Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2013

Jag har alltid älskar sagor. Högläsning av sagor och berättelser framför brasan i stora salen var, och är, en av höjdpunkterna i min barndom. Jag hade turen att begåvas med en mamma som också älskar böcker och som tyckte högläsning var något som inte fick tummas på i sina barns uppväxt.

Därför kom jag också tidigt att älska Astrid Lindgren. Kanske man tycker att steget från Mio min Mio till fantasylitteraturen inte verkar särskilt långt, men det skulle ändå dröja några år innan jag klev över just den tröskeln.

Den första genre jag faktiskt minns att jag hängav mig åt, med den frenesi bara en bokälskande cirkatioåring kan uppbåda, var äventyrsböckerna. Jag läste Enid Blyton och Jules Verne så sidorna fladdrade och när det inte fanns några mer böcker av författarna att önska sig tog mig far beslutet i egna händer och köpte de fem böckerna Sagan om Belgarion till mig i födelsedagspresent.

Elva, har jag för mig att jag var. Och David Eddings värld tog mig inte bara in i en ny genre, den tog mig också tillbaka de sagovärldar jag älskat när jag var yngre.  Ganska snabbt fortsatte jag med Sagan om Mallorea och sedan var det kört. Jag var fantasybiten.

I en av kurslitteraturböckerna till Fantasylitteraturkursen i sommar ställdes frågan om fantasy i form av verklighetsflykt skulle vara skadligt för ungdomar.  Jag för min del tycker det är ganska mycket struntprat. Är det ens verklighetsflykt? Visserligen tas man i de riktigt bra fantasyböckerna iväg till en annan värld men behöver det betyda att man flyr den verklighet man lever i, här och nu? Är i så fall inte alla böcker en form av verklighetsflykt? Och behöver det vara skadligt?

Skadligt, nej det tror jag inte. Däremot tror jag att fantasylitteratur, som all annan litteratur, bara kan vara stor och fantastisk underhållning. Men jag tror också att den, precis som all annan litteratur, tvärtom mot teorier om skadlig verklighetsflykt, kan vara ett sätt att bearbeta verkligheten. De stora hjältarna är sällan bara stora hjältar, ofta har de också problem och svårigheter och vet inte riktigt vilken plats de har i världen.

Som vi, ungefär. Själv fortsätter jag att älska fantasyberättelser, stora som små.

Read Full Post »

För några år sedan läste jag Trollkarlen från övärlden. Då tyckte jag inte alls om den, och läste aldrig fortsättningen. Jag minns inte särskilt mycket men enligt recensionen jag skrev då så var språket alldeles för enkelt och stolpigt, ryckigt och uppstyltat.

0881037559Den här sommaren dedikerade jag åt fantasy, och ett av projekten var att läsa om Trollkarlen från övärlden, men den här gången på originalspråk. Och tur var väl det, för oj vad jag tyckte om den! Jag måste ha läst en alldeles särskilt dålig översättning för istället för uppstyltat var språket böljande och vackert och drog in mig i Övärlden på en gång – där den unge Ged upptäcker att han har magins gåva och reser till Roke för att lära sig bli magiker.

Fortfarande finns det saker jag inte gillar i första boken, men faktiskt blir många av de sakerna problematiserade i kommande böcker – som synen på kvinnor och magi, till exempel. Eller kvinnor överhuvudtaget i Övärlden.

Det var alltså med stigande förväntan jag gav mig på andra, tredje och fjärde boken i serien. A wizard of Earthsea följs av The Tombs of Atuan, The Farthest Shore och Tehanu, och även om jag kanske speciellt tyckte om första och andra boken var alla fyra böcker väl värda att läsa. Den sedvanliga kampen mellan gott och ont spelar en traditionell roll som två olika krafter, men ges också nya kläder i människors grymhet och vänlighet. Jag gillar de frågor LeGuin ställer, men kanske framförallt älskar jag att språket är så vackert och vindlande.

144245990514424599211442459956

Men det är faktiskt inte slut där. Efter Tehanu följer Tales from Earthsea, en slags novellsamling som dyker ner här och var i den redan berättade historien, utökar den och lägger till händelser och personer vi aldrig träffat innan. Jag gillade den, jag gillar att få veta mer om Earthsea, få en bredare bild och få lära känna nya personer. Kanske gillade jag den inte lika mycket som de fyra tidigare, men den var ändå läsvärd.

tales-from-earthseathe-other-wind

Desto bättre var sista boken i serien – The other wind. I den knyts alla lösa trådar – och under fem böcker har de hunnit bli många – ihop. Om jag kan säga något om Tales from Earthsea så här i efterhand så var det att den, mer än någonting, sakta men säkert drev handlingen och huvudpersonerna mot ett definitivt slutmål – hur skilda än novellerna verkade vara från varandra.  Jag tyckte verkligen om hur alla olika historier, personer och platser blev ett i The other wind, samtidigt som det fina språket fortfarande finns kvar. Den sista boken var en av mina favoriter i samlingen, även om jag var oerhört förtjust i alla sex böcker.

Read Full Post »

För några år sedan började jag, på min fantasybitne grannes inrådan, läsa Roger Zelaznys serie om Amber, där ett tvåsiffrigt antal syskon slåss om makten. Amber är den enda verkliga världen, allting annat – också vår egen jord – är bara skuggor. Första boken, Nio prinsar i Amber, har jag skrivit om här och andra boken, Vapen från Avalon, här.

enhorningens-teckenInledningsvis hade jag svårt att förstå tjusningen med den här serien, men den har för mig växt för varje bok och först nu har jag till fullo börjat uppskatta den – och kanske framförallt humorn i den. Under fantasysommaren läste jag tredje delen, Enhörningens tecken, och i den får det allra mest spännande i historien, de märkliga Skuggorna, ta överhanden. Det blir också lättare att hålla reda på vem som är vem. Enhörningens tecken är min favorit hittills och jag ser fram emot resterande delar.

 

Read Full Post »

Slutet på den här veckan är inte bara ett veckoslut och månadsslut. Det är sista veckan och sista helgen på mitt sommarlov, och även avslutningsvecka för sommarkurserna. Därmed får jag också anse fantasysommaren som över!

Det har varit hemskt kul att dedikera sommaren åt fantasy, även om mycket annat också har blivit läst. Den här helgen tänkte jag skriva om de böcker jag läst under min fantasysommar men ännu inte recenserat, det blir alltså en fantasy- special här i bloggen de kommande fyra dagarna! Jag kommer berätta om American Gods, om de sex böckerna i serien A wizard of Earthsea och om vad som startade min kärlek till fantasy. Men först, ikväll, tredje boken i Roger Zelaznys Amber- serie!

Read Full Post »

En skrämmande idyll

1849015899För ganska många år sedan såg jag filmen The Stepford Wives. När jag för några helger sedan tog upp boken visste jag alltså mycket väl vad som skulle försiggå mellan boksidorna – ändå blev jag överraskad av den täthet med vilket Ira Levin berättar sin småstadsavskräckande historia.

Joanna Eberhart flyttar med make och två barn till den lilla förorten Stepford, där allting ser ut som perfektion förklätt i småstadsidyll: raka gräsmattor, vänliga grannar och lyckliga familjer. Men för Joanna har familjeidealet gått ett steg för långt tillbaka: fruarna är hemmafruar, deras största glädje i livet verkar vara att bona golv, sköta barn och laga mat. Männen är familjeförsörjarna och tillbringar sin fritid på klubben The Men’s Association. Joanna, som är motsatsen till en hemmafru, ryser liksom läsaren vid denna skenbara, osunda perfekthet enligt ett familjeideal som borde begravts för flera år sedan – och börjar misstänka att det ligger något mycket mörkare än ideal bakom.

Det är svårt att berätta vad The Stepford Wives handlar om och samtidigt förmedla spänningen som ständigt ligger just under ytan. För medan jag gärna hade fått ut mer av historien (åh, vad jag ville smyga innanför dörrarna på The Men’s Association och höra vad som egentligen pågår!) kan jag inte låta bli att älska undergångstonerna i berättelsen, de subtila tecknen på att allt kommer gå åt skogen och det sparsamma språket som ändå säger så otroligt mycket. Jag älskade The Stepford Wives, jag är glad att jag inte nöjde mig med filmen utan läste boken också – för även om den inte brer ut historien lika mycket, säger den ändå på något sätt så mycket mer.

Read Full Post »

”Vet du, jag har läst MASSOR med böcker i sommar tack vare dig.”

Så skrev en av mina vänner till mig på sms för inte så länge sedan. Jag blev så glad att jag var tvungen att skratta högt, plaskvåt från hårtopp till skosnören och ståendes på ett regnigt torg mitt i natten utan paraply och allt. För en som gärna vill bli bibliotekarie, då helst på barn- och ungdomsbibliotek, och älskar att få människor att läsa, är det inte alldeles precis det man vill höra? Till saken hör också att vi har pratat en hel del under våren just om att aldrig finna ro eller tid till att läsa.

Det senaste hon hade läst var de tre första böckerna i Mortal Instruments- serien och ville nu ha biosällskap när första boken går upp på vita duken i höst. Självklart var det första jag gjorde, när det blivit anständig tid på dagen, att springa till bibblan och låna City of Bones. Såklart ville jag gå med henne och se den.

Read Full Post »

11735983Divergent var en bok som tog mig med storm. Inte från första början, visserligen, men ju längre jag läste desto svårare hade jag att lägga ifrån mig den. Språket, som från början kändes torftigt, fyllde alltmer sin funktion och jag började älska – om än inte helt förstå – den dystopiska värld Veronica Roth målade upp.

Att läsa Insurgent är som att återgå till en värld jag hade för mig att jag tyckte om, men inte riktigt mindes varför eller hur. Det var lite knackigt i början, men liksom sin föregångare tjänade Insurgent på att långsamt dra in läsaren i sitt nät, långsamt låta språket och huvudpersonerna tvinnas in i varandra och börja följas åt på en stig som alltmer verkar leda åt undergångens brant.

I Divergent fick vi lära känna Beatrice, som i en framtida värld liksom sina jämnåriga kamrater måste välja en falang att tillhöra: de tappra, de ärliga, de lärda, de osjälviska eller de fridfulla. Hon föddes i de osjälviska men anser sig tillhöra de tappra – även om livet där inte blir en dans på rosor. Konspirationer börjar pyra och falangernas tunga vägar börjar knaka i fogarna – håller världen verkligen ihop?

Det jag hittills har saknat just med Roths dystopiska värld är bredare vyer och en större förståelse för falangerna, deras bakgrund och världen i sig. I Insurgent besvaras en hel del av frågorna på ett sätt jag inte helt hade väntat mig, och även om jag inte har bestämt mig för om jag älskar det eller inte, så tycker jag åtminstone väldigt mycket om det. Det som ibland stör mig, liksom i första boken, är att kärlekshistorien ges så stor betydelse till förmån för Beatrices självständighet – samtidigt är jag fascinerad av den mörkare ton Insurgent bär med sig och blir lite skrämd av Beatrices hopplöshet och rädslor. Ibland blir jag arg på henne och ibland förstår jag henne inte särskilt bra.

Men det är just det som är det fina med de här böckerna. Jag gillar att karaktärerna ibland beter sig oförutsägbart, korkat eller våghalsigt. I slutändan är de inte mer än människor och även om Insurgent också har brister är jag mycket fascinerad av berättelsen och nyfiken på de vägar den kommer ta i tredje boken.

Det jag önskar är att Veronica Roth i fortsättningen ska slippa förlita sig på cliffhangers för att hålla intresset uppe – det behövs verkligen inte.

Modernista, 2013.

Read Full Post »

Older Posts »