Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2011

Min käre pojkvän gillar inte att planera. Jag, å andra sidan, är ett riktigt planeringsfreak och blir ofta lite missmodig om jag inte vet vad jag ska göra de närmaste stunderna i livet. Medan vi jobbar på de monumentala kalenderkraschar som detta medför i vår vardag, har jag en smärre planeringskris just nu som han förmodligen bara kommer skaka på huvudet åt. Jag drog en ganska djup suck när boende var ordnat och resan planerad, om än inte ordnad än, till de fyra dagar då Bokmässan pågår i september. Det är ju trots allt bara början, för nu startar den riktiga planeringen – vilka seminarier ska jag hinna trycka in under dessa fyra dagar?

Den stundande tiden kommer ni alltså hitta mig här, under lagom ångest och nervösa svettningar över att få ihop schemat – där det dessutom ska in umgänge med bästa kompisen Martin som jag också ska bo hos, och förhoppningsvis en eller två dejter med vännen Tella som jag inte sett sedan bokbloggarträffen i februari, och på tal om det hoppas jag det blir trevligt bokbloggsambassadörsumgänge också (ja, det är ett ord. Jag uppfann det precis.)

Vi ses i september?

Read Full Post »

Status idag

Saker jag gör idag: Jobbar.
Saker jag har ätit idag: Glass. Godis. Tårta (från jobbet)
Saker jag kommer äta idag: Pizza. Och mer tårta.
Saker jag har druckit idag: Cola
Saker jag drack alldeles för mycket av igår och aldrig kommer dricka igen: Rosévin. Och Fanta.
Antal sidor i böcker jag har läst idag: 0
Antal bloggar jag läst idag: 1
Pinsamma saker jag inledde kvällen med igår: Hälsade och presenterade mig för tre personer och blev sedan i tur och ordning informerad om att nr 1 hade jag träffat senast på nyår, nr 2 hade jag träffat senast på Valborg (men i mitt försvar hade han bytt hårfärg) och nr 3 hade jag jobbat med. Där har ni mitt ansiktsminne i ett nötskal.
Antal Bokmässeseminarier jag har planerat in i kalendern: 0
Antal Bokmässeseminariet jag snart kommer ha ångest över att de krockar: Säkert flera hundra
Dagar kvar till jag ska åka till Stockholm och vara hos min pojkvän i fyra och en halv dag: 5
Dagar det känns som att det är kvar till jag ska åka till Stockholm: Flera hundra

Don’t mess with me today. I’m just saying.

Read Full Post »

Flickan och skulden är en uppgörelse med samhällets syn på våldtäkt idag – eller 2002 när boken gavs ut men helt ärligt så verkar det inte som om så mycket har förändrats i vår bild av våldtäkt, även om en hel del har förändrats med lagstiftningen.

Katarina Wennstam inriktar sig främst på skuldfrågan – varför får kvinnan skulden för en våldtäkt, varför anses det vara ”hennes eget fel” i vissa situationer och varför kan män frias av en domstol på grund av kvinnans klädval och alkoholintag? Det är skrämmande frågor, men ännu mer skrämmande är svaren som uppdagas i de domstolsprotokoll som Wennstam redovisar och de intervjuer hon har gjort med åklagare, offer och gärningsmän och som visar på att vissa kvinnor har lättare att bli trodda än andra och att vissa kvinnor inte har en chans i rättssalen – beroende på just klädval, alkoholhalt och huruvida gärningsmannen kommer från botten eller toppen av samhället.

Lagar kan förändras, och har bevisligen så gjorts sedan boken gavs ut, men vem jobbar på att förändra samhället? Lika skrämmande som domstolsprotokollen är ungdomarnas syn, en tjej som har legat med många killar är en hora som det är okej att våldta, men en kille som gör samma sak får bara en high five. Jag tror, tyvärr, att en hel del ungdomar fortfarande får de ”reglerna” inpräntade, åtminstone var det fortfarande så när jag gick i skolan och det är inte så många år sedan.

Flickan och skulden läser jag på några timmar men det kommer ta mycket längre tid innan den lämnar mig för den gör ett oerhört djupt intryck.

Samma gäller för En riktig våldtäksman som fokuserar på gärningsmannen istället för offret. Det är många som säger att ”ja men hon får ju skylla sig själv” när hon blev våldtagen efter att ha följt med en okänd man hem, men samma personer vill inte kalla alla män för potentiella våldtäksmän. Varför är det så? Varför är det bara vissa våldtäksfall som tas upp i media och därmed skapar en helt annan bild av den vanligaste våldtäksmannen än vad som egentligen är verklighet? Katarina Wennstam intervjuar flera våldtäktsmän på ett ungdomsvårdsboende och granskar också vad medierna ger för bild av våldtäkt och den ”typiska” våldtäksmannen. Framförallt visar hon hur samhället har så svårt att se vanliga, skötsamma och duktiga pojkar som våldtäksmän, då förskjuts istället skulden till kvinnan.

