Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2014

Många föräldrar kallar som bekant den kommande månaden för ”vabruari”. Jag väljer att kalla den ångestmånaden. Egentligen har jag inte särskilt mycket emot februari som sådan, det blir ljusare och ljusare och man kan köra skoter och åka skidor och det är månaden innan jag fyller år. Visserligen är det ganska kallt men det är ofta fint också, med all snö. Men så var det ju det där med att även om man inte har barn så verkar det som att man ändå blir utsatt för extra många hemska baciller den här månaden.

Jag väljer att ladda upp genom att bunkra vitlök, ingefära, citron och böcker. Gärna mycket vitlök (en bonus är ju att man skrämmer bort vampyrerna) och gärna sträckläsningsböcker som är svindlande nog att skrämma bort alla lurande baciller. Just nu läser jag fjärde delen i Mortal Instruments- serien och är ungefär halvvägs i Gone Girl.

6752378 8442457

Vad läser du?

Read Full Post »

Vägen mot Bålberget

9789146222156_200_vagen-mot-balbergetVägen mot Bålberget var en tung bok att läsa. Inte för tjockleken, men för historien. Den gläntar på en mörk bit svensk historia, samtidigt som den visar på att människor inte alltid har lärt sig något i nutiden heller.

I fyra olika delar får vi följa fyra olika huvudpersoner. Jacke, otrogen och lämnad av sin fru på 1970- talet med den unga dottern Veronica att ta hand om. Veronica, i nutid, som letar efter sitt förflutna. Malin, på 1600- talet, som anklagas för att vara häxa men ser mycket värre saker än så hända på gården. Och Olof, som var den unga grannpojke som pekade ut Malin och fick henne fängslad.

En sammanknuten historia, fyra versioner. Det är fantastiskt hur väl Thérese Söderlind väver ihop de fyra ödena till ett, hur hon närgånget skildrar de olika personerna vars värld till en början verkar vara så långt ifrån varandra men som flätas ihop mer och mer. Vägen mot Bålberget innehåller en stor portion mänsklig ondska, ibland ofattbar och svårgripbar, men den berättar också om hur uppväxten kan forma en och hur svåra val livet kan innehålla. Ibland är det lätt att döma personerna i boken, ibland är det svårt. Vissa hatar jag, vissa försöker jag förstå och en del känns som att de inte går att förstå. Allra mest tar jag till mig berättelsen om Malin, därefter Veronica. Under delen om Olof tappade jag ibland tråden och Jacke hade jag svårt att ta till mig, men så tror jag inte han är en karaktär att älska heller. Det här fick mig också att fundera på om, och i så fall hur, författarens egna känslor mot karaktärerna synliggörs i böcker. Jag kan tänka mig att karaktärer författare själv hatar ibland får just det där endimensionella porträttet jag så ofta irriterar mig på, men även om det finns vissa mindre älskvärda personer i den här berättelsen så är de långt ifrån endimensionella. Tvärtom.

Thérese Söderlind har författat en mäktig och välskriven historia som kommer vara svår att släppa.

Read Full Post »

Back on track

Med tanke på att förra inlägget i den här bloggen kallades ”The end of an era” och publicerades för tio dagar sedan hade man mycket väl kunnat tro att jag gett upp bloggandet.

Det har jag nu en gång inte, däremot har det hänt en hel del i mitt liv som gjort att bloggen fått komma i andra hand. Förra inlägget handlade om att jag nu läst klart min utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap, nu är jag sprickfärdig att berätta att jag också fått jobb som bibliotekarie och kommer bland annat ha hand om barn- och ungdomslitteratur på biblioteket där jag nu jobbar. Det känns så fantastiskt roligt, speciellt eftersom barn- och ungdomslitteratur ligger väldigt nära mitt hjärta och eftersom det också är en genre som ingått i mina tidigare litteraturvetenskapliga studier. Under våren kommer jag också läsa en del datavetenskap på halvtid, för sluta plugga kommer jag nog aldrig kunna göra.

Även om jag inte har bloggat så har jag däremot plöjt en hel del böcker. Jag har läst om Cirkeln och Eld och läste ut Nyckeln på tåget hem från ett kortare besök hos släkten i Småland. Sammanfattningsvis kan jag säga att, som jag också märkt någon gång tidigare i mitt liv, faran med offentlig läsning att risken för offentligt storlip liksom ingår. Men mer om de böckerna i veckan. Jag kommer i veckan också recensera Vägen mot Bålberget, skriva om varför jag älskade Thrillerliv så mycket och berätta om upplevelsen att lyssna på Utvandrarna som ljudbok. Det blir också en hel del lästips på böcker om läsfrämjande och böcker om läsningens betydelse, som också var det mitt examensarbete handlade om. Och kanske lite annat.

