Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2013

MV5BMTQ3NTg2MDI3NF5BMl5BanBnXkFtZTcwMjc5MTA1NA@@._V1_SY317_CR0,0,214,317_Jag läste den omskrivna och hajpade En dag i somras. Det tog mig två dagar på stranden att läsa igenom den och efteråt var jag överraskad, mest av melankolin. Berättelsen om Emma och Dex som träffas efter de har tagit examen och sedan blir bästa vänner var en fin historia – och jag tyckte om sättet att berätta som gav läsaren insikt om deras liv via en dag per år.

Jag tyckte det var det sorgliga som berörde mest, det var desperationen och ångesten David Nicholls var som bäst på att beskriva och det var också den ingrediens jag inte hade förväntat mig. Så såg jag igår filmen, jag var nyfiken men försökte ha låga förväntningar efter minst sagt skilda omdömen på Twitter.

Kanske hade det att göra med de låga förväntningarna, men jag tyckte mycket om den här filmen. Inte så mycket som jag tyckte om boken och framförallt tyckte jag formatet med att berätta om Emma och Dex via en dag i deras liv år efter år passade mycket bättre i bokform än i filmform. På något sätt försvann konceptet i filmen, det kändes inte alls lika mycket hur åren gick och tiden slet och kanske var det en omöjlighet eftersom filmen måste klämma in allting på en och en halv timme.

Boken berörde mig mer, men kanske var det också för att jag redan visste vad som skulle hända. En dag var en fin film, om än inte lika fin som boken och lite sorglig, om än inte lika melankolisk som sin förlaga.

Annonser

Read Full Post »

Carrie

carrieDet första som mötte mig när jag öppnade pärmarna till Stephen Kings allra först utgivna bok, var hopplösheten. Den lilla amerikanska småstaden där allt utspelar sig verkar vara gjord av den, varje invånares väg utmejslad enligt ett förbestämt mönster som är omöjligt att ändra. Ingen, från den melankoliska rektorn till den populäraste tjejen, verkar vara direkt lycklig. Den enda karaktär som verkar ha någon form av hopp och vilja att komma någon vart är Sue, men i hennes återberättade av historien finns det en ton av bitterhet som är svår att värja sig emot.

Mitt i allt finns Carrie. Carrie, uppvuxen med sin mamma som är en religiös fanatiker. Carrie, inåtvänd och osäker. Carrie, mobbad och utanför. Carrie, som upptäcker att hon besitter en förmåga att slå tillbaka mot hånet.

Carrie är en djupt sorglig bok. Inte bara i ljuset av det som händer Carrie själv, utan med alla dramats deltagare i åtanke. Texten är full av referenser till vad som ska hända, ändå är det inte det uttryckliga påpekandet om en annalkande katastrof som ger boken sin domedagskänsla – det är själva berättelsen i sig, den tyngd som vilar över den och inte minst det klaustrofobiska i den stängda dramaturgin. Omvärlden gör sig mycket lite påmind, det är endast om och kring eleverna på skolan berättelsen utspelar sig. Just det här är ju en av Kings stora styrkor, att skildra småstaden och göra dess invånare levande – nästan skrämmande levande.

En annan av sakerna Stephen King är så fantastiskt duktig på är att skildra barns uppväxt. I Carrie saknas gemenskapen som hittas i exempelvis It, istället är det utanförskapet som står i centrum, utanförskapet och hopplösheten i att vara fast i en utspikad roll i en trött småstad. Det är det som skrämmer mig och berör mig, mer än själva skräcken. Det, och känslan av att bokens verklighet hade kunnat finnas så nära min egen.

Läs också Fantastisk Fiktions fantastiska recension.

Read Full Post »

image

Jag har begravt mig under en hög kurslitteratur och där planerar jag att stanna månaden ut. Om en vecka ska en första version av min C-uppsats skickas till min handledare inför ett möte och om två veckor ska jag skicka in en uppgift i min extrakurs i Bokhistoria – som jag inte börjat på än.

Men jag har i alla fall haft tid att göra Marcusbibliotekets otroligt roliga bokpersonlighetstest, jag blev bokknarkare och inte blev jag förvånad heller. Surfa in och gör det du med! Och när jag ändå har stuckit huvudet ovanför ytan en stund så tänkte jag passa på att säga stort GRATTIS till Marcusbiblioteket, och till Fiktiviteter och Breakfast Book Club som alla är nominerade till Forma Books Blog Award för bästa bokblogg! Favoritbloggar, allihop! Jag tänker rösta i helgen, gör det du med!

Faktiskt har jag också läst några skönlitterära sidor, jag har börjat läsa Jag, En som jag vann hos Lingonhjärta för ett tag sedan (och inte En dag som jag skrev på Twitter) och femtio sidor in verkar det väldigt bra! Efter det planerar jag att läsa Thrillerliv som jag hoppas dimper ner i min brevlåda innan helgen tillsammans med några andra efterlängtade böcker. Fler bokhögar lär det alltså bli här i bloggen!

Read Full Post »

Oktoberläsningen

September var en hektisk månad. Jag började skolan igen efter sommaren, men mycket annat hände också. I oktober har jag inte gjort mycket annat än pluggat och umgåtts med de vänner i Umeå jag (bara rent fysiskt) kommer lämna bakom mig när jag slutat utbildningen.

Följden är att de böcker jag läst i stort sett bara varit seriealbum, ungdomsböcker och kurslitteratur. Jag räknar i stort sett aldrig med kurslitteratur i min läst-lista men de få böcker jag läser från pärm till pärm och som jag har haft verkligt nöje av, de räknar jag med. Som By its cover, som jag kommer skriva om här i veckan på bloggen!

Katten och kimonon – Nance Peña
Silverhästen (Katriona #1) – Lene Kaaberbøl
Zelda (Zelda #1) – Lina Neidestam
Heartless – (Parasol Protectorace #4) – Gail Carriger
De förryckta kusinerna och andra berättelser – Edward Gorey
Timeless (Parasol Protectorate #5) – Gail Carriger
Hermelinen (Katriona #2) – Lene Kaaberbøl
Zelda – kampen fortsätter (Zelda #2) – Lina Neidestam
Zelda vs. patriarkatet (Zelda #3) – Lina Neidestam
By its cover – Ned Drew & Paul Sternberger
Possession – A.S. Byatt
Isfågeln (Katriona #3) – Lene Kaaberbøl
Keys to the Kingdom (Locke & Key #4) – Joe Hill & Gabriel Rodriguez

13 lästa böcker
6 grafiska romaner
3 ungdomsböcker
1 faktabok
5 böcker på engelska
3 serier påbörjade, mellanböcker lästa i 1 serie och serier avslutade

Den här månaden var det lättare än vanligt att utse månadens bästa bok, eller för den här gången månadens bästa grafiska roman. För allra mest förtjust blev jag i serien om Zelda, alla tre albumen är helt klart nya favoriter! Väldigt förtjust var jag visserligen också i avslutande delen av Parasol Protectorate– serien och fjärde Locke & Key- albumet.

Vad läste du i oktober?

Read Full Post »

Förra året började jag läsa Buffy i serieform, närmare bestämt säsong 8 som tar vid där TV-seriens säsong sju slutar. Nu har jag läst sex album av säsongens åtta och lite mer än halvvägs igenom är jag väldigt kluven.

Det första albumet, The Long Way Home, var jag väldigt förtjust i. Det kändes som att de hade lyckats bevara karaktärerna från TV-serien, både till utseende och karaktär men allra bäst – i humorn. Det jag inte gillade var att det märktes så väl att Whedon & co. här fick leva ut alla fantasier om superskurkar de inte kunnat förverkliga med TV-serien, ibland blir det en smula överdrivet.

Jag gillar heller inte att det är olika tecknare i de olika albumen. Eller, rättare sagt så gillar jag en del tecknares stil bättre än andras. Några är mer detaljerade än andra, några har verkligen satt fingret på vem en karaktär är och några har gjort att man inte känner igen dem alls. Några har också fallit för frestelsen att rita kvinnorna på ett sätt och männen på ett annat – om jag säger urringning och öppna vs. stängda munnar så förstår ni nog hur jag menar. Jag gillar inte. Överlag var jag mindre förtjust i andra, tredje och fjärde albumen som alla har känts ganska spretiga.

Men jag tyckte femte albumet var klart bättre. Här finns humorn jag verkligen älskar, en nördhumor som är på sin topp på en resa Buffy och Andrew gör tillsammans. Det är så lätt att se det framför sig, samtidigt som det verkligen utvecklar relationerna från TV-serien och då, då är det fantastiskt bra.

Sjätte albumet, Retreat, tar en annorlunda väg än de föregående. Samtidigt så märks det att det går mot slutet av säsongen för det som tidigare varit fragmentariskt blir mer och mer samlat och en maffig slutstrid tar sin början i albumets slutskede. Det jag ändå gillade bäst med Retreat var att dråparnas krafter återigen börjar ifrågasättas och utforskas, och att Oz återigen kommer in i bilden. Det blir lite som en återgång till dåvarande Buffy, till TV-serien, samtidigt som det händer nya saker. Inte minst dras alla trådar ihop mer och mer och jag är väldigt nyfiken på de två sista albumen.

37671159307963X7815682304635385589984

Read Full Post »

9789186003425_200_zelda_haftadFörsta boken i Zelda- serien gjorde mig inledningsvis lite tveksam. Jag  hade väldigt roligt åt superfeministen Zelda som har fler ideal än hon lyckats upprätthålla och allt som oftast faller i de fällor hon själv så gapande förkastar. Samtidigt så blev det ibland en lite för stark bild av att inga ideal faktiskt går att upprätthålla och att feminism bara är hyckleri.

Men ju mer jag läste, desto mer ändrade jag uppfattning och desto mer älskade jag. Det går faktiskt att skämta om allt och faktiskt är vi säkert alla ganska inkonsekventa, även med ideal vi verkligen tror på. Och faktiskt så behöver man inte heller upprätthålla varenda ideal man föresätter sig eller tror att man behöver föresätta sig. Zelda är mänsklig, helt enkelt. Samtidigt är hon fantastiskt rolig, på sina ställen ganska självständig men framförallt – och det är det här jag älskar mest – så får hon vara den hon är och ligga runt precis hur mycket hon vill utan att det förekommer någon slut-shaming. Hon kastar kläderna ganska ofta, utan att för den skull tecknas som ett objekt – däremot problematiseras den och många andra frågeställningar ofta vilket jag också gillas. Zelda är smart, hon tar diskussioner, hon gapar och skriker, hon träffar en kille genom att vråla ”KYSS MITT HÅRIGA FEMINISTARSLE” åt honom.

Jag älskar det.

Zelda-2

Andra albumet, Zelda – kampen fortsätter, tar vid där det första slutar. De går säkert bra att läsa fristående men det finns ändå en tråd genom alla tre albumen. Här börjar Zelda på konstskola, träffar sitt svin till ex-pojkvän och flyr tillslut när verkligheten blir för bister och påträngande. Jag var minst lika förtjust i tvåan som i trean. Tredje albumet gillade jag dock nog ändå bäst.

9789175150277_200_zelda-vs-patriarkatetZelda vs. Patriarkatet heter tredje albumet och det fortsätter berätta om Zelda som kämpar med att upprätthålla sina ideal och med att inte hamna i den patriarkala fällan. Det går sisådär.

Men det som är så inspirerande med Zelda- serierna är kanske inte framförallt Zelda själv och de ideal hon slåss så hårt för att upprätthålla men ganska ofta tappar, utan snarare de serierutor som ibland nästan verkar vara i förbigående men som i en ruta säger så mycket om det normfyllda samhälle vi lever i. Lina Neidestam är fantastiskt duktig på att beskriva strukturer och nåla fast saker som upprätthåller dem med några få serierutor – hon ifrågasätter och problematiserar slut-shaming, kärnfamiljsideal och fördomar i korta, kärnfulla serierutor. De tre Zelda- albumen var helt enkelt en uppenbarelse och jag hoppas att de snart kommer i nytryck (Hej Kartago…?) för det här är album jag kommer läsa igen och igen och helst vill ha hemma i bokhyllan och klappa lite på, då och då.

Read Full Post »

En av de bästa sakerna med att jag förra året återupptäckte den grafiska romanen var att jag också upptäckte serien Locke & Key (tack Bokstävlarna!)

9674335Locke & Key är skriven av Joe Hill och tecknad av Gabriel Rodriguez och för varje album blir jag mer och mer intresserad av upplösningen. I fjärde albumet, Keys to the Kingdom, lyckas Hill och Rodriguez göra historien ännu mer komplicerad samtidigt som fler bitar faller på plats. Mysteriet med alla nycklar som finns i det gamla, gotiska kråkslottet Keyhouse utvidgas och börjar samtidigt närma sig lösningen, sakta men säkert.

Jag är fortfarande oerhört imponerad av Hills och Rodriguez sätt att kombinera splatter med sorg och hopplöshet, på något sätt talar både bilder och text om det makabra lika väl som om det känsliga och det är fantastiskt gjort. Jag älskar bildspråket och färgerna i den här serien, jag älskar tecknarstilen som både visar det groteska i ett mord och det oförklarliga i ett spökes uppdykande. Jag älskar berättelsen som inte bara är ett mysterium utan också handlar om att förlika sig med historien och vad som skulle kunna hända om man kunde ta bort vissa känslor i ens liv – något säkert många har funderat på.

Så här tyckte jag om första, andra och tredje albumet. Nu är jag mer nyfiken än någonsin på de två sista.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »