Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Bokrecensioner’ Category

17834753Makalösa kvinnor är en bok om kvinnor som gått andra vägar än de på förhand utstakade. Om kvinnor som genom historien klätt sig som män för att få en bättre plats i det samhälle de levde i, levt med andra kvinnor i en tid när det inte tilläts och på andra sätt varit normbrytande.

Egentligen kanske Makalösa kvinnor inte har särskilt många gemensamma beröringspunkter med Maria Svelands Hatet. Eller? De handlar trots allt om kvinnor från olika århundraden.

Men det hemska är att den faktiskt har det. Hatet tar också upp enskilda kvinnor, kvinnor som brutit mot en hatet-en-bok-om-antifeminismrådande norm och därför fått utstå inte bara samhällets spe utan också samhällets hat. Det märkliga är att hatet är så mycket tydligare i Maria Svelands nutidsskildring än Eva Borgströms dåtidsskildring – ja, kvinnorna då blev straffade enligt gällande regler men den massiva hatkampanj som bara väller ur Svelands bok är mycket svårare att värja sig mot. Kanske beror det på att jag är uppväxt i just den världen, jag också, kanske beror det på att jag ser detta hat i så mycket av det jag idag läser och ser.

Kanske är det för att kvinnorna i Svelands bok inte bryter mot lagar, utan mot patriarkala strukturer. Kanske är det för att de hotar samma patriarkala normer på ett sätt som för hundra år sedan förmodligen sågs som skrattretande omöjligt. Det blir så tydligt i Svelands bok att hatet riktar sig mot kvinnor, inte det kvinnor gör utan mot kvinnorna som gör det – starkt symboliserat av Turteaterns uppsättning av SCUM- manifestet där den kvinnliga producenten och den kvinnliga skådespelerskan fick ta emot massiva mängder hatmail och andra hot medan den manliga regissören inte fick ett enda.

Kanske beror det också på att Svelands bok är så personlig, hon är en av de som fått utstå allt det här hatet och det är också en bok som är skickligt skriven: egna erfarenheter varvat med andra fall och fakta. Det är granskande, engagerande och oerhört skrämmande.

Jag läste båda de här böckerna i somras men har haft svårt att säga något konstruktivt om dem då båda berörde mig så mycket. Det är egentligen väldigt olika sorters böcker och medan Hatet lämnade mig i djup förtvivlan så var Makalösa kvinnor istället ganska uppmuntrande – nog för att kvinnorna i den världen ansågs mindre värda än män men fokuset är ändå på de kvinnor som vågat, som brutit normen och lyckats med något annorlunda. Hatet handlar också om kvinnor som bryter normer men där följderna på något sätt känns mycket värre, idag i det samhälle som så många kallar jämställt. Jag skulle vilja ge Hatet att läsa till just dem. Till alla andra kvinnor därute, och till alla andra män. Inte för att alla gör som hatarna i Svelands bok gör, utan för att ingen borde göra det. För att feminismen behövs så mycket idag, fortfarande, flera hundra år efter händelserna i Eva Borgströms Makalösa kvinnor.

Idag kommer Hatet ut i pocket. Läs gärna båda de här böckerna, men läs speciellt den.

Annonser

Read Full Post »

Skräckens ängel

Det är himla trevligt att ha vänner som känner ens boksmak så ypperligt väl att de kan skicka åt en någon bok som man känner på sig att man kommer älska, och sedan läser och älskar den. För ett tag sedan fick jag den grafiska romanen Skräckens ängel i min hand av just en sådan vän och jag bläddrade lite förstrött igenom den först, tills jag kom till ett uppslag som ståtade med en enorm blodig yxa framför ett sepiafärgat fotografi av en gammal, spöklik herrgård.

Jodå, nog skulle det här vara en bok för mig alltid.

viktor-kasparsson---skrackens-angel

Skräckens ängel är tydligen andra delen i en serie om Viktor Kasparsson, en aspirerande fotografiassistent i 1930- talets Sverige som i det här albumet blir ivägskickad för att ta bilder från ett flygplan. Men istället för att hitta den flygkapten han har förväntat sig, får han hjälp av dennes dotter Emma och de båda finner sig snart insnurrade i än det ena än det andra. Skräcken ligger tät albumet igenom och jag älskade verkligen kombinationen av blodiga mord och den blekbruna sepiatonen som går genom hela albumet. Den ibland streckiga tecknarstilen påminner mig heller inte så lite om Kalla kårar, Skräckmagasinet och andra gamla skräckalbum jag satt och läste i förrådet när jag var liten och mamma trodde att jag läste hennes gamla Starlet. Tyvärr hade skurken nog också kunnat komma från en tidigare era och med det menar jag att det är lite fördomsfullt och klyschigt. Men det här var ändå ett högeligen underhållande skräckalbum som jag blev väldigt förtjust i.

