Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘John Ajvide Lindqvist’ Category

Första dagens bokmässa inleddes ganska snart med överbelastning av nätet,  därför blev det inte så många uppdateringar under dagen. Fungerar det bättre idag blir det mer blogginlägg, glöm heller inte att gilla bloggens facebooksida där jag kommer uppdatera mer än på bloggen och lägga upp bilder under dagen (om nätet fungerar, vill säga!) Ber redan nu om ursäkt för den dåliga kvalitén på bilderna men jag har bara tillgång till mobilkamera denna mässan, tyvärr.

Nåväl. Bokmässans första dag var himla trevlig ändå! Första seminariet jag var på var Paret Ajvides absurda värld och det var en väldigt rolig inledning – inte helt otippat träffade jag Böckerx3-Metta och Calliope där och vi lyssnade till ett inspirerande och roligt samtal. John Ajvide Lindqvist och Mia Ajvide berättade om sin nya bok Sulky och Bebbe regerar okej och bjöd på sig själva på ett härligt sätt – avslutningen bestod av allsång med en låt de skrivit själva och textat upp refrängen så publiken kunde följa med. Absurt men kul.

Efter det var det dags för invigning, jag och Metta letade oss efter lite förvirrade vändor på mässgolvet ut till V-hallen (”rymdskeppet”) och såg en inspirerande Merethe Lindström och en alltid lika rolig Mark Levengood – för dagen i guldkostym – inviga mässan tillsammans med en hel inflation i kulturministrar.

En bokbloggslunch hanns med, trevlig den med trots lite inledande förvirring (det är ju bokmässa) med Ord och inga visor, Dagens bok, Olika sidor och Enligt O. Det är hemskans trevligt att träffa alla bloggare igen!

Torsdagen bjöd också på Bibliotekariens kompetens i framtidens bibliotek och Från skivrecension till skönlitteratur – det senare var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Dagens sista seminarium var däremot väldigt spännande och väldigt kul – Mårten Sandén och Ingelin Angerborn berättade om spänning i ungdomslitteraturen. Seminariet hette Kalla kårar och det innehöll både humor och allvar. Båda författarna var överens om att det inte är så stor skillnad mellan humor och skräck och att båda egentligen bygger på timing. Ingelin Angerborn berättade att hennes mer skräckiga böcker ofta bygger på en genuin fråga om det faktiskt finns något annat än vi därute. Hon sa också att det är fantastiskt med magi och mystik – och det är det ju. Till sist fick vi höra en historia hon varit med om och jag lovar att det var knäpptyst i lokalen när hon berättade. Jag köpte genast Månfågel och fick den signerad så nu, Bokomaten, ska här läsas – äntligen!

Jag tänkte gått på Sociala medier och bokens framtid men när jag pratat färdigt med Ingelin Angerborn (som var väldans trevlig!) hade det hunnit bli fullsatt. Jag hade istället en trevlig pratstund med …och dagarna går- Anna innan vi begav oss ner till mingleriet på mässgolvet. Tre mycket trevliga montermingel besöktes (och lika många glas montermingelvin hanns med) innan vi begav oss iväg mot Bokhoras mingel på Scandic Rubinen som var väldigt roligt det med. Återigen inledande förvirring när vi gick av på fel våning och fick vimsa omkring lite innan vi hittade rätt, när vi väl gjort det inledde vi vår entré genom att kortsluta lyset och lägga rummet i mörker – kanske inte den mest lysande idé (och helt avsiktligt var det väl inte heller). Lite hotellpersonal och en ungefärlig kvart senare var lyset tillbaka och några mycket trevliga timmar tillbringades med gamla och nya bokbloggarbekanta.

Summa sumarum (om du orkat läsa ända hit), mycket trevlig om än något förvirrad torsdag.

Annonser

Read Full Post »

Det blev två böcker av samma författare i dagens Alfabetstips – John Ajvide Lindqvist. Den första är Lilla Stjärna, en av Ajvide Lindqvist bästa men också allra mörkaste och svåraste att läsa. Den handlar om Theres som hittas i skogen, lämnad att dö, och om Therese som växer upp i en alldeles vanlig familj. En högst vanlig och en högst ovanlig flicka som möts med fruktansvärda följder.

Den andra är Låt de gamla drömmarna dö, som förutom en riktigt läskig framsida också har ett bitvis suveränt innehåll. Det är en novellsamling där jag visserligen önskat att några noveller kanske skulle klippts bort i redigeringen och några hade gärna fått mogna och utökas men å andra sidan finns det också ett mycket spännande ”extra” slut på Låt den rätte komma in, den fantastiska novellen Tindalos och den snurriga men fängslande Ansiktsburk. Dessutom har den förärats med en textversionen av John Ajvide Linddqvists fantastiska sommarprogram och ett förord som bara det tar andan ur mig.

Read Full Post »

Knappt hade nyheten om att bokmässans seminarieprogram nu finns till allmän beskådan hunnit svalna förrän jag läser hos Enligt O att det ska göras en ny filmatisering på Bröderna Lejonhjärta. Den som känner mig, eller läser den här bloggen, har säkert snappat upp att Bröderna Lejonhjärta är en av mina absoluta favoritböcker. Dessutom älskar jag filmen gränslöst även om, som Enligt O också påpekar, Katla inte är någon speciellt vacker eller skrämmande skapelse. Men miljön! och skådespelarna! och musiken! Åh!

Nu ska Tomas Alfredsson alltså göra en ny filmatisering – och enligt DN är det ingen mindre än John Ajvide Lindqvist som ska skriva manuset. Jag är ju ett stort fan av John Ajvide Lindqvist men just den kombinationen hade jag nog inte gissat. Det här är en berättare av rang vi talar om så förhoppningsvis blir det bra ändå – jag är otroligt nyfiken på resultatet. Egentligen vill jag inte se filmen för jag vill inte förstöra bilden av Olle Hellbom- filmen men jag kommer nog inte kunna låta bli.

 Vad tror ni om den kommande filmen?

Read Full Post »

Skräckälskare, ja det är jag absolut. Men aldrig har jag varit ett zombiefan och speciellt rädd för zombiehistorier brukar jag inte bli.

Det ska förstås bli John Ajvide Lindqvist att ändra på den saken. Vem annars kan skriva ett zombiedrama som utspelar sig mitt i den svenska skärgårdsidyllen och som får mig att allvarligt överväga en totalvägran till båtturer denna sommaren?

En klassåterträff på midsommarafton spårar ur till en mardröm när gruppen blir strandsatta utan mobiltelefoner på ön Tjärven, så långt ut i skärgården man kan komma. Som pricken över i:et är just midsommarafton den dag då de drunknade kommer upp ur sina djupgravar på havets botten och sakta men säkert börjar sin jakt på hjärnor att äta. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter som får mig att vrida mig i imaginära plågor.

Det finns många sätt att läsa upp en ljudbok på, men de flesta jag har hört engagerar sig i berättelsen med liv och lust och skapar ibland också olika röster till karaktärerna. Man skulle kanske på förhand tycka att John Ajvide Lindqvists kalla och torra uppläsning skulle krama musten ur en riktigt bra berättelse, men så är inte fallet. Det är rent genialiskt, för mycket mer än vad jag antar att en entusiastisk uppläsning skulle göra får den nästan likgiltiga rösten kylan att krypa uppför ryggraden, trots att jag ligger på gräset i tjugofem graders vårvärme och lyssnar. Det är en riktigt, riktigt bra uppläsning och det är omöjligt att värja sig mot alla rysligheter.

Nästan ännu bättre hade det förstås varit att lyssna på självaste midsommarafton, ute i sommarstugan eller guppande på vågorna med båten. Men man kan inte få allt. Tjärven ges ut både som e-bok och ljudbok men ska jag välja föredrar jag ljudbok framför e-bok vilken dag som helst och speciellt om uppläsningen är så lysande som den här. Hur som helst är Tjärven sommarens måsteläsning – eller lyssning – för vilken skräckälskare som helst.

Read Full Post »

Förvisso har det sagts många gånger tidigare men jag kan inte låta bli att säga det igen: John Ajvide Lindqvist är en mästerlig berättare. Han tar själv upp berättarkonsten som form i efterordet, och även om jag själv aldrig tidigare fallit som en fura för någon novellsamling – möjligt undantaget författarens tidigare Pappersväggar, är jag ganska slagen av Låt de gamla drömmarna dö. Bara titeln, förresten. Jag vurmar för vackra titlar som en mygga kring ljuset och Låt de gamla drömmarna dö är en ypperligt vacker titel (och som Helena upplyste mig om är titeln faktiskt lånad från en Morriseylåt) . Titeln återkommer i en av novellerna, närmare bestämt den som handlar om vad som hände Eli och Oskar efter att de stigit av tåget i slutet av Låt den rätte komma in.

När jag skulle läsa Pappersväggar fasade jag inför faktumet att det fanns ett alternativt – eller fortsättande om man så vill – slut på Hanteringen av odöda. Författare som inte begraver sina verk när de är färdiga utan låter dem leva ovan jord och dessutom lägger till slut, det brukar ju aldrig bli bra.

Fast heter man John Ajvide Lindqvist kan det mycket väl bli bra ändå, och jag är inte besviken varken på det extra slutet på Hanteringen av odöda eller Låt den rätte komma in. John Ajvide skriver själv i förordet att en av anledningarna till att han lade till ett slut var att slå hål på föreställningen som många folk fick om hur Låt den rätte… slutade efter att ha sett filmen. Jag själv gick och tänkte i lite olika banor, men det som är så bra med berättelser är att även om det dyker upp ett ”extra” slut så är man själv ändå fri att tänka sig sitt eget slut – Låt den rätte komma in är för mig fortfarande en egen berättelse och det extra slutet är just – extra.

Novellerna, då. De är i vanlig John Ajvide Lindqvist- stil vackra, hemska, övernaturliga och fyllda av den typen av psykologisk skräck som i alla får mig att tända en extra lampa och undra över om jag någonsin kommer läsa något mer av den här författaren. Om jag vågar. Tindalos är kanske den bästa, den med mest ångest insprängt mellan varje rad och den som får mig att rysa långt ner i ryggmärgen. Det doftar Lovecraft- arv över hela skapelsen och det är verkligen inte fy skam, men det är ändå väldigt typiskt Ajvide Lindqvist.

De flesta novellerna är just så Ajvide Lindqvist- typiska och underbara, även om flera är mycket kortare och koncisare än de i Pappersväggar. Egentligen gillar jag Ajvide Lindqvist bäst i romanform, men det finns en verklig tjusning även med hans korta noveller, kanske framförallt för att han då inte har tid att breda ut sig i ett ibland alldeles för överdrivet slut á la Dean Koontz eller Stephen King, utan istället står och balanserar precis på gränsen till vad som är övernaturligt. Antikrundan, Tjejen, och Fulet hör till mina favoriter. Alla är ganska korta noveller men de flesta är mästerligt skrivna och innehållsrika trots det lilla sidantalet. Och så påstår författaren själv att han inte är någon samhällsskildrare i förordet. Jag tycker han är en alldeles utmärkt samhällsskildrare, framförallt när det gäller utsatthet och mobbning som han skildrar med en skrämmande närvaro.

Sedan finns det novellerna som inte påminner så mycket om Ajvide Lindqvists tidigare skapelser och som är bra, eller mindre bra. Jag kan tycka att några av dem känns väldigt ofärdiga och inte kommer någonstans trots en väldigt fin grund. Män med ögon som blåbär och mjölk, till exempel. Och de avslutande, förkastade manusen till Reuter & Skoog som förärats titlar som Ur djupet åkallar vi dig och Alldeles normala människor. Jag kan inte låta bli att skumma lite mot slutet, och önska att några av novellerna kanske hade fått sparas en stund till de fått lite mer kött på benen, eller helt enkelt stängas in i den byrålåda de kom ifrån och inte se dagens ljus.

Jag kan heller inte låta bli att avslutningsvis nämna Ansiktsburk, en novell som är både hisnande och väldigt otäck. Att läsa om en fantasifullt tecknad, metafiktiv ”John Ajvide Lindqvist” är inte bara spännande utan också lite snurrigt. Tillsammans med Tindalos och manuset till John Ajvides sommarprogram från 2006 är det min absoluta favorit i samlingen. Jag är egentligen den som alltid hoppar över förord men till och med förordet slukar jag. Jag läser – och jag älskar.

Ordfront, 2011

Read Full Post »

Den här veckan vill Lyran ha förslag på tre böcker som är obehagligt bra.

En del böcker är så obehagligt bra. Man måste fortsätta läsa, fast man kanske inte vill veta. Så känner jag t ex för Sofi Oksanens Utrensning. Nuförtiden klarar jag inte läsa böcker som skrämmer mig, ofta läser jag inte ut de böckerna. Men en del är för bra att sluta läsa… Berätta om tre böcker som är obehagligt bra!

1. Det kanske främsta exemplet för mig är Selma Lagerlöfs Bannlyst. Som en av de hemskaste och bästa läsupplevelserna i mitt liv och något jag aldrig kommer att glömma berättar den om Sven Elverssons hemkomst till en liten socken i Bohuslän och om hur samhället förskjuter honom och bannlyser honom till evig fördömelse, för att han och hans kamrater varit tvingade att äta av en död människa sedan de lidit skeppsbrott. Han blir inte bara utanför utan också utsatt för förtal och illdåd och alla hemskheter som tänkas kan. Hela boken pyr av mänsklighetens ondska och man mår nästan illa av hur människor kan vara mot varandra, dessutom i en bakgrund av krig och elände. Jag har skrivit en recension av boken här och några tankar om den här.

2. Alla John Ajvide Lindqvists böcker är både bra och obehagliga men Hanteringen av odöda kröp verkligen under skinnet på mig, inte bara som en skräckbok utan framförallt för att de döda som återuppstod en varm sommardag i Sverige sökte sig ”hem” till dem de älskade, men inte som människor och inte heller som de köttätande zombies som dyker upp här och var i skräckfilmsträsket utan som något däremellan. Långsamma, utan att förstå och med en drivkraft som mest får deras älskade att stänga dörren och låsa om sig. Det är verkligen hemskt, hemskt, hemskt och ändå så bra.

3. Jag gör som Lyran och avslutar med Flickan från ovan av Alice Sebold. Sällan har jag gråtit så mycket över en bok och över ett öde som jag gjorde över Susie Salmon. Jag läste den här boken nästan direkt när den kommit ut 2003, jag var sjutton då och bara tre år äldre än Susie som vid fjorton års ålder våldtas och mördas och sedan ser ner på sin familj och sin mördare från himlen. Känslig, vacker, underbar, hemsk och obehaglig.

Read Full Post »

I januari ges Låt de gamla drömmarna dö ut, en ny novellsamling av John Ajvide Lindqvist som förutom noveller och texter även ska innehålla en nyskriven epilog till Låt den rätte komma in.

Jag vet inte om jag mest är överlycklig eller mest skeptisk. Inte till noveller och texter av Lindqvist, för även om Pappersväggar som också den är en novellsamling inte är min favoritbok, så är den i alla fall en riktigt bra bok. Men jag vet inte hur en epilog till Låt den rätte komma in skulle se ut, dessutom en som är nyskriven och alltså inte skrevs samtidigt som boken. I regel brukar sådana försök till fortsättning antingen bara rinna ut i sanden eller bli katastrofalt dåligt.

Men kanske John Ajvide Lindqvist är undantaget som bekräftar regeln? Man kan ju alltid hoppas, för jag var ännu mer skeptisk inför epilogen till Hanteringen av odöda, som finns just i Pappersväggar, men den visade sig inte vara ett magplask som jag trodde utan en väldigt fin avslutning på en väldigt bra bok. Jag undrar hur denna epilogen kommer se ut, speciellt eftersom en vän till mig hade en väldigt trolig idé till hur en avslutning skulle kunna se ut, för ganska länge sedan. Jag har aldrig riktigt kunna sluta tänka på den idén, faktiskt.

Att Låt de gamla drömmarna dö ut ska förhandsbokas och beställas lagom till utgivningsdatum är i alla fall klart, hur det sedan blir får vi läsa och se. Vad tycker du om uppföljare/fristående epiloger?

 

Read Full Post »

Older Posts »