Read Full Post »

The end of an era

2014 års läsår inleddes kaotiskt för mig, helt plötsligt hade jag sju böcker påbörjade utan att jag vetat hur det gick till. Nu i veckan har jag faktiskt avslutat tre stycken, en helt fantastisk, en väldigt bra och en som svajade som en trädtopp i oktoberstorm. Det var The Terror, Utvandrarna på ljudbok och Noveller, dikter, prosafragment av Stig Dagerman. Vilken som var vilken lär avslöjas i bloggen nästa vecka!

Den här veckan har det däremot inte varit mycket läsande, den har mest bestått av sista filande på examensarbetet och, igår, opponering. Den kommande helgen är min sista som student i Umeå och förutom att slutligen lämna ifrån mig min uppsats kommer jag också säga hejdå till min klass. Det är oerhört roligt att vara färdig med min utbildning men samtidigt är det sorgligt att avsluta just det kapitlet. Min klass och framförallt de vänner jag fått i den har varit ovärdeliga under tiden jag bott i Umeå. Det är med lite sorg jag kommer åka hemåt igen, samtidigt vet jag att det inte är hejdå till alla för alltid.

Tiden i Umeå har bjudit på en hel del stress, en hel del maratonpluggande på biblioteket tillsammans med mina ständiga pluggkamrater, en hel del uppsatsångest, många nya jobberfarenheter och som vanligt när det gäller studier, en del frustration. Men det har också varit mycket humor, roliga föreläsningar, väldigt många nya insikter och några äventyr. Jag hoppas även framtiden kommer bjuda på det.

Read Full Post »

Helgens fynd

image

Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot och Döden & co. av Lukas Moodyson. Båda för 20 kr, båda böcker jag velat läsa länge!

Read Full Post »

Kaoset är här

Det har inte ens gått två veckor på det nya året och redan har min läsning hunnit blomma ut till ett hejdlöst kaos. I helgen tänkte jag påbörja en efterlängtad omläsning av Cirkeln och Eld och därefter läsa Nyckeln men efter en bokhylleinventering visade det sig att jag har inte mindre än sju böcker påbörjade. Redan. Jag tvingade mig själv att släppa Engelsfors tills vidare (åtminstone till antalet påbörjade böcker minskat till fyra-fem) och satte mig för att läsa vidare i Stora Bokhyllekaoset. Inte en så dålig idé det heller, för jag läste trehundra sidor i The Terror på fredagskvällen och arktisk bokkyla rimmade bra med ensamhet och snöbyar utanför fönstret, det vill jag lova.

Stora Bokhyllekaoset, som jag väljer att kalla det, är också en oerhört bra anledning till att förfärdiga årets första enkät, för min del i alla fall. Svara gärna i kommentarerna eller i din blogg och länka hit (kanske det finns fler än jag som börjar året med läskaos?)

2014 års första Just-nu:

Senast utlästa: City of ashes och City of Glass i Mortal Instruments-serien. Mer om dem här!

I soffhörnet The Terror. Arktisk kyla, en onämd förföljelse och väldigt målande beskrivningar av skörbjugg och lungsot. Passar fint en kall januarikväll i soffan.

I hörlurarna: Utvandrarna. Ett projekt jag tänkt starta länge och en mycket fin uppläsning.

Pendlingsläsning/köläsning/reklampausläsning: Detta har jag nästan alltid novellsamlingar och diktsamlingar till. Just nu: Dikter, noveller, prosafragment av Stig Dagerman och Hateship Friendship Loveship Courtship Marriage av Alice Munro.

Lagt på hyllan: Helt ofrivilligt fick jag lägga Gone Girl på hyllan halvvägs igenom då den skulle tillbaka till bibblan. Står dock på kö och är mycket nyfiken på fortsättningen.

Nyss påbörjat: The Cuckoo’s Calling. Kunde inte låta bli, var så nyfiken! Även om jag hade sex böcker redan påbörjade.

Läser i då och då: Det andra könet. Har hållit på i så många år nu att jag tappat räkningen. Med det inte sagt att det inte är otroligt läsvärt och intressant. Det är det.

Nästa bok jag ska läsa: Så fort jag läst ut The Terror ska jag börja min Engelsfors-omläsning och sen är det äntligen dags för Nyckeln. Yey!

Read Full Post »

Jag var mycket förtjust i första boken i Mortal Instruments- serien, City of Bones. Jag tyckte om sammelsuriet av olika ”Downworlders” (varulvar, vampyrer och trollkarlar) och spänningen mellan dem och de Skuggjägare som lever för att utrota de city-of-bonesdemoner som letar sig fram till jorden från demondimensionerna. Downworlders är inte riktigt människor enligt Skuggjägarna men är heller inte demoner och i många år har de levt i en skör samlevnad som styrs av en överenskommelse de fyra släktena emellan. Men, som vanligt, så finns det någon som inte håller med och som tycker att Skuggjägarna borde renas och borde göra sig fria från samarbetet med Downworlders och utrota dem på samma sätt som demonerna. Någon som tycker att Skuggjägarna är den högsta rasen som ensam ska bestämma – tankegångar som drar väldigt fruktansvärda paralleller till vår egen historia.

Denna någon är Valentine, Skuggjägaren som är på jakt efter släktets mest heliga reliker: The Mortal Cup som kan skapa nya skuggjägare och svärdet som den första Skuggjägaren enligt sägnen fick av ängeln Raziel. Jag tycker Valentine är en otroligt bra skurk, inte bara för att Cassandra Clare genom honom skapar en hel del samhällskritik som är nog så relevant i dessa dagar där vi här i Sverige har ett rasistiskt parti i riksdagen och där många av nyheterna kantas av rasism, utan också för att han är mångsidig och framförallt mänsklig. Hur onda idéer han än har och hur äckliga de än är så är han inte den lobotomerade SuperSkurk som alltför ofta tar plats i sådana här berättelser. Det gör honom trovärdig, och genom det så mycket mer skrämmande. Det farliga med att göra SuperSkurkar så onda att de inte går att tro på är att de heller inte blir skrämmande.

Problemet med de här böckerna är dock att Cassandra Clare inte kan hålla sig till Valentine utan måste peta in en just sådan lobotomerad SuperSkurk i både andra och tredje boken. Både i City of Ashes och City of Glass är det en av de högst uppsatta inom Skuggjägarvärlden och det är ett väl beprövat begrepp: att låta högsta chefen vara obstinat och ha sådan hög tilltro till sin egen förmåga att ha rätt att hen vägrar lyssnar på de verkliga hjältarnas resonerande – även om högsta chefen alltid har fel i slutändan. Den första gången jag minns att jag irriterade mig på ett sådan grepp var när jag såg filmen Armageddon för säkert tio år sedan och många gånger har det blivit sedan dess.

Och varför inte? Vad är väl en bättre grogrund för spänning och revolution än den där våra hjältar tvingas kämpa mot överhögheten? Det här är ett beprövat begrepp av en anledning och ofta fungerar det – se bara på Hunger Games – men i fallet som är här, och som var i Armageddon, när skurken tas ifrån all mänsklighet och all förklaring till varför hen gör som hen gör blir det bara genomskinligt och tröttsamt. De olika inkvisitorerna i City of Ashes och City of Glass verkar bara vara obstinata för att de ska vara det, det finns ingen rim och reson i det. Dessutom är de båda oerhört sterotypa och det går att lista ut deras exakta karaktärsdrag på några få meningar i boken. De är sådana skurkar som verkar ha blivit ditplacerade bara för att hjältarna ska ha en överhöghet att kämpa emot, inte för att det gagnar historien på något sätt.

Då är Valentine en mycket bättre skurk. Det finns en gråskala runt Valentine som sträcker sig bortom till och med han själv och börjar i andra boken också inkludera Jace och Clare, personerna alla böcker kretsar kring. Det cirkulerar många – och dimmiga – frågor om vem han egentligen är och vad hans agenda är, även om det verkar nog så solklart ända från början. Det gillar jag.

Jag hoppas att den här tendensen försvinner i fjärde och femte boken. Som tur var så tog SuperSkurken mindre plats i City of Glass än City of Ashes så jag hoppas att det betyder att det går åt rätt håll – inte minst för att första boken, City of Bones, klarade sig fantastiskt bra utan just en sådan skurk. För förutom det så är det här oerhört spännande böcker, välskrivna och ganska roliga på sina ställen. Jag tycker mycket om många av karaktärerna och jag hoppas att de sista delarna inte gör mig besviken.

9781406307634_200_city-of-ashes_haftadcity-of-glass

Read Full Post »

Older Posts »