Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Carl-Johan Vallgren’ Category

En småstadsnomad, en cirkusens son, en bard och berättare, bladvändare och hemvändare och en man som fyller ut sin litterära kostym till bristningsgränsen.

Missa inte onsdagens Babel som gästas av ingen mindre än en av mina favoritförfattare – Carl-Johan Vallgren. Tack Jessica för tipset!

Annonser

Read Full Post »

Hon hade ingenting. Hon hade förlorat allt för länge sedan och hon visste inte ens vad det var.

Vad gör man, när man inte har föräldrar som bryr sig? När man måste gå till skolan och veta att man blir pekad på, skrattad åt och mobbad? När man vill vara som alla andra men det inte går? När man vet att alla utvägar är stängda?

Nella och Robert är syskon i en liten by utanför 80- talets Falkenberg och de har bara varandra. Mer än så vill jag inte berätta för det här är en berättelse som sakta behöver smyga sig på läsaren och göra sitt eget intryck, skapa sina egna känslor. Det jag ska försöka berätta är det intryck den gjorde på mig.

Det första och ett av de mest kvarvarande intrycken är hur annorlunda romanen är. Annorlunda mot de andra böcker jag läst av Vallgren, vill säga. Det jag älskar med hans författarskap är poesin, det vindlande språket som lyfter berättelsen till en fantastisk nivå – en nivå där allting tycks möjligt och där vardagen kan bli en blåskimrande drömvärld.

I Havsmannen finns inte det på samma vis, språket är mer avskalat än någonting annat jag läst av Vallgren och nivån av fantastik finns inte där – åtminstone inte likadant som tidigare. Fantastiken smälter inte in med verkligheten och språket i den fina blandning jag är van vid, här känns det övernaturliga mer som ett inslag, en fläck som inte hör hemma och det gör det svårare att smälta och tro på. Det är istället en rå, grym och svart verklighet som i den här språkdräkten blir väldigt påtaglig och gör ont långt in i själen.

I början saknar jag poesin och bereder mig på att bli besviken, men när jag väl vant mig så börjar jag istället fastna i berättelsen, bry mig om karaktärerna och gråta och glädjas med dem. Framförallt vill jag gråta, för det är en hemsk och våldsam berättelse som är svår att värja sig emot och som kastar mig tillbaka till minnen av min egen högstadietid. En inte helt angenäm resa.

Faktum är att jag inte känner för att läsa någon annan bok på ett tag. Det är svårt att släppa en bok som Havsmannen ifrån sig, det är svårt att sluta tänka på den och det är svårt att göra någon annan bok rättvisa efter den. Havsmannen kanske inte var den bok jag trodde den skulle vara, men den svaga känslan av inledande besvikelse har nästan helt tagits över av en förundran, den förundran Vallgrens alla böcker lämnar efter sig och det klingande eko av en helt annan värld, helt annan verklighet så nära min egen men ändå så långt borta. Den här gången är den närmare än vanligt, gnager på mina sinnen och vägrar lämna mig ifred.

Köp den här eller här.

och dagarna går… och Bokgalleriet har också läst.

Read Full Post »

Ett av årets allra mest efterlängtade boksläpp damp – lite sent – äntligen ner i brevinkastet idag (eller, avin damp ner och yours truly rände iväg till affären och stod och hoppade i postkön ett bra tag först).

Recensionsdagen är faktiskt idag, men risken finns att min fredagskväll kommer bestå av sträckläsning så kanske det blir recension imorgon eller på söndag. Vi får se. Först ska jag vårstäda färdigt och sedan ska jag dyka ner i läsfåtöljen, stänga av telefonen, tända ljus och avskärma mig från omvärlden.

Vad ska ni göra ikväll?

Read Full Post »

Carl-Johan Vallgren är en språklig mästare och poet och till det en av mina favoritförfattare, därför är mina förväntningar på hans böcker inte nådiga. Kunzelmann & Kunzelmann lever på sätt och vis upp till det, men bara delvis.

Det är en historia som berättas i två tidsepoker och med två huvudpersoner, far och son till trots är de radikalt olika. Viktor Kunzelmann levde under andra världskrigets Tyskland och kom sedermera till Sverige. Han var målare och tavelrestauratör och dör i bokens inledning. Joakim Kunzelmann är en slarver som har skulder upp över öronen och planerar att betala av dem med de pengar hans fars konst kommer inbringa.

Det är alltid ett nöje att dyka ner i Vallgrens fantastiska och ofta smått absurda miljöer och hans ordrikedom som både kan få en att förundras och skratta högt. Men i Kunzelmann & Kunzelmann befolkar den inte varje sida som den gör i Den vidunderliga kärlekens historia eller i Nomader, den är istället på besök ibland men lämnar då desto mer stjärnglans efter sig.

De intellektuella var naiva som bara människor med illusionerna i behåll kan vara.

Det som är allra mest intressant är berättelsen om Viktor Kunzelmann och hans falskspelarliv i 1930- och 40-talens Berlin. Det är också spännande hur Joakim Kunzelmann undan för undan får reda på vem hans far egentligen var – och hur många personligheter han egentligen hade, men det är också synd att detta mest sker i bokens slutskede. Det hade varit mycket mer fängslande om det hade skett gradvis boken igenom. Nu blir det mest två skilda berättelser som inte binds samman förrän i slutet och hur underhållande de än är hade jag gärna sett att de vävts ihop.

Med tanke på en människas ibland oförenliga karaktärsegenheter kan det verka futtigt med ett enda namn på en person. Det här är något som vi både är medvetna och omedvetna om, inte sant? Och det är därför vi har två eller tre dopnamn, och därtill några smeknamn; optioner så att säga, på en andra, tredje eller fjärde personlighet.

Vallgrens sätt att teckna karaktärer är det inget fel på, den förslagne Viktor och hans följeslagare i Berlin är ofta lika delar bisarra som intressanta och den stackars Joakim är verkligen ett under av misslyckanden och löje. Det är roligt att följa med på deras – ibland ganska knäppa – resa och den lustiga blandning av platser, personer och händelser som är så utmärkande för Vallgren.

Det finns ingen gräns för hur lågt människan sjunka, om man bara ger henne tid, och chans att vinna pengar.

Read Full Post »

Jag radade upp en hel lista favoritförfattare igår, men om jag ska välja en favoritbok av en av dem så blir det Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren. Så vacker, så poetisk, så underbar!

Det var så han hade levt de senaste åren, tänkte han, i en dröm om förlorad kärlek ur vilken han aldrig vaknade upp. På en planlös resa där verkligheten bara var en dåligt målad kuliss vid horisonten.


Read Full Post »

Att ett avskräckande yttre kan dölja ett vackert inre, finns det många prov på både i litteraturen och i verkliga livet. Men det finns även en hel del litterära och säkert verkliga figurer där ett djävulskt utseende överenstämmer med ett lika djävulskt sinnelag, ibland medfött och ibland skapat av människornas attityd och ondskefullhet. Jag hyser en märklig fascination för sådana varelser.

Vad som fick mig att tänka på det var när, för inte så länge sedan, jag och min pojkvän såg på en sådan där halvdålig/halvbra B-skräckis som vi konsumerar i – för att vara ärlig – högar. Den här hette The Toolbox murders och utspelade sig precis som den liknande Funhouse i nästan uteslutande ett enda hus, ett gammalt och halvt fallfärdigt hus som gömmer många fler hemligheter än ögat vid en första anblick kan se. Naturligtvis hade huset också en själ, i form av en vanskapt och utstött människa som lärt sig livet den hårda vägen och därför tagit sin tillflykt till hemliga tillhåll och dolda passager i sagda hus, passager han använder för att systematiskt avrätta husets invånare. Om det låter bekant kan jag säga att det inte bara är Funhouse som har liknande drag – där var skådeplatsen typiskt nog spökhuset på ett nöjesfält – utan många, många fler böcker och filmer. Med stor variation är temat med en utstött och vanskapt varelse som gömmer sig i ett hus otroligt vanligt, och lika fascinerande nästan varje gång. Man kan ställa sig frågan, varför?

Början på tråden kan i den stora djungel av böcker och filmer på temat som finns vara svår att hitta, men ofta tänker jag på Frankenstein av Mary Shelley som gavs ut 1818 och förmodligen var en av de första böcker som kanaliserade människans ondska i en till en början oskyldig och utstött varelse, skydd för sitt utseende och till slut så förpestad av ondska att han blir ond själv, han börjar ta liv från det samhälle som tog hans egen livslust ifrån honom. Det är en sorglig och hemsk berättelse men också fruktansvärt sann, för även om inga Frankensteins monster går på vår jords yta så är fenomenet med ondska född ur samhällets avsky för det som är annorlunda bland de vanligaste problemen vi har idag.

För att fortsätta vandringen är för mig så Nôtre Dame de Paris (Ringaren i Notre-Dame) av Victor Hugo nästa stora steg. Den stackars puckelryggade Quasimodo är för evigt dömd att tjäna och vara instängd i katedralen Notre-Dame eftersom han inte skulle vara accepterad utanför den. Katedralen är hans hem, hans allt och hans kärlek. Dock har han ännu en kärlek, kanske en än starkare – den till den vackra zigenerskan Esmeralda.

Allra varmast om hjärtat ligger dock för mig en av de mest centrala och kända historierna, även om den kanske är mer känd som musikal än i den bokform den ursprungligen publicerades i – The Phantom of the Opera eller Le Phantom du le Opera som den heter i sitt original. Boken som är skriven av Gaston Leroux publicerades 1910 och berättar om Eric som föds vanskapt och med vad man på den tiden trodde var djävulens ansikte. Eric flyr sin hemby efter att ha utstått hån och förföljelser men blir inte välkommen någonstans och bosätter sig till slut i katakomberna under Paris största operahus. Han finner där kärleken i form av den unga, vackra och lovande sångerskan Christine Daaé, en kärlek som för hans del bara kan vara sinnlig eftersom han numera är spöket som förstör och ruinerar, Fantomen på Operan.

Det är en fascinerande, hemsk och spännande historia som egentligen är en skräckberättelse, något som inte märks i många av de otaliga film- och musikalversioner som gjorts på boken där dock Dario Argentos film The Phantom of the Opera lyser som ett klart men bisarrt undantag. Förutom Argento har många andra gjort sin egen version av berättelsen: Andrew Lloyd Webber musikal kan väl sägas vara den mest kända, och för att då inte börja tala om alla böcker som skrivits på temat; The Trap-Door Maker av Pete Bregman, Unmasqued av Colette Gale, The Angel of the Opera av Sam Sicilanio och min personliga favorit Phantom (Mannen bakom masken) av Susan Kay. Då har jag bara gjort ett urval. Man kan ju undra om det är Eric själv som är så fascinerande eller om det är myten kring den utstötte, hans olycka och hans hopplösa kärlek till den vackra Christine. Precis som Quasimodo skapar han sig en boning, ett kungarike där han själv styr som en trots mot att han inte accepteras i samhället.

För mig finns det ett fåtal litterära eller filmiska karaktärer som kan leva upp till vad jag ser hos den utstötte Eric. Vampyrer som Dracula och Lestat och i det närmaste sagolika karaktärer som Gösta Berling har jag en liknande tjusning för.

Vad är det som fascinerar så oerhört mycket? Visst är det väl till vis del en typ av frosseri och beklagan i och över människans ondska och kapacitet till utfrysning av sina medmänniskor, men det måste väl också handla om kärlek? Trots allt Eric gått igenom, trots sin elakhet så älskar han ändå Christine, och hans sista ord handlar om kärleken till henne. Jag antar att det inte är för intet som historien i spåren av framförallt Andrew Lloyd Webber fått en mycket mer erotisk framtoning, jag har inte hört en enda version av låten Phantom of the Opera som inte har en erotisk underton men det är väl heller inte helt rättvist att säga att det började där. Genom historien har rollen som Erik spelats av så – för att använda en klyscha – ”manliga” män som Herbert Lom, Lon Chaney och nu senast Gerard Butler, samtidigt som vicomte de Chagny har gestaltats som män med mindre karaktär, mindre kroppshydda och om inte sämre så i allafall ett barnsligare utseende. Det är svårt att inte fångas av det förbjudna och det farliga – speciellt inte om det dessutom har en vacker kroppshydda – lite som människor ända sedan John Pollidori baserade sin The Vampyre på Lord Byron har varit dragna till myten om aristokratiska vampyrer med skräckblandad förtjusning. Nu är ju i och för sig Gaston Leroux ursprungliga Fantom enligt beskrivningarna särskilt vacker att se på men i framförallt filmversionen från 2004 med Gerard Butler i huvudrollen ser han betydligt bättre ut, eller har i alla fall inte den höga grad av missbildning i ansiktet som det talas om i boken.

Jag skulle kunna skriva i evigheter om Eric, men det finns så många fler spår i så många olika sorters böcker som också är väl värda att nämna. Hercules Barfuss i Den vidunderliga kärlekens historia och Heike i Sagan om Isfolket är två av dem jag tagit närmast till mitt hjärta och som förvisso påminner en hel del om Eric och hans livsöde men som trots omvärlden har lyckats behålla ett vänligt sinnelag och en inre godhet.

De är dock alla vanskapta, utstötta, ibland onda rakt igenom på grund av att samhället har skytt dem och ibland goda. Men någonting gemensamt finns där ändå oftast, och det är kärleken. Mer påtaglig i vissa historier än andra, men alltid finns den och drar historien i det ena eller andra hållet. Jag undrar, efter att ha ordat väldigt länge om ondskan och fulheten hos de flesta av dessa karaktärer, om det inte ändå är kärleken som är den största dragningskraften hos dem. Kärleken, i kombination med deras utstötthet och så det där farliga som tydligen ändå är så lockande ändå. Kanske måste en vacker yta ha något farligt i sig för att vara riktigt spännande, eller som Susan Kay skrev i Phantom: Every good opera house must have a ghost.

Read Full Post »

Den här veckan är det dags för T i Lilla O:s Bokfrågeutmaning!

1. Berätta om en bok som handlar om turism!

 Jag skulle gärna vilja läsa Berlin på 8 kapitel av Carl-Johan Vallgren, en berättelse om de åren han bodde där och vad man bör se och inte se, som en turistbok fast en personlig sådan. Han berättar också om kända och ökända berlinare och ”barer, restauranger, klubbar, sevärdheter och museer, till underbara kvarter och tillhåll där det är olämpligt att vistas för länge”.

2. Har du någon favoritbok som blivit tv-serie?

Inte någon av mina absoluta favoritböcker, men flera böcker jag tycker om. Jag tror att jag i tidigare Bokalfabets-sammanhang berättat om BBC:s version av Pride and Prejudice, så det blir en annan favorit den här gången: Brideshead Revisited i 11 delar från 1981, baserad på Evelyn Waughs bok med samma namn (En förlorad värld i svensk översättning). Den är fantastiskt filmad och framförallt inger omgivningarna och kläderna samma känsla som boken förmedlar. Också väldigt bra skådespeleri, jag är lite svag för Jeremy Irons som spelar Charles Ryder och även Laurence Olivier dyker upp i två avsnitt.

3. Vilken är din favorittitel?

Åh, titlar. Ofta rycker jag en bok på biblioteket bara på grund av dess titel, nu senast med Audrey Niffeneggers Her fearful symmetry (vilken härlig titel!) Jag tycker om poetiska, laddade och kärnfulla titlar och jag har många favoriter hos Edgar Alla Poe: The Tell-Tale Heart, The Masque of the Red Death, The Murders in the Rue Morgue bland andra. Också The Hellbound Heart är en av mina favorittitlar.

4. Berätta om en bok där tillfälligheter spelar stor roll.

Jag har säkert läst någon bok som är full av tillfälligheter men jag kan inte komma på någon just nu så jag passar på den.

Read Full Post »

Older Posts »