Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2013

Långtidsläsning

Vissa böcker verkar aldrig ta slut. Vissa vill jag inte ska ta slut och just nu läser jag båda varianterna – en av den första och två av den andra. Novellsamlingen På stort alvar av Johan Theorin har jag läst i till och från sen mitten på december. Jag tycker den är  bra och jag har inte så många noveller kvar men av någon anledning blir den aldrig utläst och nu har jag börjat tröttna på att se den på sängbordet.

Dessutom läser jag två alldeles fantastiska böcker som jag inte vill någonsin ska sluta. Den ena är Written on the body av Jeanette Winterson och den är inte särskilt lång men den är himla fin och lite kantstött och småsorglig och jag bryr mig verkligen om karaktärerna även om de inte alltid är helt sympatiska. Kanske just därför.

Och så läser jag Vägen till Klockrike. Den har jag hållit på med i en vecka ungefär men bara läst femtio sidor och varje gång jag tar upp den blir jag sådär alldeles lycklig för den är precis så fantastisk och fin som jag hoppades att den skulle vara. På tisdag ska vår bokcirkel handla om just den boken och jag vill gärna läsa ut den innan dess – det blir alltså min helgläsning om jag lyckas slita mig från kursböckerna.

klockrike91462215570099193914

Nog om det. Imorgon blir det istället en traditionsenlig lista på vad jag faktiskt har lyckats läsa i februari. Jag har lite vånda för blands februaris fantastiska läsupplevelser kommer jag aldrig kunna välja ut den finaste.

Annonser

Read Full Post »

Bakom låsta dörrar

1600107613Jag blev både skrämd och fascinerad av Welcome to Lovecraft. I Locke & Keys första del flyttar tre syskon tillsammans med sin mamma till det gamla Keyhouse – som döljer både en och två hemligheter och som har dörrar som leder till olika ställen beroende på vilken nyckel man öppnar dem med. Lite som ens eget huvud kan kännas ibland.

Andra delen, Head Games, tar vid där den första slutade och historien om syskonen och det gamla husets hemligheter fortsätter – men går också bakåt i tiden. Head Games behåller mycket av det som var bra i den första men lägger också till en hel del – framförallt i historien men också i bilderna.

Jag älskar Rodriguez tecknarstil, framförallt det faktum att bilderna är så fantastiskt talande. Även om de ofta är målade i skarpa färger och ibland drar mot det groteska så förmedlar de ändå sorg och melankoli på ett otroligt träffande sätt. Jag älskar att det balanserar just på gränsen mot det groteska, blodiga och morbida utan att tippa över kanten till smaklöst och jag älskar att fullständigt knäppa saker blir – om kanske inte logiska – så i alla fall förståeliga. Jag tycker också om symboliken som finns i berättelsen och att de flesta som befolkar den på något sätt är missanpassade, står utanför normaliteten i samhället och måste hitta sin egen plats i livet. Jag är fortfarande fascinerad, fortfarande skrämd.

Tredje delen ligger på sängbordet och väntar på mig. Jag ser verkligen fram emot att läsa den.

Read Full Post »

Vampyrfrossa

Den senaste veckan har till stor del befolkats av vampyrer för min del. Jag skriver på ett paper i Vampyrfiktion-kursen och det är så intressant att jag nästan glömmer bort mina vanliga biblioteksstudier (häromdagen hämtade jag ut ett fjärrlån på en tung vampyrantologi och en av mina bibliotekslärare som jobbade i receptionen då påpekade glatt: ”Men det där handlar väl inte om katalogisering?” ”Nää….” var enda svaret jag fick ur mig just då).

Hela förra veckan hade jag näsan begravd i Anna Höglunds avhandling Vampyrer som visade sig ta ganska lång tid att läsa men som var intressant under alla drygt 400 sidor den bestod av. Jag fick veta historia bakom många böcker jag redan läst men fick också en hel del tips på vampyrböcker jag absolut kommer läsa i framtiden. Att boken är skriven utifrån ett maktperspektiv tyckte jag var extra intressant och jag gillade den breda historiska bakgrunden. Speciellt spännande tyckte jag faktiskt appendixet var, ett tillägg till föregående utgåvor som handlade om ungdomar, speciellt unga tjejer, och vampyrer i populärkulturen idag. Mycket handlade om Twilight. Anna Höglund gör en väldigt nyanserad tolkning, inte bara av Twilight utan av hela karusellen kring Twilight som uppstått – och i längden av olika fandoms och varför vissa verkar vara mer accepterade än andra.

Jag tänker inte ge mig in på en längre utläggning om Twilight igen. Men jag tänker säga, igen och lite mer kortfattat, att jag faktiskt gillar Bella och att jag inte tror att vi får underskatta unga tjejers förmåga till att förstå vad som är verklighet och fantasi i böcker och förmåga att faktiskt analysera det de läser – oavsett vad det är de läser. I Vampyrer diskuterar Anna Höglund samma sak men på ett mycket bättre sätt än jag gör och jag rekommenderar verkligen att läsa den här boken om du är intresserad av ämnet.

Nu tänkte jag lämna det facklitterära vampyrområdet och bege mig in på det skönlitterära igen. Jag har en väldigt tjock och fin novellsamling att ta mig igenom och så tänkte jag försöka införskaffa Svulten för den verkar väldigt bra. Kanske blir det någon vampyrbok till – jag måste ju få mitt lystmäte i blodig vampyrfiktion innan ljuset och våren på allvar träder in i verkligheten.

95152300399173271446

Read Full Post »

0575097183Bitterblue är den tredje boken i Kristin Cashores Graceling– serie som börjar med Graceling och Fire. Fire var ganska fristående från Graceling, Bitterblue skulle också kunna läsas som fristående men fortsätter ändå där Graceling slutade – alltså är det spoilervarning för Graceling i det här inlägget.

Bitterblue är drottning över Monsea, men det är inte ett lyckligt kungarike hon fått ärva av sin tyranniske far Leck. Spåren efter Lecks despotiska och grymma välde är djupt etsade i Monseas invånare och i Bitterblue själv. Staden, Bitterblue city, är tung av sorg och Bitterblue finner sig för överhopad i arbete för att ens veta vad som pågår i staden. På ytan verkar den återhämta sig, men under ytan bubblar det.

Ungefär som i boken. Historien gömmer lager efter lager och ju mer som skalas av, desto intressantare blir det och desto mer finns att fundera över. Ännu mer spännande blir det eftersom Bitterblue själv inte vet mer än den som läser och att hon upptäcker sitt kungarike och sin makt i samma takt som läsaren själv gör det.  Hon upptäcker också att det finns ett gränsland mellan den hon är och den hon borde vara.

Jag älskade både Graceling och Fire. De är helt olika sorters böcker med helt olika sorters huvudrollsinnehavare – Katsa är en riktig badass- hjältinna men Fire stod för mig för den form av utsatthet och sexuell fixering som inte är helt ovanligt i vårt eget samhälle. Bitterblue å andra sidan har ingen självklar plats, snarare är hennes bok en vilsen resa mot ett diffust mål. Jag tycker kanske inte lika mycket om Bitterblue som Katsa och Fire men jag tycker definitivt om henne och jag älskar att hon får vara stark i sig själv även om hon är osäker på vilken plats hon egentligen har och vilken väg hon ska gå. Hon vet inte vad som är bäst för hennes kungarike men ändå vill hon inte vara beroende av andra.

Kristin Cashore är fantastisk på att skapa karaktärer som känns, karaktärer som har svårigheter men som ändå är starka, som är fristående och framförallt alldeles egna. Här finns inte bara en stark huvudrollsinnehaverska utan en hel värld av lösa trådar som sakta knyts ihop, ett kungarike i sönderfall och invånare i trasor. Bitterblue är inte lik någon av sina föregångare, den är betydligt tyngre men den är också en fantastisk läsupplevelse – kanske den allra bästa i serien.

Read Full Post »

Bokhistoria

När jag var ganka liten gjorde jag den fantastiska upptäckten av biblioteket. Nu var det inte ett särskilt stort bibliotek som fanns i den ytterst lilla by där jag växte upp, men likväl var det ett bibliotek. Dit gick jag så fort jag fick möjlighet och lånade högar efter högar med Jules Verne, Enid Blytons Äventyrsböcker och Robert Louis Stevensons pirater. Äventyr, det var min grej.

På den tiden fanns det något som hette bibliotekskort. Kanske hette det inte just det, men det var i alla fall små lappar som stoppades i fickor längst bak i böckerna och där fanns hela bokens livshistoria i form av utlåningsstämplar.

Vissa böcker var enormt populära. De var fulla av stämplar, ofta hade de bara fått stå på hyllan i några dagar och vila mellan de ivriga barnahänder som slet i dem. Som Mio min Mio, till exempel. Andra böcker hade bara några få stämplar, kanske inte ens någon, kanske bara en och den var så antik att den hade flera år på nacken. Som Patrick ‘Briens Aubrey och Maturin- serie. Den älskade jag. Jag undrade varför den lånades ut så lite.

Ibland kan jag sakna det. Inte exakt vem som lånat en bok, men hur mycket den har varit utlånad och när den har varit utlånad.

Det är lite som bokhistoria.

Read Full Post »

Vackra och onda?

Den senaste tiden har det stormat kring Beautiful Creatures i bokbloggarvärlden. Jag blir, som alltid, nyfiken när åsikter går vitt isär för det brukar betyda att det finns en hel del att tycka om, tycka illa om eller helt enkelt tycka till om.

Jag har däremot inte varit helt säker på om Beautiful Creatures är värd lästiden. Men i onsdags var jag och en av mina bästa vänner och såg den på bio och nu är jag mycket nyfiken på att också läsa den.

Jag tycker nämligen en hel del. Vi tyckte båda en hel del – ibland lika, ibland olika. Vi tyckte båda den var bra, spännande och fylld med duktiga skådespelare och vackert kameraspråk. Men vi hade båda också en hel del frågor att ställa, en del som gick att besvara och en del som hängde i luften ganska länge efteråt.

Beutiful Creatures utspelar sig i småstaden Gatlin i sydstaternas USA, ett samhälle präglat av kristna värderingar och inbilskhet där minnen från inbördeskriget spelar en långt större roll än medmänsklighet i nuet. Det största målet för Ethan Wate är att komma därifrån, det svåraste hindret för Lena Duchannes är att bli accepterad som nykomling. Lena tillhör en familj som sedan länge är skydd i Gatlin, brännmärkta som häxor och trollkarlar, och när hon återvänder reser sig alla samhällets självutnämnda rättsgörare för att driva henne och hennes farbror därifrån.

Jag var sanslöst fascinerad av Beautiful Creatures. Något som verkligen gör mig rädd är när övernaturlig ondska ställs i relation till mänsklig och det är den mänskliga som skrämmer mest. Beautiful Creatures gjorde mig arg, och ibland rädd. Men jag undrar samtidigt varför ondskan, när den på vissa sätt är så mångbottnad, på andra sätt är så platt? Är det verkligen så enkelt som att magisk ondska bara har två poler? Finns det ingenting mellan ondska och godhet?

Många av frågorna vi hade gällde också bilderna av manlighet och kvinnlighet, och om utseende. Jag vill inte spoila för mycket men det finns, åtminstone i filmen, väldigt intressanta stereotyper att diskutera – oavsett om de bara är stereotyper eller om de faktiskt representerar något mer.

Jag kommer läsa boken. Jag vill ha svar på mina frågor, åtminstone vill jag veta om boken ger mer grund åt dem. Men tills dess kan jag berätta att Beautiful Creatures, om inte annat, är en fruktansvärt vacker film, tyngd av frågor om ondska och ödesbestämdhet och med kulisser så vackra att det var svårt att i biosalongen undanhålla ett konstant, längtansfullt suckande.

beautiful-creatures-poster-405x600

Read Full Post »

9129683505Jag förväntade mig mycket av Only väg is uppFör det första var den nominerad till Augustpriset förra året och för det andra så älskade jag Emmy Abrahamsons debutbok Min pappa är snäll och min mamma är utlänning. Den hade precis rätt mix av humor och allvar och jag brydde mig verkligen om karaktärerna.

Tyvärr bryr jag mig inte särskilt mycket om Filippa Karlsson och hennes flykt till London och brinnande kamp för att få komma in på The Royal Drama School – eller RoyDram, som man säger om man är riktigt häftig. I början var jag faktiskt mest arg och irriterad, främst för att vikttjat är något jag är oerhört less på i böcker och vikt är något Filippa tjatar om – inte just vikten i sig men vikten av att äta endast ett äpple till lunch, till exempel.

Jag var också irriterad över hennes fullständiga naivitet. Hon är fruktansvärt blåögd när det gäller en del saker och totalt hämningslös när det gäller andra och jag fick inget grepp om vem hon egentligen är. Kanske är det en del av grejen, kanske vet hon inte ens själv.

Ibland lyser historien till och blir verkligt intressant, ibland är beskrivningen av tonårskärlekens våndor fullständigt hjärteknipande. Ibland. Tyvärr lite för sällan. Only väg is upp framkallade en hel del skratt och en hel del motstridiga känslor men framförallt kunde jag inte låta bli att tycka att det här helt enkelt är en lagom trevlig och rolig bok som jag inte bryr mig särskilt mycket om. Jag önskar att jag hade fått känna Filippa mer, jag önskar att historien kunde haft fler dimensioner istället för att rada upp klyschor på led. Jag hoppas att det får plats i kommande böcker om Filippa för då kan det faktiskt bli riktigt bra.

Läs vad andra har tyckt: Lingonhjärta, Barnboksprat, Flaskposten, Dagens bok.

Update: Only väg is upp vann inte ett Augustpris, däremot var den nominerad. Tack för uppmärksamheten!

Read Full Post »

Older Posts »