Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2012

Juli månads land i den nordiska läsutmaningen var Grönland. Egentligen är Kim Leine född i Norge och uppvuxen i Danmark men bodde på Grönland i femton år och romandebuten Kalak utspelar sig på Grönland så jag tyckte ändå det var en godkänd Grönlandsbok. Jag valde att läsa denna och en till bok från en författare som är från Grönland, Saltstoden.

Att säga att Kalak är en mörk historia är egentligen bara att skrapa på ytan, under den finns så mycket ångest och desperation att det stundtals var svårt att läsa. Den kärlek och livfullhet som faktiskt också finns som små ljusglimtar, som Kims kärlek till sina barn, blir nästan dränkta i det mörker som omsluter Kims liv. Från ett instängt liv med Jehovas vittnen i Norge, genom en tid med övergrepp från sin far i Danmark och genom många år som sjuksköterska på Grönland är det svårigheter och olyckor som kantar vägen men också kärlek till ett kargt och svåråtkomligt landskap.

Just beskrivningen av Grönland, landskapet, kulturen och invånarna är fantastisk och också delvis humoristisk när det blir fel i det väldigt komplexa språket. Jag älskar beskrivningarna av iskall vinter, långa slädturer och ensamma arbetstimmar på en sjukstuga mitt ute i ingenstans. Men det finns också en betydligt mörkare del, man får som läsare ta del av Kims innersta tankar och hans förvirrade sinne när han sedermera börjar gå genom knarkmissbrukets korridorer. Kvinnor och kärlekshistorier följer på varandra i en strid ström men i en inte särskilt nyanserad bild. Jag har svårt att hålla isär dem eftersom i stort sett alla Kims flickvänner och älskarinnor har samma attribut – de är tacksamma, desperata och efterhängsna. Just bilden av huvudpersonen som en sådan kvinnotjusare är det jag har svårast att förlika mig med för jag förstår helt enkelt inte hur han kan göra flera kvinnor så förälskade att de är beredda att begå självmord – samtidigt som hans hustru är fullständigt kall inför hans otrohetsaffärer. Samtidigt ger just hans kärleksaffärer en så tydlig bild av honom själv, han kan inte knyta sig till någon.

Den här människan kan jag berätta allt för, tänker jag, känna mig fullkomligt trygg med. Ingenting är henne främmande. Jag önskar att hon ville gå sin väg.

Men Kim Leine är en så duktig berättare att jag nästan sväljer även detta, språket och historien håller mig i ett fast grepp och hur frånstötande det ibland är så är det också väldigt bra och med några få undantag också väldigt trovärdigt.

Något som är långt värre än döden väntar på mig i det klibbiga mörkret utanför telefonkioskens ljuscirkel. En mördare är mig på spåren. Han gömmer sig bakom vindstötarna, han förklär sig till regn. När han finner tiden mogen kommer han att stiga fram och ge sig till känna och med stor ömhet skära ett leende på min hals. Han kommer att hålla min hand medan jag sköljs bort av regnet. Sedan kommer han att gå ut i världen förklädd till mig. Han är min livsledsagare, min värsta fiende. Hans namn är Kim.

Köp den här.

Bokmaskenoch dagarna går  och Snowflake har också läst.

Annonser

Read Full Post »

Jag läste två böcker från Grönland som är månadens utmaningsland i den nordiska läsutmaningen. Saltstoden är skriven av Ole Korneliussen som är en grönländsk författare, den andra boken Kalak är skriven av en författare som bott på Grönland i många år och den recensionen kommer senare under dagen.

Berättarjaget i Saltstoden förblir anonym, läsaren får inte veta mycket om honom och fokus ligger istället på människor han möter. Han är fiskare, när hans båt har sett sin sista dag bränner han upp den och beger sig in till en stad som är lika namnlös som honom själv. Boken består av hans iakttagelser om människor han träffar på sin väg eller människor han bara ser och det är till en början delvis intressant men det tar inte lång tid innan det blir  långrandigt, fördomsfullt och ganska trist.

Boken är inte särskilt lång men jag hinner ändå tröttna ganska snart, speciellt när monologerna blir gnälligare och gnälligare ju längre sidorna framskrider. Men innan dess är det annorlunda läsning och jag gillar konceptet att man bara läser mannens del av konversationerna och aldrig får några andra röster – det ger en ibland väldigt lustig vinkel. Det här är dock ingen bok jag kommer rekommendera för det trista tar en stor överhand över det speciella.

Elina har också läst.

Read Full Post »

Femton hyllvärmare är lästa och det är dags att börja på sjätte omgången med tre nya hyllvärmare. Med den här omgången börjar jag också se ljuset i hyllvärmartunneln! Jag har två eller tre kvar – vilket också betyder att jag sorterat ut minst tio böcker ur min hylla jag inte vill ha mer och har fått plats för nya böcker. I like.

Sjätte omgången består av:

Min andra Bret Easton Ellis- hyllvärmare (den första var Lunar Park), Angivarna. Boken är uppdelad i olika berättelser där läsaren får följa rika personer i Los Angeles – mycket mer än så vet jag faktiskt inte.

Jag har haft flera historiska romaner som hyllvärmare, jag brukar gilla sådana böcker men av någon anledning blir de stående ändå. De sista böckerna i den här omgången är det två första böckerna i en serie om tempelriddare av Robyn Young, Brödraskapet och Korståg.

Read Full Post »

Mudbound utspelar sig i den amerikanska Södern under och efter andra världskriget, kriget i Europa har satt sina spår även på andra sidan Atlanten men framförallt pyr rasismen i Mississippis delta där berättelsen utspelar sig. Laura flyttar motvilligt med sin man Henry från Memphis till en bomullsfarm långt ute på landet och vantrivs med livet utanför staden och med leran som täcker varje tänkbar del av omgivningen. Förutom Laura ger också hennes man Henry röst åt berättelsen, hans bror Jamie och den färgade familjen Jackson som är inneboende på gården och hjälper till med skörden mot en del av vinsten.

Lauras röst, hennes svårigheter och landskapet med dess bomullsåkrar, översvämningar och all denna lera – just det är vad som framförallt drar in mig i berättelsen, kopplar ett fast grepp och aldrig någonsin släpper ut mig. Det som är så fantastiskt med Mudbound är inte bara att Hillary Jordan ger olika karaktärer egna berättarröster utan också att hon lyckas göra alla så trovärdiga. Jordans berättarstil är avskalad men den ger ändå en närhet till berättelsen, platsen och människorna i den.

Rasmotsättningarna är det problem som lyser starkast, men inte bara i Mississippi. En kort blick ges in i andra världskrigets fasor genom den färgade soldaten Ronsels ögon – en blick som mer än många andra böcker om kriget verkligen materialiserar sig på näthinnan och inte försvinner. I Mudbound får läsaren möta alla sorters rasism, från Lauras vidrige svärfar Pappys öppna hat till Laura själv som inte hatar men som tycker det är självklart att den färgade hemhjälpen Florence ska äta ute på verandan medan hennes familj äter inomhus – till de färgade soldaterna som slåss för sitt land och kommer hem och möts av förakt.

Mudbound är en fantastiskt bra bok, en mörk berättelse där katastrofen hela tiden känns nära och där flera olika perspektiv ger en mångbottnad berättelse. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den.

Bokmilaskogen, Böckerx3 och …med näsan i en bok har också läst.

Köp den här eller här.

Read Full Post »

På S hittade jag två fina böcker med mycket fina framsidor.

Skymningsinferno är isländsk medeltidsfantasy, baserat på vetenskapsmannen Jón Gudmundssons liv och det är fantastiskt vackert! Det är en berättelse som inledningsvis hade svårt att fånga mig men som sedan höll mig fast med sitt poetiska språk, fyllt av misär och elände och otroligt vackra naturbeskrivningar. Dessutom är jag väldigt svag för både titeln och omslaget, galet vackert!

Spökriddaren och hans väpnare är en fin ungdomsbok av en favoritförfattare inom området, Cornelia Funke. Den här boken är baserad på en gammal spökhistoria från England om en riddare med ett krossat hjärta och om en internatskola som är hemsökt av ett spöke med skallrande benknotor. Åh, vad jag älskar den här boken! Der är en helt underbar spökhistoria för både unga och vuxna med fantastiska illustrationer av Friedrich Hechelmann. Extra glad blev jag när jag fick boken signeradförra årets bokmässa.

Read Full Post »

I juni annonserade jag vilka tre hyllvärmare som utgjorde omgång fem i projektet. Nu är de lästa, och det blev både lite upp och ner.

Skräckromanen Falskt minne gav mig tron åter på att Dean Koontz kan skriva bra böcker, spänningshistorien Den siste tempelriddaren var både bra och dålig men med en väldigt tråkig karaktärsbeskrivning och Lunar Park var en märklig, delvis påhittad berättelse om några skräckfyllda dagar i författaren Bret Easton Ellis liv. En spännande och surrealistisk berättelse med en botten av krasade familjeförhållanden.

Read Full Post »

För ett antal år sedan läste jag American Psycho, som förutom att vara en av de mest frånstötande läsupplevelser jag haft också är en fruktansvärt intressant bok. Intressant främst för spelet bakom kulisserna, vad det är som driver Patrick Bateman och vad det faktiskt egentligen är som försiggår – eller inte försiggår.

Man skulle kunna säga ungefär samma sak om Lunar Park, men här är det författaren själv som innehar huvudrollen. Han är inte någon rackarns trevlig typ – han bedrar sin fru, röker gräs och snortar kokain i garaget och ljuger om att han har slutat med både alkohol och droger. Men även om berättarjaget är Bret Easton Ellis i egen hög person (pun intented) är det ingen självbiografi, man kanske skulle kunna kalla det ett metafiktivt, fingerat självporträtt placerat i ett dårhus men det är också något mer – en uppgörelse med en far och ett författarskap som verkar bli större än författaren själv.

Jag skulle inte tro att man behöver plöja hela Ellis utgivning för att förstå den här boken men man kanske får större behållning om man åtminstone läst American Psycho för det är framförallt den boken handlingen återvänder till, och till bokens huvudperson och mördare Patrick Bateman. Något måste är det nog ändå inte för all bakgrundsfakta ges ändå här – inledningen är ett enda uppräknande av Ellis framgångar, drogberoende och pengar han tjänat, för det mesta sant men redan här smyger det sig in händelser och personer som inte är helt sanna.

Skräckfyllt blir det åtminstone när någon utklädd till Patrick Bateman börjar spöka för författarjaget och när dotterns mekaniska leksak börjar få liv (onda leksaker – hu!), sant eller inte gör det berättelsen till en riktig bladvändare och stundtals en väldigt surrealistisk sådan. Jag är fascinerad av hur realistiska händelserna ter sig, hur morbida och absurda de än må vara, och hur väl Ellis lyckas dra in läsaren i den märkliga och drogfyllda dimma av vanföreställningar som Lunar Park är. Framförallt är jag fängslad av att gränslandet mellan fakta och verklighet är så diffust att det är lätt att börja tvivla på vad som faktiskt är vanföreställningar och vad som är verklighet.

Men om man skalar bort skräcken, skrämseleffekterna och de ibland väldigt märkliga händelser som pågår på Elsinor Lane så finns det också något djupare och mycket bräckligare därunder – en svår uppväxt, familjer i sönderfall och en försoning som verkar för svår för att genomföras. Mitt i all skräck och allt blod är det hemskaste av allt ett barnkalas där barnen är så proppfyllda av förortens fördomar och allehanda psykofarmaka att de är som små zombier. Det är fruktansvärt sorgligt och framförallt är det just där – i bokens olika barndomsskildringar – som Lunar Park faktiskt blir något mer än en vanlig skräckroman.

Köp den här eller här.

Andra som läst: Olika sidor, Dagens bok.

Jag läser hyllvärmare, och Lunar Park var tredje boken i femte omgången av projektet som Ord och inga visor startade. Alldeles strax, omgång sex!

Read Full Post »

Older Posts »