Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kill hyllvärmare’ Category

Angivarna är tredje och sista boken i sjätte omgången av Projekt Kill Hyllvärmare där jag läser böcker som bara står och samlar damm i hyllan. Det är också den andra hyllvärmaren av Bret Easton Ellis jag läser på några månader, den första var Lunar Park och den var betydligt bättre.

Angivarna är en sorts novellsamling med gemensamma nämnare, personer som dyker upp lite överallt och håller samman novellerna i en svag röd tråd. Det är ett intressant upplägg men antingen var jag inte på humör eller så lyckades historierna helt enkelt inte fånga mig, för jag blev aldrig riktigt intresserad. De flesta novellerna är mördande trista och utan den skärpa som jag vanligtvis tycker utmärker Bret Easton Ellis, det är först mot slutet det blir en aning intressant och en gnista av intresse flammar upp när en vampyr börjar härja runt i historien.

Dessutom är det något med översättningen som hela tiden känns fel, uttryck som inte alls verkar passa in och repliker som känns fruktansvärt krystade. Meningen ”Jag hänger på” används en gång om ett avslutande av ett samtal, jag antar att originalet var ”I hang up” men det är nog första gången jag läst den översättningen istället för ”Jag lägger på” och det låter bara fel.

Jag tror inte översättningen är lika dålig som den till American Psycho, där har jag visserligen läst originalet också (och skummat igenom översättningen) och den är verkligen en k-a-t-a-s-t-r-o-f. Men det här var nog ändå absolut sista gången jag läst en översättningen av en Bret Easton Ellis, hädanefter blir det på originalspråk.

Annonser

Read Full Post »

Brödraskapet och Korståg är första och andra boken i sjätte omgången av Projekt Kill HyllvärmareRekviem lånade jag på bibblan eftersom jag ville läsa färdigt serien. I den här recensionen kommer jag skriva om alla tre, spoilers för andra och tredje boken kan därför förekomma!

Brödraskapet är första delen i trilogin om tempelriddare och den inleds i London 1260. Till en början får läsaren följa Will och Garin, de tränar för att bli tempelriddare men är också vänner. Vänskapen kommer dock att prövas av släktband och historia, och av val som inte går att göra ogjorda. Samtidigt avancerar slaven Baybars till ledare för mamlukernas armé i Syrien, de kristna vill inte ge upp det de kallar för det heliga landet och ett fullskaligt krig tar sin början.

Jag tycker Brödraskapet är en fängslande historia, det är mycket fakta som pressas in i historien men samtidigt är det så pass intressant att det inte blir tråkigt. Det jag kan invända mot är att huvudrollerna känns lite väl invanda – det är den unge pojken som aldrig fått bekräftelse av sin far och därför gör uppror, det är den trogne stallpojken som blir hans vapenriddare, den vackra tjänarinnan som huvudrollen blir kär i och den stränge läraren (och prästen) som tar den rebelliske pojken under sina vingars skugga. Samtidigt gör Robyn Young något av sina karaktärer, de känns levande även om deras roller är lite klyschiga och jag bryr mig om hur det går för dem.

Korståg är andra delen och i den har Will kommit det efterlängtade heliga landet och får utkämpa vad som verkar vara ett hopplöst krig. Men han är förutom tempelriddare också en del i brödraskapet Anima Templi som kämpar för fred mellan religionerna.

I den avslutande Rekviem har tempelriddarnas sista utpost i det heliga landet fallit till muslimerna och läsaren får följa Will när han återvänder till Europa. Det handlar om Englands kamp mot skottarnas uppror, maktspel mellan kungar och påvar och rebeller som gömmer sig i skogarna. Det är otäcka historier, fulla av svek och död och även tempelherreordens slut berättas om här. Rekviem är nog den bok jag tycker är bäst, den är fängslande och bra skriven och jag i stort sett sträckläste den.

Vad jag gillar med serien är framförallt att Young inte lägger någon skuld eller några sympatier på någon speciell sida. Kristna, muslimer, judar, påvar och präster utmålas som människor mer än som bara representanter för rätt och fel. Det finns godhet och ondska i alla läger, som läsare förstår jag skälen till varför de gör som de gör och Young målar inte upp en svartvit bild. Det gillar jag. Det är också spännande, ibland en aning förutsägbart och klyschigt men i det stora hela tycker jag om den här serien. Den är verkligen något för historienörden, speciellt eftersom Young kompletterar varje bok med ett utförligt facit till de små ändringar hon gjort från den verkliga historier och en gedigen namn- och platslista.

