Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2011

När det börjar bli mörkt och kallt ute och löven börjar falla brukar jag krypa upp i ett soffhörn med antingen en riktig tegelsten eller en riktig rysare, och ofta engelska böcker. Det bara blir så, precis som det blir deckare på sommaren av någon anledning. Just nu har jag grävt mig ner i en hel bokhög: Jag slalomläser The Road av Cormac McCarthy, Tipping the Velvet av Sarah Waters, Michel Fabers The Crimson petal and the white och Döden i Montmartre av Claude Izner (okej, den sista är en deckare men det är en historisk deckare, faktiskt).

Vi tänkte försöka ta oss ut till sommarstugan ikväll och då blir det nog en hel del läsning, om vi kan lösa vissa logistiskproblem vill säga (bilen på verkstad och sista bussen går en timme innan min pojkvän slutar). Egentligen älskar jag ju hösten men just nu hävdar jag att det fortfarande är sensommar för jag vill ligga på en filt i gräset i helgen och lyssna på ån och gräva ner mig i engelskt 1800- talssvårmod.

När tycker du det är höst? Och vad läser du då?

Annonser

Read Full Post »

Det är med blandade känslor jag läst ut Inbjudan till de våghalsiga. Den är kort, bara 125 sidor, och lyckas klämma in både mycket och lite på de få sidantalen. Lite för att berättelsen känns oavslutad och för att den kunnat fortsätta, och mycket för att det ändå händer en hel del, både värdsligt och inuti huvudpersonerna.

Margarete Stein är berättaren i en historia om hur hon och hennes syster Fritzi, bosatta i en öde kolgruvestad som förstörts av bränder i gruvorna, upptäcker att det förr flöt en flod genom staden. Att hitta den igen skulle kunna återuppliva staden och Margarete söker i böcker, medan Fritzi söker utomhus.

Inbjudan till de våghalsiga är skriven på ett ganska annorlunda vis. Precis som Metta på Böckerx3 reflekterar över är det ganska mycket kast mellan högt och lågt, mellan faktautsvävningar som kanske inte är så intressanta utan som man nästan vill skumma förbi, och glimtar av poesi som verkligen glöder.

Det enda land jag någonsin känt till. Detta var numera de deserterades land, vi föddes till desertörer på dessa breddgrader som övergivits av alla goda själar.

Jag tycker om det. Egentligen tror jag inte berättelsen hade kunnat vara mycket längre för den tjänar verkligen på det kompakta formatet, de faktautläggningar Margarete ägnar sig åt kunde nog blivit långtråkiga i längden.

Framförallt tycker jag om hur systrarnas nuvarande liv är så tätt sammanbundet med historia och minnen, och med ord. Floden som Margerete letar efter, han den verkligen funnits om ingen minns den? Eller vågar de inte minnas? Även kända berättare, som Ernst Hemingway, tar plats i Margaretes tankeflöde och binder ihop historien och nuet med orden på ännu ett vis.

Sedan satt Ernst Thal i sitt kök och skrev. Allt det som bjöd motstånd verkade han vilja övervinna med sin vänstra hand, den som höll i blyertspennan, genom att med den trycka in orden djupare och djupare i papperet.

Ibland verkar floden de letar efter inte alls vara en flod utan bara en symbol för förlorade tider, tider som varit och inte kommer igen och som också är förbjudet att tala om och glöms bort om vi inte drar fram de i ljuset. I vissa ord och meningar framkommer det hur ogärna människorna vill prata om floden, och hur stramt livet verkar vara – jag reagerade inte först på att H. Stein är systrarnas far eftersom de faktiskt berättar om honom just som inspektör H. Stein.

Inbjudan till de våghalsiga är, återigen, en annorlunda liten bok som inte tog så lång tid att läsa men som gav en ganska mycket att fundera över. Jag tyckte om den.

Och det var verkligen så: Jag kände hur jag faktiskt förlorade förståndet, det kretsade en stund ovanför mig och lämnade mitt huvud alldeles tomt och tyst. En skata flög iväg med det. (—) Vi måste, sa hon, vara klara över att det bara är med hänvisning till en realitet som man kan tala om vansinne – att vansinnet bara existerar i avvikelsen från denna realitet.

Kabusa böcker, 2011

Read Full Post »

Strömkarlen är en deckare, men inte vilken deckare som helst. Den utspelar sig i 1890- talets Karlshamn och är mycket behagligt befriad från alkoholiserade kommisarier med ex-fru-problem och egoistiska komplex. Istället tar Simon Eldfeldt befälet, nästan som i en rolig pastisch på föregående grupp av gubbar är han kyrkoherde, gillar kakor för mycket och har en ung och otrogen hustru.

Jag gillar det skarpt. Inte bara för att Simon Eldfeldt är så sympatisk utan att vara irriterande, utan också för att jag älskar historia och verkligen tycker om att promenera på Karlshamns gator 1898. Det är också en intressant historia, två kvinnor hittas döda i ån och skräcken sprider sig i staden om att det är Näcken, eller Strömkarlen, som dränker människorna. Simon Eldfeldt måste lösa mysteriet tillsammans med stadsfiskalen Olof-Petter Kant.

Jag älskar pusseldeckare, och Strömkarlen nosar faktiskt då och då på det epitetet, framförallt gillar jag att det finns ett persongalleri i början av boken, det ger mig lite Agatha Christie-vibbar. Tyvärr så slarvas det lite bort för mot slutet knakar det i fogarna och mördaren är i alla fall den mest otänkbara och dyker inte upp i handlingen förrän sent. Det är mycket roligare när mördaren finns där, mitt i gröten, men man kan bara inte klura ut vem det är.

Ändå hade jag väldigt roligt när jag läste Strömkarlen och jag kommer nog fortsätta läsa böcker av Limme och Palmqvist. En liten, men rolig, detalj är att författarna finns på bild i ett fotografi av gammal stil på insidan av pärmen, sepiabrunt och iklädda gamla kläder. Roligt, sånt gillar jag!

Kabusa böcker, 2011

Read Full Post »

Anders Fager är författaren bakom Svenska kulter och Samlade svenska kulter som är skräckberättelser i novellform, båda med den typen av krypande skräck jag tycker så mycket om och blir så rädd för. Samlade svenska kulter är en fortsättning där Svenska kulter utgör den första tredjedelen och resten är nyskrivet. Jag har läst och recenserat både första och andra boken och i våras gjorde jag en intervju med Anders Fager.

Skräckmästaren Anders Fager säger att han själv läser måttligt med skräck och på det hela taget läser för lite. Han säger också att han har skrivit sedan han lärde sig skriva, men att det tog ungefär trettio år innan han hade något intressant att säga och ett ställe att göra av sina texter. Han får sin inspiration ifrån alla möjliga håll och att skillnaden mellan honom och andra är att han inte bara tänker ”tänk om det bodde någon i den där spegeln”, utan skriver en historia baserad på idén. Just varför han skriver skräck besvarar han med ”den där känslan man får när någon säger ‘jag vet inte ens om jag tycker om vad du skriver, men jag kan inte sluta läsa'”, vilket jag tycker är ett citat som beskriver åtminstone vissa delar av Svenska kulter ganska bra.

Hade du någon avsikt med att ge ut Svenska kulter före Samlade svenska kulter?  Var det tänkt att vara två böcker eller var tanken en bok från början?

Anders:  Tanken var att ge ut tre böcker i en första ”svit”. Att Svenska Kulter skulle etablera välden, att Artöverskridande Förbindelser skulle handla mest om Skarvfolket och att Du Kan Inte Leva mest skulle handla om Agnetha Silverberg. Att de gavs ut som en bibba var mest av rent logistiska skäl.

