Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2013

Om det är något jag har svårt för, så är det att koppla på världen när jag skriver hemtenta. Helst vill jag skriva den så fort som möjligt och saker som nöjesläsning, bloggande och andra roliga saker blir väldigt lidande.

Något annat jag har svårt för är att koppla av hemtentan när jag faktiskt är färdig med den. Det tar flera dagar för mig att stressa ner tillräckligt mycket för att kunna slappna av med en bok, eller skriva något läsliga blogginlägg.

Jag har med andra ord lidit av spridda bokskurar de senaste dagarna. Jag har läst ungefär femtio sidor i Makalösa kvinnor, hundra sidor i Alltings början, tio sidor i Samuel Johnson #2, Hell’s Bellsnågra sidor i Katedralen vid havetOch så vidare. Helst vill jag läsa allt på en gång och det är svårt att bara välja en bok ur högen när alla ser så himla lockande ut, och jag har ändå inte ro att läsa en åt gången.

1783475315775920976685654984

Vad gör du när läsningen blir rörig?

Read Full Post »

Det tog lång tid innan jag läste The forest of hands and teeth. När jag väl gjort det undrade jag varför jag dröjt så länge för den var otroligt spännande, välskriven och ganska skrämmande. Inte bara för zombierna som befolkade den och trängde sig på även läsarens medvetande med sitt eviga raspande och hungriga stönande, utan också för den psykologiska skräcken som verkligen sög tag och höll fast.

9780575090927_large_the-dead-tossed-waves_haftadI The Dead-Tossed Waves skiftar perspektivet från Mary till Gabry, som lever i staden vid havet och helst vill fortsätta göra det i resten av sitt liv. Innanför murarna, skyddad från zombierna och den skrämmande skogen som skymtar vid horisonten.

Men bilden av det skyddade livet spräcks i tusen bitar när zombierna – i den här boken kallade Mudo – invaderar Gabrys inbillade sfär av trygghet och hennes bästa vänner försätts i fara.

Jag är inte lika förtjust i Gabry som jag var i Mary, men kanske är det inte meningen heller. Gabry är inte lika sympatisk och lätt att tycka om, men The Dead-Tossed Waves är också mycket mer skrämmande än The Forest of Hands and Teeth – även om den var skrämmande nog. Skådeplatsen är också förändrad, men kvar är ändå känslan av det instängda, de ständigt påträngande och ständigt hungriga zombierna som nästan kväver även mig som läsare.

Kvävande är också den psykologiska skräcken. Det här är definitivt inte bara en bok om zombier, inte bara en postapokalyptisk skräckroman där hungrande och ruttnande odöda får inta huvudrollen. Det är också på många vis en roman om mänsklighet, om vad man gör när katastrofen är ett faktum och hur – och om – man överlever när livet egentligen inte verkar vara ett alternativ.

I början irriterade jag mig däremot på att den här boken, liksom den första i serien, inte kan undgå att packetera in det numera tydligen obligatoriska YA- triangeldramat. Men det fick mig också att tänka. Kanske det är mer än så? Kanske det blir oundvikligt när jordens befolkning reduceras till små grupper av överlevande – triangeldramat känns inte lika påklistrat som i andra YA- romaner, inte lika intvingat i historien och det tar definitivt inte plats som det centrala. Jag kan till och med acceptera det.

Jag var verkligt fascinerad av The Dead-Tossed Waves och jag förväntar mig mycket av sista boken i serien. Hur ska det här egentligen sluta?

Read Full Post »

Hotande horisonter

Min gårdag kan nog bäst beskrivas som ett tumult av kortslutningar, eller helt enkelt som en fjortontimmars kombinerad plugg/arbetsdag – åtta timmars föreläsning och fem timmars kvällsjobb. Jag är glad att de dagarna oftast lyser med sin frånvaro.

Som energin just nu, ungefär. Jag sitter begraven i en hemtenta men jag hoppas vara färdig till helgen och då kanske jag får läsa lite roliga böcker igen! Just nu känns det dock ungefär så här:

(En bild jag tog för ungefär sex år sen och som jag för övrigt är rätt förtjust i.)

Read Full Post »

9113046489Vindens skugga får läsaren följa med på Daniels resa genom ungdomen, vackert kantad av en alldeles särskild boks historia och utritad längs Barcelonas myllrande gatunät så som det såg ut på 1950- talet.

Jag vandrade på samma gator under läsningen av den här boken och faktiskt verkade de inte ha förändrats särskilt mycket. Det var samma myller, samma dimmiga mystik som föll över smågatorna mot skymningen och samma blandning av lyx och fattigdom, flärd och slum. Det var en fantastisk känsla som höjde upplevelsen av boken till skyarna – men tror jag att jag hade tyckt om den i alla fall.

Vilken boknörd tycker inte om en bok i en bok, egentligen? Daniel får som liten följa med sin far till De bortglömda böckernas gravkammare – en labyrint av bortglömda böcker som i det närmaste verkar vara ett litteraturens Aladdins grotta – och får där välja en bok att vaka över, som en livsuppgift. Boken blir Vindens skugga och den verkar på ett märkligt sätt följa Daniels egen livstråd genom sidorna.

Att säga att boken dessutom är en resa genom mänsklighetens både mörka och ljusa sidor kanske ekar som en välanvänd klyscha men faktiskt är det en sanning som inte är så uttjatad som den låter. Karaktärerna i Vindens skugga är onda och goda, osjälviska och egoistiska, undflyende och kristallklara – ofta i en blandning som gör dem så mycket mer trovärdiga.

Vindens skugga är allra bäst när den inte försöker för mycket. Det poetiska språket är ofta vackert men ibland blir det faktiskt sirligt i överkant – om det är författaren som försöker för hårt eller om vissa meningar helt enkelt inte går att översätta på ett bra sätt vet jag inte. Däremot vet jag att Vindens skugga är en bok som definitivt får mig att önska att jag kunde läsa alla böcker på originalspråket och att jag hade läst betydligt mer än ett års spanska på gymnasiet.

Jag tyckte mycket om den.

Andra som läst: thecuriouscaseofthebooks, …med näsan i en bok, Mamma J, Pocketblogg, Saras Perspektiv.

Read Full Post »

Av någon anledning har mitt läsande blivit alldeles rörigt den senaste tiden, framförallt när det gäller serier. Våren har varit händelserik och ganska stressig och när jag har mycket att göra och tänka på läser jag gärna ungdomsböcker – av någon anledning verkar det då oundvikligen också bli serieläsning (nu tänker jag alltså inte på grafiska romaner utan helt enkelt böcker som ingår i någon form av serie).

Av de senaste tio böckerna jag har läst har sex stycken ingått i serier. Fem av dem har varit ungdomsböcker. De flesta har visserligen varit skräck- eller fantasyböcker och de genrerna skrivs ju ofta i serieform även när det gäller vuxenböcker, men jag tycker det verkar som att det här framförallt är en åkomma som ungdomsböcker lider av.

Varför är det så, att ungdomsböcker alltid verkar komma i set om minst tre? Är det för att författarna helt enkelt har så mycket att berätta om? Tror de att läsarna tappar intresset om böckerna är för långa? Eller vill de bara spinna vidare på ett fungerande koncept?

Här går i och för sig att göra skillnad på serier och serier – serier som från början är tänkta att vara en serie och serier som får uppföljare. Vissa böcker, som Cirkelntrilogin, har en alldeles för invecklad och intressant historia för att få plats i en enda bok. Men vissa böcker, som nyligen lästa Anna klädd i blod, är helt avslutade efter första boken – ändå kan man vara relativt säker på att det finns minst en till. Och då är det ju svårt att låta bli att läsa den, eller hur?

I början av det här året lovade jag mig själv att bara nöjesläsa. Inga utmaningar, främst för att kurslitteraturböckerna utmanar mig alldeles tillräckligt. Och jag tänker hålla mig till det. Men jag kommer ändå försöka mig på att slutföra de serier jag påbörjat (och kanske försöka att inte påbörja ännu fler) innan röran sprider ut sig ännu mer.

Så det blir kanske en hel del prat om böcker i serier i bloggen i fortsättningen. Men jag lovar att det inte blir uteslutande för jag har även böcker i läshögen som är nog så fristående – Makalösa kvinnor till exempel, som jag är jättenyfiken på. Rum 213, som jag velat läsa ända sedan jag lyssnade på Ingelin Angerborn på Bokmässan i höstas.

Det här är ett fenomen jag inte funderat över särskilt mycket tidigare. Jag vet inte ens om det existerar eller om jag helt enkelt bara dras till sådana böcker (men jag har för mig att Beroende av böcker diskuterade det i sin blogg för en tid sedan också).

Vad tycker du?

Read Full Post »

1600106951Jag erkänner. Jag är helt fast i serien Locke & Key. Alldeles nyss läste jag tredje albumet Crown of Shadows och även om det inte var riktigt det jag hade trott att det skulle vara, även om jag kanske inte älskade det lika mycket som de föregående två, så var det ändå märkligt och fascinerande.

Så det räcker, även om det inte blir så mycket över. Crown of Shadows innehåller inte lika mycket substans som ettan och tvåan, det är inte lika mycket historia och framförallt bakgrundshistoria.

Men det finns gott om mörker att förundras över. Crown of Shadows är på något sätt både sorgligare och djupare, mer fylld av mörker och färre makabra utsvävningar än de tidigare albumen i serien. Även om sorgen och den psykiska smärtan har varit central också i ettan och tvåan får den här inte huvudrollen.

Jag förundras över hur nära smärtan kommer, hur väl Rodriguez porträtterar sådant som är så svårt att beskriva. Samtidigt saknar jag det makabra och blodiga för jag älskar verkligen det inslaget i hans tecknarstil. Jag är helt enkelt väldigt kluven till det här albumet men jag tycker det fortfarande är fantastiskt välgjort och jag längtar efter nästa del – Keys to the Kingdom.

Bokstävlarna har också läst.

Read Full Post »

Mer bloggkärlek!

Det sprudlar av kärlek i bokbloggosfären. Visst är det härligt?

I veckan fick jag en Liebster blog award från …med näsan i en bok! Det gör mig jätteglad, speciellt när dagarna är lite trista och grå som de är ibland. Tack! Svaren på frågorna finns här och jag gör också som förra gången och skickar vidare till alla som känner sig manade eftersom jag tror att enkäten gått runt ganska mycket vid det här laget.

liebsterblogaward

Just nu lider jag också av allvarlig läskärlek, jag har fastnat i en finfin läsperiod. Mest har det av någon anledning blivit ungdomsböcker – och en hel del skräck. I helgen läste jag om spöken som skrämde mig rejält, om zombies som gjorde detsamma och just nu läser jag om instängda väsen i den Stockholmska skärgården.

Det lär bli en hel del recensioner i bloggen framöver, alltså.

Read Full Post »

Older Posts »