Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2013

Den senaste tiden har det blivit väldigt mycket serier lästa. Jag är glad att jag har hittat tillbaka till serieläsandet, inte bara för att det är så himla kul utan också för att det är så himla bra mellanläsning när man pluggar och inte har tid med en hel tegelsten till bok.

Idag blir det trippelrecension av seriealbum – jag har den senaste tiden läst tre album som jag mer eller mindre har tyckt om men mest läst för nöjes skull och därför inte tänkte analysera i någon större grad.

9188858405Först ut, ett album av tecknaren och författaren Peter Bergting. The Portent berättar om den motvillige krigaren Milo och hans väg genom demonernas dal. På sin väg möter han både det ena och det andra, mer och mindre skrämmande och en del väldigt roliga.

Att Peter Bergting kan rita fantastiska, mörka fantasyvärldar var ingen nyhet men i The Portent är de mer ödesmättade än någonsin. Jag tycker om både tecknarstilen och berättarstilen och jag älskar blandningen av mörker och humor. Mer!

Jag har också läst två skapelser av Joss Whedon och hans anhang. Den första är Tales of the Slayers – faktiskt läste jag 1569716056fortsättningen Tales of the vampires först men det gjorde inte så mycket, de är ganska fristående. Jag gillade Tales of the vampires men frågan är om Tales of the Slayers inte är strået vassare. Den berättar om olika dråpare genom historien och kanske framförallt om olika sorters ondska – övernaturlig och mänsklig. Fantastiskt intressant, tankeväckande och vackert tecknat.

159307963XDäremot var jag inte lika förtjust i andra delen av Buffy säsong 8 – No Future for You. Jag tyckte om första delen och även om den andra visserligen var intressant på sina ställen så var den inte alls lika fint tecknad och kändes på något sätt inte lika välgjord – dessutom tyckte jag den vara ganska spretig med många trådar åt olika håll. Jag hoppas på att tredje delen rätar ut det hela lite.

Samtidigt finns det bra saker också. Relationen mellan Faith och Buffy ställs ännu mer på sin spets än tidigare och skapar många funderingar om fördomar och förlåtelse. Överhuvudtaget kan man säga att jag tycker mer om tankeverksamheten än teckningarna i det här albumet.

Annonser

Read Full Post »

Kärlek, är det något som någonsin kan passa in i en ram? Finns det alltid roller i ett förhållande, försöker vi alltid passa in – även när vi älskar någon?

Den senaste tiden har jag läst två böcker om kärlek, om ramar, och om förväntningar. De är egentligen väldigt olika men kretsar på något sätt ändå kring samma tema. Idag tänkte jag fundera lite kring båda.

9789146223276_200_flickvannen_e-bok

Flickvännen. Den väntande. Den alltid stödjande. Den som sitter hemma. Den som blundar.

Berättarjaget i Karolina Ramqvists Flickvännen får inte ens något namn. Hon bestäms av att hon är smågangstern Johns flickvän – medan John aldrig benämns som ”pojkvännen” utan bara som ”John”. Att förhållandet – eller snarare de förhållanden – som målas upp i Flickvännen skapar många frågor råder det inget tvivel om och det geniala är hur Ramqvist ställer frågorna. Inte rakt på utan inbäddade, öppet.

Däremot ges inte många svar. Inte heller smälls det med några pekpinnar. Flickvännen går att analysera i ljuset av många frågeställningar och att det primära förhållandet är det dåliga är inte alltid självklart.

För vem vill leva upp till omgivningens förväntningar? Vem bör bestämma hur ett förhållande ska se ut? Är det som är glänsande på ytan alltid vackert inuti eller kan det ruttna nära dess kärna?

Kan man någonsin definieras av någon annan?

Flickvännen gav mig mycket att fundera över, inte minst om kärlek och förhållanden men kanske allra mest om det som omgivningen förväntar sig av en. Det, som de tror att man ska göra. Det som man borde göra.

0099193914

En annan bok som gav mig mycket att fundera på och som också lämnade mig med flera små klumpar i halsen är Jeanette Wintersons Written on the body. Jag försöker inte jämföra den med Flickvännen för det är två totalt olika sorters böcker – men också i Written on the body spökar samhällets krav och förväntningar och det socialas strikta ramar i utkanten av boksidorna.

Det finns en annan likhet, också. Berättarjaget i Written on the body är liksom i Flickvännen namnlöst, men inte karaktärslöst. Jag är förundrad över hur väl Jeanette Winterson porträtterar sin huvudperson utan att berätta så vanliga karaktäristiska drag som namn, kön och utseende. Ändå lyser hen klart i berättelsens kärna, kanske inte som det trevligaste värmeljuset men med en brinnande kärlek som inte går att hålla sig känslokall till – vad man än objektivt tycker om den.

Wintersons språk är något alldeles särskilt. Jag kan inte beskriva hur, men det fångar ögonblick och människor på ett fantastiskt sätt och det är fruktansvärt vackert. Vissa meningar vill jag komma ihåg, spara, rama in och hänga upp på väggen. Jag vill aldrig glömma dem.

Båda de här böckerna kommer vara svåra att glömma. Har du läst någon av dem? Vad tyckte du?

Read Full Post »

I bokens värld

Idag blir det lite mer Vindens skugga. Jag är nämligen helt uppslukad.

Det här stället är ett mysterium, Daniel, en helgedom. Varje bok, varje volym du ser här är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, av alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om en. För varje gång en bok byter ägare, för varje gång en ny läsare låter blick glida över dess sidor, växer sig bokens själ allt starkare.

Böcker som ingen längre minns, böcker som har gått vilse i tiden, de lever här i väntan på att en dag få hamna i händerna på en ny läsare, en ny själ.

Ja. Jag tycker om den här boken. Jag kanske inte ännu är beredd att höja den till skyarna. Men jag tycker om den.

9113046489

Read Full Post »

Just nu läser jag Vindens skugga och nog för att det svenska omslaget är helt okej, men det engelska är å andra sidan helt fantastiskt fint:

1232Jag vill också gå in i en bok.

Read Full Post »

9146222200På stort alvar är en samling noveller som alla utspelar sig på Öland, skrivna under olika tidsperioder och väldigt olika till handling och stil. Framförallt märks det vagt obehagliga som ett stråk genom de allra flesta, men några sticker ut från mängden – humoristiska, dialektala eller rentav som tagna ur H. P. Lovecrafts värld.

Flera noveller är bra, men många känns också ofärdiga – flertalet börjar väldigt lovande men har fått ett trist och vad som ibland verkar vara ett ihoprafsat slut. Jungfruns hämnd, till exempel, som börjar fantastiskt stämningsfullt och hade kunnat bli en första klassens spökhistoria men tyvärr mynnar ut i ett slut som bäst betecknas som… ingenting. Samma gäller Spökvandring, som är spöklig och atmosfärisk och hade slutet varit mindre tillrättalagt och mer kusligt hade den varit mycket bättre.

Men det finns noveller som är riktigt bra och riktigt otäcka. Som Grenverk och Gropen – den senare är min favorit och den enda novellen i samlingen som gjorde mig riktigt rädd.

Jag har haft På stort alvar som då-och-då läsning sen i december, och de ofta korta novellerna passar visserligen bra när man inte har så mycket tid över men det saknas tyvärr alldeles för mycket i dem för att den här novellsamlingen ska få ett högt betyg. Johan Theorin har flera gånger bevisat att han verkligen kan det här med skräck och det är i den genren han är allra bäst. När kommer det komma en renodlad skräckbok från Theorin, undrar jag? Jag skulle nog inte vara ensam om att kasta mig över den.

Read Full Post »

Läshögar på hög

Just nu försöker jag framkalla min inre simultankapacitet och skriva hemtentor för två olika kurser samtidigt – en i vampyrfiktion och en i katalogisering.

IMAG0010

Gissa vilken som är vilken?

Den betydligt roligare läshögen är dessvärre betydligt mindre. Och dessvärre för tillfället strängt förbjuden.

IMAG0011

Read Full Post »

Fågelhuset

fagelhuset-framsida-highLiv är praktikanten. Den som får göra skitsakerna. Ny i storstaden. Ung. Och inte alltid helt lätt att förstå sig på.

Men kanske är det inte det som är meningen heller. Liv är en flyende karaktär, ibland känns hon så nära att hon hade kunnat sitta bredvid mig, hennes sargade hjärta jämte mitt eget – ibland är hon långt borta och ofta förstår jag henne inte alls. Men hennes ögon är fantastiskt spännande speglar att betrakta världen igenom, även om det till ytan bara verkar vara förlagsvärlden och det kontor Liv praktiserar.

Fågelhuset är faktiskt till en början inte så mycket en resa i det inre som i det yttre, det är den glatta ytan som Ester Roxberg glider på och då och då också gör hårda rispor i. Sprickorna är diffusa men när de väl märks gör de djupa spår. Som depressionen som ingen märker, eller inte vill märka. Som krasandet av ett tidigare förhållandes smulor under skorna. Som svårigheten i att vara dragen till någon och inte kunna förklara varför. Som nesligheten i att bli utnyttjad. Som att låtsas vara någon man inte riktigt är.

Hela tiden i kontrast mot det fiktivt glamorösa. Fågelhusets storhet befinner sig i skarvarna – i de ögonblicken där staden slår om från glitter till grådask, partynatten till bakfyllan, paljetterna till krimskrams. Allt draperat i Ester Roxbergs språkdräkt – ett sätt att skriva som jag helt enkelt inte finner ord för men som ibland får mig att tappa andan. På riktigt.

Under läsningen blir också det ytliga till något mer. Jag har svårt att finna ord för vad Fågelhuset egentligen är, men en sak är den verkligen och det är annorlunda. Kanske behövs den annorlunda formen för att texten ska göra det intryck den gör, kanske behövde den vara så kort som den är för att det inte ska svämma över och bli för mycket.

Jag är inte helt säker. Men jag är säker på att trots att Fågelhuset inte var det jag förväntade mig var den ändå en av månadens mest intressanta och minnesvärda läsupplevelse.

X Publishing, 2013.

Read Full Post »

Older Posts »