Jag skrev i min recension att jag hade svårt för tidsperspektivet i Pigornas trappa, jag trodde den utspelade sig under första halvan av 1900- talet men du svarade att den utspelar sig 1892. På ett sätt tycker jag dina noveller känns tidlösa, de flesta verkar utspela sig i modern tid men många verkar också ha rötter längre bak i tiden och rädsla känns ändå som ett tidlöst motiv. Tänker du mycket på tidsperspektivet när du skriver, att du placerar in novellerna i speciellla år?

Anders: Eftersom historierna hänger ihop och dessutom (exkluderande Den Brutne mannens Önskan) sträcker sig över 120 år så måste jag vara noga med detaljer. Sen kan givetvis en historia som Leka Med Liam eller Lyckliga För Evigt På Östermalm utspela sig för sextio år sen utan att det gör något. Sen kanske faktumet att väldigt lite jag skrivit är upphängt på någon teknisk gizmo, bidrar till en ”tidlöshet”.

En sak jag verkligen gillar med Samlade svenska kulter är att det finns så mycket olika personligheter och varelser. Ofta känns onda eller elaka personer mer nyanserade i sin personlighet än goda, som oftast bara är goda utan några fler egenskaper och därmed ibland lite tråkiga. Håller du med, och tänker du själv på det när du skriver?

Anders: Det är ett väldigt tydligt grepp att jobba med karaktärer som är mer eller mindre monster. Det roliga med det är förstås att läsaren blir vänner med ”fel” karaktärer, att de börjar tycka att en genuint obehaglig och farlig människa som Sofie Granlund är god och att man ”hejar” på henne,  fast hon misshandlar och mördar. Och hon gör det helt för egen vinnings skull, det finns inga män som hatar kvinnor som ska ha på skallen för att de har varit dumma.

I samband med min recension tävlade jag ut ett ex av Samlade svenska kulter och frågade då efter mina läsares bästa tips på en skräckbok. Vilken är din favoritbok/favoritförfattare inom skräckgenren?

Anders: Oj. Försöker komma med något smart och avslöjande och insiktsfullt varje gång jag får den här frågan. Bra skräck? Lite som ”bra porr”? Finns det ens? Och om man nu misstänker att den mesta skräck är mer eller mindre jönsig eller förutsägbar, varför fortsätter man leta? Och hur kan man fortsätta dra parallellen till porr?

Ja, det kan man ju fråga sig. Jag tackar Anders Fager för intervjun och tycker att ni alla skräckintresserade där ute ska läsa Svenska kulter – eller kanske ännu hellre Samlade svenska kulter som är både tjockare, och bättre i min mening. Jag avslutar med att bjuda på ett favoritcitat från novellen Furierna i Borås:

Hon har mossa i håret. Hon är vacker som en gudinna. Hon är Getens syster. Snaran och hyndan och det som växer i mörkret. Hon är häxan som tämjer Budbäraren från det svarta bortom. Hon är ropet i skogen som lockar flickorna att dansa. Hon är Anna Lundman från Parkstaden i Borås. Hon är nitton på väg mot tiotusen. Hon är nyckeln till främmande eoner.

Bilder från Månpocket.

Read Full Post »

Läst i sommar

Tanken var att jag skulle sammanfatta månad för månad, men idag kör vi hela sommaren i ett svep för helt ärligt har det inte blivit så där supermycket läst. Men bra böcker har det varit! Fjorton blev den sammanlagda summan i maj, juni och juli.

