Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2012

Finnarnas mäktigaste fiende är svårmodet, dysterheten, den bottenlösa apatin. Tungsinnet hänger ständigt över det arma folket och har under årtusendenas lopp lagt alla finnar under sig så att folksjälen har blivit melankolisk och allvarstyngd. Bedrövelsens grepp är så stadigt att många finnar ser döden som den enda räddningen. Svartsynen är en betydligt besvärligare fiende än ryssen.
Men finnarna är ett folk av kämpar. Man ger sig inte. Om och om igen reser man sig upp mot tyrannen.

Så börjar Kollektivt självmord, maj månads utmaningsbok i den nordiska läsutmaningen – det var alltså dags för Finland igen och jag valde en bok jag varit nyfiken på länge. I Kollektivt självmord samlas en grupp dystra, självmordsbenägna finländare för en sista resa där slutmålet är att störtas utför en bergsida – med buss och allt.

Tragiskt, kanske, men inte utan humor. Arto Paasalinna lyckas blanda tragikomik med allvar och få läsaren att tänka efter mitt i den allra dråpligaste händelse. Att placera en grupp självmordsbenägna karaktärer tillsammans i en buss borde inte generera någonting annat än dysterhet men faktum är att dysterhet spetsas till med både humor och självinsikt. När den misslyckade affärsmannen Rellonen och överste Kemppainen träffas mitt under deras livs svåraste stunder – just när de båda är på väg att begå självmord – föds en ganska galen idé om att samla självmordsbenägna finländare landet runt. Det visar sig att de inte är ensamma i sina självmordstankar och ganska snart har de samlat ihop ett hundratal mer eller mindre livströtta individer som alla har sin egna problem och som är beredda att lämna jordelivet.

Det blir starten på en ganska dråplig resa där ironin och satiren flödar lika frekvent som självmordstankarna och där bussen blir ett slags självinsiktens palats när den ena tragiska historien möter den andra. Hela den dråpliga historien bärs upp av Paasalinnas fantastiska språk – basen är humor och de skruvade meningarna får mig mer än en gång att skratta högt.

Kollektivt självmord var en läsupplevelse utöver det vanliga och en sällan skådad blandning av humor och tragedi. Jag rekommenderar den verkligen och jag är redan på jakt efter fler böcker av Paasalinna.

Köp den här eller här.

För fler böcker från Finland, kolla in hos Västmanländskans bokblogg i dagarna.

Read Full Post »

Hos Elina hittade jag en rolig enkät om de sju bokdödssynderna och eftersom jag är en bokbloggare och eftersom en bokbloggare sällan kan hålla fingrarna borta från en enkät så valde jag naturligtvis att svara på den!

1. Girighet: Vilken är din dyraste bok? Vilken är din billigaste bok?
Jag vet faktiskt inte! Jag har faktiskt aldrig köpt så himla dyra böcker, däremot har jag suktat efter många. Dessutom är jag ganska duktig på att fynda, jag hittade en gång en förstaupplaga av Aniara i nyskick på ett antikvariat – dessutom med tidningsurklipp och recensioner från 1956 i – för en ynka hundring. Jag antar att min fina, illustrerade, megatjocka Narnia-bok med alla sju böcker i en och ett otroligt snyggt typsnitt och blanka sidor kostade en slant, men den fick jag i present.
Däremot har jag några riktiga dyrgripar i min musiksamling – allra värst är nog en ganska svåråtkomlig och väldigt slutsåld raritet av Cirkus Miramar, Fjärde maj på månen, som jag köpte på Tradera för drygt femhundra kronor.
Billiga böcker har jag däremot ett antal eftersom jag jämt springer på loppis och letar böcker (inte lika mycket nu när jag har köpstopp i och för sig). Jag har ett antal fina Maria Lang som inhandlats för fem kronor styck och en och annan Stephen King i samma prisklass.

2. Vrede: Vilken författare har du en kärlek/hat- relation med?
Det skulle nog vara Dean Koontz då. Ibland älskar jag hans böcker för att de är så himla bra, ibland är de fruktansvärt dåliga och ibland finns både bra och dåligt i samma bok.

3. Frosseri: Vilken författare har du slukat om och om igen utan någon skam över huvud taget?
Äsch, jag har aldrig någon skam över böcker jag läser. Men jag antar att Twilight- serien, alltså Stephenie Meyer då, skulle passa ganska bra här.

4. Lättja: Vilken bok har du struntat i att läsa klart pga lathet?
Jag läser faktiskt nästan alltid ut böcker, oavsett om jag gillar dem eller inte. Jag vill inte gå och fundera på om jag borde läst ut dem inte, så jag vågar nog påstå att lättja inte är boksynd hos mig – inte på det viset i alla fall.

5. Högmod: Vilken bok pratar du ofta om för att framstå som en intellektuell läsare?
Framstå? Nej, jag skämtar bara. Jag pratar om böcker jag gillar, punkt. Om det sedan får mig att framstå som intellektuell eller inte struntar jag faktiskt högaktningsfullt i.

6. Lust: Vilka egenskaper tycker du är mest attraktiva för en manlig eller kvinnlig karaktär?
Om frågan avser fysisk attraktion kan det ju bli lite svårt eftersom alla ofta skapar sig en egen bild av hur en boklig person ser ut, men om det menas vilka egenskaper man gillar hos en karaktär säger jag som Elina: jag gillar starka karaktärer – både hos manliga och kvinnliga. Som Katniss i Hungerspelen till exempel. Henne gillar jag! Och så gillar jag karaktärer som inte håller sig i mittfåran utan sticker ut lite.

7. Avund: Vilken bok skulle du helst få som present?
Någon av de här kanske. Men allra mest glad blir jag nog när jag får en bok jag inte önskat mig men som passar mig precis.

Read Full Post »

Knappt hade nyheten om att bokmässans seminarieprogram nu finns till allmän beskådan hunnit svalna förrän jag läser hos Enligt O att det ska göras en ny filmatisering på Bröderna Lejonhjärta. Den som känner mig, eller läser den här bloggen, har säkert snappat upp att Bröderna Lejonhjärta är en av mina absoluta favoritböcker. Dessutom älskar jag filmen gränslöst även om, som Enligt O också påpekar, Katla inte är någon speciellt vacker eller skrämmande skapelse. Men miljön! och skådespelarna! och musiken! Åh!

Nu ska Tomas Alfredsson alltså göra en ny filmatisering – och enligt DN är det ingen mindre än John Ajvide Lindqvist som ska skriva manuset. Jag är ju ett stort fan av John Ajvide Lindqvist men just den kombinationen hade jag nog inte gissat. Det här är en berättare av rang vi talar om så förhoppningsvis blir det bra ändå – jag är otroligt nyfiken på resultatet. Egentligen vill jag inte se filmen för jag vill inte förstöra bilden av Olle Hellbom- filmen men jag kommer nog inte kunna låta bli.

 Vad tror ni om den kommande filmen?

Read Full Post »

It’s here!

Seminarieprogrammet för Bokmässan alltså. Tack vare Bokmässan (tack igen!) har jag fyradagars seminariekort i år igen och jag tänker definitivt springa runt på minst lika många seminarier som förra året. Hittills har jag bara hunnit skumkolla nyheterna men än så länge är jag väldigt glad att John Ajvide Lindqvist (här började jag faktiskt nästan hoppa upp och ner på stolen i ren eufori…) Tomas Tranströmer och Jonas Gardell kommer dit! Gå in, kolla och planera här!

Du missar väl heller inte att bli medlem i Bokmässan Community?

Read Full Post »

Jag minns kärlek. Det är det jag hela tiden måste komma ihåg. Det är konstigt hur man kan glömma allting utom att det fanns personer som älskade en. Kanske är det därför människor har så svårt att komma över sina kärlekshistorier. Det är inte smärtan de ska lägga bakom sig, det är kärleken.

De första sidorna i Jellicoe Road är ganska spretiga och förvirrande och det går inte att få något egentligt grepp om historien, men ungefär femtio sidor in börjar de lösa trådarna fläta ihop sig och hitta varandra och jag inser att det är en genial inledning: Taylor Markham som går på internatskolan i Jellicoe är nämligen ganska precis så vilse som läsaren känner sig.

Det dröjer inte länge innan jag är totalt fast i historien, undrar över hur allting egentligen hänger ihop och fascineras av karaktärernas djup. På Jellicoe utspelar det sig ett territoriekrig mellan internatskolan, ortsbefolkningen och militärskolan och de tre ledarna utgör en slags grundpelare i en historia som från början kan verka förvirrande men som under läsningens gång utkristalliseras till en delvis mörk, delvis rolig och väldigt kärleksfull historia.

Taylor Markham är ledare för skolan, Chaz Santangelo för ortsbefolkningen och Jonah Griggs för militärerna – de tre är både lika och olika och konstellationen leder till flera sammandrabbningar som tar berättelsen vidare och vidare. För mitt i territoriekriget letar Taylor efter sin mamma som övergav henne när hon var elva år, mitt i historien dyker det upp en annan som först långt efteråt får sin förklaring och desutom finns det en kärlekshistoria som är så enkel och vacker att jag mot slutet av läsningen inte kan låta bli att gråta en skvätt.

Jag tyckte om Jellicoe Road redan från början, men under andra halvan av boken – när humorn till viss del får ge vika för lika delar tragedi och sorg som kärlek och vänskapsband – börjar jag verkligen älska den. Det här är en bok jag kommer läsa om flera gånger, både för att kolla så att jag verkligen förstod allting och för att jag inte kommer kunna låta bli. Det är också en bok som från början kan verka som en blyg och förvirrande liten humorhistoria men som slutar som ett fyrverkeri av kärlek, sorg och tappra försök att förlika sig med sitt förflutna.

X-Publishing, 2012.

Bokhora- Johanna har också läst och En bokcirkel för alla har just nu bloggprat om Jellicoe Road.

Köp den här eller här.

Read Full Post »

Idag har det varit dött på bloggfronten och nästan lika dött på läsfronten, på förmiddagen låg jag i och för sig i (den stekande) solen och läste ut Jellicoe Road (och snyftade lite). Men där slutade min läshelg, min kärlek praktiskt taget släpade iväg mig från läsfilten och sedan ägnade vi resten av söndagen åt att ligga och sola vid sjön, grilla och spela beachvolleyboll med vänner. Hade inte Storsjön varit så förbenat kall hade det nog blivit bad också. En inte alls dålig söndag även om det inte blev så mycket läst som jag hade trott. (Jag smugglade med mig Full dark, no stars i väskan men den blev aldrig upplockad.)

Några timmar senare är jag väldigt trött, väldigt fräknig och har väldigt mycket sand mellan tårna. Jag ska ta med mig Full dark, no stars ut på balkongen istället och se hur lång tid det tar innan jag somnar.

Vad har ni gjort?

Read Full Post »

Ibland hittar man böcker som man inte alls hade tänkt läsa från början, ibland känns det nästan som att de hittar en själv istället. Jag läser Mytserien och som tredje bok hittade Baba Jaga la ett ägg hem till mig, jag tror nästan den gjorde det av sig själv för jag hade egentligen inte planerat att läsa den just nu.

Och tur var väl det. För jag älskar den. Jag älskar hur Dubravka Ugresic låter de gamla gummorna, tanterna med nedhasade sockar och felknäppt blus, de äldre damerna som vi låter blicken vandra över men aldrig riktigt ser, ta en betydande plats i historien och fångas i rampljuset som i ett direkt nedstigande led av Baba Jaga- myten.

Baba Jaga är en vanligt förekommande gestalt i den östeuropeiska mytologin, en mångfacetterad kvinna som ibland enbart reduceras till att vara en häxa som äter barn. Inte bara ger Ugresic en målande bild av en komplicerad mytologisk figur, hon ger också en vass tunga åt alla de kvinnor som genom århundradena liksom Baba Jaga reducerats till häxor, stampats på eller blivit förbisedda.

Baba Jaga stöps i många gestalter. I första delen finns hon som en åldrande gumma i Zagreb med ett renlevnadspatos och en dotters komplicerade relation till sin mamma. I andra delen är hon utspridd till tre olika kvinnor som tillsammans reser till ett lyxspa i Tjeckien. Den andra berättelsen är betydligt mer absurd än den första och karaktärernas attribut kan ibland verka helt uppåt väggarna –  men ändå finns det alltid något vackert som upphäver det märkliga och framförallt finns Ugresics fantastiska språk som med lätt hand leder läsaren genom berättelsen alla konstiga kurvor och humoristiska böjelser.

För det är roligt. Men det är också vackert, värdigt, hemskt och sorgligt. Men det kanske framförallt är insiktsfullt – jag som ändå läst väldigt mycket mythistoria hade inte en fjärdedel av kunskapen om Baba Jaga som framförallt ges i den avslutande faktadelen. Det är oerhört intressant, spännande och målande – jag älskar bilden av Baba Jaga som far fram i sin mortel och av kvinnor världen över som höjer sina svärd och ger tillbaka åt förtryckarna.

Men mest av allt älskar jag nog den rasande avslutningen där bokens faktadel kopplas ihop med den skönlitterära på ett underbart metafiktivt sätt och där historiens alla förtryckta kvinnor får ta en plats i ett brandtal utan dess like – det är underbart, fantastiskt och omvälvande.

Köp den här eller här.

Bokmania och Snowflake har också läst.

Read Full Post »

Older Posts »