Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2011

Blubeard’s Egg är en novellsamling, bara den tredje boken jag läser av Atwood men redan älskar jag hennes språk och hennes berättelser så pass mycket att jag ofta benämner henne som en favoritförfattare. Bland det jag tycker mest om är hennes förmåga att få människor och händelser att stå ut i klara färger i en ganska vanlig berättelse, och att hennes språk är så fängslande trots att det egentligen är ganska enkelt. Saker som hade varit märkliga i en annan historia blir fullt normala och människor som verkligen borde kännas malplacerade, är helt naturliga. Det är inte riktigt som att färdas i en annan värld, snarare som att få en lite annan syn på verkligheten.

This is all going over long-distance telephone, across the Atlantic, the day after the stroke. I am in a phone booth in an English village, and it’s drizzling. There’s a stack of potatoes in the phone booth too. They don’t belong to me. Someone must be storing them in here.

Mina favoriter är Hurricane Hazel, en berättelse som lite påminner om den underbara Cat’s Eye, och The Salt Garden. Också den avslutande Unearthing Suite är en mycket fin berättelse där huvudpersonerna får träda fram genom sin dotters ögon, ett annorlunda sätt att berätta men som inte gör historien mindre tänkvärd.

Read Full Post »

Det ramlade in många roliga skräcktips till tävlingen om Anders Fagers Samlade svenska kulter häromveckan. Det rätta svaret på frågan om vilken fiktiv bok som spelar roll i Lovecrafts Cthulu- mytologi var Necronomicon. Jag lottade bland de rätta svaren och vinnarna blev Metta på Böcker, Böcker, Böcker och Emma på Fröken Hallonsnöre och mammagrisen. En hel hög med skräcktips fick jag och många från Martin Andersson, tack för det!

W. H. Pugmire: The Fungal Stain
Joseph S. Pulver, Sr.: Nightmare’s Disciple
Andreas Marklund: Skördedrottningen
George R. R. Martin: Fevre Dream
Bram Stoker: Dracula
Robert W. Chambers: The Yellow Sign and other stories
Dan Simmons – Nattsommar
R L Stevenson – Dr. Jekyll & Mr. Hyde
Stephen King – The Stand
Andreas Roman – Mörkrädd

Till vinnarna: Era böcker är på väg! Till alla andra: läs, njut och bli skrämda! Jag själv tänker inte låta vinterns uttåg stå ivägen för skräckträsket, det kan nog bli en skräcksommar lika väl som en skräckvinter, eller hur?

Read Full Post »

Jag läser sällan (eller helt ärligt, aldrig) biografier eller livsberättelser – Based on a true story och allt det där. De få böcker jag läst i ämnet har tråkat ut mig totalt, åtminstone så långt jag kan minnas just nu. Därför är det kul att Auto da Fay roar mig hjärtligt, jag har läst knappt halva och jag tycker den är riktigt intressant. Ändå stoppade den upp min läsvåg totalt, jag var en riktig bokknarkare under påsken och tryckte i mig fem böcker på fyra dagar (Aprilhäxan, Samlade svenska kulter, En hondjävuls liv och lustar, De som går igen och Lykanthropos 1 – Vargsläkte). Men nu har jag lagt ifrån mig och tagit upp Auto da Fay i flera dagar, och även om jag tycker den är bra har jag svårt att komma framåt i läsningen.

Det verkar som att böcker måste skilja sig från verkligheten med den där extra knorren, eller vara påhittade eller vad man ska kalla det, för att jag verkligen ska sluka dem.

Brukar ni läsa biografier eller memoarer?

Read Full Post »

Ruth är olycklig och missnöjd med sitt liv. Hennes man, Bobbo, har en affär med den mycket vackrare Mary Fisher och han är ärlig mot Ruth – för visst vet hon att ärlighet är viktigast? Bobbo tycker att Ruth borde förstå att han älskar henne, men han är kär i Mary och därför måste han vara med henne istället. När han till slut kallar henne för ”hondjävul” inser hon att ja, det är precis vad hon är. Och hon bestämmer sig raskt för att göra Bobbos och Marys liv till ett helvete.

Det är inte för inte Fay Weldon har kallats ”satirens drottning”. Hon är en mästarinna på att klä varje mening i ironins skarpa dräkt och att teckna hutlöst förlöjligande porträtt av människor som – helt ärligt – förtjänar det. Bobbo är mansgrisen personifierad och hans orimliga världsuppfattning är så banal att mina ögonbryn åker upp i hårfästet gång på gång under läsningen. Jag brukar gnälla högt på karaktärer när de är fåniga eller inte gör som jag vill, men jag finner helt enkelt inga ord.

Ruths hämnd är minutiöst uppbyggd och klaffar in i minsta detalj, hon nöjer sig inte med att göra livet surt för alla inblandade utan slänger ner dem i en verklig avgrund, en efter en. Det tragiska är att Ruth själv till slut försvinner, hon gör om sig själv för att kunna ta den slutgiltiga hämnden. Många som har läst boken har funderat  över hur aktuell den faktiskt kan vara idag med tanke på hur många år sedan det var sedan den skrevs. Kanske hade det inte skrivits en bok idag där hämnd uppnås med hjälp av att göra om sig, men jag tycker det finns tillräckligt och skrämmande mycket likhetspunkter med dagens samhälle för att det ska vara alldeles nog. Den känns inte fruktansvärt daterad i min mening, däremot är det en bok som underhåller mig hela vägen, som jag skrattar åt så jag får magknip å ena sidan och förfasas över å andra sidan. Det är verkligen underhållning på hög nivå.

Massolit, 2011 (nyutgåva)

Fler som har läst boken:

Bokbrus

Bokomaten

En full bokhylla är en rikedom

En bokcirkel för alla

Boktokig

Malin the writer.

