Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2013

Förra hösten började jag läsa serien The Parasol Protectorate, en viktoriansk steampunk-tårta vars olika bottnar både bjuder på engelska seder och sociala regler, övernaturligheter i form av varulvar och vampyrer och en hel del ironi och svart humor som gör kraschen mellan normer och monster oerhört rolig. Men allra bäst med den här serien är utan tvivel huvudpersonen. I första boken, Soulless, upptäcker Alexia Tarabotti att hon är just själlös – en slags motvikt till varulvar och vampyrer som kan förvandla de till dödliga genom att röra vid dem. Serien fortsätter med Changeless och Blameless som jag också tyckte om.

Så har jag nu i nästan ett sträck läst fjärde och femte boken, Heartless och Timeless. Ett ganska bra mått på hur mycket bättre och bättre serien blir är att jag faktiskt kunde läsa båda efter varandra, tidigare har jag behövt lite avstånd mellan böckerna för att inte tröttna på språket och vissa av karaktärerna. Heartless känns på ett vis lite som en mellanbok, här skapas många trådar som inte riktigt får sitt avslut och det märks att Gail Carriger vill bygga upp något riktigt stort inför finalen i sista boken. Och faktiskt, så lyckas det. Även om jag kanske inte kommer minnas Heartless så länge så kommer jag definitivt komma ihåg Timeless, sista boken, hela serien och speciellt Alexia.

10339860timeless

Det jag fullkomligt älskar med Alexia Tarabotti är hennes fantastiska kompromisslöshet och hennes totala vägran att be om ursäkt bara för att hon är kvinna. Det jag älskar med Gail Carrigers sätt att framställa det viktorianska samhället är att hon inte viker för att det fanns en herrans massa sociala regler att förhålla sig till, men att Alexia ojar sig över det otroligt vulgära i att synas på stan utan handskar medan samma Alexia inte bryr sig ett dyft om att hon slår sig ner vid ett bord fyllt av män i full färd med att dricka whiskey och spela poker – hur mycket de sagda männen än rynkar på de fina viktorianska näsorna. Det jag också älskar med just de här situationerna är att Alexia inte gör det för att hon själv vill spela kort och dricka whiskey, hon har helt enkelt ett ärende hon inte anser kan vänta. Alexia ger totala fanken i att underställa sig de flesta regler vad gäller just kvinnligt och manligt, men hon behöver heller inte ikläda sig mansrollen för att göra det. Att göra henne manlig hade på ett sätt också varit att tvinga henne att anpassa sig efter männens villkor, men hon är helt enkelt den hon är och hon vägrar be om ursäkt för det. Det älskar jag. Det gör också att de gånger den viktorianska sedligheten faktiskt efterlevs – exempelvis i fallet hattar och handskar – blir det mer en kärleksfull, lätt överdriven och smått sarkastisk blinkning till ett tidevarv när en hatt faktiskt kunde hjälpa eller stjälpa en hel social karriär.

Det som jag också älskar med de här böckerna är att de, mitt i all komik och lättvindighet, också gör något nytt av vampyr- och varulvsmyten. Inte bara genom att introducera den själllösa Alexia, utan också genom att fundera över vad odödlighet egentligen gör med en, och om det verkligen är önskvärt i längden.

Jag är glad att jag läste den här serien. För även om det nog hade blivit lite för mycket att läsa dem i ett sträck, är de ändå oerhört underhållande och ibland, ganska tänkvärda.

Annonser

Read Full Post »

Ett ganska bra mått på min allmäna trötthet just nu är att jag somnade över min kursbok på biblioteket i fredags eftermiddag. Till mitt försvar vill jag säga att vi a) hade haft handledarmöten och sedan pluggat nästan konstant sedan åtta på morgonen och b) det var en väldigt skön läsfåtölj.

Och kanske är en halvtimmes powernap på bibblan en underskattad grej, för jag var mycket piggare när det var dags för klassmiddag på kvällen och nästan mig själv på lördagen när jag och tre Umeå- bloggare (…med näsan i en bok, Bokblomma och Nobelprisprojektet) träffades på Bokcafé Pilgatan för en bloggfika. Det var jätteroligt att träffas och prata böcker, bloggar och annat. Det var fantastiskt roligt, det är alltid kul att träffa andra boknördar och bokbloggare!

Resten av lördagen gick åt till att hjälpa en kompis med ett projektarbete och halva första säsongen av New Girl. Jag gillade väldigt mycket med serien, men irriterade mig på vissa tråkiga antifeministiska klyschor. Som att man så ofta måste trycka in ett ”den fula ankungen blir en svan om hon tar av sig glasögonen och sätter upp håret”-moment, att en killes svinerier ursäktas med att tre andra killar är så fantastiskt fina och snälla och att serien hittills, efter ungefär fem avsnitt, ännu inte klarat Bechdel- testet. Men det jag gillade övervägde ändå, som att huvudpersonen får vara precis den hon är (undantaget sagda ankunge-moment) och framförallt att hon står upp för att vara den hon är. Det gillar jag.

