Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

En observant läsare av bloggen kan ha iakttagit att det just nu inte är särskilt mycket att läsa på bloggen. En stor del av anledningen hittas i mina studier där vi just nu, ironiskt nog, läser om bloggar. Jag var ju helt enkelt tvungen att blogga om det.

Jag kan också säga att kurslitteraturen som involverar bloggar är den absolut roligaste hittills och har konfronterat mig med scenarion jag inte ens i mina vildaste fantasier skulle få för mig att jag som bibliotekarie skulle behöva konfrontera (jag vill inte vara utförlig men uttrycket ”rogue turds” är något jag har svårt att släppa).

Förhoppningsvis, nog om det. Jag läser andra böcker också – just nu blir jag mer och mer förälskad i Alexia i Changeless, andra delen i The Parasol Protectorate. Vem vill läsa teknologi när man har en ironiserande, burdus 1800- tals antihjältinna väntandes i närmaste bok?

0316074144

Mer om den, och om nyligen utlästa Den franske löjtnantens kvinna och Locke & Key 1 kommer förhoppningsvis komma inom en snar framtid på bloggen. Om jag inte drunknar i kurslitteratur, vill säga.

Vad läser du?

Annonser

Read Full Post »

0575085134I Kristin Cashores Graceling berättas om ett land med sju kungadömen där utvalda barn föds med särskilda gåvor – och olikfärgade ögon. När jag läste Graceling förälskade jag mig i den orubbliga Katsa, begåvad med konsten att döda och fullständigt stentuff och kompromisslös.

Fire utspelar sig i samma värld, men miltals ifrån Graceling. På ytan händer det inte så mycketdet är en långsam berättelse där ett krig länge pyr i utkanterna utan att riktigt fatta eld. Tiden är strax före Graceling, platsen är på andra sidan bergen. Här pågår strider mellan kungen och rebellerna och här finns monster som drar till sig offer genom sitt färgsprakande yttre. Bevingade och täckta av gnistrande färger, fåglar och alla möjliga sorters djur.

Och människor. Fire är en av de sista människomonstern, född av ett monster och en människa och hennes i det närmaste overkliga skönhet både förtrollar och föder hat. Fire måste gömma sig för att folk inte ska ta sig de friheter med henne de tror sig ha rätt till, måste täcka över sitt hår för att inte driva människor och djur till vansinne.

Jag brukar reagera och verkligen ogilla böcker där utseendet ges huvudrollen istället för personen, där snygghet är något viktigt och påpekas på sida efter sida. Fire är den en av de få böcker jag läst som faktiskt gör något viktigt av fenomenet som är den otroligt vackra huvudrollsinnehaverskan, som inte bara nämner det som ett faktum att hon är snygg utan faktiskt problematiserar det och ger det en historia som är skrämmande – både i sig och i relation till vårt eget samhälle.

Precis som Feuerzeug ser jag mycket av vår samtid i Fire, framförallt det fruktansvärda i att kvinnor av vissa förövare inte anses ha rätt till sina egna kroppar, att vissa våldtäktsoffer får bära skammen själva för att de var ”snygga” eller ”klädde sig utmanande” eller ”egentligen ville”.

Fires skönhet är inte ett attribut, utan en problemställning. Det är dessutom inte den enda, frågor om skuld och om ett brott någonsin kan vara berättigat ställs också i Fire, liksom frågan om vilka som egentligen är de verkliga monstren.

Jag tror det är lätt att bli besviken om man läser Fire och förväntar sig en ny Graceling, om man möter Fire med viljan att hon ska vara en ny Katsa. Det är hon inte, men hon är inte mindre intressant för det och jag älskade henne precis lika mycket. Jag älskade Fire, jag tycker det är en fantastisk bok och jag är mer nyfiken än någonsin på att fortsätta med Bitterblue.

Read Full Post »

Senaste stadsbiblioteksbesöket jag och en klasskompis företog oss genererade – förutom en hög böcker vardera – även en rätt långdragen diskussion om klassificering av böcker och då särskilt ungdomsböcker och serieromaner.

Ska det vara så svårt, egentligen? Och ska det göras i den utsträckningen det görs?

Jag är oftast positiv till den omfattande genreindelningen av ungdomsböcker på stadsbibblan här i stan – speciellt eftersom utlåningen av ungdomsböcker har gått upp markant sedan det började göras. När man går omkring och strosar och letar böcker på måfå är det faktiskt alldeles fantastiskt för man kan lätt dammsuga hyllan med ”skräck, rysare och spöken” och behöver inte leta efter dem på den vanliga hyllan.

Men just då letade jag efter något speciellt, nämligen seriealbumet Locke & Key 1 och vi höll på att bli galna innan vi lokaliserade det. Det fanns inte i seriehyllan, inte i engelskahyllan och inte i ungdomsseriehyllan. Till slut återfanns det på baksidan av ungdomsseriehyllan där de engelska serierna befann sig. Det var väldigt dåligt markerat i katalogposten att det ens fanns en hylla som hette ”Ungdomsserier på engelska”.

Just seriealbum verkar vara något som inte är alldeles lätt att kategorisera. Ett slående exempel är att vi hittade tre olika delar av Frances på tre olika ställen – en i ungdomsseriehyllan, en i vuxenseriehyllan och en i regnbågshyllan. ”Huller om buller” verkade vara temat just för seriealbum för det fanns barn- och ungdsomsserier i vuxenseriehyllan och vuxenserier i ungdomshyllan – självklart kan gränserna vara flytande men det fanns många uppenbara felplaceringar.

Är det bara slarv eller anses grafiska romaner som extra svåra fall? Är det vanligt att serierna utsätts för en viss ignorans när det gäller att kategorisera dem?  Jag vet att jag både nu och tidigare reagerat över att fantasy/sf/skräck kategoriseras på ett ibland väldigt lustigt sätt men den uppenbara röran bland seriealbumen var betydligt värre än så.

Borde man kategorisera grafiska romaner? Borde man kategorisera böcker i små delar överhuvudtaget?

Vad tycker du?

Read Full Post »

9187059312Jag hade höga förväntningar på Den vita frun, jag har läst ganska mycket bra om den och trodde att den skulle vara en bra historisk roman, lite spöklig och stämningsfull.

Det blev några rätt. En historisk roman är det och bra är den – oftast. Men jag har tre stora invändningar mot Den vita frun som jag inte kan släppa.

För det första tror jag att Frida Skybäck skulle kunna gå med sågen över vissa älsklingar. Jag vet inte hur många gånger jag läste ordet ”förnimma” i olika böjningar och ja, en gång fungerar det att säga att ”Maria kunde förnimma en närvaro”. Men redan andra gången blir det lite upprepande. Femte är det bara trist.

Två: Det är säkert sjuttiofjärde gången jag skriver det här i bloggen men det kan inte upprepas tillräckligt många gånger: kursiva avsnitt är inte läsvänligt. Den vita frun utspelar sig i två tidsperioder och den ena är skriven med kursiv stil. Det är så irriterande att läsa att jag faktiskt bara skummade igenom de styckena. Dessutom förstår man alldeles utmärkt väl vilken tidsperiod det handlar om eftersom styckena har datumrubriker.

Det tredje är jag inte gillar hur förutsägbart allting är. Från sidan 30 går det att föreställa sig ganska exakt hur allting kommer att sluta och det hade gärna fått vara lite, lite mer mystiskt. Det som är spännande är inte att fundera över hur allting kommer sluta, utan att följa tråden till hur allting kommer avslöjas.

Faktiskt är den allra bästa delen av Den vita frun i slutet, när hemligheterna kommit ut i dagens ljus och huvudpersonerna börjar förlika sig med dåtiden och nutiden. Då blir det riktigt bra.

Egentligen, även om det inte har verkat så i den här recensionen, tyckte jag ändå om Den vita frun. Jag tyckte om de små, spökliga inslagen och jag tyckte om historien – hur förutsägbar den än må vara. Det här är en välskriven bok som jag i stort sett sträckläste – men tyvärr störde jag mig så pass mycket på det jag inte gillade att det nästan tog överhanden över det som faktiskt var bra.

Andra som läst: Flickan och böckerna, The Book Pond, Skuggornas bibliotek.

Read Full Post »

Den här veckan har varit – för att underdriva – ganska hektisk. Våra lärare körde på devisen ”more is more” och lassade på oss kurslitteratur för en vecka som förra terminen hade räckt ungefär en månad. De enda bokmonster jag har tampats med den här veckan har varit mer av den tekniska sorten, som typen källkod och databasspråk, och tyvärr mindre av de vampyriska och blodtörstiga – nog för att jag tycker de förra är mer skrämmande än de senare.

Nåväl. Nu läser jag om mycket mer trevliga monster. Spännande. Och so far, väldigt intressanta.

0575085134

Read Full Post »

I vår bokcirkel läste vi den här gången Kod 400, som lämpligt nog – vi är alla bibliotekariestudenter – utspelar sig på ett bibliotek. I den här fina lilla pärla till bok sker ett (ganska envägskommunikationsbetonat) samtal mellan en låntagare som förirrat sig ner i bibliotekets källare och bibliotekarien som huserar där.

9186480383

Huserar är ett ganska välbeskrivande ord för i Kod 400 blir källarplanet ett eget litet kungarike, där bestämmer bibliotekarien och där odlas ett gryende förakt för arkitekter, studerande och annat löst folk som inte ser bibliotekets guldkant. Den monolog som strös ut över boksidorna är både underhållande och satirisk, ibland vacker och målande och nästan alltid fylld av en underbar sarkasm. Jag älskade det vindlande språket och jag älskade blandningen av kärlek till böckerna, frustration över låntagarna och ångesten över luckor i klassifikationssystemet. Jag fnissade nästan ständigt under läsningen och det var jag inte ensam om – mina bokcirklande studiekamrater var nästan unisont överens om att Kod 400 är en fantastisk liten bok.

Men åsikterna gick lite isär. Jag fick en ny infallsvinkel när en av bokcirkelvännerna beskrev boken som dyster, nästan lite tragisk. Själv hade jag inte sett det alls under läsningen men tjusningen med att bokcirkla är sannerligen att få en ny syn på saker och ting – lika mycket som att diskutera liknande åsikter.

Har du läst Kod 400? Vad tyckte du?

Read Full Post »

37671Jag hade ganska låga förväntningar när jag började läsa The Long Way Home, första delen i säsong 8 av Buffy i serieform. Buffy är ju trots allt världens bästa TV-serie och även om jag visste att även de grafiska romanerna kommer från Joss Whedons penna så tvivlade jag.

Men jag blev glatt överraskad. Jag gillar verkligen The Long Way Home och det var mycket lättare att se TV-serien framför sig under läsningen än jag hade trott. Framförallt är det lätt att känna igen den underbara, sarkastiska, nördiga humorn. Jag gillar humorn även här och jag gillar att det ofta är detaljerna som gör att man känner igen karaktärerna från TV-serien.

Däremot saknar jag lite av verklighetsförankringen. Det försiggår väldigt mycket action och en hel del magi och även om det visserligen gjorde det i TV-serien också så fanns det ändå alltid en annan kamp vid sidan av – om att upprätthålla fasaden, om att samtidigt vara en dråpare och en helt normal tonåring. Ofta var det just kontrasten mellan underjorden och verkligheten som i Buffy satte tonen för karaktärernas utveckling.

Men inledningen av åttonde säsongen får helt klart godkänt och jag kommer definitivt fortsätta läsa dem.

Read Full Post »

Older Posts »