Read Full Post »

Att springa

För ett tag sedan lyssnade jag och en vän på Maria Sveland på Pilgatan. Kvällen innan hade jag sträckläst Att springa, boken som kom 2011 efter att Bitterfittan slagit ner i Sverige 2007. Bitterfittan tyckte jag om, framförallt för att den så tydligt synliggjorde och ifrågasatte de patriarkala strukturer som följer på ett kärnfamiljsideal.

att-springaAtt springa är en helt annan typ av bok, och ändå inte. Bitterfittan kändes ibland som ett reportage – ett intressant sådant, men ändå ett reportage – Att springa är ett stort steg framåt berättarmässigt utan att historien för dens skull förlorar det viktiga i det feministiska budskapet. Att springa är rent litterärt en mycket bättre bok, och jag vet inte om det är det som gör det eller om det är berättelsen i sig men den grep mig något oerhört.

Julia och Emma är tolv år, står precis på gränsen till tonåren och med allt vad det innebär blir det en omtumlande sommar. Julia och Emma är bästa vänner, även om de kommer från vitt skilda delar av stan och Julias kärnfamilj med deltidsarbetande mamma, bankchefspappa och lillebror sätts i skarp kontrast mot Emmas konstnärliga, ensamstående, rödvinsdrickande mamma.

Det finns en viss förutsägbarhet i vad som kommer hända och det är väldigt tydligt vilka strukturer Maria Sveland vill ifrågasätta, samtidigt gör det ingenting eftersom boken är skriven med ett sådant driv och en sådan glöd. Kanske infinner sig drivet främst i romanens andra del, kanske var det en lite lång transportsträcka dit men för mig gör det ingenting. Vad som också gör att övertydligheten inte stör är att bokens olika poler inte ges något absolut värde eller sätts i oföränderliga ramar, det som från början verkade bra gömmer mot slutet något mindre bra och även strukturer kan förändras. Maria Sveland ägnar sig inte åt att skriva mönster i sten. Inte heller ägnar hon sig åt några psykologiska studier av männen och med tanke på hur många romaner det finns som ägnar spaltmeter åt att beskriva hur männen fungerar men bara beskriver kvinnor som ett par bröst med tillhörande ben tycker jag det är ganska befriande.

Det jag tycker är allra starkast med Att springa är att den synliggör patriarkala maktstrukturer på ett nästan smärtsamt antal olika plan, från barndomen till vuxenlivet, från förr i tiden till idag, från det översta samhällskiktet till det lägsta, från mormödrar till små barn – utan att för den skull förlora språket eller drivet i berättelsen. Det blir en del av berättelsen, en del av det språkliga, samtidigt som det är så tydligt och självklart att det är svårt att blunda för. Läsaren kastas hela tiden djupare ner i mörkret, längre ner i svärtan och den påföljande ångesten blir bara starkare av att det känns så oerhört verklighetsnära.

Jag kunde inte lägga ifrån mig den här boken, jag satt uppe och läste till klockan var fyra och sedan hade jag ont i magen i flera dagar efteråt.

Read Full Post »

Gycklarens arv

9789172995857_200_gycklarens-arvGycklarens arv kom hem till mig från Opal i somras, en bok jag då aldrig hade hört talas om och därför hamnade den på undantaget i läslistan – därför och på grund av att varken omslaget eller baksidestexten lockade mig särskilt mycket.

Men så läste jag Beroende av böckers recension och jag blev genast mer lockad av att plocka upp boken, vilket jag också gjorde för några veckor sedan och det tog inte lång tid att läsa ut den.

Kersti Vikström tar oss med till Nova, en del av Moderlandet i en onämnd tid och verklighet. Det är ett feodalsamhälle där ursprungsbefolkningen sollerna är slavar för överheten och de som kallas kontraktsarbetare inte har det mycket bättre. Även de arbetar oavlönat med liten chans att bli fri och som sådan kommer Esmeralda som tioåring till staden Corona för att arbeta som kammarjungfru åt guvernörens äldsta dotter.

Gycklarens arv börjar ganska långsamt men blir mer spännande efterhand – det är genom boken heller inte spänningen som är den största behållningen utan det ytterst trovärdiga samhälle Kersti Vikström bygger upp.  På många sätt liknar det svensk medeltid, på andra sätt inte. Det här är inte renodlad high fantasy med drakar och demoner, ändå får man en känsla av någon sorts annan värld. Det är lätt att få en känsla för världen och de som bebor den, det är också intressant hur världen är uppbyggd – och hemskt att tänka sig de sätt på vilken den påminner om vår egen flydda historia. En bok väl värd att läsa och blir det fler delar kommer jag fortsätta följa Esmeraldas historia.

Läs vad andra bloggare tyckt: Nilmas bokhylla, Fridas bokhylla, C.R.M. Nilsson.

Read Full Post »

Isvittring och Jämtlandsnatt

Frostiga novembermorgnar har jag svårt att tänka mig att jag någonsin kommer flytta från Östersund och Jämtland. De där träden är alldeles vita, ett tunt lager nysnö knastrar under skorna och en blek vintersol gör sitt bästa för att lysa upp Frösön och en Storsjö som inte riktigt har frusit över än men som inte heller orkar åstadkomma mer än små, små vågor på ytan. Det är så vackert att jag ofta stannar upp i mitt eget liv lite.

Samiskan har mer än hundra ord för snö. I ett land som Jämtland är det inte svårt att tänka sig varför och det var till största delen minnet av gångna vintrar, solbelyst skare och skoterturer i snötyngda skogar som fick mig att nyfiket låna Solveig Vidarsdotters Isvittring.

9789187433023_200_isvittring

Isvittring utspelar sig nämligen i Jämtland, närmare bestämt i och omkring lilla byn Gäddede – en landsända där flera av mina bekanta har rötter och det gjorde mig givetvis ännu mer nyfiken.

Egentligen har jag avsvurit mig deckare – jag har helt enkelt tröttnat på stereotypa poliser, genomskinliga mördare och halvtråkigt språk – men jag kunde alltså ändå inte låta bli att läsa den. Och visst är det en helt okej deckare om man nu gillar sådana, den har till och med lite kvalitéer utöver det. Miljöbeskrivningarna är det inget fel på och ibland går det verkligen att se Jämtlandsvintern framför sig precis så som den beskrivs i boken. Då är det fint, men det är också ganska sällan i boken det händer.

Jag hade säkert tyckt mer om den här boken om jag inte var väldigt trött på deckare redan och kanske var jag orättvis mot den som läste den i ett sådant här läge men för mig blir den inte mer än ännnu en deckare – en deckare som visserligen utspelar sig i hemtrakter och som visserligen glimtar till i sina stunder. Då och då. Men jag vore också orättvis om jag inte berättade om det jag faktiskt tyckte om – jag gillar huvudpersonen Ingrid Kvarnberg. Hon är en hemvändare till Gäddede från Stockholm som visserligen har en del i bagaget men det är inte den gamla uttjatade polisväskan full med alkoholism och före detta makar. Jag gillar skildringen av hur svårt och motstridigt det kan vara att vända hem till den lilla byn och vilka känslor det kan vara fyllt med. Isvittring kan säkert vara en bra läsupplevelse, om man inte som jag för tillfället har en inbyggd trötthet vad gäller deckare.

Read Full Post »

Jag älskar inte bara böcker, jag älskar bokomslag också. Ibland hatar jag bokomslag, ibland lämnar de mig totalt likgiltig och ibland kan jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur formgivaren har tänkt.

Men faktum är att många gånger utgör bokomslaget läsarens allra första möte med boken, och är det då inte av vikt att bokomslaget säger något om boken, samtidigt som det lockar till läsning?

773297

Boken By its cover tar bara upp en del av bokomslagets historia – den delen som har utspelat sig i USA under de senaste femtio åren – men ändå tycks den säga en hel del. Det är oerhört intressant att följa resonemanget om att aktuella strömningar i tiden också påverkat hur bokomslagen genom historien sett ut, från strikt modernism genom mer experimentell postmodernism och fram till dagens ofta datorgenererade omslag.

Just det senaste tycker jag är lite tråkigt, speciellt i beaktande av äldre bokomslag. För även om datorer i teorin öppnar stora dörrar för att experimentera med design, tycker jag snarare att många bokomslag idag tenderar att välja den enkla vägen ut genom datorgenererade omslag och därför istället blir tråkiga. Speciellt deckare och thrillers, som i vad som känns som 95% av fallen helt enkelt får ståta med ett fotografi och författar- och titelnamnet i stora bokstäver tvärs över.

Hur kul är det?

By its cover var en av mina kursböcker i extrakursen jag läser, Bokhistoria, och jag byggde också min senaste uppgift i kursen på just den här boken, en sexsidig analys om bokomslaget och den tilltänkta läsaren. Något jag nämligen tycker är väldigt intressant är att det, speciellt i vissa genrer,  ofta går att utläsa efter omslaget om författaren är man eller kvinna och det fascinerade mig att just By its cover stödjer den teorin utan att någonsin nämna faktumet. Den här boken går nämligen främst igenom modernismens omslag och många av de är gjorda i en ganska avskalad stil med strikta typsnitt – något jag förknippar främst med manliga författare. Och – märkligt nog, sa hon med lite ironi – finns det knappt en enda kvinnlig författare med bland de verk som presenteras i By its cover. Det här med att män ofta läser böcker av män medan kvinnor ofta läser böcker av kvinnor och män, och hur man kan spåra det till hur omslagen är utformade är något som har fascinerat mig länge. Att få ägna en sexsidig uppsats åt att gräva djupt i ämnet var därför fantastiskt roligt. Jag var rädd att jag gett mig ut på djupt vatten men ännu roligare var att få tillbaka uppsatsen med ett VG och en kommentar om en ”självständig och intressant argumentation och undersökning”. Det gjorde verkligen min dag för en vecka sedan och jag är fortfarande så glad att jag inte kan låta bli att nämna det.

Men nog om det, och åter till By its cover. Även om jag kanske ibland hade velat se mer analys och mindre presentation så är det ändå en bok jag kommer plocka ner ganska ofta och bläddra i – för att få inspiration eller helt enkelt för att bli förtjust över hur många fantastiska bokomslag det finns i världen och hur mycket eller lite de kan säga om en bok.

image

image

Read Full Post »

Carrie

carrieDet första som mötte mig när jag öppnade pärmarna till Stephen Kings allra först utgivna bok, var hopplösheten. Den lilla amerikanska småstaden där allt utspelar sig verkar vara gjord av den, varje invånares väg utmejslad enligt ett förbestämt mönster som är omöjligt att ändra. Ingen, från den melankoliska rektorn till den populäraste tjejen, verkar vara direkt lycklig. Den enda karaktär som verkar ha någon form av hopp och vilja att komma någon vart är Sue, men i hennes återberättade av historien finns det en ton av bitterhet som är svår att värja sig emot.

Mitt i allt finns Carrie. Carrie, uppvuxen med sin mamma som är en religiös fanatiker. Carrie, inåtvänd och osäker. Carrie, mobbad och utanför. Carrie, som upptäcker att hon besitter en förmåga att slå tillbaka mot hånet.

Carrie är en djupt sorglig bok. Inte bara i ljuset av det som händer Carrie själv, utan med alla dramats deltagare i åtanke. Texten är full av referenser till vad som ska hända, ändå är det inte det uttryckliga påpekandet om en annalkande katastrof som ger boken sin domedagskänsla – det är själva berättelsen i sig, den tyngd som vilar över den och inte minst det klaustrofobiska i den stängda dramaturgin. Omvärlden gör sig mycket lite påmind, det är endast om och kring eleverna på skolan berättelsen utspelar sig. Just det här är ju en av Kings stora styrkor, att skildra småstaden och göra dess invånare levande – nästan skrämmande levande.

En annan av sakerna Stephen King är så fantastiskt duktig på är att skildra barns uppväxt. I Carrie saknas gemenskapen som hittas i exempelvis It, istället är det utanförskapet som står i centrum, utanförskapet och hopplösheten i att vara fast i en utspikad roll i en trött småstad. Det är det som skrämmer mig och berör mig, mer än själva skräcken. Det, och känslan av att bokens verklighet hade kunnat finnas så nära min egen.

Läs också Fantastisk Fiktions fantastiska recension.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »