Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2013

Den här veckan är det recensionsvecka i bloggen, mest för att jag vill skriva om böcker jag läst under året som gått innan det nya (läs)året tar sin början. Faktum är också att jag läst en del böcker den senaste tiden jag inte haft så där fasligt mycket att säga om eller som jag inte vill säga så mycket om, mer än att jag tyckte om dem eller inte alls gillade dem.

9789129686470_200_stjala-the-show_kartonnageEn bok jag redan förra året inte var särskilt förtjust i var Only väg is upp, om Filippa som åker till London för att ansöka till The Royal School of Drama. Det mesta går vägen, och i uppföljaren Stjäla the Show får vi följa Filippas tid på scenskolan med allt vad drama det innebär, verkligt och spelat. Liksom i Only väg is upp finns det saker i Stjäla the Show jag tycker om, den är engagerande och på sina sätt väldigt verklighetsnära. Men det jag stör mig allra mest på, och det här ser jag som ett stort problem i boken, är fortfarande Filippa själv. I första boken var det hennes naivitet, i den här boken är det hennes ytlighet. Hon verkar inte ha så mycket vilja utan verkar leva sitt liv främst efter andra och efter vad man bör göra och hur man bör se ut. Visserligen vet jag, och minns jag, att det finns mycket man som tonåring sägs åt att göra och tycka men jag hade tyckt det varit långt mer fantastiskt med en huvudrollsinnehaverska som vågade stå på sig, lite åtminstone. Inte minst då en av hennes klasskamrater tar sig friheter under ett genrep. Ska jag gilla Filippa i tredje boken måste det hända saker.9789163869921_large_sulky-och-bebbe-regerar-okej

Jag har läst mycket barn- och ungdomsböcker den senaste tiden. En av dem är Sulky och Bebbe regererar okej av John Ajvide Lindqvist och Mia Ajvide, om Sulky och Bebbe som ger sig ut i världen och blir kompis med både det ena och den andra. Det var en minst sagt annorlunda barnbok, lite väl udda på sina ställen kanske men annars väldigt upplyftande och väldigt fint illustrerad.

jagenI höstas vann jag Jag, En i en tävling hos Lingonhjärta. Jag läste den ganska kvickt och blev visserligen lite överraskad av historien, men kanske hade den tagit mig med mer storm om jag inte hade vetat någonting om den innan. Nu hade jag ändå hört berättelsen om En och hur hen varje dag vaknar upp i en ny kropp, men med samma medvetande. Så har det varit hela Ens liv men under bokens början sker en stor förändring: En blir kär i Rhiannon, flickvännen till kroppen hen besitter just då. Även när En förflyttas till andra kroppar fortsätter hen att älska Rhiannon och gör allt hen kan för att vara med henne.

Jag tyckte ändå om den här boken, framförallt samhällskritiken som finns mycket väl inlindad i den. Samtidigt vill jag inte förklara för mycket om den och vad den handlar om för jag tror att det är just en sådan bok som måste smyga sig på lite, som själv måste förklara varför den är bra och vad den menar. Det är en väldigt annorlunda och stundals väldigt berörande bok som jag rekommenderar!

Annonser

Read Full Post »

Många gånger var jag tveksam under läsningen av Buffy säsong 8. Det har pendlat upp och ner under läsningen och ibland har jag varit förtjust, ibland mindre så. De sista två albumen i säsong 8, Twilight och Last Gleaming, får nog sägas tillhöra den sistnämnda kategorin. Här kommer jag försöka förklara varför, och sammanfatta min läsning av säsongen. Jag utfärdar spoilervarning på säsongens generella tendenser, men inte på specifika händelser.

8500922Det som faktiskt är bra med Twilight och Last Gleaming är att jag här, mer än någonsin i den här säsongen, faktiskt kan höra karaktärerna säga replikerna, med betoningar och dialekter och allt. Det är kul. Det som inte är bra är att jag tror att Joss Whedon & co. en gång för alla har tagit sig vatten över huvudet.

