Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Film och TV’ Category

Revolution

MV5BMTAyMjQ3OTAxMzNeQTJeQWpwZ15BbWU4MDU0NzA1MzAx._V1_SY209_CR0,0,140,209_Jag älskade verkligen Hungerspelen- böckerna. Alla tre sträcklästes på två jullediga dagar för snart två år sedan och självklart är det som det alltid är med böcker man älskar så mycket – filmerna har väldigt svårt att leva upp till det.

Men jag tyckte verkligen om första filmen och jag blev förvånad över hur väl de lyckats gestalta rädslan och obehag som var så närvarande i böckerna. Skräcken, och spänningen är det verkligen inget fel på i tvåan, Catching Fire, heller och Jennifer Lawrence tycker jag gör en om möjligt ännu bättre skådespelarprestation än i första filmen. Katniss är visserligen en kick-ass-hjältinna men hon är inte bara det, hon blir också en motvillig symbol för den begynnande revolten och kastas mellan upproriskhet och en motvilja mot vad som behöver offras. Jennifer Lawrence gör det helt otroligt bra.

Faktiskt tyckte jag den här filmen var ännu bättre än Hunger games. För vad de verkligen lyckades med här var delvis att nästan exakt återge oerhört viktiga händelser från boken – som klockspelet, det var precis så jag hade tänkt mig det! – och delvis skapa just den pyrande känsla av uppror som jag tycker är det viktigaste med hela historien. Panem är en hårt styrd värld där de tolv distrikten arbetar för huvudstaden Capitol och varje år får betala för det tidigare upproret med en flicka och en pojke. De blir offer i Hungerspelen, en kamp på liv och död i en instängd arena där bara en kommer ut levande.

Men hur hårt styrt Panem än är så krävs det inte mer än den gnista Katniss sprakade till i slutet på första boken/filmen för att undergivenheten ska förvandlas till uppror. Det jag tycker de gestaltar så fantastiskt i filmen är just den känslan, en övergång från förtryck till revolt som sker oerhört sakta men ändå känns helt oundviklig. Catching Fire var mycket bättre än jag hade trott och jag är mer nyfiken än någonsin på tredje filmen.

Read Full Post »

MV5BMTQ3NTg2MDI3NF5BMl5BanBnXkFtZTcwMjc5MTA1NA@@._V1_SY317_CR0,0,214,317_Jag läste den omskrivna och hajpade En dag i somras. Det tog mig två dagar på stranden att läsa igenom den och efteråt var jag överraskad, mest av melankolin. Berättelsen om Emma och Dex som träffas efter de har tagit examen och sedan blir bästa vänner var en fin historia – och jag tyckte om sättet att berätta som gav läsaren insikt om deras liv via en dag per år.

Jag tyckte det var det sorgliga som berörde mest, det var desperationen och ångesten David Nicholls var som bäst på att beskriva och det var också den ingrediens jag inte hade förväntat mig. Så såg jag igår filmen, jag var nyfiken men försökte ha låga förväntningar efter minst sagt skilda omdömen på Twitter.

Kanske hade det att göra med de låga förväntningarna, men jag tyckte mycket om den här filmen. Inte så mycket som jag tyckte om boken och framförallt tyckte jag formatet med att berätta om Emma och Dex via en dag i deras liv år efter år passade mycket bättre i bokform än i filmform. På något sätt försvann konceptet i filmen, det kändes inte alls lika mycket hur åren gick och tiden slet och kanske var det en omöjlighet eftersom filmen måste klämma in allting på en och en halv timme.

Boken berörde mig mer, men kanske var det också för att jag redan visste vad som skulle hända. En dag var en fin film, om än inte lika fin som boken och lite sorglig, om än inte lika melankolisk som sin förlaga.

Read Full Post »

Jag trodde nästan jag skulle ramla av stolen när dagens största nyhet dök upp framför ögonen på skärmen: Fantastic Beasts and Where to Find Them ska filmatiseras. Det är inte första april idag så jag misstänker att det inte är ett skämt, men jag tänker nog hålla inne med en åsikt tills jag har sett filmen. Spännande känns det i alla fall och ännu mer spännande är det att J.K. Rowling ska vara manusförfattare!

Tydligen ska den utspela sig i New York, 70 år före Harry Potters födelse men ändå utspela sig i trollkarlsvärlden.

9780747554660_200_fantastic-beasts-and-where-to-find-them_haftad

Vad tror ni?

Read Full Post »

MV5BMTc5NzAyOTQyNF5BMl5BanBnXkFtZTcwNzQ1MDc4OQ@@._V1_SX214_För några veckor sedan fick en av mina vänner mig att läsa City of Bones. Jag gillade den, även om den var lite småklyschig och förutsägbar emellanåt. Men jämfört med filmen var den rena mästerverket. City of Bones är ett exempel på en film som utför en veritabel slakt av boken den bygger på, inte bryr sig ett dugg om karaktärerna och deras motsättningar utan bara packar in så mycket action de någonsin tyckt varit möjligt.

Resultatet? Vedervärdigt. Kanske jag hade gillat filmen om jag inte läst boken först men det hade jag, och jag tycker att den respektlöshet med vilken man behandlade karaktärerna och berättelsen är väldigt trist.

City of Bones är första delen i serien The Mortal Instruments och här möter Clary Skuggjägarna med Jace i spetsen. Skuggjägarna är människor med speciella gåvor som håller demonerna på jorden i schack, demoner vanliga människor inte kan se men som Clary en dag upptäcker att hon kan. Hon lär känna inte bara Jace utan också fler Skuggjägare, syskonen Wayland och läraren Hodge. Motsättningarna som frodas mellan de olika karaktärerna tyckte jag var en av bokens stora behållningar – något som filmmakarna struntat i till den grad att de bara slängs in i enstaka oneliners som förklaringar och dessa är inte i de närmaste tillräckligt.

Inte heller läggs så mycket tid på att beskriva det spända förhållandet mellan Skuggjägare och Downworlders – det vill säga vampyrer, varulvar och älvor, varelser som inte är demoner och därför inte jagas av Skuggjägarna. Jag inser att en film på två timmar inte kan förklara lika mycket som en bok på 400 sidor men istället för att ge lite utrymme åt de delarna av historien som faktiskt har substans, har man slängt in fullkomligt ologiska tilläggshandlingar. Dessutom har man vridit ur karaktärsdragen på de två mest intressanta karaktärerna – och de som är mest ambivalenta ifråga om godhet och ondska – tills de är fullständigt urvattnade.

Efter filmens slut var jag och min kompis överens om att det inte kommer någon uppföljare. Hur kan man göra en uppföljare när man förändrat slutet till den grad att väldigt få lösa trådar lämnas kvar? Slutet kändes som en uppenbar konstruktion för att slippa fortsätta göra filmer i serien men hör och häpna – enligt IMDB kommer City of Ashes redan nästa år.

Huruvida jag kommer se den eller inte, det är väl mer osäkert.

Read Full Post »

Många är åsikterna om The Great GatsbyEn av de största amerikanska romanerna, utsökt skriven, fattigt berättad och enkelspårig är bara några av de jag har hört.

Själv blev jag oerhört fascinerad av berättelsen när jag läste den. Den stora 014062323Xamerikanska drömmen om kärlek och rikedom, den praktfulla fasad som ofta gömmer något mycket vedervärdigare och den oskrivna linje som i dåtidens USA skiljde underklassen från överklassen, var alla saker jag tyckte porträtterades med en enkelhetens briljans och en lågmäldhet som på något sätt förstärkte både kärleken och hatet.

Lika galet som det då kanske verkar att låta storfyrverkeristen Baz Luhrmann filmatisera, lika uppåt väggarna är det att föreställa sig ett soundtrack bestående av klassisk jazz kombinerad med modern R&B och hiphop, producerat och packeterat av Jay-Z och Beyoncé.

MV5BMTkxNTk1ODcxNl5BMl5BanBnXkFtZTcwMDI1OTMzOQ@@._V1_SX214_Men det fungerar. Istället för, som så många tycker, en överdriven bakelse blir den nya versionen av The Great Gatsby för mig ett mångsidigt fyrverkeri som alldeles perfekt fångar det jag tyckte allra mest om med boken: en strålglansskimrande dekadens som har ett så ruttet innanmäte att det börjar lukta död och bitterhet redan under förtexterna.

Jag älskar böcker. Jag älskar musik. Jag älskar film. Och jag älskar när bok, film och musik får stråla samman och bilda sin alldeles egna entitet, när bildspråket får sin näring av berättelsen den berättar och när musiken bär fram historien lika mycket som orden.

Överdrivet? Ja, kanske. Men är inte det själva poängen? Jay Gatsbys överdrivna gester för att försöka få tillbaka sin ungdomskärlek är visserligen inte lika explosivt beskrivna i Fitzgeralds stillsamma berättelse som i Luhrmanns fyrverkeripjäs till film – men de är ändå desamma. Jag förstår kritiken mot filmen och jag förstår att så många ogillar den. Men för mig var den en fantastisk tolkning av en fantastisk bok. Bara väldigt annorlunda.

Read Full Post »

Jag har ju alldeles glömt bort att tala om den där alldeles underbara filmen vi såg förra helgen: The perks of being a wallflower. Jag har verkligen tänkt läsa boken men varje gång jag har reserverat den på bibblan och det har varit min tur har jag inte kunnat hämta ut den eller haft noll tid att läsa den.

Men nu måste jag ta mig tid, för det var en helt underbar film! Ändå märktes det att det fanns en hel del historia som inte kom fram i filmen som jag misstänker görs mer tydligt i boken. Historien, så som den är i filmen, berättar om Charlie. Charlie är lite annorlunda, ses som något märklig i andras ögon och gör inte saker riktigt så som andra gör dem. Han har inga vänner och räknar till sista dagen på high school – första dagen han går där. Men det var innan han träffade Sam och Patrick.

Det är väldigt svårt att berätta vad den här filmen handlar om för det är egentligen inte berättelsen i sig som är så enastående – det är sättet den berättas på. Det är så lätt att på flera punkter känna igen sitt eget udda, märkliga tonårsjag och det är så lätt att känna med Charlie. Det är sorgligt, men samtidigt är det tragikomiskt och det är gjort med en glittrande glimt i ögat.

Vissa saker älskade jag mer andra. Tre saker, framförallt:

1. Skådespelarna. Åh, vad bra de var! Trovärdiga, passande i sina roller och fantastiskt duktiga.

2. Soundtracket. Jag älskar filmer som verkligen har ett genomtänkt och passande soundtrack och jag bara vet att det här soundtracket kommer gå på repeat i hörlurarna framöver.

3. Tidlösheten. Vi satt och funderade fram och tillbaka, när utspelar sig den här filmen egentligen? The Rocky Horror Show och en för karaktärerna okänd David Bowie, inget knapprande på mobiler men samtidigt inga speciellt tidstypiska 70 eller 80- talskläder. Jag gillar att filmen hade kunnat utspela sig precis när som helst, egentligen.

MV5BMzIxOTQyODU1OV5BMl5BanBnXkFtZTcwMDQ4Mjg4Nw@@._V1_SY317_CR0,0,214,317_

Jag ska låta filmen sjunka in lite. Sen ska jag läsa boken också. Har du läst boken/sett filmen? Vad tyckte du?

Read Full Post »

Vackra och onda?

Den senaste tiden har det stormat kring Beautiful Creatures i bokbloggarvärlden. Jag blir, som alltid, nyfiken när åsikter går vitt isär för det brukar betyda att det finns en hel del att tycka om, tycka illa om eller helt enkelt tycka till om.

Jag har däremot inte varit helt säker på om Beautiful Creatures är värd lästiden. Men i onsdags var jag och en av mina bästa vänner och såg den på bio och nu är jag mycket nyfiken på att också läsa den.

Jag tycker nämligen en hel del. Vi tyckte båda en hel del – ibland lika, ibland olika. Vi tyckte båda den var bra, spännande och fylld med duktiga skådespelare och vackert kameraspråk. Men vi hade båda också en hel del frågor att ställa, en del som gick att besvara och en del som hängde i luften ganska länge efteråt.

Beutiful Creatures utspelar sig i småstaden Gatlin i sydstaternas USA, ett samhälle präglat av kristna värderingar och inbilskhet där minnen från inbördeskriget spelar en långt större roll än medmänsklighet i nuet. Det största målet för Ethan Wate är att komma därifrån, det svåraste hindret för Lena Duchannes är att bli accepterad som nykomling. Lena tillhör en familj som sedan länge är skydd i Gatlin, brännmärkta som häxor och trollkarlar, och när hon återvänder reser sig alla samhällets självutnämnda rättsgörare för att driva henne och hennes farbror därifrån.

Jag var sanslöst fascinerad av Beautiful Creatures. Något som verkligen gör mig rädd är när övernaturlig ondska ställs i relation till mänsklig och det är den mänskliga som skrämmer mest. Beautiful Creatures gjorde mig arg, och ibland rädd. Men jag undrar samtidigt varför ondskan, när den på vissa sätt är så mångbottnad, på andra sätt är så platt? Är det verkligen så enkelt som att magisk ondska bara har två poler? Finns det ingenting mellan ondska och godhet?

Många av frågorna vi hade gällde också bilderna av manlighet och kvinnlighet, och om utseende. Jag vill inte spoila för mycket men det finns, åtminstone i filmen, väldigt intressanta stereotyper att diskutera – oavsett om de bara är stereotyper eller om de faktiskt representerar något mer.

Jag kommer läsa boken. Jag vill ha svar på mina frågor, åtminstone vill jag veta om boken ger mer grund åt dem. Men tills dess kan jag berätta att Beautiful Creatures, om inte annat, är en fruktansvärt vacker film, tyngd av frågor om ondska och ödesbestämdhet och med kulisser så vackra att det var svårt att i biosalongen undanhålla ett konstant, längtansfullt suckande.

beautiful-creatures-poster-405x600

Read Full Post »

Older Posts »