På söndagen slog dock tröttheten till igen och jag släpade mig hem från jobbet, tanken var att jag skulle läst vidare i Possession som vi ska bokcirkla om på torsdag men den har väldigt svårt att fängsla mig. Nog är det en intressant historia, men när jag möttes av en trettio sidor lång passage med inklippta brev som var kursiverade gav jag upp. Kursiverad text i böcker är ett av mina stora hatobjekt och när den dessutom är miniliten och pågår i trettio sidor orkar jag helt enkelt inte längre. Jag tog upp Zelda vs. Patriarkatet istället och den fick mig att skratta tills jag fick ont i magen.

Slutsatsen av det här är att böcker, bibliotek och bloggande boknördar kan liva upp vilka genomtrötta pluggandar som helst!

Read Full Post »

Älskade bibliotek

En av mina favoritplatser i hela världen, det är biblioteket. Det gör mig ledsen varje gång jag läser att ett bibliotek lagt ner, men det gör mig också glad när jag läser om andra som älskar bibliotek och som inser värdet av dem.

Jonas Hassen Khemiri skriver att biblioteket för honom som liten var en helig plats, en plats dit hela familjen åkte på helgen, en fristad. Neil Gaiman skriver – fantastiskt fint – om vikten av att läsa, att läsa för våra barn och att biblioteket bör representera frihet.

När jag var liten var biblioteket en plats där drömmar föddes, där det fanns portar till andra verkligheter och där sagorna aldrig tog slut. När jag blev tonåring blev det också för mig en fristad, en plats där ingen krävde något av mig och där jag bara kunde sitta och stirra rätt ut i luften, om jag så ville. Där jag kunde läsa bok efter bok, tidning efter tidning utan att någon störde mig. Utan att någon retade mig, lade fälleben eller kastade glåpord. Platsen där ingen påstod att jag inte hade några vänner, för de var ju precis där. På hyllan.

När min tonårstid och gymnasietid var över, och aldrig har jag saknat den förutom när jag tänker på timmarna i biblioteket, började jag jobba och läsa på universitetet. Även om det inte längre fanns människor i min närhet som gillade att trampa på andra så var biblioteket för mig fortfarande en plats att andas på, att finna frid i, att leta upp historier och berättelser, fakta och fiktion och allt vad jag kan tänkas vilja veta.

Jag tror att det var det här som fick mig att vilja bli bibliotekarie. Länge, länge har jag vandrat omkring utan att veta min slutliga väg, länge har jag jobbat och studerat och många olika ämnen har det blivit. Litteraturvetenskap, nordiska språk, fotografi och konst, litteraturkritik, systemutveckling och bokhistoria. Allt har jag tyckt om, några ämnen har jag älskat men det var inte förrän jag började på min bibliotekarieutbildning för ett år sedan som jag verkligen kände mig hemma. Det var inte förrän jag började jobba på bibliotek för snart ett år sedan som jag för första gången verkligen älskade att gå till jobbet. Det kändes så självklart att jag började undra varför jag inte kommit på det tidigare.

När jag började studera till bibliotekarie så var jag säker på att jag ville jobba på folkbibliotek. Nu kan jag lika gärna tänka mig att syssla med katalogisering eller söksystem, men huvudsaken för mig är att jag får vara på biblioteket.

Biblioteket är en fantastisk plats. Det är en fristad för så många, ett sätt att helt gratis få låna och läsa hur mycket böcker du bara vill, en plats där du inte tvingas köpa något eller ens göra något. Var annars finns det i vårt samhälle idag?

Ibland stödlånar jag böcker. Jag förstår de som stödköper böcker i lokala boklådor, fast de är lite dyrare. Själv stödlånar jag ibland böcker som ser lite ensamma och övergivna ut, och kanske blir det en bok jag faktiskt kommer tycka om. Huvudsaken för mig är att biblioteket, med all dess fantastiska möjligheter, får finnas kvar. Leva. Vara en fristad. Öppna dörrar för barn, ungdomar, vuxna och pensionärer. Välkomna alla. Säga: ”Kom in, kom in! Här, här finns fantasin”.

Read Full Post »

Hej fredag!

Min fredag började med att jag stängde av klockan fem gånger i sömnen och min tänkta stillsamma morgonpromenad till universitetet fick helt raskt bytas ut mot ett racerspringande till bussen. Jag skyller på att jag jobbat kväll hela veckan och vilken universitetslärare lägger egentligen en föreläsning klockan åtta på morgonen?

Bah.

Resten av fredagen ska jag i alla fall ägna åt plugg, och kanske lite nöjesläsning. Här på bloggen kommer det bli tal om en stor och viktig kärlek i mitt liv, något som följt mig sedan jag var liten och aldrig tappat sin betydelse.

Japp, jag ska prata om biblioteket.

Read Full Post »

Katten och kimonon

kattenochkimononDet har blivit ganska mycket grafiska romaner läst i höst. Kanske beror det på att det är en så fin tillflykt att ägna en timme åt en grafisk roman när man inte har så mycket mer än en timme över på hela veckan.

En sådan timme ägnade jag åt Katten och kimonon för några veckor sedan, och det var en trevlig timme. Kanske dock allra trevligast i början för jag blev mest förtjust i ramberättelsen, en historia om en skräddare som syr en kimono med katter på till kvinnan han älskar och kimonons katter får liv. En av katterna rymmer och ger sig ut i världen och det är i den kattens spår resten av berättelsen utspelar sig.

Inte för att resten av historien inte är alldeles underbar. Det är den, vacker och sorglig och rolig och magisk. Framförallt älskar jag alla litterära blinkningar och figurer från kända böcker som dyker upp och får följa i kattens spår. Jag tyckte verkligen om det här albumet, både berättelsen och teckningarna och jag tänker definitivt läsa uppföljaren, Tea Party.

Läs också vad Bokstävlarna tycker.

Read Full Post »

Det är mycket uppsatsplanering för tillfället, och som vanligt, en hel del jobb. Tiden som blir över efter det har jag den senaste tiden ägnat åt mina fina vänner här i Umeå som jag snart kommer lämna då jag flyttar hem i höst/vinter – förhoppningsvis med en färdig bibliotekarieutbildning i bagaget. Igår knaprade vi jordnötsringar och såg på En ung Jane Austen, mycket fin film som jag rekommenderar till alla Austen- fans därute!

Men idag måste jag sticka upp huvudet även i världen utanför universitetet för oj, vad det händer saker! Det är dags för Forma Books Blog Award och självklart måste jag ju nominera mina favoriter.

Blogaward_artal

Det har också nominerats till Augustpriset, jag hade faktiskt inte läst en enda bok som blev nominerad och kan därför inte uttala mig om dem. Men saknar de inte en viss romansvit…?

augustpriset_jubileumslogo

Sist, men verkligen inte minst, har också höstens största romansläpp helt gått mig förbi! Carl-Johan Vallgren släpper en ny bok, i skepnaden av författarnamnet Lucifer. Enligt förlaget är det en noir-thrillerserie som påbörjas med Skuggpojken, ute i november. Jag känner att en bokbeställning är under uppsegling, speciellt eftersom jag länge tänkt men ännu inte köpt Thrillerliv, som jag är minst lika mycket nyfiken på då den är skriven av ingen mindre än Ord och inga visor– Jessica – som också nyligen börjat blogga igen. Glöm inte att titta in där!

9789100137762thrillerliv

Read Full Post »

Jag började min resa i Cassandra Clares Skuggjägar- värld med City of Bones, som är första boken i serien Mortal Instruments. Därefter läste jag, på en väns inrådan, de tre böckerna i prequel- trilogin Infernal Devices.

city-of-bonesDet var ett bra val. City of Bones är en fin introduktion till alla de platser, personer och övernaturligheter läsaren får bekanta sig med – sextonåriga Clary Fray är huvudpersonen och allt rullas igång när hon börjar se saker ingen annan gör och bekantar sig med de mystiska Skuggjägarna, under uppdrag att slåss mot de demoner som befolkar jorden.

I Infernal Devices ges sedan inte bara mer bakgrund till vilka Skuggjägarna är, Cassandra Clare dyker också djupare i händelser, platser och personer som jag minns från City of Bones och det är oerhört roligt att serierna är så sammanlänkande – samtidigt som man absolut kan läsa dem som fristående från varandra.

Det jag älskade med Infernal Devices var den morbida humorn och den groteska fantastin – det finns vissa scener  från de tre böckerna jag förmodligen alltid kommer ha på näthinnan. Riktigt så målande är inte City of Bones, även om det finns en stor portion humor även här så är den snarare sarkastisk. Fantasi finns det dock gott om även här, Clare håller sig inte till en sorts övernaturliga monster utan låter demoner, vampyrer och varulvar vandra New Yorks gator tillsammans med ett ganska läskigt brödraskap av…. bibliotekarier.

City of Bones är spännande så det förslår, men det är också stundtals väldigt intressant. Jag är oerhört förtjust i böcker som inte målar upp ondska som något svart och godhet som något vitt, här finns definitivt en gråskala som svajar både fram och tillbaka och det gillar jag verkligen.

Det här var ingen bok jag älskade sådär som man bara älskar sina favoritböcker, och jag tyckte mer om Infernal Devices. Men det var ändå en bok jag gillade och som jag sträckläste en sensommarkväll på balkongen. Utan att kanske vara extraordinär var det helt enkelt en bra bok, en bra stunds underhållning och en bra young-adult-urban fantasy. Jag kommer definitivt fortsätta läsa den här serien.

Läs vad andra bloggare tyckt: Vargnatts bokhylla, Skuggornas bibliotek, poplitt, Schitzo-cookies bokblogg.

Read Full Post »

Older Posts »