Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Läsutmaning Norden’ Category

I oktober startade Dantes bibliotek en nordisk läsutmaning med anledning av att temat på årets Bokmässa är nordisk litteratur – tanken var att läsa en bok från ett nordiskt land varje månad. När Dantes bibliotek la ner bloggverksamheten tog Västmanländskan över stafettpinnen och har sammanfattat läsningen varje månad. Jag tänkte berätta lite om vilka böcker jag läste, mer om nordiska favoriter kommer senare under dagen!

I november var det så dags för första boken, landet för november var Finland och boken jag läste var Sofi Oksanens Stalins kossor, en annorlunda och oerhört stark berättelse.

December månads bok tyckte jag inte alls lika mycket om, det var isländska Arnaldur Indriðasons Glasbruket och den föll mig inte i smaken. Inte heller tyckte jag särskilt mycket om den färöiska Livets sommar av Oddvør Johansen som var månadens bok i januari. Något bättre, med några stora ”men” var danska Anna Grues Judaskyssen som jag läste i februari.

Mars månad stod för utmaningens kanske bästa bok: mastodontverket Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset som utspelar sig under den norska medeltiden och som verkligen fängslade mig. Sen gick det tyvärr neråt igen, Alltid skogen av åländska Sanna Tahvanainen var inte min typ av bok – däremot älskade jag Arto Paaasalinnas Kollektivt självmord som var den andra finländska boken och lästes i maj.

Större tur med en isländsk författare hade jag när det var dags för landet igen i juni, liksom Kristin Lavransdotter är Halldór Laxness Fria män ett nobelprisbelönat mastodontverk och även om den tog lång tid att läsa var det värt det!

Landet i juli var Grönland och jag läste två böcker, Saltstoden av Ole Korneliussen var nog utmaningens bottennapp men Kalak av Kim Leine var en överraskning och verkligt bra! Väldigt bra var också Ut och stjäla hästar av Per Petterson som var utmaningens andra norska bok. Sist men inte minst lästes en till bok från Danmark nu i september och det var Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö som jag var lite kluven till men ändå tyckte om.

Det blev alltså 12 böcker lästa från de 7 nordiska länderna – alla utom Stalins kossor var skrivna av författare jag inte läst något av innan och de flesta av dem har jag velat läsa länge så det var jättekul att stifta bekantskap med dem! Två nobelpristagare blev lästa vilket också var roligt.

Sämst får nog sägas vara Saltstoden, bäst är som vanligt svårare men Kristin Lavransdotter får nog förstaplatsen framför Stalins kossor och Kollektivt självmord.

Sammanfattningsvis alltså – en väldigt rolig utmaning!

Annonser

Read Full Post »

Idag är det Boklördag special i bloggen, med särskilt fokus på Bokmässan och nordisk litteratur. Först ut, recension!

September månad är den sista i den nordiska läsutmaningen och det var dags att göra ett återbesök till Danmark – förra gången läste jag Judaskyssen och den var både bra och dålig.

Fröken Smillas känsla för snö har jag ”tänkt” läsa länge, en sådan bok många har läst men som man aldrig kommer sig för att läsa själv. Tur då att det finns utmaningar som får en att faktiskt få tummen ur!

Det kan vara farligt att läsa kända böcker, det är lätt att skaffa sig en förhandsuppfattning eller ha för höga förväntningar – med just den här boken råkade jag nog ut för det senare snarare än det förra eftersom jag egentligen inte hade en aning vad boken handlade om. Däremot älskar jag titeln.

Vad den handlar om är livets orättvisor, klassklyftor och vad samhällets maktbalans kan göra med människor. Smilla är medelålders, lever i utkanten av samhället – vad hon gör och har gjort blir inte känt förrän långt in i historien och den enda känsla jag inledningsvis får av henne är att hon är annorlunda och väldigt svår att sätta fingret på. Därför är det också väldigt svårt att lära känna henne och jag får aldrig någon riktig sympati för hennes karaktär – kanske är det inte heller meningen.

Däremot bryr jag mig väldigt mycket om vad man kalla bokens andra huvudperson – barnet Esajas som inledningsvis faller från ett tak och dör och som, vilket läsaren förstår efterhand även det, har inlett en märklig vänskap med Smilla.

Jag tycker om hur vänskapsbanden mellan Esajas och Smilla sakta men säkert förklaras för läsaren, eftersom sorgen över att han är död hela tiden finns i bakgrunden verkar de på något sätt ännu viktigare och starkare. Men ännu mer än en vänskapsberättelse är det här en thriller och en deckare, om än en ganska långsamt berättande sådan. Smilla vill inte acceptera att Esajas död var en olyckshändelse och sätter igång en alldeles egen utredning.

Fröken Smillas känsla för snö var inte en bok jag tokälskade och den övergripande historien fångade mig aldrig. Däremot blev jag då och oerhört fängslad av Høegs språk, meningar som ibland glimrade till och hur starkt han beskriver Esajas utsatthet.

Read Full Post »

Under augusti månad var det i den nordiska läsutmaningen dags att besöka Norge igen, förra norska boken var Kristin Lavransdotter och den älskade jag. Den här gången blev det norskt 1940- tal i den väldigt hajpade Ut och stjäla hästar av Per Petterson. Den berättar om Tronds liv ur två uppdelade perspektiv, sommaren 1948 när han var femton år och livet kantades av död och sorg, och nutid femtio år senare där han äntligen får sina drömmars hus: en liten stuga långt ifrån allting.

Höll hajpen? Jodå, till stor del. Jag tyckte verkligen om 1948- delarna av boken – skildringarna av Tronds lekar med grannpojken, timmerflottningen med fadern och den norska naturen är nästan magiska. Det är lätt att föreställa sig att man är där själv. När Trond på senare år blickar ännu längre tillbaka i historien, till faderns uppelevelser under andra världskriget, blir det också spännande. Flyktingar som kommer över Norge mot svenska gränsen och bönder som hjälper motståndsrörelsen gör det här till en riktig bladvändare.

Däremot tyckte jag inte om nutidsskildringen lika mycket. Det är finstämt och lite sorgligt med den ensamme mannen som bor med sin hund mitt ute i ingenstans och det blir väldigt intressant när han träffar en bekant från förr och tvingas tänka på sitt förflutna – vad ger våra handlingar för eko? – men det berör mig inte lika mycket. Däremot är språket lika vackert boken igenom och jag tycker boken är absolut läsvärd.

Andra som läst: Bokmania, Lyran, Boktoka.

Read Full Post »

Juli månads land i den nordiska läsutmaningen var Grönland. Egentligen är Kim Leine född i Norge och uppvuxen i Danmark men bodde på Grönland i femton år och romandebuten Kalak utspelar sig på Grönland så jag tyckte ändå det var en godkänd Grönlandsbok. Jag valde att läsa denna och en till bok från en författare som är från Grönland, Saltstoden.

Att säga att Kalak är en mörk historia är egentligen bara att skrapa på ytan, under den finns så mycket ångest och desperation att det stundtals var svårt att läsa. Den kärlek och livfullhet som faktiskt också finns som små ljusglimtar, som Kims kärlek till sina barn, blir nästan dränkta i det mörker som omsluter Kims liv. Från ett instängt liv med Jehovas vittnen i Norge, genom en tid med övergrepp från sin far i Danmark och genom många år som sjuksköterska på Grönland är det svårigheter och olyckor som kantar vägen men också kärlek till ett kargt och svåråtkomligt landskap.

Just beskrivningen av Grönland, landskapet, kulturen och invånarna är fantastisk och också delvis humoristisk när det blir fel i det väldigt komplexa språket. Jag älskar beskrivningarna av iskall vinter, långa slädturer och ensamma arbetstimmar på en sjukstuga mitt ute i ingenstans. Men det finns också en betydligt mörkare del, man får som läsare ta del av Kims innersta tankar och hans förvirrade sinne när han sedermera börjar gå genom knarkmissbrukets korridorer. Kvinnor och kärlekshistorier följer på varandra i en strid ström men i en inte särskilt nyanserad bild. Jag har svårt att hålla isär dem eftersom i stort sett alla Kims flickvänner och älskarinnor har samma attribut – de är tacksamma, desperata och efterhängsna. Just bilden av huvudpersonen som en sådan kvinnotjusare är det jag har svårast att förlika mig med för jag förstår helt enkelt inte hur han kan göra flera kvinnor så förälskade att de är beredda att begå självmord – samtidigt som hans hustru är fullständigt kall inför hans otrohetsaffärer. Samtidigt ger just hans kärleksaffärer en så tydlig bild av honom själv, han kan inte knyta sig till någon.

Den här människan kan jag berätta allt för, tänker jag, känna mig fullkomligt trygg med. Ingenting är henne främmande. Jag önskar att hon ville gå sin väg.

Men Kim Leine är en så duktig berättare att jag nästan sväljer även detta, språket och historien håller mig i ett fast grepp och hur frånstötande det ibland är så är det också väldigt bra och med några få undantag också väldigt trovärdigt.

Något som är långt värre än döden väntar på mig i det klibbiga mörkret utanför telefonkioskens ljuscirkel. En mördare är mig på spåren. Han gömmer sig bakom vindstötarna, han förklär sig till regn. När han finner tiden mogen kommer han att stiga fram och ge sig till känna och med stor ömhet skära ett leende på min hals. Han kommer att hålla min hand medan jag sköljs bort av regnet. Sedan kommer han att gå ut i världen förklädd till mig. Han är min livsledsagare, min värsta fiende. Hans namn är Kim.

Köp den här.

Bokmaskenoch dagarna går  och Snowflake har också läst.

Read Full Post »

Jag läste två böcker från Grönland som är månadens utmaningsland i den nordiska läsutmaningen. Saltstoden är skriven av Ole Korneliussen som är en grönländsk författare, den andra boken Kalak är skriven av en författare som bott på Grönland i många år och den recensionen kommer senare under dagen.

Berättarjaget i Saltstoden förblir anonym, läsaren får inte veta mycket om honom och fokus ligger istället på människor han möter. Han är fiskare, när hans båt har sett sin sista dag bränner han upp den och beger sig in till en stad som är lika namnlös som honom själv. Boken består av hans iakttagelser om människor han träffar på sin väg eller människor han bara ser och det är till en början delvis intressant men det tar inte lång tid innan det blir  långrandigt, fördomsfullt och ganska trist.

Boken är inte särskilt lång men jag hinner ändå tröttna ganska snart, speciellt när monologerna blir gnälligare och gnälligare ju längre sidorna framskrider. Men innan dess är det annorlunda läsning och jag gillar konceptet att man bara läser mannens del av konversationerna och aldrig får några andra röster – det ger en ibland väldigt lustig vinkel. Det här är dock ingen bok jag kommer rekommendera för det trista tar en stor överhand över det speciella.

Elina har också läst.

Read Full Post »

Fria män är juni månads utmaningsbok och den andra historiska romanen av mastodontmått jag ger mig på i den nordiska läsutmaningenKristin Lavransdotter var den första och den älskade jag. I Fria män är vi förflyttade till isländskt sekelskifte, i slutet på 1800- talet går Bjarturs dröm i uppfyllelse när han köper sin egen gård Sommarhus och gifter sig med Rosa. Bjartur strävar hårt efter att bli en självständig bonde och betala av sina lån, inget är för honom viktigare än att vara sin egen. Just friheten och självständigheten är den främsta tråden i historien, mycket får ge vika för Bjarturs vilja att inte stå i skuld till någon och både fru och barn offras på vägen.

Det som framförallt fängslar mig med Fria män är det otroligt vackra språket, framförallt i början när Islands karga landskap beskrivs på ett sådant sätt att det känns som att man är där själv. Mot slutet blir det tyvärr mindre intressant när landskapsbeskrivningar och fjälläventyr får stå till sidan för politiska diskussioner och väldigt mycket prat om pengar, lån och överhögheter. Just den biten fascinerar mig inte hälften så mycket som landskapsbeskrivningarna och det misär och elände som går hand i hand med Bjarturs liv.

Vad som heller aldrig riktigt lyckas fånga mig är tyvärr beskrivningen av Bjartur själv och många av personerna i hans omgivning. Han är fantastiskt oempatisk, jag får aldrig någon riktig sympati för hans i det närmaste fanatiska strävan efter skuldfrihet och självständighet – och för hur mycket han är beredd att offra för det. Men några av karaktärerna skiner lika vackert som de poetiska naturbeskrivningarna och trots att det var väldigt tung läsning som tog flera veckor i anspråk tycker jag att Fria män i det stora hela är en mycket läsvärd bok som bara tappar mig på slutet.

Köp den här eller här.

Monika, Böckerx3 och TinaO har också läst.

Read Full Post »

Finnarnas mäktigaste fiende är svårmodet, dysterheten, den bottenlösa apatin. Tungsinnet hänger ständigt över det arma folket och har under årtusendenas lopp lagt alla finnar under sig så att folksjälen har blivit melankolisk och allvarstyngd. Bedrövelsens grepp är så stadigt att många finnar ser döden som den enda räddningen. Svartsynen är en betydligt besvärligare fiende än ryssen.
Men finnarna är ett folk av kämpar. Man ger sig inte. Om och om igen reser man sig upp mot tyrannen.

Så börjar Kollektivt självmord, maj månads utmaningsbok i den nordiska läsutmaningen – det var alltså dags för Finland igen och jag valde en bok jag varit nyfiken på länge. I Kollektivt självmord samlas en grupp dystra, självmordsbenägna finländare för en sista resa där slutmålet är att störtas utför en bergsida – med buss och allt.

Tragiskt, kanske, men inte utan humor. Arto Paasalinna lyckas blanda tragikomik med allvar och få läsaren att tänka efter mitt i den allra dråpligaste händelse. Att placera en grupp självmordsbenägna karaktärer tillsammans i en buss borde inte generera någonting annat än dysterhet men faktum är att dysterhet spetsas till med både humor och självinsikt. När den misslyckade affärsmannen Rellonen och överste Kemppainen träffas mitt under deras livs svåraste stunder – just när de båda är på väg att begå självmord – föds en ganska galen idé om att samla självmordsbenägna finländare landet runt. Det visar sig att de inte är ensamma i sina självmordstankar och ganska snart har de samlat ihop ett hundratal mer eller mindre livströtta individer som alla har sin egna problem och som är beredda att lämna jordelivet.

Det blir starten på en ganska dråplig resa där ironin och satiren flödar lika frekvent som självmordstankarna och där bussen blir ett slags självinsiktens palats när den ena tragiska historien möter den andra. Hela den dråpliga historien bärs upp av Paasalinnas fantastiska språk – basen är humor och de skruvade meningarna får mig mer än en gång att skratta högt.

Kollektivt självmord var en läsupplevelse utöver det vanliga och en sällan skådad blandning av humor och tragedi. Jag rekommenderar den verkligen och jag är redan på jakt efter fler böcker av Paasalinna.

Köp den här eller här.

För fler böcker från Finland, kolla in hos Västmanländskans bokblogg i dagarna.

Read Full Post »

Older Posts »