Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Filmrecensioner’ Category

Revolution

MV5BMTAyMjQ3OTAxMzNeQTJeQWpwZ15BbWU4MDU0NzA1MzAx._V1_SY209_CR0,0,140,209_Jag älskade verkligen Hungerspelen- böckerna. Alla tre sträcklästes på två jullediga dagar för snart två år sedan och självklart är det som det alltid är med böcker man älskar så mycket – filmerna har väldigt svårt att leva upp till det.

Men jag tyckte verkligen om första filmen och jag blev förvånad över hur väl de lyckats gestalta rädslan och obehag som var så närvarande i böckerna. Skräcken, och spänningen är det verkligen inget fel på i tvåan, Catching Fire, heller och Jennifer Lawrence tycker jag gör en om möjligt ännu bättre skådespelarprestation än i första filmen. Katniss är visserligen en kick-ass-hjältinna men hon är inte bara det, hon blir också en motvillig symbol för den begynnande revolten och kastas mellan upproriskhet och en motvilja mot vad som behöver offras. Jennifer Lawrence gör det helt otroligt bra.

Faktiskt tyckte jag den här filmen var ännu bättre än Hunger games. För vad de verkligen lyckades med här var delvis att nästan exakt återge oerhört viktiga händelser från boken – som klockspelet, det var precis så jag hade tänkt mig det! – och delvis skapa just den pyrande känsla av uppror som jag tycker är det viktigaste med hela historien. Panem är en hårt styrd värld där de tolv distrikten arbetar för huvudstaden Capitol och varje år får betala för det tidigare upproret med en flicka och en pojke. De blir offer i Hungerspelen, en kamp på liv och död i en instängd arena där bara en kommer ut levande.

Men hur hårt styrt Panem än är så krävs det inte mer än den gnista Katniss sprakade till i slutet på första boken/filmen för att undergivenheten ska förvandlas till uppror. Det jag tycker de gestaltar så fantastiskt i filmen är just den känslan, en övergång från förtryck till revolt som sker oerhört sakta men ändå känns helt oundviklig. Catching Fire var mycket bättre än jag hade trott och jag är mer nyfiken än någonsin på tredje filmen.

Read Full Post »

MV5BMTc5NzAyOTQyNF5BMl5BanBnXkFtZTcwNzQ1MDc4OQ@@._V1_SX214_För några veckor sedan fick en av mina vänner mig att läsa City of Bones. Jag gillade den, även om den var lite småklyschig och förutsägbar emellanåt. Men jämfört med filmen var den rena mästerverket. City of Bones är ett exempel på en film som utför en veritabel slakt av boken den bygger på, inte bryr sig ett dugg om karaktärerna och deras motsättningar utan bara packar in så mycket action de någonsin tyckt varit möjligt.

Resultatet? Vedervärdigt. Kanske jag hade gillat filmen om jag inte läst boken först men det hade jag, och jag tycker att den respektlöshet med vilken man behandlade karaktärerna och berättelsen är väldigt trist.

City of Bones är första delen i serien The Mortal Instruments och här möter Clary Skuggjägarna med Jace i spetsen. Skuggjägarna är människor med speciella gåvor som håller demonerna på jorden i schack, demoner vanliga människor inte kan se men som Clary en dag upptäcker att hon kan. Hon lär känna inte bara Jace utan också fler Skuggjägare, syskonen Wayland och läraren Hodge. Motsättningarna som frodas mellan de olika karaktärerna tyckte jag var en av bokens stora behållningar – något som filmmakarna struntat i till den grad att de bara slängs in i enstaka oneliners som förklaringar och dessa är inte i de närmaste tillräckligt.

Inte heller läggs så mycket tid på att beskriva det spända förhållandet mellan Skuggjägare och Downworlders – det vill säga vampyrer, varulvar och älvor, varelser som inte är demoner och därför inte jagas av Skuggjägarna. Jag inser att en film på två timmar inte kan förklara lika mycket som en bok på 400 sidor men istället för att ge lite utrymme åt de delarna av historien som faktiskt har substans, har man slängt in fullkomligt ologiska tilläggshandlingar. Dessutom har man vridit ur karaktärsdragen på de två mest intressanta karaktärerna – och de som är mest ambivalenta ifråga om godhet och ondska – tills de är fullständigt urvattnade.

Efter filmens slut var jag och min kompis överens om att det inte kommer någon uppföljare. Hur kan man göra en uppföljare när man förändrat slutet till den grad att väldigt få lösa trådar lämnas kvar? Slutet kändes som en uppenbar konstruktion för att slippa fortsätta göra filmer i serien men hör och häpna – enligt IMDB kommer City of Ashes redan nästa år.

Huruvida jag kommer se den eller inte, det är väl mer osäkert.

Read Full Post »

Många är åsikterna om The Great GatsbyEn av de största amerikanska romanerna, utsökt skriven, fattigt berättad och enkelspårig är bara några av de jag har hört.

Själv blev jag oerhört fascinerad av berättelsen när jag läste den. Den stora 014062323Xamerikanska drömmen om kärlek och rikedom, den praktfulla fasad som ofta gömmer något mycket vedervärdigare och den oskrivna linje som i dåtidens USA skiljde underklassen från överklassen, var alla saker jag tyckte porträtterades med en enkelhetens briljans och en lågmäldhet som på något sätt förstärkte både kärleken och hatet.

Lika galet som det då kanske verkar att låta storfyrverkeristen Baz Luhrmann filmatisera, lika uppåt väggarna är det att föreställa sig ett soundtrack bestående av klassisk jazz kombinerad med modern R&B och hiphop, producerat och packeterat av Jay-Z och Beyoncé.

MV5BMTkxNTk1ODcxNl5BMl5BanBnXkFtZTcwMDI1OTMzOQ@@._V1_SX214_Men det fungerar. Istället för, som så många tycker, en överdriven bakelse blir den nya versionen av The Great Gatsby för mig ett mångsidigt fyrverkeri som alldeles perfekt fångar det jag tyckte allra mest om med boken: en strålglansskimrande dekadens som har ett så ruttet innanmäte att det börjar lukta död och bitterhet redan under förtexterna.

Jag älskar böcker. Jag älskar musik. Jag älskar film. Och jag älskar när bok, film och musik får stråla samman och bilda sin alldeles egna entitet, när bildspråket får sin näring av berättelsen den berättar och när musiken bär fram historien lika mycket som orden.

Överdrivet? Ja, kanske. Men är inte det själva poängen? Jay Gatsbys överdrivna gester för att försöka få tillbaka sin ungdomskärlek är visserligen inte lika explosivt beskrivna i Fitzgeralds stillsamma berättelse som i Luhrmanns fyrverkeripjäs till film – men de är ändå desamma. Jag förstår kritiken mot filmen och jag förstår att så många ogillar den. Men för mig var den en fantastisk tolkning av en fantastisk bok. Bara väldigt annorlunda.

Read Full Post »

Dark Shadows

Tim Burton, vampyrer, Danny Elfman, Johnny Depp, Helena Bonham Carter och Michelle Pfeiffer i en ganska salig blandning – vad kan egentligen gå fel?

En hel del, tydligen. I onsdags såg jag skräckkomedin Dark Shadows på bio och jag hade väldigt höga förväntningar – det är ju trots allt Tim Burton som har gjort den och i vanliga fall dyrkas Tim Burton på ett altare hemma hos mig. I Dark Shadows tar han sig an vampyrgenren och låter en sedan tvåhundra år instängd vampyr släppas lös i 1970-talet – vampyren i fråga heter Barnabas Collins och hans främsta kall är att störta häxan som stängde in honom i avgrunden.

Dark Shadows är ungefär som ett pussel som har blivit lite skevt, eller en samling vackra bilder som egentligen inte passar ihop. Jag älskar väldigt mycket med den – jag älskar det gotiska och svärtade, jag älskar de udda karaktärerna, manuset och skådespelarna och framförallt älskar jag den geniala 70-talsskildringen som inleds med en av mina absoluta favoritlåtar, Nights in white satin.

Det jag inte gillar är att det inte riktigt går ihop, och att jag någonstans saknar finkänsligheten som Tim Burton ofta besitter. Då och då dyker den upp i filmen – som när historien ändrar ton och ett sorgset spöke får leda vägen. Då blir det så vackert att jag nästan håller andan, men tyvärr är det alldeles för få gånger. Jag saknar den mystiska undertonen, det subtila och kusliga och jag hade gärna sett lite mindre av det kommersiellt gångbara och överdrivna.

Men jag tycker ändå om den, ibland. Den är tillräckligt utflippad för att aldrig bli tråkig och den besitter tillräckligt mycket finess för att jag ska gilla den. Det enda jag saknar är den totala magin.

Se trailer här.

Read Full Post »

The Awakening

Det går inte bara inflation i böcker i bokbloggarvärlden, då och då dyker det också upp filmer som ses av alla och älskas av nästan lika många. Som The Woman i Black, eller The Awakening som jag blev verkligt sugen på att se efter att Bokmilaskogen peppade och Dark Places gillade. Knappt hade jag hunnit tänka tanken förrän min kärlek kom hem med filmen i fråga i sällskap – det här med två själar och en tanke kan vara ypperligt bra ibland.

The Awakening är en spöklig thriller/skräckfilm som utspelar sig i England efter första världskriget. Redan där är jag förstås exalterad för jag älskar efterkrigstidsmiljön men det blir dubbelt så bra när historien dessutom pryds med ett gammalt hemsökt slott – faktiskt inget mindre än samma slott som användes som godset Pemberley i Pride and Prejudice.

Till slottet, som här tjänar som internatskola, kommer Rebecca Cathcart. Hon försörjer sig på att avslöja falska seanser och på internatskolan sägs det husera ett spöke. Men ju mer Rebecca upptäcker av slottets hemligheter, desto mer skakas hennes egen tro i sina grundvalar. Det här är en historia som berättas långsamt och eftertänksamt, men det är inte mindre spännande för det – jag sitter som på nålar mest hela tiden. Ett skickligt berättande blandas med subtil skräck som håller sig på en nivå där den inte blir överdriven – aldrig har väl ett dockskåp skrämt mig så.

The Awakening är kanske inte den läskigaste filmen jag sett i år men den är definitivt en av de allra bästa – är du ett fan att krypande skräck eller engelskt 1920- tal i allmänhet tycker jag att du absolut inte får missa.

Read Full Post »

Fright Night

Fright Night från 2011 är en remake av klassikern med samma namn från 1985 – en film jag faktiskt inte sett. Men i söndags, som är filmkvällen nummer 1 hemma hos oss, såg vi i alla fall den nyare versionen. Handlingen är ungefär densamma, Charley Brewster misstänker att hans nya granne Jerry är en vampyr och han måste stoppa honom från att ta död på hela grannskapet.

Från början var jag lite tveksam till Colin Farrell som vampyr men det bestående intrycket från filmen är faktiskt med vilken bravur han klarar av det. Han är stöddig och härligt elak och det är hans suggestiva tolkning av ondskans sändebud som bär hela filmen på sina axlar.

Dessutom är det faktiskt galet spännande. Det spelar ingen roll att det är en sådan film där man egentligen vet hur det kommer sluta, det är i alla fall nagelbitarspännande och det är underhållande så det bara visslar om det. Att sedan sminkösen fick gå lite väl mycket bananas över vampyrsminkningen och att specialeffekterna följde i samma spår, det gör faktiskt inte så mycket. Det är gjort med humor och det gillar jag.

Se trailern här.

Read Full Post »

Breaking Dawn – del 1

[spoiler-varning om du inte vill veta filmens soundtrack och spoiler-varning på handlingen om du inte läst boken]

Vilken brokig historia vi har, jag och Twilight-filmerna. För er som inte vet så älskar jag böckerna nästan förbehållslöst, jag var så nervös på första filmpremiären som bara en riktig liten bokmal som ska se en filmatisering av en favoritbok kan vara.

Men jag gillade den. New Moon och Eclipse tyckte jag däremot inte alls om och det var med förhoppningar som steg och sjönk ungefär som båten i The Perfect Storm som jag gick till bion igår.

Jag blev faktiskt överraskad. Eller, man skulle kunna säga,

You had me att Flightless bird, american mouth.

Den underbara låten från första Twilight- filmen fick återuppstå och jag som älskade Twilight- soundtracket var i min egen lilla himmel. Biostols-himlen – ni känner säkert igen den. Soundtracket till Twilight var lysande och bland det som jag inte gillade med de andra fimerna var hur musiken slarvades bort. Här har de, åtminstone lite, tagit sig i kragen och jag kan nästan förlåta dem för att de inte har med en enda Muse-låt.

Breaking Dawn är min favoritbok i serien, och det borde ha varit lätt att hitta många saker att hata med filmen. Som tur är följer de boken i en ganska välmålad röd tråd och det begås bara några små fel här och där. Irriterande, men det kunde varit så mycket värre. Historien är mer välberättad än i de andra filmerna och flyter mycket bättre ihop med både skådespelare och miljö.

Då och då sitter jag där och önskar att jag hade haft en skämskudde med mig, så pinsamt dåligt är det ibland (note to self inför nästa biobesök…) men som tur är så kommer inte de tillfällena så många gånger. Ofta är det dock Kristen Stewart som är ansvarig, jag tycker att hon har spelat fruktansvärt dåligt i alla fyra filmerna. Jag blir nästan galen på att hon inte kan få fram en hel mening utan att stöna mellan orden och jag tycker hon är otroligt dålig på att visa känslor. I en historia där just känslorna spelar så stor roll.

Det är riktigt synd, för jag gillar bokens Bella. Det är tur att de andra skådespelarna gör ett riktigt bra jobb, speciellt gillar jag Billy Burke som Charlie Swan. Han har en ganska liten roll men gör så himla mycket av den, man kan inte låta bli att le.

Vad de faktiskt har lyckats allra mest med är det jag var allra mest tveksam inför – slutet. Hur kan man på ett trovärdigt sätt göra film av den ganska grisiga historia Bellas graviditet och framförallt förlossning är? Jag som är ett känt fan av blodiga vampyrhistorier både äcklas och gottar mig åt just den delen, men jag trodde inte det skulle bli så bra på film som det faktiskt blev. Det var inte så blodigt som jag hade tänkt mig, men det räckte och blev över ändå. Dessutom lyckas det med konststycket att göra det både nervkittlande och spännande – även om jag redan vet hur det slutar. Jag gillar det.

Jag gillar musiken, jag gillar tempot, jag gillar skådespeleriet – med undantag för huvudrollsinnehaverskan – jag gillar miljöerna och ja, jag gillar faktiskt filmen.

Det jag inte gillar är att behöva vänta ett helt år till nästa film.

Read Full Post »

Older Posts »