Read Full Post »

Femton hyllvärmare är lästa och det är dags att börja på sjätte omgången med tre nya hyllvärmare. Med den här omgången börjar jag också se ljuset i hyllvärmartunneln! Jag har två eller tre kvar – vilket också betyder att jag sorterat ut minst tio böcker ur min hylla jag inte vill ha mer och har fått plats för nya böcker. I like.

Sjätte omgången består av:

Min andra Bret Easton Ellis- hyllvärmare (den första var Lunar Park), Angivarna. Boken är uppdelad i olika berättelser där läsaren får följa rika personer i Los Angeles – mycket mer än så vet jag faktiskt inte.

Jag har haft flera historiska romaner som hyllvärmare, jag brukar gilla sådana böcker men av någon anledning blir de stående ändå. De sista böckerna i den här omgången är det två första böckerna i en serie om tempelriddare av Robyn Young, Brödraskapet och Korståg.

Read Full Post »

I juni annonserade jag vilka tre hyllvärmare som utgjorde omgång fem i projektet. Nu är de lästa, och det blev både lite upp och ner.

Skräckromanen Falskt minne gav mig tron åter på att Dean Koontz kan skriva bra böcker, spänningshistorien Den siste tempelriddaren var både bra och dålig men med en väldigt tråkig karaktärsbeskrivning och Lunar Park var en märklig, delvis påhittad berättelse om några skräckfyllda dagar i författaren Bret Easton Ellis liv. En spännande och surrealistisk berättelse med en botten av krasade familjeförhållanden.

Read Full Post »

För ett antal år sedan läste jag American Psycho, som förutom att vara en av de mest frånstötande läsupplevelser jag haft också är en fruktansvärt intressant bok. Intressant främst för spelet bakom kulisserna, vad det är som driver Patrick Bateman och vad det faktiskt egentligen är som försiggår – eller inte försiggår.

Man skulle kunna säga ungefär samma sak om Lunar Park, men här är det författaren själv som innehar huvudrollen. Han är inte någon rackarns trevlig typ – han bedrar sin fru, röker gräs och snortar kokain i garaget och ljuger om att han har slutat med både alkohol och droger. Men även om berättarjaget är Bret Easton Ellis i egen hög person (pun intented) är det ingen självbiografi, man kanske skulle kunna kalla det ett metafiktivt, fingerat självporträtt placerat i ett dårhus men det är också något mer – en uppgörelse med en far och ett författarskap som verkar bli större än författaren själv.

Jag skulle inte tro att man behöver plöja hela Ellis utgivning för att förstå den här boken men man kanske får större behållning om man åtminstone läst American Psycho för det är framförallt den boken handlingen återvänder till, och till bokens huvudperson och mördare Patrick Bateman. Något måste är det nog ändå inte för all bakgrundsfakta ges ändå här – inledningen är ett enda uppräknande av Ellis framgångar, drogberoende och pengar han tjänat, för det mesta sant men redan här smyger det sig in händelser och personer som inte är helt sanna.

Skräckfyllt blir det åtminstone när någon utklädd till Patrick Bateman börjar spöka för författarjaget och när dotterns mekaniska leksak börjar få liv (onda leksaker – hu!), sant eller inte gör det berättelsen till en riktig bladvändare och stundtals en väldigt surrealistisk sådan. Jag är fascinerad av hur realistiska händelserna ter sig, hur morbida och absurda de än må vara, och hur väl Ellis lyckas dra in läsaren i den märkliga och drogfyllda dimma av vanföreställningar som Lunar Park är. Framförallt är jag fängslad av att gränslandet mellan fakta och verklighet är så diffust att det är lätt att börja tvivla på vad som faktiskt är vanföreställningar och vad som är verklighet.

Men om man skalar bort skräcken, skrämseleffekterna och de ibland väldigt märkliga händelser som pågår på Elsinor Lane så finns det också något djupare och mycket bräckligare därunder – en svår uppväxt, familjer i sönderfall och en försoning som verkar för svår för att genomföras. Mitt i all skräck och allt blod är det hemskaste av allt ett barnkalas där barnen är så proppfyllda av förortens fördomar och allehanda psykofarmaka att de är som små zombier. Det är fruktansvärt sorgligt och framförallt är det just där – i bokens olika barndomsskildringar – som Lunar Park faktiskt blir något mer än en vanlig skräckroman.

Köp den här eller här.

Andra som läst: Olika sidor, Dagens bok.

Jag läser hyllvärmare, och Lunar Park var tredje boken i femte omgången av projektet som Ord och inga visor startade. Alldeles strax, omgång sex!

Read Full Post »

Som läsare av den här bloggen kanske har märkt så satsar jag på att i år läsa alla hyllvärmare jag har, det här är den andra boken i femte omgången och även årets fjortonde hyllvärmare.

Den siste tempelriddaren börjar med att bege sig till medeltiden och förflyttar sig sedan till nutidens New York där gamla artefakter från Vatikanstaten ställs ut på Metropolitan Museum. Mitt i invignen blir en sak i utställningen stulen – av inkräktare utklädda till tempelriddare. FBI-agenten Reillys och arkeologen Tess jakt på det stulna föremålet leder dem både utanför landets gränser och långt in i historien – och tron.

Mycket i Den siste tempelriddaren är tyvärr ganska klyschigt och fånigt, speciellt karaktärerna och det har jag redan ondgjort mig över – när den oundvikliga kärlekshistorien sen utvecklas är inte skämskudden långt borta. Men det är också spännande, om man lyckas föra alla fånigheter och stundals klumpiga dialoger åt sidan.

Det är nästan oundvikligt att jämföra med Da Vinci-koden men Den siste tempelriddaren är stundtals bättre – undantaget kärlekshistorien som mest bara känns påklistrad och karaktärerna som verkar tagna ur närmaste galleri för Världens Största Klyschor. Men även om det vimlar av konspirationsteorier och även om maktbalansen mellan kyrkan och staten vinglar fram och tillbaka även här så är det delvis gjort på ett bättre sätt och det är inte lika sensationslystet som hos Dan Brown vilket också gör det mer trovärdigt. Sedan ska man självklart läsa det med en nypa salt för det förekommer både historia och spekulationer – i vanlig ordning i sådana här romaner.

Vad Den siste tempelriddaren också gör bättre än Da Vinci- koden är att den faktiskt lyckas lägga in ett mått av sanning mitt i alla konspirationsteorier och det är hur religion har påverkat människor genom årtusenden – till det bättre men framförallt också till det sämre. Khoury påminner om hur mycket mord, krig och förföljelser som gått i religionens blodiga fotspår och jag förstår att boken först blev refuserad på grund av beskrivningarna av religioner i den. Däremot vet jag inte om jag är särdeles förtjust i det ganska lama slutet.

Som det kanske märks är jag vädigt kluven. Den siste tempelriddaren är en bok jag har svårt att lägga ifrån mig men samtidigt är det också en bok som gör mig verkligt trött och irriterad för att den använder så tråkiga klyschor och för att dialogerna ganska ofta haltar betänkligt. Den historiska aspekten är intressant men den är ofta dåligt ihopklistrad med dialogerna och allt som allt får den här boken ett medelbetyg för det historiska hade jag lätt kunnat läsa till mig på annat håll.

Karinmedk på Pocketblogg och Boktoka har också läst.

Read Full Post »

Falskt minne är den första boken i femte omgången av Projekt Kill Hyllvärmare där jag läser böcker som bara står och dammar i bokhyllan. I den här hyllvärmaren får vi möta det äkta paret Marty och Dusty. Marties bästa vän Susan lider av oförklarlig torgskräck, när Martie en av otaliga gånger hjälper henne till psykologen drabbas hon själv av skräck för sin egen skugga, och för sig själv. Martie och Dusty börjar dessutom få minnesluckor och kan inte förklara var de har varit eller vad de har gjort.

Jag hade nästan helt och hållet tappat tron på Dean Koontz efter två fruktansvärt dåliga böcker. Jag vacklar fortfarande, men efter Falskt minne är åtminstone en del av ordningen återställd. Det här är nämligen vansinnigt spännande och stundtals väldigt, väldigt otäckt. Det tar ett tag innan det uppenbarar sig exakt vad det är som är så otäckt men när det väl gör det blir jag faktiskt rädd.

Det som är så otäckt är inte skurken, som i vanlig Dean Koontz- anda tyvärr är lite för osannolik och överdriven för att vara riktigt skrämmande eller ens trovärdig, utan vad han gör med sina offer. Bara tanken på att bli hjärntvättad och att inte kunna lita på sina egna minnen och upplevelser är skrämmande nära och fruktansvärt påtaglig hela boken igenom, och samtidigt som inte skurken är någon höjdare är resten av karaktärsgalleriet i Falskt minne helt okej. Jag kan till och med blunda för de språkliga brister som finns för det här är faktiskt en av Dean Koontz bättre böcker.

Köp den här eller här.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »