Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Bokrecensioner’ Category

The Terror – Dan Simmons

Arktis. 1830- talet. Midvinter. Totalt mörker, och en skrämmande närvaro ute på den ogenomträngliga isen.

terrorDet är miljön läsaren av The Terror kastas in i med hänsynslös brutalitet, och det dröjer inte länge innan det känns som att kylan och skräcken kryper sig på med lika obarmhärtig frenesi hos läsaren som hos de fastfrusna sjömännen. Två skepp har satt ut från England för att leta efter den mytomspunna Nordostpassagen, en sträcka öppet vatten genom Nordpolen som ska öppna upp handelsvägarna mot Kina och östra Asien och därmed stärka det brittiska imperiet. Men berått mod räcker, som så sällan, inte länge och övermodighet hos kaptenerna gör att de blir tvungna att övervintra med skeppen fastfrusna i isen. Som om det inte vore nog, så lurar också en övernaturlig skräck i isen och mörkret.

Dan Simmons är en fantastisk författare som både lyckas bygga upp stämningen med en gång och sedan behålla den genom 900 sidor kyla och skräck. Historien berättas i etapper, jag vill helst inte säga för mycket men det är imponerande att jag som läsare aldrig tappar bort mig bland olika tidsplan, ställen och personer.

Det är också imponerande att, mitt i all skräck och kyla, göra bakgrundshistorien och karaktärerna så intressanta. Jag läser inte bara vidare för att få reda på hur det går eller för att få veta hur många som överlever eller inte överlever, jag vill också veta vilka de är. De flesta av dem, vissa önskar jag helt enkelt dit pepparn växer. Men många av dem utvecklas med historiens gång, och bilden av dem förändras också under tiden man läser. Det är inte bara kylan och det övernaturliga som skrämmer, det är den psykologiska skräcken som är det allra värsta. Jag kan många gånger inte låta bli att föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig där, fastfrusen, avskärmad från all civilisation och utlämnad till allsmäktig nåder och vad som verkar vara onda krafter i rörelse.

Hu.

Read Full Post »

Vägen mot Bålberget

9789146222156_200_vagen-mot-balbergetVägen mot Bålberget var en tung bok att läsa. Inte för tjockleken, men för historien. Den gläntar på en mörk bit svensk historia, samtidigt som den visar på att människor inte alltid har lärt sig något i nutiden heller.

I fyra olika delar får vi följa fyra olika huvudpersoner. Jacke, otrogen och lämnad av sin fru på 1970- talet med den unga dottern Veronica att ta hand om. Veronica, i nutid, som letar efter sitt förflutna. Malin, på 1600- talet, som anklagas för att vara häxa men ser mycket värre saker än så hända på gården. Och Olof, som var den unga grannpojke som pekade ut Malin och fick henne fängslad.

En sammanknuten historia, fyra versioner. Det är fantastiskt hur väl Thérese Söderlind väver ihop de fyra ödena till ett, hur hon närgånget skildrar de olika personerna vars värld till en början verkar vara så långt ifrån varandra men som flätas ihop mer och mer. Vägen mot Bålberget innehåller en stor portion mänsklig ondska, ibland ofattbar och svårgripbar, men den berättar också om hur uppväxten kan forma en och hur svåra val livet kan innehålla. Ibland är det lätt att döma personerna i boken, ibland är det svårt. Vissa hatar jag, vissa försöker jag förstå och en del känns som att de inte går att förstå. Allra mest tar jag till mig berättelsen om Malin, därefter Veronica. Under delen om Olof tappade jag ibland tråden och Jacke hade jag svårt att ta till mig, men så tror jag inte han är en karaktär att älska heller. Det här fick mig också att fundera på om, och i så fall hur, författarens egna känslor mot karaktärerna synliggörs i böcker. Jag kan tänka mig att karaktärer författare själv hatar ibland får just det där endimensionella porträttet jag så ofta irriterar mig på, men även om det finns vissa mindre älskvärda personer i den här berättelsen så är de långt ifrån endimensionella. Tvärtom.

Thérese Söderlind har författat en mäktig och välskriven historia som kommer vara svår att släppa.

Read Full Post »

Klockan tickar

Om bara några dagar är det ett nytt år. Men klockan tickar även för min favoritserie för tillfället, Locke & Key av Joe Hill och Gabriel Rodriguez. Jag har nu bara ett album kvar i serien och femte albumet, Clockworks, gör verkligen skäl för sin titel.

locke-key-volume-5---clockworksHär händer det verkligen saker, och här börjar verkligen nedräkningen till slutet och upplösningen. Redan i förra albumet började trådarna dras ihop kring det spöklika huset Keyhouse och familjen Locke som flyttade dit efter att barnens pappa blivit ihjälskjuten. Mer och mer av berättelsens fingrar börjar söka sig bakåt i tiden och vad jag tidigare tyckt varit förvirrande, börjar verkligen lösa sig. Jag älskar hur historien djupnar för varje album utan att bli alldeles för invecklad, och jag älskar hur varje sida i varje album är så minituöst tecknad och fantasifullt målad. Det här är mitt favoritalbum i serien hittills, och jag både vill och inte vill läsa sista.

Read Full Post »

Jag har länge velat läsa böcker av Roald Dahl, något jag länge trott att jag inte gjort under min uppväxt. Senaste gången jag var på biblioteket fick därför Matilda, Kalle och chokladfabriken och Häxorna följa med mig hem. Jag hade stora förväntningar, alla infriades.

9789129673999_200_matildaJag älskar Roald Dahls böcker. Den första jag läste var Matilda, den andra var Häxorna. Båda böckerna kändes märkligt bekanta, kanske är det för att jag faktisk har läst dem någon gång och sedan glömt bort det, kanske för att de är precis den typ av barnböcker jag tycker om. De är bisarra, underfundiga och fantasifulla och framförallt så står de på barnens sida. I Matilda är det just Matilda som har huvudrollen, en ovanligt smart sjuåring som minst sagt inte uppskattas av sina föräldrar och börjar i en skola där rektorn heter Fru Vidrigsson. Ja, ni förstår ju. De som hjälper Matilda är den snälla bibliotekarien och den snälla läraren och båda förstår att Matildas förmåga är något alldeles extra. Matilda börjar själv också förstå att hon kan använda sin förmåga för att hjälpa sig själv, klassen och den snälla läraren som är så rädd för rektorn. Just rektorn är nästan det mest fantastiska med boken, inte för det hon gör utan för att hon är en sådan skurk man verkligen ryser åt.

Också i Häxorna finns en ryslig skurk, det är Överhäxan som hotar att förvandla alla barn i England till möss. En nyligen 9789129678819_200_haxorna_kartonnageföräldralös pojke och hans mormor råkar hamna på samma hotell som Överhäxan och alla hennes underhuggare och självklart måste de göra någonting för att stoppa dem. Häxorna är också fantasifull, men mer rolig på sina ställen där Matilda mest är sorglig – även om den här också är sorglig. Men det fina med Roald Dahls böcker är också att han verkligen lyckas blanda det roliga och sorgliga att man kan skratta även medan man är ledsen över det som händer och det tycker jag är fint. Inte för att förringa det sorgliga utan för att ändå kunda se det fantasifulla och roliga, och kanske också lättare ta till sig sorgen.

9789129673937_200_kalle-och-chokladfabriken_kartonnageSist men inte minst läste jag Kalle och chokladfabriken, och även om det också i sig är en sorglig berättelse om Kalle Spann och hans fattiga familj som inte har råd att äta mer än kålsoppa, så är det också en mer humoristisk berättelse än de andra två. Kalle vinner till slut den eftertraktade guldbiljetten och får besöka Willy Wonkas chokladfabrik, en riktigt karnevalsland fylld av de mest märkliga uppfinningar och godis. Här finns visserligen också både roligare och verkligen mindre roliga stereotyper. Sammantaget var jag betydligt mer förtjust i Häxorna och Matilda.

Read Full Post »

Under sommaren är historiska romaner ett vanligt inslag i min vardag. Denna sommaren var strandläsvädret så på topp att vi en dag fick åka från sommarstugan in till byn för att böckerna var slutlästa, både mina och min kärleks. Den gången fick jag med mig de två första böckerna i Vibeke Olssons serie om trettonåriga Bricken, Sågverksungen och Bricken på Svartvik.

9789173870580_large_sagverksungen_pocket9789173871617_large_bricken-pa-svartvik_pocket

Sågverksungen utspelar sig i Svartvik under våren 1879 när arbetarna på sågverken runt Sundsvall strejkade för att få bättre löner. Att strejka och gå hemma utan att arbeta är något Bricken och hennes familj aldrig tidigare hört talas om och arbetsmoralen strider mot orättvisan i att få så lite betalt för sitt arbete och mot viljan att ses som en riktig människa. Vibeke Olsson skriver som vanligt fantastiskt fint och jag älskade att följa med Bricken på hennes väg mot vuxenlivet. Det är ett stort ansvar som läggs på hennes väldigt unga axlar, samtidigt som hon fortfarande är så ung att hon har leken kvar i livet. Ibland blir det kanske lite tillrättalagt och lite väl snuttigt och fint men det här är en sådan fantastisk historieskildring att det inte gör så mycket. Till sommaren har jag tänkt läsa resten av böckerna i serien.

Inte alls lika förtjust var jag i Nordens herrar, tredje boken i Bernard Cornwells serie om 800- talets England som jag fortsätter att läsa mest för att jag nu en gång har börjat på den. Jag har svårt att sluta läsa en bokserie när jag väl börjat, och faktiskt är det också en intressant bit engelsk historia som kommer fram i de här böckerna. Jag skulle dock kunna säga en hel del mindre snälla saker om hur de här böckerna är skrivna, men hur det nu är så brukar jag läsa ut dem när jag väl börjat. Här och här har jag skrivit om de tidigare delarna.

9789170282232_large_nordens-herrar_pocket

Read Full Post »

Den här veckan är det recensionsvecka i bloggen, mest för att jag vill skriva om böcker jag läst under året som gått innan det nya (läs)året tar sin början. Faktum är också att jag läst en del böcker den senaste tiden jag inte haft så där fasligt mycket att säga om eller som jag inte vill säga så mycket om, mer än att jag tyckte om dem eller inte alls gillade dem.

9789129686470_200_stjala-the-show_kartonnageEn bok jag redan förra året inte var särskilt förtjust i var Only väg is upp, om Filippa som åker till London för att ansöka till The Royal School of Drama. Det mesta går vägen, och i uppföljaren Stjäla the Show får vi följa Filippas tid på scenskolan med allt vad drama det innebär, verkligt och spelat. Liksom i Only väg is upp finns det saker i Stjäla the Show jag tycker om, den är engagerande och på sina sätt väldigt verklighetsnära. Men det jag stör mig allra mest på, och det här ser jag som ett stort problem i boken, är fortfarande Filippa själv. I första boken var det hennes naivitet, i den här boken är det hennes ytlighet. Hon verkar inte ha så mycket vilja utan verkar leva sitt liv främst efter andra och efter vad man bör göra och hur man bör se ut. Visserligen vet jag, och minns jag, att det finns mycket man som tonåring sägs åt att göra och tycka men jag hade tyckt det varit långt mer fantastiskt med en huvudrollsinnehaverska som vågade stå på sig, lite åtminstone. Inte minst då en av hennes klasskamrater tar sig friheter under ett genrep. Ska jag gilla Filippa i tredje boken måste det hända saker.9789163869921_large_sulky-och-bebbe-regerar-okej

Jag har läst mycket barn- och ungdomsböcker den senaste tiden. En av dem är Sulky och Bebbe regererar okej av John Ajvide Lindqvist och Mia Ajvide, om Sulky och Bebbe som ger sig ut i världen och blir kompis med både det ena och den andra. Det var en minst sagt annorlunda barnbok, lite väl udda på sina ställen kanske men annars väldigt upplyftande och väldigt fint illustrerad.

jagenI höstas vann jag Jag, En i en tävling hos Lingonhjärta. Jag läste den ganska kvickt och blev visserligen lite överraskad av historien, men kanske hade den tagit mig med mer storm om jag inte hade vetat någonting om den innan. Nu hade jag ändå hört berättelsen om En och hur hen varje dag vaknar upp i en ny kropp, men med samma medvetande. Så har det varit hela Ens liv men under bokens början sker en stor förändring: En blir kär i Rhiannon, flickvännen till kroppen hen besitter just då. Även när En förflyttas till andra kroppar fortsätter hen att älska Rhiannon och gör allt hen kan för att vara med henne.

Jag tyckte ändå om den här boken, framförallt samhällskritiken som finns mycket väl inlindad i den. Samtidigt vill jag inte förklara för mycket om den och vad den handlar om för jag tror att det är just en sådan bok som måste smyga sig på lite, som själv måste förklara varför den är bra och vad den menar. Det är en väldigt annorlunda och stundals väldigt berörande bok som jag rekommenderar!

Read Full Post »

Många gånger var jag tveksam under läsningen av Buffy säsong 8. Det har pendlat upp och ner under läsningen och ibland har jag varit förtjust, ibland mindre så. De sista två albumen i säsong 8, Twilight och Last Gleaming, får nog sägas tillhöra den sistnämnda kategorin. Här kommer jag försöka förklara varför, och sammanfatta min läsning av säsongen. Jag utfärdar spoilervarning på säsongens generella tendenser, men inte på specifika händelser.

8500922Det som faktiskt är bra med Twilight och Last Gleaming är att jag här, mer än någonsin i den här säsongen, faktiskt kan höra karaktärerna säga replikerna, med betoningar och dialekter och allt. Det är kul. Det som inte är bra är att jag tror att Joss Whedon & co. en gång för alla har tagit sig vatten över huvudet.

Det som stör mig är att jag fortfarande inte är helt säker på om jag gillar det eller inte. På ett sätt tycker jag verkligen om när man utforskar en myt, gör något mer av en historia man skapat och ser vart vägen kan leda. Men på ett annat sätt kan man också gå för långt. Det jag verkligen inte gillar är att Buffy i sig själv, och det hon för mig alltid har stått för, går förlorat på vägen. Att vara stark i sig själv, att hitta styrka i sina vänner och att vara kick-ass fast man bara är en helt vanlig tjej egentligen – det har för mig alltid varit det stora med Buffy. Mot slutet av Twilight känner jag det inte längre, och även om jag är fascinerad så är det inte okej.

Buffy är något jag och en av mina vänner diskuterar gärna och ofta. Det spännande är att vi båda älskar Buffy men har ändå väldigt olika åsikter om vissa händelser och personer, både i TV-serien och seriealbumen. Hon kom häromdagen med ett ganska intressant påstående: hon sa att hon gillar de grafiska romanerna så mycket för att man med dem följde upp det stora steget i att byta medium med det stora steget att flytta Buffy & c:o totalt bort från Sunnydale. Bort från kontinenten, faktiskt. Och jag kan hålla med henne om att det nog hade känts fel om man helt försökt kopiera TV-seriens Buffy in i grafiska roman- världens Buffy, men samtidigt är en av mina stora invändningar mot grafisk roman- Buffy att Joss Whedon verkar ha tagit ut de stora svängar TV-seriemediet aldrig tillät. Som konsekvens är skurkarna större, värre och mer bad-ass än någonsin och det gör att den där närheten jag alltid tycker att man genom TV-serien alltid har känt till Buffy, försvinner på något sätt. De gånger humorn från TV-serien känns igen i de grafiska romanerna är det alltid någonting som glimtar till och det är också de gånger jag har skrattat högst och gillat mest.

En annan sak jag inte alltid har gillat med de grafiska romanerna är tecknarna. Det är olika tecknare för vissa album och vissa 9792887tycker jag är ganska slarviga. Nog för att det är många karaktärer i Buffy men ibland går det inte att se skillnad på exempelvis Kennedy och Faith och ibland har jag inte alls förstått att den där blonda personen ska vara Andrew och då har det gått lite för långt. Här kan jag inte låta bli att jämföra med en annan serie jag läser just nu, Locke & Key, som också har många karaktärer men där det inte alls är svårt att skilja dem från varandra. Det går att ge varje karaktär unika drag. Kanske är det de olika tecknarna i Buffy som försvårar det, kanske är det faktumet att de försökt basera dem så mycket som möjligt på TV-seriens karaktärer men då hade jag hellre sett en liten förändring och att man istället kan känna igen dem från album till album.

Jag har länge varit osäker på om jag ska läsa säsong 9. Av anledningar som jag inte tänker berätta här, då det är en ganska stor spoiler, tänker jag ändå göra det. Åtminstone tänker jag säga att jag är väldigt nyfiken, om än lite rädd för hur det kommer bli.

Read Full Post »

Older Posts »