Tjärven – John Ajvide Lindqvist
Den enögda kaninen – Christoffer Carlsson
Flimmer – Anne Holt & Even Holt
Auto da Fay – Fay Weldon
Flickan och skulden – Katarina Wennstam
En riktig våldtäktsman – Katarina Wennstam
Förvriden – Frida Edman
Cirkeln – Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Höstoffer – Mons Kallentoft
Vårlik – Mons Kallentoft
Askungar – Kristina Ohlsson
Mycket mer än så – Sarah Dessen
Strömkarlen – Johanna Limme & Martin Palmqvist
Box 21 – Roslund & Hellström

Read Full Post »

Förvriden – Frida Edman

Det är inte bara omslaget som är läskigt med Frida Edmans Förvriden, men det ger upphov till den första kalla kåren och jag var tvungen att plocka bort det innan jag började läsa. Hu.

Just kalla kårar är Frida Edman bra på. Förvriden är ingen renodlad skräckberättelse som håller mig vaken hela natten, snarare är den ett märkligt pussel av sagoväsen, mystik, försvinnanden och sådan skräck som kryper sig på när man minst anar det. Flera livsöden flätas ihop under läsningen och berättarrösten hoppar mellan olika personer. Moa, den lilla flickan som försvinner. Miranda, hennes mamma. Donnie, pojken som också försvinner. Margareta, som håller sin man instängd. Sören, som rymmer. Och den mest skrämmande, gudinnan.

Till en början förirrar jag mig i de olika berättarrösterna men ganska snart utkristalliseras ett mönster och de blir lättare att skilja åt. Ändå stannar jag upp i berättelsen ibland, språket är ibland lättflytande och ibland ganska trögt, som om personernas ryckiga tankar verkligen är nedpräntade precis som de tänkts. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, faktiskt, men det gör verkligen karaktärerna verklighetsnära.

Språket är inte bokens högsta kvalitéer, men stämningen bidrar verkligen till att den är minnesvärd. Allra läskigast är Moa, som när hon kommer tillbaka är en helt annan flicka. Hon verkar inte vara Moa längre, snarare något mycket äldre och ondare, instängt i en tioårig flickas kropp. Det är riktigt, riktigt läskigt.

Mörkersdottir förlag, 2011

Andra som har läst: Boktokig, BokstävlarnaFiktiviteter.

Read Full Post »

I förra blogginlägget berättade jag om min långa bloggfrånvaro i sommar. Men det har trots allt inte bara varit elände, det har varit en del roliga saker också. Jag och min pojkvän var på festival i juli, Getaway Rock i Gävle där vi såg en gammal barndomsidol – Alice Cooper. Det var riktigt häftigt! Vi såg också The Darkness, lite nyare band men också stora idoler för mig.

Vi besökte också skeppet M/S Bounty som lade till vid Skeppsbron i Stockholm under en helg och eftersom jag har älskat pirathistorier sedan jag var liten var det verkligen en självklarhet att besöka. Att kliva ombord på skeppet som användes både till filmen Myteriet på Bounty och två av Pirates of the Caribbeanfilmerna var en riktig höjdpunkt för en liten nörd som jag, jag hoppade nästan jämfota av förtjusning innan vi gick ombord (och fick hålla mig i skinnet ganska hårt för att inte brista ut i de allra bästa Jack Sparrow-replikerna jag hade på lager, alternativt bara tjuta ”Skepp ohoj!”)

Jag på sista bilden.

Annars? Sedan min pojkvän kom tillbaka från Stockholm har vi mest varit i hans sommarstuga, paddlat kanot och badat eller legat på en filt i gräset och läst – han Stephen Kings Vargarna i Calla och jag Michel Fabers The Crimson Petal and the White, den senare ett riktigt tegelstensprojekt men åh så bra den är! Det är inte lika lätt att koncentrera sig när man är tillbaka i stan och ska jobba också, men i helgen kunde jag ligga i flera timmar i gräset och vara totaluppslukad av 1800- talets London och alla dess mer eller mindre skumma invånare och karaktärer.

Det kommer en hel del recensioner under veckan, några har jag buntat ihop så det inte blir rena recensions- kaoset här på bloggen. Det kommer också dyka upp en intervju med Anders Fager som jag gjorde i våras. Häng på!

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »