Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Carl-Johan Vallgren’ Category

Främst för min egen skull gillar jag att gå tillbaka och tänka över vilka böcker jag har läst, vilka jag minns och vilka jag inte minns lika bra. Det är roligt att lista upp dem och fundera på varför jag gillade just den eller den, inte bara för att minnas utan också för att det är roligt att läsa om böcker.

Men det är också intressant att läsa andras bästalistor och jämföra, vilka böcker tyckte jag var bäst och vilka tyckte andra? Ett nytt decennium är det ju trots allt också bara vart tionde år, så det är ett perfekt tillfälle att lista de tio bästa böckerna de senaste tio åren. En idé jag för övrigt fick från Bokhora. Det är bara det senaste året jag verkligen har börjat lista alla böcker jag läser, så många är tyvärr därifrån. En del var det flera år sedan jag läste, som Flickan från ovan. Dock så minns jag den så tydligt som om jag läste den igår.

Jag har skrivit titeln på engelska eller svenska beroende på vilket språk jag läste den på. Om jag läste den på originalspråk har jag skrivit den översatta titeln inom parantes, och vice versa.

1. Harry Potter and the Deathly Hallows (Harry Potter och Dödsrelikerna) – J. K. Rowling (2007)
Inte bara decenniets bästa bok utan också mitt livs bästa bok. En bok jag kan läsa om och om och om igen, en bok som i min mening är helt fullkomlig från första sidan till den sista och också en värdig avslutning på mitt livs mest älskade bokserie och förmodligen de sju böcker jag läst allra flest gånger i mitt liv. Det är också den bok som innehåller de karaktärer jag allra mest har tagit till mitt hjärta, de som känns allra mest levande och de som jag inte ens behöver öppna boksidorna för att se framför mina ögon. Bland dessa är allra kärast den lilla, sorgliga husalfen Dobby. Den som inte tar Dobby till sitt hjärta har nog ett hårt hjärta.

2. Twilight- serien – Stephenie Meyer (2005-2008)
Om jag med kniven mot strupen måste välja en favorit i serien så är det Breaking Dawn, men faktum är att det var Twilight som startade det hela och kastade mig in i en vansinnig och fantastisk läseperiod där alla fyra böcker konsumerades på mindre än en vecka. De tjusade, fängslade och påverkade mig som bara en bokserie gjort tidigare, den nämnda förra. Som påpekat så oändligt många gånger tidigare är det Edward som gör det, denna oåtkomlige, mystiska, allvarstyngda vampyrversion av en evigt sörjande Heathcliff, en vacker och mytomspunnen varelse som vi älskar att älska, eller älskar att hata. Jag, jag har oåterkalleligen dråsat dit. Jag älskar.

3. Boktjuven (The Book Thief) – Markus Zusak (2008)
Krig är tragiskt, och det finns många böcker och berättelser omdet men aldrig har det målats i sådana färger som i Boktjuven. Aldrig har väl Döden själv berättar om sin vandring på jorden och hur han samlar krigets döda själar, hur han på avstånd betraktar Liesel Meminger som växer upp i dess gråa mitt och skapar sig ett liv mitt i de mörkaste stunderna. Det är Markus Zusaks fantastiska språk som gör att jag läser om, gråter över och aldrig kommer glömma Boktjuven.

4. Flickan från ovan (The Lovely Bones) – Alice Sebold (2002)
Jag är en lättpåverkad läsare, och jag glömmer sällan en bok som träffar så rakt in i hjärtat som Flickan från ovan gör. Berättaren är Susie Salmon som våldtas och mördas och betraktar världen från sin himmel, sin sörjande familj och mördaren som går fri. Läs den.

 

5. Den vidunderliga kärlekens historia – Carl Johan Vallgren (2002)
Den vidunderliga kärlekens historia är framförallt en tung, sorglig och hemsk berättelse som beskriver människans ondska inpå bara skinnet. Men den är också en berättelse om villkorslös kärlek och total hängivenhet till det man tror på och till den man älskar. Det är så vackert att tårarna rinner.


