Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Mytserien’ Category

För att komma ikapp med recenserandet i bloggen blir det nu en dubbelrecension. Under hösten har jag, ovanligt nog, läst två faktaböcker i mindre format och jag tänkte skriva lite kort om båda.

Myternas historia är en del i Mytserie-projektet där mer eller mindre kända författare skriver om myter på sitt eget sätt. Det här är en slags introduktion till serien, en översikt mer än ett djuplodande verk. Det är en väldigt kort och väldigt liten bok och jag hade nog förväntat mig en tegelsten à la mitt finfina uppslagsverk om myter och sagor – originaltiteln A short history of myth säger betydligt mer.

Med de förväntningarna krossade började jag lite tveksamt läsa Myternas historia och det är en väldigt kort och väldigt elementär genomgång – den är dock inte mindre intressant för det. Åtminstone inte om du, som jag, tycker det här med myter är kul. Jag läste i boken då och då och även om jag kände till det mesta var det ändå kul att läsa.

Vad som är intressant är att Karen Armstrong inte delar upp myterna i länder utan i tid och hon sätter in dem även i ett verkligt historiskt perspektiv. Språket kanske är en smula torrt emellanåt, desto mer förvånad blev jag när det sista kapitlet visar sig vara en essäistisk – och ganska brinnande – framställning om myters och böckers betydelse idag. Det är bland det mest intressanta med hela boken.

Den andra faktaboken jag läst i höst hör faktiskt till vår kurslitteratur, jag hade inte tänkt göra det till en vana att recensera kurslitteraturen men Google- koden har det skrivits om lite här och var i bloggvärlden ändå och det är faktiskt inte all kurslitteratur jag läser från pärm till pärm en tråkig torsdagskväll.

Google-koden är väldigt lättläst. Den är också himla intressant, inte bara för att läsaren får en inblick i Google-världen och historien och den galna miljö arbetsplatsen verkar vara, utan kanske främst för att den belyser en hel del punkter som den vanlige Google-användaren (inklusive undertecknad) inte har tänkt på.

Som maktfrågan, exempelvis. Vem har makten, vad gör de med den och vem är det egentligen som styr? Vad betyder alla klick vi gör och hur lagras de? Många frågor, en del försöker Andreas Ekström svara på och en del lämnas till läsarens beaktande. Vi diskuterade boken en hel del i klassen och jag tror att de flesta gillade den. Lättläst, välskriven och intressant!

Read Full Post »

Ibland hittar man böcker som man inte alls hade tänkt läsa från början, ibland känns det nästan som att de hittar en själv istället. Jag läser Mytserien och som tredje bok hittade Baba Jaga la ett ägg hem till mig, jag tror nästan den gjorde det av sig själv för jag hade egentligen inte planerat att läsa den just nu.

Och tur var väl det. För jag älskar den. Jag älskar hur Dubravka Ugresic låter de gamla gummorna, tanterna med nedhasade sockar och felknäppt blus, de äldre damerna som vi låter blicken vandra över men aldrig riktigt ser, ta en betydande plats i historien och fångas i rampljuset som i ett direkt nedstigande led av Baba Jaga- myten.

Baba Jaga är en vanligt förekommande gestalt i den östeuropeiska mytologin, en mångfacetterad kvinna som ibland enbart reduceras till att vara en häxa som äter barn. Inte bara ger Ugresic en målande bild av en komplicerad mytologisk figur, hon ger också en vass tunga åt alla de kvinnor som genom århundradena liksom Baba Jaga reducerats till häxor, stampats på eller blivit förbisedda.

Baba Jaga stöps i många gestalter. I första delen finns hon som en åldrande gumma i Zagreb med ett renlevnadspatos och en dotters komplicerade relation till sin mamma. I andra delen är hon utspridd till tre olika kvinnor som tillsammans reser till ett lyxspa i Tjeckien. Den andra berättelsen är betydligt mer absurd än den första och karaktärernas attribut kan ibland verka helt uppåt väggarna –  men ändå finns det alltid något vackert som upphäver det märkliga och framförallt finns Ugresics fantastiska språk som med lätt hand leder läsaren genom berättelsen alla konstiga kurvor och humoristiska böjelser.

För det är roligt. Men det är också vackert, värdigt, hemskt och sorgligt. Men det kanske framförallt är insiktsfullt – jag som ändå läst väldigt mycket mythistoria hade inte en fjärdedel av kunskapen om Baba Jaga som framförallt ges i den avslutande faktadelen. Det är oerhört intressant, spännande och målande – jag älskar bilden av Baba Jaga som far fram i sin mortel och av kvinnor världen över som höjer sina svärd och ger tillbaka åt förtryckarna.