Även slutsatserna här är skrämmande, inte bara hur väl ingrodda vissa fördomar är utan även hur media verkar för att spä på dem ännu mer. Enligt Wennstams undersökning finns det ett klart mönster på vilka våldtäkter som tas upp av media – det är oftast sådana där förövaren har utländsk bakgrund och där offret är svenskfödd och väldigt ung, samt att hon inte känner förövaren. Bilden som skapas av det mönstret är självklart att alla våldtäkter begås av personer med utländsk bakgrund, och vad gör det för främlingsfientligheten i Sverige? Ganska mycket, är det troliga svaret. Detta medan våldtäkter som begås i hemmer, i relationer och av svenskfödda män skuffas undan, trots att det är det är de som enligt undersökningarna i En riktig våldtäksman i realiteten står för den största procenten.

Både Flickan och skulden och En riktig våldtäksman är böcker som alla – alla, utan undantag och verkligen inte bara kvinnor – borde läsa och framförallt ungdomar. För, som Wennstam också påpekar, var är jämställdhetsbiten i skolornas sexualundervisning idag? Jag vet inte om det har förändrats sedan jag gick i högstadiet för knappa tio år sedan men då var det ingen som pratade om rätten att säga nej, det var bara biologi och det är ju faktiskt bara hälften av sanningen. Medan tjejer får höra att de inte ska gå hem själva på natten, absolut inte gena genom parken och inte ha för korta kjolar, får verkligen killar höra att man ska respektera en tjej som säger nej?

Read Full Post »

Alldeles nyss släppte Bok och Bibliotek seminareprogrammet för 2011 års Bokmässa! Läs mer här och här hittar du programmet.

Read Full Post »

The Moniker

Missa inte att The Moniker – a.k.a. Daniel Karlsson – släpper debutskivan Maktub imorgon, jag har lyssnat och jag gillar. Jag recenserade den på Kulturbloggen igår och kan inte heller låta bli att lägga upp videon som gjorde mig lite småförtjust i Daniel Karlsons sångröst från första början.

Read Full Post »

Utmaning om utmaningar

Idag vill Lyran veta vilka läsplaner vi har. Här är mina:

1. Precis som Lyran läser jag också tyskspråkig litteratur inför Bokmässan 2011. Jag har hittat mycket litteratur jag förmodligen inte skulle hittat innan, och också läst fler böcker av en författare jag varit verkligt nyfiken på, Cornelia Funke. Läs mer här om min utmaning.

2. Jag har bestämt mig för att läsa alla böcker i Mytserien men eftersom det är en utmaning utan ett utgångsdatum så går det ganska långsamt. Jag har läst Margaret Atwoods Penelopiaden och har Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Phillip Pullman i bokhyllan. Jag ska läsa den, så småningom.

De är de enda utmaningar jag har på gång just nu, faktiskt brukar jag inte sälla mig till utmaningar alls utan bara läsa det som faller mig in. Så det blir en dubbel istället för en trio idag!

Read Full Post »

Auto da Fay har snurrat mycket i bloggvärlden den senaste tiden och det har väl inte undgått många att det är Fay Weldons självbiografi. Jag har inte läst mer än En hondjävuls liv och lustar av författaren men jag var ändå nyfiken och jag tog det också som en utmaning för biografier, det är jag verkligen ingen storläsare av (helt ärligt var den senaste biografin jag läste JRR Tolkien – A biography, och det var till projektarbetet på gymnasiet för sex år sedan).

Jag vet inte varför, men biografier lyckas aldrig fånga mig lika mycket som fiktiv litteratur gör, och samma sak gäller för Auto da Fay. Den är väldigt intressant och fängslande och Fays livshistoria är inte vad man kan kalla tråkig, ändå bläddrar jag långsamt och det tar flera veckor att läsa boken. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men på något sätt fascinerar inte riktiga livshistorier lika mycket som fiktiva.

Men det är onekligen fascinerande nog, för läste ut boken gjorde jag. Fay Weldons liv började på Nya Zeeland och att det är många år sedan märks tydligt. Att skilja sig var en stor skandal och tala om sexualitet gjorde man inte. Det är mycket drama redan tidigt i den unga Fays liv, hennes mamma skiljer sig och flera stormande släktförhållanden uppdagas. När Fay fortfarande är ung tar hennes mor med henne, sin mor och Fays syster Jane till ett London som är sönderbombat av andra världskriget, grått och trist och fattigt. Där upplever Fay olika jobb, olika kärlekar och många olika äventyr som ledde fram till den hon är idag.

Att under en tid beskriva sig själv i tredje person i en biografi, enkelt förklarat med att nutidens Fay Weldon inte kan likställa sig med det jag hon var då, är något jag aldrig stött på i en självbiografi men det är ett slagkraftigt och effektivt sätt att beskriva hur man kan vara två helt olika personer i olika skeden av livet. Jag är verkligen fascinerad av det liv Fay Weldon levt och också över att hon valt att avsluta sin biografi när hon träffade den som skulle bli hennes man i trettio år, Ron Weldon. Jag skulle rekommendera Auto da Fay både till biografiälskaren och den som har lite svårt för biografier, för trots tjockleken är det ett verkligt intressant levnadsöde.

Själv skulle jag gärna vilja ha lite tips på skönlitteratur av Fay Weldon!

Andra har också läst: Snowflakes in rain, Påhittade nöjen, En bokcirkel för alla, Boktokig.

Read Full Post »

Older Posts »