Det som stör mig är att jag fortfarande inte är helt säker på om jag gillar det eller inte. På ett sätt tycker jag verkligen om när man utforskar en myt, gör något mer av en historia man skapat och ser vart vägen kan leda. Men på ett annat sätt kan man också gå för långt. Det jag verkligen inte gillar är att Buffy i sig själv, och det hon för mig alltid har stått för, går förlorat på vägen. Att vara stark i sig själv, att hitta styrka i sina vänner och att vara kick-ass fast man bara är en helt vanlig tjej egentligen – det har för mig alltid varit det stora med Buffy. Mot slutet av Twilight känner jag det inte längre, och även om jag är fascinerad så är det inte okej.

Buffy är något jag och en av mina vänner diskuterar gärna och ofta. Det spännande är att vi båda älskar Buffy men har ändå väldigt olika åsikter om vissa händelser och personer, både i TV-serien och seriealbumen. Hon kom häromdagen med ett ganska intressant påstående: hon sa att hon gillar de grafiska romanerna så mycket för att man med dem följde upp det stora steget i att byta medium med det stora steget att flytta Buffy & c:o totalt bort från Sunnydale. Bort från kontinenten, faktiskt. Och jag kan hålla med henne om att det nog hade känts fel om man helt försökt kopiera TV-seriens Buffy in i grafiska roman- världens Buffy, men samtidigt är en av mina stora invändningar mot grafisk roman- Buffy att Joss Whedon verkar ha tagit ut de stora svängar TV-seriemediet aldrig tillät. Som konsekvens är skurkarna större, värre och mer bad-ass än någonsin och det gör att den där närheten jag alltid tycker att man genom TV-serien alltid har känt till Buffy, försvinner på något sätt. De gånger humorn från TV-serien känns igen i de grafiska romanerna är det alltid någonting som glimtar till och det är också de gånger jag har skrattat högst och gillat mest.

En annan sak jag inte alltid har gillat med de grafiska romanerna är tecknarna. Det är olika tecknare för vissa album och vissa 9792887tycker jag är ganska slarviga. Nog för att det är många karaktärer i Buffy men ibland går det inte att se skillnad på exempelvis Kennedy och Faith och ibland har jag inte alls förstått att den där blonda personen ska vara Andrew och då har det gått lite för långt. Här kan jag inte låta bli att jämföra med en annan serie jag läser just nu, Locke & Key, som också har många karaktärer men där det inte alls är svårt att skilja dem från varandra. Det går att ge varje karaktär unika drag. Kanske är det de olika tecknarna i Buffy som försvårar det, kanske är det faktumet att de försökt basera dem så mycket som möjligt på TV-seriens karaktärer men då hade jag hellre sett en liten förändring och att man istället kan känna igen dem från album till album.

Jag har länge varit osäker på om jag ska läsa säsong 9. Av anledningar som jag inte tänker berätta här, då det är en ganska stor spoiler, tänker jag ändå göra det. Åtminstone tänker jag säga att jag är väldigt nyfiken, om än lite rädd för hur det kommer bli.

Read Full Post »

När det lider mot årsslut..

..är det självklart dags att börja utse vad som varit bäst och sämst under året som gått (mest det som varit bäst, det blir liksom lite roligare då). Men för att komma dit kanske en först borde skriva något om de böcker som faktiskt lästs under året?

Vid en kontrollräkning insåg jag att jag har läst 11 böcker under året jag inte skrivit en rad om. Därför kommer jag, inspirerad av Fiktiviteter, ha en recensionsvecka denna veckan. Det kanske blir flera inlägg om dagen men förmodligen kommer jag samla ihop flera böcker under ett inlägg, mest beroende på att många av de där böckerna har jag inte haft jättemycket att säga om. Två böcker jag däremot hade mycket att säga om, även om jag inte riktigt vetat hur jag skulle formulera mig, var Hatet och Makalösa kvinnor som jag tjuvstartade min recensionsvecka med igår. Under veckan kommer jag också orda om några historiska romaner, Vibeke Olsson, Buffy, Roald Dahl och John Ajvide Lindqvist. En salig blanding, alltså. Först ut, alldeles strax, några ord om de två sista albumen i Buffy säsong 8.

Read Full Post »

17834753Makalösa kvinnor är en bok om kvinnor som gått andra vägar än de på förhand utstakade. Om kvinnor som genom historien klätt sig som män för att få en bättre plats i det samhälle de levde i, levt med andra kvinnor i en tid när det inte tilläts och på andra sätt varit normbrytande.

Egentligen kanske Makalösa kvinnor inte har särskilt många gemensamma beröringspunkter med Maria Svelands Hatet. Eller? De handlar trots allt om kvinnor från olika århundraden.

Men det hemska är att den faktiskt har det. Hatet tar också upp enskilda kvinnor, kvinnor som brutit mot en hatet-en-bok-om-antifeminismrådande norm och därför fått utstå inte bara samhällets spe utan också samhällets hat. Det märkliga är att hatet är så mycket tydligare i Maria Svelands nutidsskildring än Eva Borgströms dåtidsskildring – ja, kvinnorna då blev straffade enligt gällande regler men den massiva hatkampanj som bara väller ur Svelands bok är mycket svårare att värja sig mot. Kanske beror det på att jag är uppväxt i just den världen, jag också, kanske beror det på att jag ser detta hat i så mycket av det jag idag läser och ser.

Kanske är det för att kvinnorna i Svelands bok inte bryter mot lagar, utan mot patriarkala strukturer. Kanske är det för att de hotar samma patriarkala normer på ett sätt som för hundra år sedan förmodligen sågs som skrattretande omöjligt. Det blir så tydligt i Svelands bok att hatet riktar sig mot kvinnor, inte det kvinnor gör utan mot kvinnorna som gör det – starkt symboliserat av Turteaterns uppsättning av SCUM- manifestet där den kvinnliga producenten och den kvinnliga skådespelerskan fick ta emot massiva mängder hatmail och andra hot medan den manliga regissören inte fick ett enda.

Kanske beror det också på att Svelands bok är så personlig, hon är en av de som fått utstå allt det här hatet och det är också en bok som är skickligt skriven: egna erfarenheter varvat med andra fall och fakta. Det är granskande, engagerande och oerhört skrämmande.

Jag läste båda de här böckerna i somras men har haft svårt att säga något konstruktivt om dem då båda berörde mig så mycket. Det är egentligen väldigt olika sorters böcker och medan Hatet lämnade mig i djup förtvivlan så var Makalösa kvinnor istället ganska uppmuntrande – nog för att kvinnorna i den världen ansågs mindre värda än män men fokuset är ändå på de kvinnor som vågat, som brutit normen och lyckats med något annorlunda. Hatet handlar också om kvinnor som bryter normer men där följderna på något sätt känns mycket värre, idag i det samhälle som så många kallar jämställt. Jag skulle vilja ge Hatet att läsa till just dem. Till alla andra kvinnor därute, och till alla andra män. Inte för att alla gör som hatarna i Svelands bok gör, utan för att ingen borde göra det. För att feminismen behövs så mycket idag, fortfarande, flera hundra år efter händelserna i Eva Borgströms Makalösa kvinnor.

Idag kommer Hatet ut i pocket. Läs gärna båda de här böckerna, men läs speciellt den.

Read Full Post »

Skräckens ängel

Det är himla trevligt att ha vänner som känner ens boksmak så ypperligt väl att de kan skicka åt en någon bok som man känner på sig att man kommer älska, och sedan läser och älskar den. För ett tag sedan fick jag den grafiska romanen Skräckens ängel i min hand av just en sådan vän och jag bläddrade lite förstrött igenom den först, tills jag kom till ett uppslag som ståtade med en enorm blodig yxa framför ett sepiafärgat fotografi av en gammal, spöklik herrgård.

Jodå, nog skulle det här vara en bok för mig alltid.

viktor-kasparsson---skrackens-angel

Skräckens ängel är tydligen andra delen i en serie om Viktor Kasparsson, en aspirerande fotografiassistent i 1930- talets Sverige som i det här albumet blir ivägskickad för att ta bilder från ett flygplan. Men istället för att hitta den flygkapten han har förväntat sig, får han hjälp av dennes dotter Emma och de båda finner sig snart insnurrade i än det ena än det andra. Skräcken ligger tät albumet igenom och jag älskade verkligen kombinationen av blodiga mord och den blekbruna sepiatonen som går genom hela albumet. Den ibland streckiga tecknarstilen påminner mig heller inte så lite om Kalla kårar, Skräckmagasinet och andra gamla skräckalbum jag satt och läste i förrådet när jag var liten och mamma trodde att jag läste hennes gamla Starlet. Tyvärr hade skurken nog också kunnat komma från en tidigare era och med det menar jag att det är lite fördomsfullt och klyschigt. Men det här var ändå ett högeligen underhållande skräckalbum som jag blev väldigt förtjust i.

Read Full Post »

Nej, jag hade faktiskt glömt av att det är Lucia idag. Tills jag öppnade min RSS-läsare, vill säga. Det är väl tur att bloggvärlden finns och påminner en om allting man glömmer bort i pluggdimmorna! Idealisk läsning idag skulle ju vara Maria Langs Vitklädd med ljus i hår men den har jag nedstoppad i en låda någonstans och kommer istället ge mig på Gillian Flynns Gone Girl. Det känns helt okej, det med.

I övrigt gör jag som jag brukar under juletider, lyssnar på Stephen Fry läsa Harry Potter. Det är så bra, så fantastiskt och jag kommer aldrig tröttna på de ljudböckerna. För mig, som lätt kan få en överdos av tomtar och gullighet under december, är det här perfekt julmysläsning och det rekommenderas lika varmt som en glöggkopp i vinterkylan.

61yn6J0PNOL._SL500_AA300_

Read Full Post »

Att springa

För ett tag sedan lyssnade jag och en vän på Maria Sveland på Pilgatan. Kvällen innan hade jag sträckläst Att springa, boken som kom 2011 efter att Bitterfittan slagit ner i Sverige 2007. Bitterfittan tyckte jag om, framförallt för att den så tydligt synliggjorde och ifrågasatte de patriarkala strukturer som följer på ett kärnfamiljsideal.

att-springaAtt springa är en helt annan typ av bok, och ändå inte. Bitterfittan kändes ibland som ett reportage – ett intressant sådant, men ändå ett reportage – Att springa är ett stort steg framåt berättarmässigt utan att historien för dens skull förlorar det viktiga i det feministiska budskapet. Att springa är rent litterärt en mycket bättre bok, och jag vet inte om det är det som gör det eller om det är berättelsen i sig men den grep mig något oerhört.

Julia och Emma är tolv år, står precis på gränsen till tonåren och med allt vad det innebär blir det en omtumlande sommar. Julia och Emma är bästa vänner, även om de kommer från vitt skilda delar av stan och Julias kärnfamilj med deltidsarbetande mamma, bankchefspappa och lillebror sätts i skarp kontrast mot Emmas konstnärliga, ensamstående, rödvinsdrickande mamma.

Det finns en viss förutsägbarhet i vad som kommer hända och det är väldigt tydligt vilka strukturer Maria Sveland vill ifrågasätta, samtidigt gör det ingenting eftersom boken är skriven med ett sådant driv och en sådan glöd. Kanske infinner sig drivet främst i romanens andra del, kanske var det en lite lång transportsträcka dit men för mig gör det ingenting. Vad som också gör att övertydligheten inte stör är att bokens olika poler inte ges något absolut värde eller sätts i oföränderliga ramar, det som från början verkade bra gömmer mot slutet något mindre bra och även strukturer kan förändras. Maria Sveland ägnar sig inte åt att skriva mönster i sten. Inte heller ägnar hon sig åt några psykologiska studier av männen och med tanke på hur många romaner det finns som ägnar spaltmeter åt att beskriva hur männen fungerar men bara beskriver kvinnor som ett par bröst med tillhörande ben tycker jag det är ganska befriande.

Det jag tycker är allra starkast med Att springa är att den synliggör patriarkala maktstrukturer på ett nästan smärtsamt antal olika plan, från barndomen till vuxenlivet, från förr i tiden till idag, från det översta samhällskiktet till det lägsta, från mormödrar till små barn – utan att för den skull förlora språket eller drivet i berättelsen. Det blir en del av berättelsen, en del av det språkliga, samtidigt som det är så tydligt och självklart att det är svårt att blunda för. Läsaren kastas hela tiden djupare ner i mörkret, längre ner i svärtan och den påföljande ångesten blir bara starkare av att det känns så oerhört verklighetsnära.

Jag kunde inte lägga ifrån mig den här boken, jag satt uppe och läste till klockan var fyra och sedan hade jag ont i magen i flera dagar efteråt.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »