Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Musiktankar’ Category

Just det…

Jag har inte bara skrivit en hög recensioner för Kulturbloggen den här månaden (se nedan), jag kommer också börja skriva Musiktipset ungefär var tredje vecka – om nya, spirande artister och stjärnor som inte börjat lysa så starkt än på musikhimlen. För den som är intresserad.

Annonser

Read Full Post »

Triss i ny musik

Jag har tre skivrecensioner uppe på Kulturbloggen denna månaden, den första är  I mitt akvarium av Lisen Elwin, en singer/songwriterskiva med vemodiga undertoner och en fantastisk fin låt i Tillsammans.

Den andra är vad jag förmodligen redan nu kommer utse till vårens absoluta musikaliska höjdpunkt, ett helt fantastiskt debutalbum av en otroligt duktig sångerska och låtskrivare: Emeli Sandé. Albumet heter Our version of events, min recension hittar du här och du lyssnar på albumet (som kom ut igår!) här. Lyssna speciellt på My kind of love, verklig gåshud.

Det tredje albumet är en bluesrock-skiva som var väldigt bra i sin helhet men som inte hade mer än några speciella spår som stod ut från mängden. Gruppen heter Mark Lanegan Band, skivan heter Blues Funeral och recensionen finns här.

Read Full Post »

Jag har recenserat Edguys senaste skiva Age of the Joker och Sabatons livealbum World War Live på Kulturbloggen. Här och här.

Read Full Post »

För 65 år sedan idag

Då föddes en av mina stora idoler, Freddie Mercury. Han var sångare i Queen som har spelats hemma sedan jag var liten och jag har älskat musiken längre än jag kan minnas.

Nedan är ett av hans soloprojekt och en låt som kanske inte är lika känd som alla Queen-dängor (eller kanske, vad vet jag), tillika en av mina favoritlåtar. Jag älskar kombinationen av rock och klassisk musik och här är just det, framfört av Freddie Mercury tillsammans med Montserrat Caballé – året var 1987 och låten är Barcelona.

 

Read Full Post »

The Moniker

Missa inte att The Moniker – a.k.a. Daniel Karlsson – släpper debutskivan Maktub imorgon, jag har lyssnat och jag gillar. Jag recenserade den på Kulturbloggen igår och kan inte heller låta bli att lägga upp videon som gjorde mig lite småförtjust i Daniel Karlsons sångröst från första början.

Read Full Post »

Jag har recenserat Det vackra livet på Kulturbloggen, en svensk satsning av The Mary Onettes-bröderna Philip och Henrik Ekström.

Read Full Post »

Ibland kan faktiskt höga förväntningar vara bra. Det är fantastiskt när ens skyhöga, nästan omöjligt höga, förväntningar inte bara infrias utan också överträffas. Tio år med The Ark har verkligen lärt mig att jag aldrig, aldrig vet vad jag kommer få förrän konserten är över men att det alltid är bra.

Jag hade sett bilder från tidigare konserter på turnén, och hade registrerat att Ola Salo uppträtt i den knallila sparkdräkt han hade på omslaget av deras allra första skiva, så jag förväntade mig något liknande – eller varför inte samma – på Växjö- konserten. Men jag trodde verkligen jag skulle svimma av när frontmannen i egen hög person uppenbarade sig i inget mindre än exakt den gråa, fjäderprydda dräkt han hade på vår allra första konsert med The Ark för nästan exakt tio år sedan, och det dessutom till tonerna av Hey Modern Days, första låten på första skivan. Nej, det hade jag verkligen inte förväntat mig.

Då var det den 15 mars 2001. Jag och 5000 andra Växjöbor stod och frös i femton minusgrader på Stortorget för att se The Arks gratiskonsert istället för den de skulle haft i det nyligen nedbrunna Konserthuset. Men är man smålänning så är man, då är gratis gott och är man dessutom nyligen fyllda femton och inbitet The Ark- fan på sin allra första riktiga konsert står man där och hoppar vilt för att hålla tårna vid någorlunda liv.

Nu var det 350 personer på Palladium, men stämningen var minst lika hög nu som då. Och Hey Modern Days skulle visa sig bli kvällens första men absolut inte sista flashback. Det var nämligen nostalgins afton. En hel repertoar med låtar från den första skapelsen – We Are The Ark – brändes av och jag och Anna stod och vrålskrek åt låtarna vi alltid kommer komma ihåg men aldrig trodde att vi skulle få höra live igen. Hey Modern Days. Joy Surrender. En otroligt, fantastiskt mäktig och långt utdragen Laurel Wreath (japp, jag har visst alltid haft rätt när jag sagt att den skulle vara fantastisk live!) där Ola Salo klättrade på Palladiums balkonger och verkligen såg ut som att han skulle kunna flyga, änglavingar och allt. Och, absolut bäst av allt, Angelheads. Min första favoritlåt som jag väntat i tio år på att på få höra live. Man ska aldrig ge upp hoppet, tydligen.

Det blev inte bara nostalgi i låtvalet utan också i mellansnacket. Växjö är på många vis The Arks hemstad och det var väldigt mycket Växjöprat. Det är inte utan att man känner sig lite speciell när många av låtarna inleds med: ”Den här spelar vi bara för er!” eller, ”Den här är bara för ikväll”, eller ”Det här introt är jag säker på att bara Växjöbor känner igen.” Eller: ”För resten av Sverige har den här kärlekssagan bara pågått i tio år men med Växjö har den pågått i tjugo år!” Det skapar verkligen en extra kontakt med publiken, och då saknar inte The Ark direkt den varan ändå.

Allra mest stämningsfullt var det när allt prat om hemkomst och nostalgi och Växjö-minnen mynnade ut i att Ola Salo helt ensam på scenen stod och sjöng fina, fina The Homecomer. ”För det är ju det vi är”. Nej, det var inte långt till tårarna då.

Och när vi ändå är inne på nostalgin, det mest oväntade kortet var nog ändå…. (trumvirvel…..) The Lamb! Eller en liten snutt av den i alla fall. The Arks allra första inspelade låt, från 1992 eller där runtomkring, som jag är stensäker på att inte en kotte utanför Smålands skogar någonsin har hört talas om. Kul!

Det blev ingen Echo Chamber men den har vi hört så många gånger så det gjorde ingenting. Jag hade gärna hört min absoluta favorit Racing with the rabbits men den fick jag ju på Stortorget 2006 så det gjorde inte så mycket ändå. Däremot blev det ett enormt jubel när Let your body decide revs av i en tung version i sällskap med ingen mindre än Oscar Humlebo, a.k.a Moto Boy! Jag är otroligt fascinerad av hans röst och hans musik och det var galet kul att se honom i en duett med Ola Salo. Men gästartisterna var inte slut där, en Robert Jelinek i tweedkostym och höga strumpor dök upp under en It takes a fool to remain sane som aldrig, aldrig ville ta slut, och när den väl gjorde det ville publiken bara ha mer. Låten introducerades dessutom på vanligt Ola Salo- vis med ett storslaget tal som avslutades med ”Det här är den internationella nationalsången för de glada idioterna!” Jag vet många artister som är trovärdiga och har ett bra scenspråk, men det finns ingen annan artist i min åsikt som så öppet och ärligt proklamerar sitt manifest och så rakryggat står för det – i både musik, ord och uppträde. Det finns heller ingen annan artist än Ola Salo jag så helt och fullt tror på när han står där uppe och säger att ”Det är okej att vara annorlunda!”, eller sjunger rader som If there is disease in you, I want to have that disease too, cause I want everything that is inside you. Många band har åsikter, men få står verkligen för dem på ett sådant sätt.

The Ark har verkligen fattat grejen med publikfrieri. Få band har någonsin engagerat mig så som publik, och jag tror få någonsin kommer göra det.

1. Fjäderdräkten från 2001
2. Martin Axén och Mikael Jeppsson

 

1. Sylvester Schlegel

3. The Homecomer

1. Avslutningslåten
2. Ola Salo och Moto Boy i Let your body decide.
3. Min personliga favoritbild

Martin Axén, och Ola Salo klättrar på inredningen. Alla foton tagna av mig.

(Det är möjligt att fler bilder kommer i ett eget foto-inlägg. Alla olika scenkläder, ljusspelet och det faktum att vi stod och tryckte vid kravallstaketet var rena drömmen för en fotografinörd, även om jag bara hade en liten digital automatkamera med mig.)

Read Full Post »

Older Posts »