6. Tidsresenärens hustru (The Time Traveler’s wife) – Audrey Niffenegger (2004)

Som märkts hittills så är jag en hopplös romantiker. Och Tidsresenärens hustru har allting en hopplöst romantisk historia ska ha: den är vacker, sorglig, spännande och berörande. Den är också ovanlig, Claire och Henry möts för första gången när Henry är 36 och Claire 6 år gammal och gifter sig när Claire är 22 och Henry 30. Henry är en ofrivillig tidsresenär och Claire vet inte när, eller om, han dyker upp i hennes liv igen.

7. Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqist (2004)
En av de bästa svenska skräckromaner på senare tid, och en ovanlig vampyrroman där två barn har huvudrollerna. Lindqvist är en mästare på att blanda skräck och vardaglig ångest på ett sätt som kryper närmare och närmare inpå en i nattmörkret, tills man inte står ut utan måste tända lampan.

.

8. Jonathan Strange & Mr. NorrellSusanna Clarke (2004)
En märklig, mörk och välskriven berättelse om hur magin återinförs i 1800- talets England, där den varit bortglömd sedan 1500- talet. Magikern Mr. Norrell bevisar för engelsmännen att magin faktiskt fortfarande finns, och han träffar också den unge adepten Jonathan Strange. Men i sitt sökande efter magins rötter hittar de inte bara god magi, utan också ond. Berättelsen är inte bara magisk utan blandar också in kärlek, sorg, bitterljuvhet, krig och död och den engelska 1800- talsmiljön jag är så fantastiskt svag för.

9. Blonde – Joyce Carol Oates (2000)
Joyce Carol Oates fiktiva biografi och samtidigt ambitiösa, storslagna och mytiska porträtt av Norma Jean Baker, eller Marilyn Monroe som hon var mer känd som. En bok som tar lång tid att läsa men är så väl värt mödan, Joyce Carol Oates är i sitt esse och hennes fantastiska sätt att behandla språket gör Blonde till en läsupplevelse verkligen utöver det vanliga.

.

10. Harry Potter and the Order of the Phoenix (Harry Potter och Fenixorden) – J. K. Rowling (2003)
Ja, en till Harry Potter- bok. Men faktum är att precis som sjunde boken är den femte ett eg
et mästerverk i sig, en hemsk och fruktansvärt spännande bok där en av bokvärldens vidrigaste karaktärer färgar sida efter sida: Dolores Umbridge. Som läsare känner man inte bara Harrys hat mot henne utan även sitt eget hat, jag avskyr henne hjärtligt och heligt och jag är fortfarande imponerad över hur väl J. K. Rowling tecknat henne. Hon är trots allt inte så överdriven att hon verkar påhittad, hon är högst närvarande och det är framförallt henne som fick mig att sträckläsa bokens ungefär 850 sidor, den första Harry Potter jag läste på engelska först. Med all sin sorglöshet, hopplöshet och ondska är detta den näst bästa i serien i min mening. Det kändes också bra att börja och avsluta listan med serien som ingen annan.

Annonser

Read Full Post »

Nu är det dags, lite försenat, för F i Lilla O:s Bokfrågeutmaning:

1. Frihet är viktigt och böcker handlar inte sällan om längtan efter detsamma. Berätta om en bok som du tycker handlar om frihet!

Det var många år sedan jag läste den, men jag minns att när jag läste Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe tyckte jag den var väldigt präglad av en oerhört stark frihetslängtan och det minns jag än idag.

2. Böcker blir ofta film. Vad gör du helst och oftast först, ser filmen eller läser boken? Brukar du se filmatiseringar av böcker du läst?

Jag läser i nio av tio fall boken först och ser filmen sen, åtminstone där jag är medveten om att filmen har en bok som förlaga. Jag ser rätt ofta filmatiseringar av böcker eftersom jag är intresserad av film också, men det beror också på hur filmen verkar och vem som har gjort den. Just nu är jag sjukt sugen på att se filmatiseringen av Tidsresenärens hustru och se om den lever upp till bokens standard.

3. Berätta om en riktigt bra filmatisering av en bok!

Filmatiseringen av Harry Potter and the Order of the Phoenix (femte boken) är riktig bra och lätt den bästa filmatiseringen av Harry Potter- böckerna hittills. Självklart når den inte helt upp till bokens standard, men jag är väldigt imponerad av vad de gjort med den eftersom det är den tjockaste boken av de sju, runt 850 sidor i den engelska upplagan har jag för mig.

Som alltid med HP- filmerna är det skådespelarna som gör dem. Det är helt fantastiska skådespelare i varenda roll, de är som tagna ur boksidorna och levandegjorda. Återkommande underbara rollprestationer gör Alan Rickman som Snape, Rupert Grint som Ron, Ralph Fiennes som Voldemort, Helena Bonham Carter som Bellatrix Lestrange och Maggie Smith som Professor McGonagall. Nya imponerande stjärnor i den här filmen är Evanna Lynch som Luna Lovegood och Imelda Staunton som den hemska, avskyvärda och fruktade Dolores Umbridge.

Förutom att göra en minst lika hemsk Dolores Umbridge som i boken har de också lyckats otroligt väl med skapelserna Thestrals, de bevingade och drakliknande svarta hästarna, samt miljön i The Ministry of Magic, något jag aldrig trodde möjligt när jag läste boken. Det, är verkligen sagolikt.

4. Jag vill att du uppmärksammar en författare som du tycker får på tok för lite utrymme.

Åh, vad svårt. Jag hänger inte med så mycket i debatter och artiklar och liknande och har lite svårt för att veta vilka som får utrymme och inte. Jag har i och för sig inte sett mycket med Carl-Johan Vallgren, men det kan ha varit för att jag helt enkelt har missat det. Det är i alla fall en författare värd att uppmärksammas!

Read Full Post »

Hans på Du är vad du läser har blivit inspirerad av BBC:s The Big Read Top 100 och vill ha hjälp med att ta fram de hundra mest älskade svenska böckerna. Jag tycker det är en fantastisk idé, listtokig som jag är. Hoppa iväg till inlägget och skicka ett mail till Hans med dina tio favoritböcker på svenska.

Efter en hel del huvudbry ser min egen lista ut så här. Hela listan är utan inbördes ordning men de två första böckerna är i en nästan löjligt slående ensam ledning, det är två av de finaste böckerna som finns i min mening och verkligen två böcker jag benämner som älsklingar i min bokhylla.

Gösta Berlings Saga – Selma Lagerlöf
Drottningens Juvelsmycke – Carl Jonas Love Almqvist
Nässlorna blomma – Harry Martinson
Den allvarsamma leken – Hjalmar Söderberg
Agnes Cecilia, en sällsam historia – Maria Gripe
Bröderna Lejonhjärta – Astrid Lindgren
En komikers uppväxt – Jonas Gardell
Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqvist
Ormens väg på hälleberget – Torgny Lindgren
Den vidunderliga kärlekens historia – Carl-Johan Vallgren

Det kommer bli spännande att se hur listan blir!

Read Full Post »

Nomaderna är Carl-Johan Vallgrens första roman och den är ett sammelsurium av karaktärer, händelser, livsöden och tankar, placerade i olika delar av resenärernas, missbrukarnas, dårarnas, västerlänningarnas och infödingarnas Asien och då framförallt Goa. Historien berättas främst uifrån Jonatan Brygges perspektiv, en svensk som lämnar allt och bosätter sig i Goa där han råkar på allehanda mer eller mindre lustiga karaktärer och dårar. Ibland förvillar jag nästan bort mig själv och tappar greppet om historien och just det fina med Vallgrens författarskap, det som i Nomaderna endast skymtar igenom då och då i klart lysande textstycken och som i Den vidunderliga kärlekens historia nått sin poetiska fulländning: Vallgrens unika och fantastiska sätt att behandla språket.

Ibland blixtrar det till. Ibland sjunker jag ner i Jonatan Brygges ”Vanvettets Vaudeville” med en närmast barnslig förtjusning och andningslös beundran. Ibland tycks karaktärerna vara nära, sedan länge förlorade vänner som jag måste läsa mer om och som jag gråter över när det går dem illa. Ibland är det dock inte just mer än ett trassel och en röra som hänger ihop i det tunnaste trådar.

Boken är inte bara ett virvarr av platser och händelser utan även ur ett berättarperspektiv. Den är uppdelad i olika delar där Jonatan berättar två av dem och hans flickvän Anna en. En del består av utdrag ur Jonatans dagbok, skrivet i tredje person, men presumtivt av Jonatan själv och då och då slinker det in några meningar berättade i jag-form. Detta berättargrepp skulle kunna vara förvirrande, men på något sätt fungerar det faktiskt ändå.

Det mesta fungerar, egentligen. Det är en fängslande historia med en vindlande och svindlande berättarteknik och ett virrvarr av personer och spöken och gengångare från historien. Det märks att det är Vallgrens debutroman, språket känns igen men det är en smula oputsat. Allra mest nyfiken är jag just nu på För herr Bachmanns broschyr och även hans senaste, Kunzelmann & Kunzelmann.

Read Full Post »

Den vidunderliga kärlekens historia är precis vad titeln antyder: en vacker och sorglig berättelse i det vidunderligas tecken – både bildligt och bokstavligt talat. Det är en historia om kärlek och hat, om människors gränslöshet i dessa båda viljor och om ett livsöde som skär i hjärtat.

I berättelsens mitt finns Hercule Barfuss som föds gravt vanställd och dövstum, och dessutom dvärg, på en bordell i Tyskland 1813, och alltsedan dess möts av misstro, äckel och fasa från sin omgivning. Dock föds han också med en gåva som kompenserar för hans övriga brister: han kan läsa och påverka människors tankar. Hans liv blir en märklig och i vissa stunder fasansfull historia som för honom själv endast kretsar kring en enda punkt: den eviga och oförstörbara kärleken till den flicka som föds samma natt som han i samma glädjehus: Henriette Vogel.

Berättelsen om Hercule och hans eviga ledstjärna, Henriette, är en förunderligt vacker historia som också är fruktansvärt sorglig och gripande. Själva handlingen för tankarna nästan omedelbart till Gaston Leroux’ Phantom of the Opera och Susan Kays fristående och egenpåhittade Phantom (Mannen bakom masken i svensk översättning), men Den vidunderliga kärlekens historia är en helt annan berättelse som i övrigt inte liknar dessa två böcker nämnvärt.

Det som främst fängslar mig, som nästan alltid med böcker som griper ett sådant tag i hjärtat, är språket. Vallgrens språk framkallar en stämning som är så ensam och utlämnande att man nästan själv känner sig som den stackars missbildade dvärgen, som övergiven av världen och människan får utstå endast hat från sin omgivning. Det enda han har är kärleken, och den är målande framställd. Metaforer som hos någon annan författare skulle kunna ha benämnts som klichéer eller kanske till och med fåniga sådana, blir i Carl-Johan Vallgrens varsamma språkdräkt vackra och ömma beskrivningar av sinnestillstånd och omgivningar som svårligen skulle nått fram till läsaren på något annat sätt.

Den vidunderliga kärlekens historia är litteratur när den är som allra bäst, det är en historia av motsättningar, fylld av människans benägenhet till lika delar vämjeligheter som till kärlek och dessa båda antagonister samlade i en enda person – ett motbjudande yttre och ett kärleksfullt inre och en historia som fängslar och berör ända in till hjärteroten.

Read Full Post »

« Newer Posts