Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Läsutmaning tyskspråkigt’ Category

I november förra året utmanade jag mig själv att läsa tyskspråkigt fram till september. Framförallt för att jag fick det otroligt roliga uppdraget att vara bloggambassadör för Bokmässan, men i förlängningen också för att jag kom på att jag läst väldigt lite tyskspråkig litteratur. Så här såg utmaningen ut, och så här har det gått:

Böcker jag läst innan utmaningen:

Momo eller kampen om tiden – Michael Ende
Den oändliga historien
Michael Ende
Bläcktrilogin
(Bläckhjärta, Bläckmagi, Bläckdöd) – Cornelia Funke
Faust
Johann Wolfgang von Goethe
Stäppvargen
Herman Hesse
Döden i Venedig
– Thomas Mann
Mor Courage och hennes barn
(drama) – Bertolt Brecht
Förvandlingen
Franz Kafka
Den sanningssökande hunden –
Franz Kafka
Processen
Franz Kafka

Böcker tänkt läsa under utmaningen (de jag faktiskt läst har jag länkat till mina recensioner):

Parfymen – Patrik Süskind
Buddenbrocks –
Thomas Mann
Älskarinnorna
Elfriede Jelinek
Samlade dikter – Nelly Sachs
Den unge Werthers lidanden
Johann Wolfgang von Goethe
På västfronten intet nytt
Erich Maria Remarque
I skuggan av min brorUwe Timm
Upptäckten av currywursten –
Uwe Timm
Reckless
Cornelia Funke
Tjuvarnas herre
Cornelia Funke
Golem –
Gustav Meyrink

Dessutom har jag läst:

DrakryttarenCornelia Funke
Igraine den modigaCornelia Funke
Ingen fara – Selma Mahlknecht
Cap Esterel
– Tanja Langer
HjärtdjurHerta Muller
Inbjudan till de våghalsigaDorothee Elmiger
ErebosUrsula Ponzanski
Vilken teater!Sigfried Lenz
Spökriddaren och hans väpnareCornelia Funke

Böcker lästa innan utmaningen: 12

Böcker jag tänkt läsa: 11

Böcker jag läst av dem: 8 1/2

Ytterligare böcker jag läst: 9

Sammanlagt har jag läst: 15 1/2

Fyra Nobelpristagare, en poet, sex ungdomsböcker och en rysare. Det blev ganska bra spridning på böckerna. Den halva boken är Thomas Manns Buddenbrooks som jag inte hann igenom innan jag var tvungen att lämna tillbaka den på bibblan och sen har det varit kö på den. Jag ska läsa klart den, någon gång.

Allra bäst då? Erebos och Spökriddaren och hans väpnare. Lätt!

Annonser

Read Full Post »

I förra inlägger berättade jag om tyskspråkig litteratur i allmänhet och framförallt om böcker och författare jag upptäckt under min tyskautmaning, författare och genrer jag förmodligen inte hade läst om det inte varit för utmaningen.

Nu tänker jag berätta om tyskspråkig litteratur jag älskade redan innan jag fick reda på årets Bokmässetema. Sagor är en stor kärlek i mitt liv och har alltid varit, och här tänker jag presentera tre favoriter som skriver underbara sagor.

Bröderna Grimm. Hörni, nu glömmer vi Disney och så läser vi sagorna som de skrevs från början, tycker ni inte? Inte för att jag någonsin hade satt Askungen i händerna på ett litet barn men även vuxna kan glädjas av sagor och jag har alltid älskat sagor av hela mitt hjärta. Bröderna Grimms sagor är ofta hemska och sorgliga men också vackra och jag tjusas något otroligt av dem. Det är tyvärr ganska svårt att få tag på sagorna i original, bäst är att man går till biblioteket och lusläser på försättsbladet – oftast är de ”översatta och redigerade” eller ”förkortade och redigerade”.

De böcker jag brukar ty mig till när jag vill läsa Bröderna Grimm är en samling från Barnboksförlaget anno 1987. De heter Grimmsagor 1, 2 och 3 och är oavkortade från 1857 års tyska upplaga. De är också vackert illustrerade av flera olika konstnärer. Det som är bra med dem är att de är uppdelade efter hur svåra, hemska och grymma sagorna är – första boken är de snällaste sagorna och här hittar man bland annat Bord duka dig, Hans och Greta, Rapunsel, Törnrosa, Snövit och Rosenröd och Sädesaxet. Den andra boken innehåller lite grymmare sagor, som Askungen, Den sjungande benknotan, Djävulens tre guldhår, Snövit, De tolv bröderna och Anden i flaskan. Den tredje och sista boken innehåller de grymmaste sagorna och de är också kanske de minst kända, här finns Vargen och killingarna, Slödder, De sju korparna, Döden som fadder, De tre fjädrarna, Den sjungande lärkan, Den fattige och den rike och Harbruden, bland andra.

Jag älskar Bröderna Grimms sagor, men jag tycker verkligen det är värt att se till så att man får en riktig upplaga, en som inte är förkortad och redigerad.

Cornelia Funke. Det var ungefär två år sedan jag upptäckte Cornelia Funke och hennes fantastiska värld. Det började med att jag och min pojkvän såg filmen Inkheart som jag älskade och jag var absolut tvungen att läsa boken bakom. 1947 sidor Bläckvärld senare var jag förälskad, fast, förtjust och kunde inte få nog.

Vet du vad, Fenoglio? tänkte han. Det här är ju vansinne! Hur ska du ha kunnat hitta på henne? Hon måste ha funnits här hela tiden, långt innan du skrev dina ord. En sådan som hon kan inte vara gjord av bara ord, det är omöjligt! Du har haft fel hela tiden! De fanns här allihop, Sotfinger och Capricorn, Basta och Roxane, Minerva, Violante, Ormhuvud… Du har bara skrivit ner deras historia, men de tyckte inte om den och nu skriver de sin egen.

Cornelia Funkes världar är underbara, härliga att dyka ner i och förundras över. Har du inte läst Cornelia Funke tidigare så tycker jag du ska göra det, börja gärna med Bläckmagi- trilogin eller den nya Spökriddaren och hans väpnare.

Böcker jag läst av Cornelia Funke:

Tjuvarnas herre
Bläckhjärta
Bläckmagi
Bläckdöd
Drakryttaren

Igraine den modiga

Reckless

Spökriddaren och hans väpnare

Michael Ende. Av Michael Ende har jag bara läst två böcker, men åh vilka böcker det är! I Den oändliga historien ska Bastian rädda landet Fantasién från fara och får ett vindlande äventyr på köpet.

’Jag undrar’, sade han för sig själv, ’vad som egentligen försiggår i en bok innan man öppnar den. Så klart det bara är bokstäver som finns där, tryckta på papperet, men ändå… något måste det ju ändå vara, för så snart man öppnar boken har man ju en hel historia där. Där finns människor som jag inte känner ännu, och alla möjliga äventyr och hjältedåd och strider – och ofta inträffar väldiga stormar på havet eller man förs med till främmande länder och städer. Och allt det där finns ju på något sätt där i boken. Så klart man måste läsa boken för att få uppleva det, den saken är klar. Men det finns där redan tidigare. Och skulle gärna vilja veta hur’.

Men Momo eller kampen om tiden är min favorit, faktiskt en av mina favoritböcker överhuvudtaget. Den berättar om hur de vuxna alltmer och mer sparar in på tiden för att hinna mer saker, men all stress får dem att glömma sina barn, och kärleken, och livet självt. De små grå börjar istället stjäla tiden och Momo måste försöka ta den tillbaka. Momo eller kampen om tiden är en fantastisk liten pärla till bok, en som jag rekommenderar till alla!

Read Full Post »

Inför Bokmässan 2011 utmanade jag mig själv att läsa tyskspråkig litteratur – översatt då, eftersom min tyska i stort sett är obefintlig. Jag hade inte läst mycket tyskspråkig litteratur innan och kanske hade jag samma föreställning som en del andra säkert också har – tråkigt, grått och stelt.

Så är det ju förstås inte. Jag har lyckats läsa en del olika sorters böcker och framförallt böcker som jag vanligtvis inte hade gett mig på – många var inte alls min typ av böcker så egentligen blev det en dubbel utmaning! Jag ska i två blogginlägg berätta om några av böckerna jag har läst här, och även böcker av tyskspråkiga författare jag läst innan och älskat. Senare kommer också en rapportering om vilka böcker jag tänkt läsa och vilka jag faktiskt läste sen.

Parfymen av Patrick Süskind är en omskriven och i många fall älskad bok men jag var väldigt kluven till vad jag tyckte om den. Den var fruktansvärt obehaglig och också intressant, men om den var bra har jag inte bestämt mig för än. Jag brukar älska litteraturens utstötta och kantstötta personligheter men Grenouille är bara avskyvärd, hur mycket eller lite samhällets fel det än är. Mer om utstötta karaktärer och om Grenouille i min recension.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek var just en sådan bok som jag förmodligen inte hade läst annars. Jag ville klämma in en eller två Nobelpriskandidater i listan och Jelinek var den första. En svår bok att läsa men också en som ger mycket tillbaka om du avsätter tid till den, som jag skriver om här.

Hjärtdjur – ännu en nobelpristagare, denna av Herta Muller. Precis som Älskarinnorna tycker jag Hjärtdjur var svår att läsa och med många komplicerade metaforer. Det var ändå vacker läsning, en vacker berättelse om kärleken till språket och landet under en tyranns styre. Boken recenserar jag här.

Den unge Werthers lidanden – en riktig klassiker av Goethe som jag velat läsa länge och som jag nu gjorde slag i saken med. Fängslande läsning och väldigt typisk för romantiken. Den unge Werther blir kär i den vackra Lotte men Lotte är redan förlovad med en annan man och sida efter sida är full med den unge Werthers hjärtesorg. Vill du ha svindlande kärlek och stormiga känslor – läs Goethe. Recension här.

I skuggan av min bror är en annorlunda skildring av andra världskriget av Uwe Timm, annorlunda på så vis att den skrivs ur en tysk synpunkt. Jag skriver ganska mycket om den här. En annan krigsskildring jag läst är klassikern På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque. Den handlar om första världskriget och de fasor huvudpersonen Paul upplever i skyttegravarna, men också om vänskap. Jag skriver kort om den här.

Ingen fara och Cap Esterel var också två böcker jag inte hade läst om jag inte gett mig på tysk litteratur. Annorlunda läsning som jag skriver om här och här. Likadant gäller för Siegfried Lenz som jag också upptäckte genom den här utmaningen. Jag skriver om Vilken teater! här.

Nästa blogginlägg om tyskspråkig litteratur kommer handla om sagor.

Read Full Post »

Jag älskar spökhistorier, åh vad jag älskar en riktigt bra spökhistoria och Spökriddaren och hans väpnare är en riktigt bra spökhistoria. En sådan där grinande dödskallar är fastsatta på skelett där svarta hjärtan syns genom revbenen och där helveteshundar mörkare än natten jagar våra hjältar med grinande käftar, tvärs över kyrkogården medan döden står som en rutten stank i luften.

Precis så.

Åh, vad jag älskar det.

Våran hjälte, ja det är elvaårige Jon Whitcroft som tvingas flytta till internatskolan Salisbury – som är belägen vid en katedral, bara det! – och där träffar den morska Ella som är expert på spöken och helt lugnt tar kommandot när Jon en kväll genom fönstret ser fyra hemska vålnader stirra upp på honom i natten.

Förutom att historien är fenomenal och att boken är oerhört vackert skriven är illustrationerna av Friedrich Hechelmann ett enormt extra plus. Åh. Åh. Åh vad vackra de är! Ilon Wikland möter Paul Raymond Gregory, typ. Den största anledningen till att det tog ganska lång tid att läsa boken det korta sidantalet till trots – 200 sidor – var att jag inte kunde sluta titta på bilderna i den. Jag rentav hoppade till när jag bläddrade och såg en av dem – en verklighetstrogen bild av ett galet stirrande spöke som skrämde mig så pass att jag faktiskt lite diskret vek ner bildsidan medan jag läste på textsidan. Huvva!

Det enda jag inte riktigt tycker om är att Jon måste se Ella som en potentiell flickvän och inte bara som en vän – kärlekshistorian känns faktiskt påtvingad och totalt onödig – en flicka och en pojke i elvaårsåldern kan mycket väl ”bara” vara bästa vänner och det hade faktiskt blivit mycket bättre så.

Men det är det enda jag har att anmärka på. Det finns så mycket annat som är bra, och det är heller inte bara en spökhistoria utan så mycket mer. Det är en historia om vänskap och lojalitet, om trohet och kärlek och om svårigheten när ens mamma hittar en ny pojkvän. Jag tycker mycket om karaktärerna och jag älskar Ellas mormor som är som en liten uggla och som svär i växtnamn (”nässelskit!”).

Jag älskade verkligen att läsa Spökriddaren och hans väpnare, det är en av de bästa böcker jag läst av Cornelia Funke hittills. Framförallt är jag tjusad av språket som verkligen inte väjer för beskrivningar av rasslande benknotor och multnade gravar, och som i slutet faktiskt får mig att gråta som en liten unge. Det är verkligen inte bara en ungdomsbok, vuxna som gillar spökhistorier kommer älska den också och allra bäst blir det om du läser en sen höstkväll när natten börjar falla på, helst med ett stearinljus tänt.

Det gjorde jag.

Opal, 2011.

Köp den här eller här.

Read Full Post »

Nelly Sachs föddes i Berlin 1891 och dog i Stockholm 1970. Hon fick Nobelpriset 1966 för sin poesi som är både vacker, tung och sorglig. Jag har läst ungefär en tredjedel av hennes samlade dikter och de är mycket att ta in på en gång, de är ofta fyllda av död och sorg och framförallt över de olyckor som följt det judiska folket.

Jag tycker om många av Nelly Sachs dikter. Vad jag tycker extra mycket om är hur vackra även rubrikerna till de olika diktsamlingarna är, som Din kropp i röken genom luften, Böner för den döde brudgummen, Gravskrifter skrivna i luften, Körer efter midnatt, I vanmakt bakom ögonlocken, Färd mot det stoftlösa och Glödande gåtor. Jag älskar dikter där författaren verkligen kan vrida till metaforerna så de blir så vackra att man nästan vrider sig själv, och jag hade önskat att jag kunnat läsa Nelly Sachs på originalspråk.

Redan omfamnad av den himmelska tröstens arm
Står den vansinniga modern
Med trasorna av sitt sönderrivna förstånd
Lägger hon sitt döda barn i en kista,
Lägger sitt förlorade ljus i kista,
Formar sina händer till krukor
Och fyller dem ur luften med sitt barns kropp,
Fyller ur luften med ögonen, håret
Och det skälvande hjärtat –

Så kysser hon det ur luften födda
Och dör!

Read Full Post »

Vilken teater är en ganska liten bok, bara hundra sidor, men på de sidorna hinns det ändå med en hel del och absurditeterna flödar tillsammans med en ganska skarp humor. Det är inget som får mig att skratta högt men det är underfundigt och småroligt och jag ler definitivt.

Vi får lära känna Clemens och Hannes som är cellkamrater i Isenbüttel, Hannes sitter där för att han har lekt trafikpolis och Clemens har varit lite för generös med fina betyg till de kvinnliga elever som delat säng med honom. En dag ser de sin chans att rymma när ett teatersällskap kommer på besök till fängelset. De kapar helt sonika bussen, kör iväg och hamnar till slut i grannstadens nejlikefestival där de av misstag blir tagna för teatersällskapet själva.

Vilken teater! är verkligen en sanslös teater, en rolig blandning av komik och allvar och framförallt lustiga personligheter som gör boken väldigt läsvärd.

Ingrids boktankar, Bokmania och  Lyran har också läst.

Thorén och Lindskog, 2011

Köp boken här eller här.

Read Full Post »

Den unge Werthers lidanden har fascinerat människor i århundraden och det är lätt att se varför. Det är en fängslande historia om den unge Werther och hans stora kärlek Lotte som är förlovad med en äldre man. När han inte kan få Lotte bestämmer han sig för att ta livet av sig. Kanske något överdrivet kan tyckas, men det är just de stora känslorna som verkligen utmärker boken. Goethe var inte rädd för att skräda orden när det gällde romantik och död och allting är verkligen blodigt allvar. Men trots alla högtravande – och långa – meningar är det ganska vackert och jag som föll handlöst för romantiken när jag pluggade litteraturvetenskap sugs in i det som en liten fluga mot ljuset. Jag – nästan – gråter av sympati för den unge Werther och jag tjusas verkligen av Goethes sätt att skriva.

Att vandra över ljunghedar, där stormvinden susar, där förfäders vålnader svävar på fuktiga dimmor vid månens matta sken! Att höra från bergen, vid skogsströmmens dån, andarnas halvt förklingade verop ur deras kulor och den till döds sig jämrande flickans klagan vid de fyra mosslupna, gräsbetäckta stenar, som gömmer hennes i slaget fallna älskade!

Read Full Post »

Older Posts »