Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘John Ajvide Lindqvist’ Category

Ett spädbarn, en liten flicka – Theres – hittas övergiven i en grop i skogen och växer upp gömd i en källare. Hon har en enastående förmåga: hon kan sjunga helt rent, och härma all musik hon hör. Men hon är sluten i sig själv och utåt uttrycker hon varken känslor eller önskningar.

Samtidigt föds en annan flicka i en alldeles vanlig familj – Therese. Hon har inga speciella förmågor, är inte enastående på något sätt. Hon är precis som alla andra – möjligen lite fulare, lite tjockare, lite konstigare. Lite mer utanför.

Det dröjer fjorton år innan de två flickorna möts. Tillsammans sätter de igång en serie händelser som leder fram till Allsång, kaos och ett annat liv.

Och de är inte längre ensamma.

Bland det mest fascinerande med John Ajvide Lindqvists sätt att skriva har alltid varit hans sätt att blanda skräck och vardagligheter, att föra in skräcken i vardagens trivialiteter och problem samt att göra den så verklig trots att den är övernaturlig. Här har han helt lämnat det övernaturliga – om man undantar Theres i det närmaste extraordinära sångbegåvning – men fört skräcken ännu mer in i vardagen, i våra vanliga liv och våra tankar.

Jag vet inte om det är det som gör Lilla Stjärna till den förmodligen mest fasansfulla bok jag läst av Ajvide Lindqvist. Det finns inget övernaturligt att skylla på när skräcken kryper in i varje nerv, i varje ord, i varje mening. Händelserna kan tyckas som osannolika, men i dagens samhälle är det nog inte så långt ifrån verkligheten som först kan tyckas. Idoldyrkan går ofta överstyr, och sättet Therese blir utfryst och mobbad på är inte ovanligt. Hon är en sådan tjej som är lite annorlunda än de andra, som tänker annorlunda och blir därför retad, utstött och slagen. Det är en verklighet som inte går att blunda för och John Ajvide Lindqvist beskriver det så rakt, så okonstlat och så äkta att det går direkt in i hjärtat.

Man förstår Therese. Man förstår henne även när hon gör det ofattbara, även när hon övergår från att bli slagen till att slåss och även i slutets hemska upplösning. Man förstår alla tjejerna i gruppen, kanske med undantaget Theres – flickan med det gyllene håret – men henne tror jag inte det är meningen att man ska förstå. Hennes sinne är så långt bort ifrån vardagligheterna och tänker så annorlunda att det är svårt att greppa. Ändå är beskrivningen av hur hon uppfattar känslor så välgjord att man i alla fall försöker förstå, försöker se det ur hennes synvinkel, undrar över vad det egentligen är som försiggår i ett så annorlunda sätt att tänka.

Varken Theres eller Therese har fått uppleva mycket glädje i livet, och på något sätt känns Lilla Stjärna mer hopplös, nattsvart och mycket mer ångestfylld än något författaren skrivit innan. Det har alltid funnits någon ledstjärna, något hopp, något att luta sig mot om man vill tro att allting kommer lösa sig, om så bara tanken att ”det här händer inte på riktigt”. I Lilla Stjärna finns det inget sådant hopp, berättelsen är från början utstakad mot det mest nattsvarta slut och det går inte att tro att det slutar lyckligt, för någon. Att det finns en liten, liten bihistoria med en möjligt ”och så levde de lyckliga…” spelar egentligen ingen roll, den försvinner i allt det tunga som huvudhistorien är och hade nästan kunnat vara helt och hållet obefintlig.

Lilla Stjärna är svår att jämföra med Ajvide Lindqvists tidigare böcker eftersom den är så annorlunda, eftersom den inte innehåller det där övernaturliga och ändå är så mycket mer hemsk, så mycket svartare och så mycket sorgligare. Jag tror att det som alltid beror på hans sätt att skriva, den totala trovärdighet som följer med alla hans karaktärer och som får läsaren att ta dem till sitt hjärta oavsett om de är helt rena i själen eller inte. Jag är än en gång golvad av bokens äkthet, skräck och hemskheter och det är en sådan bok jag förmodligen inte kommer kunna läsa igen på en väldigt lång tid men som jag ändå aldrig någonsin kommer glömma.

Annonser

Read Full Post »

Vi har idag skickat följande böcker i din order :

Antal ISBN Titel
1 1905654324 CAST, P.C.:BETRAYED
1 9170374031 AJVIDE LINDQVIST, JOHN:LILLA STJÄRNA

Förväntningar är väl någonting relativt, antar jag. Mina favoriter av Lindqvist är Låt den rätte komma in och så hans senaste, Människohamn. Jag tänker inte läsa några recensioner innan så jag inte får en större hajp än nödvändigt, men jag kommer kasta mig över boken och tror självklart att den kommer vara lysande.

Bra eller dåligt?

Read Full Post »

Jag har haft ett rejält köpstopp på mig själv sen i december, och det är nog första gången jag faktiskt lyckas hålla det också. Inte ens bokrean stjälpte mig, men med mitt hattande mellan fyra olika jobb på ett år så har det inte varit så mycket pengar över att slösa på böcker. Men nu är det dags igen, två böcker, lite lagom att börja med sådär.

Från början var utgivningsdatumet på John Ajvide Lindqvists Lilla Stjärna 18 maj, på Adlibris har den länge stått som ”bevakning” endast, utan datum, och helt plötsligt går den att beställa. Lite märkligt, men jag klagar inte. Nu är den – äntligen! – på väg hem till mig och dessutom fick Betrayed, andra delen i House of Night, följa med. Den senaste boken jag köpte när jag tänker efter, var nog Marked som är första delen. (Om inte någon liten pocket slunkit med under tiden, det är fullt möjligt men i så fall räknar jag inte med det…)

En notis. Jag gillar verkligen omslagen i House of Night- serien. Sjukt snygga.

Read Full Post »

Hans på Du är vad du läser frågade i slutet på förra året om den mest älskade svenska boken, och har för ett tag sedan publicerat resultatet. Det såg ut så här:

1. Utvandrarna
2. Låt den rätte komma in
3. Mig äger ingen
4. En komikers uppväxt-serien
5. Doktor Glas
6. Dvärgen
7. Den allvarsamma leken
8. Mumin-serien
9. Mina drömmars stad-serien
10. Maken
11. Ronja Rövardotter
12. Ormens väg på hälleberget
13. Ondskan
14. Millennium-trilogin
15. Kejsaren av Portugallien
16. Janne, min vän
17. Gösta Berlings saga
18. Bröderna Lejonhjärta

Allra flest röster fick Vilhelm Mobergs Utvandrar– epos, och även om jag själv inte hade med någon av böckerna på min lista – dock så befann de sig precis i utkanten och var med på den ursprungliga listan som bestod av femton- tjugo böcker – så tycker jag det är en värdig vinnare. Det är inte bara en vackert berättad och intressant historia, det är också ett stycke svensk kultur och äkta historia, det berättar om något som faktiskt hände på riktigt och är en stor del av många svenskars arv. Åtminstone känner jag på det viset, jag som är född smålänning och faktiskt också har släktingar i Amerika vars anfäder utvandrade från Sverige från ungefär hundra år sedan.

Eposet om utvandrarna är en bok som har överlevt, de fyra böckerna utkom 1949-1959 och läses fortfarande, och lär så göras om femtio år till. Det som gör mig nyfiken är hur många av böckerna på listan som på samma sätt kommer att överleva i läsarnas hjärtan, som kommer att kommas ihåg och älskas när nya listor görs om femtio eller hundra år.

Mest undrande är jag om den andra boken på listan, och hur den egentligen hamnade där från början. Det är John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in och för att inte missförstås så ska jag säga att jag älskade den, den är med på min lista och kommer nog alltid vara, men kommer den att överleva eller är bokens popularitet ett resultat av den enorma medieuppmärksamhet den fått och som så sällan unnas skräckböcker? Är det själva faktumet att skräck på senare år har tagit sig ifrån den mörka periferin och klivit in i de fina salongerna som gör att en skräckbok faktiskt blev den andra mest älskade svenska boken? Eller är det kanske bara så att det är tur att skräckgenren fått så mycket mer uppmärksamhet att läsare som i vanliga fall inte gillar skräck också kan upptäcka John Ajvides finkänsliga blandning av vardagsrealism och hemskheter? Ändå kan jag inte låta bli att fundera över i hur många år den kommer kommas ihåg i de flestas läshjärtan.

I övrigt tycker jag det är en helt okej lista. Jag inser att jag snart måste läsa Mina drömmars stad och jag blir sugen på att läsa om Den allvarsamma leken, den är ju så bra. Både Gösta Berlings Saga och Kejsaren av Portugallien är med, och eftersom Selma Lagerlöf är min favorit bland svenska författare så är jag nöjd. Den enda bok jag verkligen saknar är Drottningens Juvelsmycke. Den enda bok jag verkligen undrar vad den gör på listan, är Millennium– trilogin. Visst, en helt okej svensk deckare, dock ibland småtråkig, gubbsnuskig och överdriven, men inte en av de mest älskade svenska böckerna som skrivits! Väl?

Read Full Post »

Främst för min egen skull gillar jag att gå tillbaka och tänka över vilka böcker jag har läst, vilka jag minns och vilka jag inte minns lika bra. Det är roligt att lista upp dem och fundera på varför jag gillade just den eller den, inte bara för att minnas utan också för att det är roligt att läsa om böcker.

Men det är också intressant att läsa andras bästalistor och jämföra, vilka böcker tyckte jag var bäst och vilka tyckte andra? Ett nytt decennium är det ju trots allt också bara vart tionde år, så det är ett perfekt tillfälle att lista de tio bästa böckerna de senaste tio åren. En idé jag för övrigt fick från Bokhora. Det är bara det senaste året jag verkligen har börjat lista alla böcker jag läser, så många är tyvärr därifrån. En del var det flera år sedan jag läste, som Flickan från ovan. Dock så minns jag den så tydligt som om jag läste den igår.

Jag har skrivit titeln på engelska eller svenska beroende på vilket språk jag läste den på. Om jag läste den på originalspråk har jag skrivit den översatta titeln inom parantes, och vice versa.

1. Harry Potter and the Deathly Hallows (Harry Potter och Dödsrelikerna) – J. K. Rowling (2007)
Inte bara decenniets bästa bok utan också mitt livs bästa bok. En bok jag kan läsa om och om och om igen, en bok som i min mening är helt fullkomlig från första sidan till den sista och också en värdig avslutning på mitt livs mest älskade bokserie och förmodligen de sju böcker jag läst allra flest gånger i mitt liv. Det är också den bok som innehåller de karaktärer jag allra mest har tagit till mitt hjärta, de som känns allra mest levande och de som jag inte ens behöver öppna boksidorna för att se framför mina ögon. Bland dessa är allra kärast den lilla, sorgliga husalfen Dobby. Den som inte tar Dobby till sitt hjärta har nog ett hårt hjärta.

2. Twilight- serien – Stephenie Meyer (2005-2008)
Om jag med kniven mot strupen måste välja en favorit i serien så är det Breaking Dawn, men faktum är att det var Twilight som startade det hela och kastade mig in i en vansinnig och fantastisk läseperiod där alla fyra böcker konsumerades på mindre än en vecka. De tjusade, fängslade och påverkade mig som bara en bokserie gjort tidigare, den nämnda förra. Som påpekat så oändligt många gånger tidigare är det Edward som gör det, denna oåtkomlige, mystiska, allvarstyngda vampyrversion av en evigt sörjande Heathcliff, en vacker och mytomspunnen varelse som vi älskar att älska, eller älskar att hata. Jag, jag har oåterkalleligen dråsat dit. Jag älskar.

3. Boktjuven (The Book Thief) – Markus Zusak (2008)
Krig är tragiskt, och det finns många böcker och berättelser omdet men aldrig har det målats i sådana färger som i Boktjuven. Aldrig har väl Döden själv berättar om sin vandring på jorden och hur han samlar krigets döda själar, hur han på avstånd betraktar Liesel Meminger som växer upp i dess gråa mitt och skapar sig ett liv mitt i de mörkaste stunderna. Det är Markus Zusaks fantastiska språk som gör att jag läser om, gråter över och aldrig kommer glömma Boktjuven.

4. Flickan från ovan (The Lovely Bones) – Alice Sebold (2002)
Jag är en lättpåverkad läsare, och jag glömmer sällan en bok som träffar så rakt in i hjärtat som Flickan från ovan gör. Berättaren är Susie Salmon som våldtas och mördas och betraktar världen från sin himmel, sin sörjande familj och mördaren som går fri. Läs den.

 

5. Den vidunderliga kärlekens historia – Carl Johan Vallgren (2002)
Den vidunderliga kärlekens historia är framförallt en tung, sorglig och hemsk berättelse som beskriver människans ondska inpå bara skinnet. Men den är också en berättelse om villkorslös kärlek och total hängivenhet till det man tror på och till den man älskar. Det är så vackert att tårarna rinner.


6. Tidsresenärens hustru (The Time Traveler’s wife) – Audrey Niffenegger (2004)

Som märkts hittills så är jag en hopplös romantiker. Och Tidsresenärens hustru har allting en hopplöst romantisk historia ska ha: den är vacker, sorglig, spännande och berörande. Den är också ovanlig, Claire och Henry möts för första gången när Henry är 36 och Claire 6 år gammal och gifter sig när Claire är 22 och Henry 30. Henry är en ofrivillig tidsresenär och Claire vet inte när, eller om, han dyker upp i hennes liv igen.

7. Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqist (2004)
En av de bästa svenska skräckromaner på senare tid, och en ovanlig vampyrroman där två barn har huvudrollerna. Lindqvist är en mästare på att blanda skräck och vardaglig ångest på ett sätt som kryper närmare och närmare inpå en i nattmörkret, tills man inte står ut utan måste tända lampan.

.

8. Jonathan Strange & Mr. NorrellSusanna Clarke (2004)
En märklig, mörk och välskriven berättelse om hur magin återinförs i 1800- talets England, där den varit bortglömd sedan 1500- talet. Magikern Mr. Norrell bevisar för engelsmännen att magin faktiskt fortfarande finns, och han träffar också den unge adepten Jonathan Strange. Men i sitt sökande efter magins rötter hittar de inte bara god magi, utan också ond. Berättelsen är inte bara magisk utan blandar också in kärlek, sorg, bitterljuvhet, krig och död och den engelska 1800- talsmiljön jag är så fantastiskt svag för.

9. Blonde – Joyce Carol Oates (2000)
Joyce Carol Oates fiktiva biografi och samtidigt ambitiösa, storslagna och mytiska porträtt av Norma Jean Baker, eller Marilyn Monroe som hon var mer känd som. En bok som tar lång tid att läsa men är så väl värt mödan, Joyce Carol Oates är i sitt esse och hennes fantastiska sätt att behandla språket gör Blonde till en läsupplevelse verkligen utöver det vanliga.

.

10. Harry Potter and the Order of the Phoenix (Harry Potter och Fenixorden) – J. K. Rowling (2003)
Ja, en till Harry Potter- bok. Men faktum är att precis som sjunde boken är den femte ett eg
et mästerverk i sig, en hemsk och fruktansvärt spännande bok där en av bokvärldens vidrigaste karaktärer färgar sida efter sida: Dolores Umbridge. Som läsare känner man inte bara Harrys hat mot henne utan även sitt eget hat, jag avskyr henne hjärtligt och heligt och jag är fortfarande imponerad över hur väl J. K. Rowling tecknat henne. Hon är trots allt inte så överdriven att hon verkar påhittad, hon är högst närvarande och det är framförallt henne som fick mig att sträckläsa bokens ungefär 850 sidor, den första Harry Potter jag läste på engelska först. Med all sin sorglöshet, hopplöshet och ondska är detta den näst bästa i serien i min mening. Det kändes också bra att börja och avsluta listan med serien som ingen annan.

Read Full Post »

Hans på Du är vad du läser har blivit inspirerad av BBC:s The Big Read Top 100 och vill ha hjälp med att ta fram de hundra mest älskade svenska böckerna. Jag tycker det är en fantastisk idé, listtokig som jag är. Hoppa iväg till inlägget och skicka ett mail till Hans med dina tio favoritböcker på svenska.

Efter en hel del huvudbry ser min egen lista ut så här. Hela listan är utan inbördes ordning men de två första böckerna är i en nästan löjligt slående ensam ledning, det är två av de finaste böckerna som finns i min mening och verkligen två böcker jag benämner som älsklingar i min bokhylla.

Gösta Berlings Saga – Selma Lagerlöf
Drottningens Juvelsmycke – Carl Jonas Love Almqvist
Nässlorna blomma – Harry Martinson
Den allvarsamma leken – Hjalmar Söderberg
Agnes Cecilia, en sällsam historia – Maria Gripe
Bröderna Lejonhjärta – Astrid Lindgren
En komikers uppväxt – Jonas Gardell
Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqvist
Ormens väg på hälleberget – Torgny Lindgren
Den vidunderliga kärlekens historia – Carl-Johan Vallgren

Det kommer bli spännande att se hur listan blir!

Read Full Post »

De senaste veckorna har jag med en lagom portion vaksamhet följt SVT2:s Skräckministeriet. Jag älskar skräckfilmer, speciellt old school- psykologiska sådana och så vampyrfilmer (nähä) och jag tycker serien har varit riktigt bra. Vaksamheten (eller det försiktiga klickandet på varje programs handling innan jag ser det) har att göra med något som är ganska vanligt inom skräckfilmstittande: alla har vi våra svagheter. Jag såg såklart avsnittet om vampyrer, och även det om zombies, men jag höll mig ifrån det om japanska skräckfilmer.

Jag tycker japanska skräckfilmer är bland de bästa skräckisarna (en inte helt ovanlig åsikt det heller, jag vet) men det är också filmer där jag ganska ofta bara åtnjuter halva spektaklet. Med halva menar jag här inte att jag stänger av efter halva, utan seende-genom-två-händers-tio-fingrar-halva. Jag har mina gränser när det gäller skräckfilm, och japanska filmer kommer ofast väldigt nära, eller överskrider den gränsen. Dessutom är jag ganska skraj för både barn och dockor, så The Ring – och i än högre grad Ringu – skrämde slag på mig. Kvällens program handlar just om barn, och en annan film jag inte vill se bilder från är Den onda dockan, som kommer nämnas i kvällens program.

Det borde vara självklart att jag ska hålla mig ungefär tio mil ifrån (eller åtminstone i ett annat rum) under programmets knappa trettio minuter; för att inte tala om att göra som en vän till mig när hon kom hem från bion och hade sett just The Ring – hon bar helt sonika ut TV:n från sovrummet till köket. Och därmed basta.

Å andra sidan kommer John Ajvide Lindqvist – som jag har lovordat så många gånger att jag inte borde behöva upprepa mig – att vara med och diskutera varför barn är så skräckinjagande när de placeras i den miljön. Eftersom Lindqvists Eli (och i viss mån Maja) inte är sådana typiska barn som man – i alla fall inte jag – blir rädd för, hade det varit så intressant att höra hans åsikt!

Är det värt risken att sitta där och långsamt dra fötterna allt längre och längre upp i soffan och kasta allt mer frekventa blickar bakom ryggen (min soffa står mitt i rummet och inte mot en vägg), hissa ner persiennerna och tända allt vad lampor heter? Eller borde man lyssna på det sunda förnuftet och bara låta bli?

Kanske man borde vänta till 22.30 och istället se The Terror på samma kanal? Skräckfilm från 1963 med Boris Karloff och en ung Jack Nicholson låter ju onekligen intressant. Jag har aldrig sett den, någon som vet om den är bra? I samma veva undrar jag om någon minns Filmklubben som brukade gå just 22.30 på SVT2 på torsdagar (eller var det tisdagar?) för några år sedan, de brukade visa mer eller mindre kända och mer eller mindre klassiska filmer med olika teman. Den gemensamma nämnaren var kvalité, något speciellt med filmen eller en annorlunda filmskapare. Kultfilmer förekom också rätt ofta, och oj vad guldkorn de sände. Är detta fortfarande filmklubben eller har det – förlåt det dåliga skämtet – gått i graven?

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »