Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2012

Nä, inte så svårt kanske. Inte bara för att jag har tjatat som en galning om Hungerspelen- böckerna sedan jag läste dem i julas utan också för att halva bloggosfären verkar ha sprungit på bio den senaste veckan. Jag har inte lusläst recensioner men de jag har läst har varit positiva (bland andra från the curios case of the books och Glory Box) vilket betyder att jag också vågar mig iväg.

Har du läst böckerna/sett filmen? Vad tyckte du?

Annonser

Read Full Post »

Kristin Lavransdotter är samlingsnamnet på Sigrid Undsets trilogi om det medeltida Norge och framförallt om Kristins uppväxt och liv där. Jag läste de tre böckerna i en samlingsvolym som månadsbok i den nordiska läsutmaningen, jag kommer här recensera alla tre och berätta lite om handlingen i varje bok – men det förekommer inga större spoilers.

I första delen, Brudkronan, är Kristin ung och oförvägen och bor gott tillsammans med sin familj på Jörundgård. Ganska snart blir hon trolovad med Simon Andresson, men just som fästningsölet planeras träffar Kristin Erlend Nikulausson och blir handlöst förälskad.

Året är 1306 när berättelsen tar sin början och fantastiskt väl lyckas Sigrid Undset just med att få läsaren att känna sig som hemma i en tid som ligger långt ifrån vår. Seder och bruk, miljö, personporträtt och tal är så levande och så målande att det är svårt att tänka sig att allting inte har hänt på riktigt. Det är lätt att se allting framför sig, speciellt bidrar det ålderdomliga språket till känslan och även om jag läser långsamt – för att verkligen ta in allting – så älskar jag det.

I andra boken, Husfrun, är Kristin äldre och första bokens vedermödor har definitivt satt sina spår. Samtidigt som språk och stämning är ungefär desamma som i första boken märks ändå en betydlig skillnad hos Kristin själv – mycket av det barnsliga och en del av den levande fantasin har fått stiga åt sidan för en vuxenhet som känns för tidigt intryckt i en ung flicka. Kanske det är därför Kristins beslut inte alltid verkar vara de rätta och kanske är det därför hon ibland känns långsint som synden.

Men levande, det är berättelsen fortfarande och dessutom ännu bättre än första boken – kanske för att Husfrun väver ut sina berättartrådar långt utanför godsets gränser. Mycket mer än i Brudkronan berättas det om fränder och grannar, om Kristins systers liv och om hennes föräldrar. Jag gillar den djupare inblicken i norskt medeltida liv och framförallt gillar jag att få ett vidare perspektiv. Det blir aldrig för många personer att hålla reda på och alltid är ändå Kristin den röda tråden – men att få berättat även om andra personers liv är en stor tillgång.

Bättre och bättre blir det alltså och allra mest älskar jag den sista boken – Korset. Sigrid Undset har totalt fått mig i sitt våld med sin färgstarka, vackra och sorgliga berättelse – jag lider med karaktärerna när de har sorg, jag ler åt dem när de är lyckliga och jag grämer mig något otroligt över hur fel det kan bli över bara några missuppfattningar.

Luras inte av att boken beskrivs som en kärleksroman för den är mycket mer än så. Den är ett fantastiskt kvinnoporträtt och en ofattbart levande historisk roman. Kristin Lavransdotter och hennes familj, vänner och ovänner är så väl tecknade att de tycks andas och själva göra avtryck på berättelsens sidor. Jag kommer ha mycket svårt att glömma dem och även om den ibland framkallade tårar så älskade jag varenda del av historien.

bokmania berättar också om Kristin Lavransdotter.

Read Full Post »

Bokhoras fredagsfråga denna veckan är om det blir något påskekrim. Jag fick en deckare i present av min syster när jag fyllde år i början på mars – I skydd av skuggorna av Helene Tursten – men jag tror jag sparar på den. Jag läser (i stort sett) alltid deckare på sommaren. Långa dagar i sommarstugan på en filt i gräset, av någon anledning tycker jag det passar ihop med blodiga mord. Eller typen viktorianska tegelstenar på engelska. Förra sommaren läste jag The Crimson Petal and the White, i år letar jag efter något liknande. Hilary Mantels Wolf Hall, kanske.

Läser du påskekrim?

Read Full Post »

Ett av  mina hyllplan i mina tre Billy-hyllor har bokstavligt talat börjat bågna (det är faktiskt värre än det egentligen ser ut på bilden…) Jag har haft ett liknande problem tidigare, då var det stereon som kära Billy inte klarade av och det löste jag så här. Kanske är dags för lite hemmapyssel igen?

Vad gör ni när bokhyllorna inte orkar med längre?

Read Full Post »

I början av hyllvärmarprojektet redde Ord och inga visor ut vad som egentligen kategoriserar en hyllvärmare. Summa summarum är det en bok som stått i hyllan länge (”länge” verkar vara en fri definition men för mig är minimigränsen sex månader) och som inte lockar lika mycket som den en gång gjorde. Böcker av favoritförfattare som man sparar på räknas inte till hyllvärmare.

Jag håller absolut med. När jag började med hyllvärmarprojektet hade jag drygt trettio olästa böcker i bokhyllan, mindre än de flesta bloggare men tillräckligt för mig. Kanske tio av dem är böcker av favoritförfattare jag sparat på till rätt tillfälle och de räknar jag inte in bland hyllvärmarna – ändå har de stått där i ett år eller mer.

Det är nog inte bara det att jag sparar på dem, jag blir alldeles för stressad av alla olästa hyllvärmare som pockar på uppmärksamhet och kan inte lägga tid på de böcker jag verkligen vill läsa. Men nu när jag läst en del hyllvärmare och har fler på gång, då börjar verkligen de olästa favoritförfattarna i hyllan skrika på uppmärksamhet. Två Joyce Carol Oates. En Harry Martinson. En Victor Hugo. Selma Lagerlöf. Och så vidare.

Det är alltså inte bara det att jag får mer plats i bokhyllan, jag kommer nog läsa en hel del bokälsklingar i en nära framtid. Just nu har jag slagit mig till ro med Joyce Carol Oates My sister, my love och den utlovar en verkligt bra läsupplevelse.

Jag gillar det här projektet.

Read Full Post »

Det första som intresserar mig med The Lake of Dead Languages är just titeln – och omslaget. En fascinerande titel och ett i det närmaste spöklikt omslag utlovade exakt den typ av berättelse jag älskar och älskar att bli rädd för.

När så huvudpersonen Jane Hudson tar med läsaren till internatskolan Heart Lake där sjön med samma namn bevakar den som en slags spöklik väktare – ja, då är jag i mitt läsaresse. Någonstans gömmer sig en hemlighet och någonting stör friden på skolan, reliker ur Janes förflutna dyker upp från ingenstans och elever utövar gudinneriter mitt i natten. Det är – till en början – en fantastisk blandning av spökhistoria, akaporr och djupdykning i språk och mytologi som jag bara älskar. Dessutom lyckas Goodman göra nästan varenda karaktär intressant – från eleverna till skolans grundare som från sitt familjeporträtt likt gamla grekiska statyer överser allt som händer på skolan.

Den enda jag egentligen inte gillar är faktiskt huvudpersonen, språkläraren Jane Hudson. Där de flesta andra karaktärerna är färgstarka och intressanta är hon mest blek och grå. Trots de hemligheter som gömmer sig i hennes förflutna är det aldrig hon som fascinerar mig – det är alla människor runt omkring henne, både i nutid och dåtid. Hon är inte direkt någon tragisk hjältinna à la Gillian Flynn eller Elizabeth Hand även om hon har problem med sitt förflutna, faktiskt vet jag inte var jag ska placera henne för jag lyckas aldrig komma henne nära.

Ändå blir jag fascinerad av berättelsen, av mystiken och av en gammal legends påverkan på nuet. Jag fullkomligt slukar boken fram till de sista kapitlen för slutet, det är en helt annan historia. För det första är det alldeles för mycket enkel deckare över det för att passa ihop med en historia som andas spöken lång väg – jag kunde gissa flera ”överraskande” slutledningar långt innan själva överraskningen kom (Lingonhjärta, jag gissade bland annat exakt samma saker som du!). För det andra är det alldeles för puttenuttigt för min smak, speciellt i kontrast mot den mörka historia som berättelsen bär på.

Ändå älskar jag The Lake of Dead Languages. För Den hemliga historien- vibbarna inte minst och absolut för alla referenser till klassiska verk – men kanske framförallt för språket, för den kusliga stämningen som är som en tät dimma över historien och för att Goodman lyckas göra sjön till en helt egen karaktär. Kusligt.

Köp den här eller här.

Andra som läst: Snowflakes in rain, Lingonhjärta, Fiktiviteter.

Read Full Post »

Bäst hittills!

Veckans Tematrio hos Lyran var en svår nöt att knäcka, frågan är vilka böcker som varit bäst under 2012 hittills? Jag har läst många bra böcker, men efter lite val och kval blir de tre bästa de här:

1. Alldeles nyligen läste jag ut den fantastiska trilogin Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset (jag räknar den som en då jag läste alla böckerna i en bok). Drygt 800 sidor välskriven historia, kärlekskval, ångest och hat som verkligen gick djupt i hjärtat – förpackat i ett sirligt äldre språk som visserligen tog lång tid att läsa men som var verkligt njutbart.

2. Octavia E. Butler ger vampyrmyten en ny och intressant kostym i Fledgling. Det som framförallt är så bra är hur levande huvudpersonen Shori är och vilket djup Butler ger sina karaktärer – frågor som rasism och makt ställs i ett helt annat ljus när de appliceras på en mytologi. Trots att det inte är någon skräckroman är det ändå spännande och fängslande, hela boken igenom.

3. Sist ut den här veckan är den senast lästa, Carl-Johan Vallgrens Havsmannen som både är en otroligt bra och fruktansvärt hemsk berättelse. Det tog ett tag för mig att komma in i den, framförallt för att den var så annorlunda mot vad Vallgrens författarskap brukar vara. Man ska inte ha så mycket förväntningar på allting, tydligen.

Bubblare den här veckan är Eyvind Johnsons Strändernas svall och Varma kroppar av Isaac Marion!

Read Full Post »

Older Posts »