väldigt bra versioner av låtarna!

För att dra ett exempel så är inte Unnatural Selection min favoritlåt på nyaste skivan – även fast den är bra – men live var den helt otrolig. Även Hysteria var en låt som blev tio gånger bättre live än på skiva – och den är ändå en av mina favoritlåtar på Absolution. Nästan allra, allra bäst på hela konserten var dock ändå Guiding Light. Tella och jag hade innan konserten räknat upp vilka låtar vi ville höra, vi ville gemensamt höra Knights of Cydonia (såklart), Unintended, Supermassive Black Hole och just Guiding Light. Sedan ville Tella höra Starlight och jag ville höra Time Is Running Out. Låtar från fyra olika skivor, alla spelades. Wow! Vad är oddsen? Sedan blev jag också överlycklig över att få höra en låt till från min favoritskiva Showbiz från 1999 – förutom Unintended spelades också Cave.

Och det var just i Cave som jag började inse hur långt Muse har kommit på de här tio åren och vilket fantastiskt live-band de är. Det var samma låt, visst, men ändå inte. Den var så mycket bättre och så mycket mer intensiv (om det är möjligt) än på skivan – inte bara för att den kläddes i en hårdrocksdräkt utan också för sättet den framfördes och sjöngs. Det var samma låt, men ändå en helt annan och mycket, mycket bättre. Bland de bästa var annars United States of EurAsia från nyaste skivan. Inte helt oväntat, för det är mycket mäktig låt redan på skiva och det var inte svårt att räkna ut att den skulle bli ännu mäktigare live. Matthew Bellamy framförde den på piano och den blev en ren explosion i musikkostym, en härlig, intensiv och märklig blandning av Queen, asiatiska tongångar och klassiska pianostycken.

Bland det bästa var också introt till Knights of Cydonia; basisten Christopher Wolstenholme som ensam spelar en sorglig melodi på munspel, så melankolisk att det nästan var hjärtslitande och framkallade kvällens mesta gåshud – något som inte direkt försvann när melodin gick över till introt i Knights of Cydonia som är en av mina favoritlåtar.

För det är det som också är så spännande med Muse konserter. Nästan varje låt inleds live med ett intro som ofta är hårdrocksbaserat men utan att det går att höra vilken låt som kommer. Det är nästan så att man för ett tag börjar undra – ”hmm, har jag missat något? Är det här en låt med Muse jag inte har hört?” – tills ahaaa- upplevelsen kommer och publiken börjar vråla av igenkänning i första takten.

Ungefär. Hovet var fullsatt och slutsålt och det märktes. Det var en härlig, galen stämning och publiken var hela tiden med på noterna. Det var – för att avsluta och upprepa mig själv – en underbar, fantastisk konsert som jag aldrig kommer glömma.

 

 

Låtlistan:

1. Exogenesis: Symphony, Part 1: Overture
2. Uprising
3. Resistance
4. New Born
5. Map of the Problematique
6. Supermassive Black Hole
7. Guiding Light
8. Interlude
9. Hysteria
10. United States Of Eurasia
11. Cave
12. Unintended
13. Undisclosed Desires
14. Starlight
15. Plug In Baby
16. Time Is Running Out
17. Unnatural Selection
Encore:
18. Stockholm Syndrome
19. Knights of Cydonia

Read Full Post »

Older Posts »