Men mest av allt älskar jag nog den rasande avslutningen där bokens faktadel kopplas ihop med den skönlitterära på ett underbart metafiktivt sätt och där historiens alla förtryckta kvinnor får ta en plats i ett brandtal utan dess like – det är underbart, fantastiskt och omvälvande.

Köp den här eller här.

Bokmania och Snowflake har också läst.

Read Full Post »

För något år sedan blev jag intresserad av att läsa alla böckerna som skrivits i Mytserien, ett projekt där författare skriver om myter till sina egna historier. Den första boken jag läste var Margaret Atwoods Penelopiaden, den andra är Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Phillip Pullman.

Myter har alltid fascinerat mig, jag har ett stort antal sagoböcker och böcker om mytologi i hyllan och jag gillar projektet att skriva om kända myter. Penelopiaden är en fantastisk bok där Atwood verkligen ger läsaren en spark i magen.

Den godhjärtade Jesus… går lite mer försiktigt fram. Precis som Atwood har Pullman en ganska kritisk underton men den är betydligt mer subtil – Pullmans språk är också mer återhållsamt och till synes väldigt enkelt skrivet. Pullman följer Nya testamentets texter om Jesus nästan ordagrant, skillnaden är att Jesus har en tvillingbror som heter Kristus och som ända sedan födseln har varit den svagare och fått stå i skymundan till förmån för Jesus.

När Jesus börjar göra mirakel får Kristus uppdraget av en främling att dokumentera Jesus liv och gärningar – och att skarva när så behövs för att eftervärlden ska få något att tro på. Enligt främlingen är Jesus historien men Kristus är sanningen, och på så vis blir mirakel inskrivna i Bibeln som egentligen var vanliga händelser.

Kritiken kanske är subtil men den finns där och det ger läsaren mycket att fundera på. Pullman ställer också många frågor som kanske egentligen inte går att svara på, om vad som egentligen är sanning och historia, vad som är tro och hur långt man kan gå för den.

Jag tycker verkligen om Pullmans bok och att han lämnar så mycket till läsaren att fundera över. Samtidigt är det särskilt inte stor skillnad mot Bibeln rent textmässigt och det är en ganska vindlande väg mellan kopiering och intressant samhällskritik Pullman vandrar. Det är mycket skickligt att låna så mycket text och ändå göra den till sin egen med väldigt små förändringar.

Fiktiviteter och Snowflake har också läst.

(PS. Den finns på Bokrean! Förhandsboka den här eller här.)

Read Full Post »

Godmorgon och gott nytt år (igen)!

Hoppas er start på året var riktigt bra, själv jobbar jag under dagen men blir ledig i veckan istället och då ska jag försöka läsa Strändernas svall som jag helt ärligt inte riktigt kommit in i ännu.

Under året ska jag fortsätta läsa hyllvärmare, Strändernas svall är sista boken i den första omgången av projekt Kill hyllvärmare. Jag har läst Pappa Långben och Unga kvinnor och efter Strändernas svall ska jag hitta tre till hyllvärmare tänkte jag eftersom det fungerade himla bra, samma upplägg som instiftaren Ord och inga visor har.

Jag ska faktiskt kombinera projekt Kill hyllvärmare med Mytserie-utmaningen som jag inte lyckades uppfylla alls under förra året (final count: 0 böcker) men som jag faktiskt verkligen vill ta tag i. Jag har Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren som dammsamlare i bokhyllan och den ska med i nästa omgång!

Årets sista bokutmaning blir Nordisk litteratur som påbörjades redan i november och kommer hålla på fram till Bokmässan. Det är en ganska lagom utmaning, en bok i månaden ska nog gå att hålla och även de böckerna är jag väldigt nyfiken på!

Jag tror det blir nog med utmaningar, resten av året ska jag bara läsa det jag har lust med och det är ett löfte!

Har ni några läsutmaningar för det nya året?

Read Full Post »

Jag brukar ju vara den som inte ger nyårslöften och i år bevisades det varför. Jag hade nämligen totalt glömt bort att jag faktiskt hade tre nyårslöften – eller jag kallade dem nyårsmål men same shit, liksom – för i år. I årets förmodligen första Tematrio lovade jag dyrt och heligt (nåja) att läsa olästa böcker i hyllan, att läsa Mytserien och att läsa tyskspråkig litteratur. Den senaste lyckades jag ganska bra med, den andra gick väl åt pipsvängen till men den första har jag åtminstone börjat med. Eller, jag har ju faktiskt inte läst några hyllvärmare än men jag har hoppat på Ord och inga visor-Jessicas projekt Kill hyllvärmare och i december ska det blir slag i saken också.

Idag pratar Fiktiviteter om Mytserien, hon har nyligen läst den underbara Penelopiaden av Margaret Atwood och det är ungefär så långt jag kommit med Mytserien också. Nu tänkte jag dock sammanföra löfte 1 och löfte 2 och läsa Phillip Pullmans Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren som ingår i Mytserien och som jag har oläst i bokhyllan sen ett år tillbaka. Två flugor i en smäll, kan man säga.

Sedan tänkte jag fortsätta läsa både mytserie och hyllvärmare, det blir nog en upprepning av förra årets nyårsmål (om det nu blir några överhuvudtaget).

Har du läst några böcker i mytserien? Vilka får man inte missa?

Read Full Post »

Lyrans första Tematrio för det här året handlar om vilka löften – eller mål – vi har för det nya året. Jag tror egentligen inte på nyårslöften utan lovar saker när jag känner för det men nyårsmål, det kan jag gärna gå med på. Så här är tre nyårsmål för mig:

1. Det första nyårsmålet är en upprepning från förra året, jag ska inte bara köpa nya böcker och ställa in dem i hyllan utan läsa dem också, och framförallt läsa det dryga tjugotal böcker som står olästa i hyllan nu.

2. Mitt andra nyårsmål är att läsa fler böcker i Mytserien, jag har ännu bara läst Penelopiaden men jag är sjukt nyfiken på alla andra och ska försöka läsa minst fem stycken till i år.

3. Det tredje och sista nyårsmålet blir att läsa alla böcker jag satt upp på min tyskspråkiga läslista. Visserligen blir det översatt till svenska för min tyska är mer än knapphändig, faktiskt i det närmaste obefintlig, men jag hoppas på många bra läsupplevelser ändå!

Read Full Post »

Penelopiaden ingår i Mytserien och är vad man skulle kunna kalla en feministisk version av Odysséen, en berättelse om händelserna under och efter det trojanska kriget ur Penelopes synvinkel. Penelope berättar om vad som egentligen hände när Odysseus blev hennes make, hur hon väntade på hans återkomst i tjugo år och hur hon överlistade de hundratals friare som kommit till Ithaka för att be om hennes hand när alla trodde att Odysseus aldrig skulle återvända.

Margaret Atwood har tagit hjälp inte bara av Odyssén utan även av andra historiska dokument om den grekiska mytologin och historien för att skriva sin berättelse om Penelope, men hennes allra främsta verktyg är det underbara språk med vilket hon berättar. Det är sirligt utan att vara uppstyltat och det är framförallt finurligt, lätt ironiskt på sina ställen och väldigt fängslande.

Berättelsen handlar om Penelope, men framförallt ställs frågan om vad som egentligen hände med de tolv tjänsteflickor som Odysseus och Telemachos så brutalt hängde i slutet av Odysséen. Ingen direkt förklaring ges i Homeros epos, och det är en förklaring Margaret Atwood söker i Penelopiaden. Vad var deras brott, och hur mycket visste Penelope om det? Vem var egentligen skyldig? Deras brott enligt Odysséen skulle ha varit att fraternisera med fienden, det vill säga Penelopes friare, men vad det den äkta förklaringen? Bland de mest fängslande delarna i boken är den fiktiva rättegång de tolv tjänsteflickorna ställer Odysseus inför, där både en domare, en försvarsadvokat och Penelope själv deltar. Det är bland annat här dialogen färgas av en rätt syrlig ironi som påpekar en del makabra traditioner i det antika grekiska levernet som inte direkt framgår i eposen skrivna av de manliga författarna.

Penelope: Det var inte det att de blev våldtagna som talade emot dem för Odyssevs. Det var att de våldtogs utan lov.

Domaren (småskrattar): Ursäkta, frun, men är det inte det våldtäkt innebär? Utan lov?

Försvarsadvokaten: Utan deras herres lov, herr domare.

Något svar ges sist och slutligen inte men tjänsteflickornas åsikt blir klar och det ger en del att fundera över, inte bara heller över deras öde. Även sköna Helena spelar en stor roll och sedd ur Penelopes ögon är hon en mallig, utseendefixerad och nedvärderande bimbo, en som skapar krig bara för att få sin egen skönhet bekräftad och inte bryr sig ett skvatt om de män hon förför eller de liv hon sänder i döden. Det ger verkligen en helt ny syn på myterna och berättelserna och det är faktiskt väldigt underhållande läsning. Penelope som antik kvinna och berättare väldigt uppfriskande, inte minst för hennes humor och ironi när livet verkar ganska svart.
Jag förrådde inte att jag visste. Det hade varit för farligt för honom. Dessutom, om en man satte sin ära i att vara skicklig på att förkläda sig vore det en bra dum hustru som hävdade att hon kände igen honom: det är alltid oklokt att kliva emellan en man och hans bild av sin egen smarthet.

Read Full Post »

Older Posts »