Read Full Post »

Idag är min enda lediga dag från jobbet under hela påskhelgen och den ska ikväll firas med grillning och öl tillsammans med kära vänner i solen, att jag ska upp och jobba klockan åtta imorgon igen förtränger jag just nu. Istället önskar jag er en glad påsk i efterhand och hoppar på Bokmanias utmaning om att hitta gula böcker i bokhyllan!

Mina filmer bor tillsammans med mina böcker och jag kan inte låta bli att lägga in en bild på det allra gulaste som finns i min bokhylla!

Quentin Tarantino- boxen. Glad Påsk!

Read Full Post »

De som går igen är en ungdomsbok i bästa Dracula-stil, med vampyrer som är riktigt härligt genomonda och inte särskilt fagra alls. Det är en bok jag hade älskat när jag var i tonåren, men som jag idag tycker mycket om. Den är lite för tunn för att den ska platsa på hyllan med vampyrbiblar, men den är gedigen och genomarbetad och mycket välskriven.

Tomas och Peter är far och son och flyttar omkring utan att kunna slå sig till ro. Just nu bor de strax utanför byn Chust och försörjer sig som skogshuggare. De är inte utstötta, men inte riktigt accepterade heller. Märkliga saker börjar hända när flera mystiska dödsfall sammanfaller med en samling kringflyttande romers ankomst till byn. Peter börjar snart förstå att saker och ting inte står rätt till, och snart börjar dödens andetag rossla i luften…

Vad jag gillar främst med boken är stämningen, Marcus Sedgwick lyckas verkligen med bilden av två ensamma skogshuggare utanför byn, av skogen som tynger och mörkret som lurar bakom knuten. Han har gjort digra efterforskningar om olika vampyrmyter och mycket känner jag igen från vad jag själv läst mig till. Ibland blir det dock för informativt, det märks att det är fakta som placerats in i berättelsen på lämpliga ställen och även om det är intressant förstör det lite av den bild han själv målar upp. Kanske hade boken tjänat på lite mindre fakta, men jag hade nog föredragit att dra i andra änden och göra den längre. Ungdomsböcker behöver inte vara tunna bara för att de är ungdomsböcker, och jag hade lätt kunnat följa Peter och Tomas i hundra sidor till.

Jag tycker det är spännande med vampyrböcker som avviker från den bild som är allra vanligast just nu, den av den vackre och plågade vampyren som kämpar mot sin ondska. Guillermo del Toro och Chuck Hogan gjorde det med sin The Strain, De som går igen är ett bra exempel på en ungdomsbok som går samma väg. Vampyrer som går tillbaka till ursprungets ondska är mer fascinerande i min mening, och Marcus Sedgwick berör inte bara ondskan utan också tilliten och kärleken. Men återigen känns det mest som att han bara skrapat på ytan, jag tycker om De som går igen men hade tyckt ännu mer om den med lite mer djup i.

B. Wahlströms, 2011

Andra har också läst:

Boktoka

Bookis

Fru E

Boktokig

Bokomaten

Read Full Post »

Skräck.

Bara ordet, egentligen. Visst låter det som att osynliga vidunder flåsar en i nacken? Som att världen kanske inte ser ut riktigt, riktigt som du tror att den gör? Som att en skärva någonstans i ditt yttersta synfält reflekterar något helt annat än den verklighet du är van vid?

Jag tror att verklighetsflykten är en stor anledning till att människor väljer att grotta ner sig i hemska spökhistorier och legender om tvåhövdade monster och vampyrer som klättrar upp ur sina gravar på nätterna. Verklighetsflykten, men också den kittlande tanken på att det kanske, kanske inte är så mycket verklighetsflykt ändå. Tanken på att de går mitt ibland oss, tanken på att det kanske inte är så omöjligt att spöken faktiskt kan finnas på riktigt. Tanken som får oss att tända lampan på kvällen, tanken som Arkiv X planterade in i våra skallar på nittiotalet. I alla fall skallar som mina, som var i tonåren och törstande som en igel efter andra världar, efter nya berättelser att sätta mina inbillade huggtänder i och nya världar som jag visste skulle öppna sig framför mina fötter om jag bara vågade låta dem.

Bara jag hittade rätt bok. För skräckfilmer i all ära, men det är böcker som alltid har fascinerat mig och alltid skrämt upp mig till den milda grad att jag svurit på att aldrig någonsin läsa en skräckbok igen. Ändå sitter jag där, med täcket uppdraget till hakan och hjärtat i halsgropen, ängsligt lyssnandes efter minsta ljud och kissnödig för att jag just nu bara inte kan gå upp och gå genom det mörka rummet innan jag når lysknappen.

Det var vampyrerna som gjorde det. Jag var visserligen en liten bokmal långt innan jag började sätta näsan i böcker om våra långtandade vänner, men det var när jag i tolvårsåldern slet upp Läslusen- paketet med I fullmånens sken som den där hisnande känslan i maggropen först infann sig. Jag läste hela natten om Cynda som bodde på det övergivna hotellet i Maine (ja, Maine! Långt innan jag visste vem den gode Stephen King var) tillsammans med sin lillebror och sin pappa och där en lång, mörk främling, Dracula-style, checkar in på hotellet en sen kväll. Han är blek, snygg och tilldragande och Cynda kan inte motstå honom. Det var min första vampyrkärlek, men det skulle inte bli den sista.

Jag älskar de flesta former av skräck. Blodisande vampyrhistorier är mina största favoriter, men jag slukar egentligen allting med en skräckstämpel på.

Böcker är fantastiska. Inte bara skräck, alla böcker som tillåter oss att färdas till världar vi faktiskt inte trodde fanns. Men för mig kommer det dunkla och dova, det bläcksvarta och det sorgliga, alltid inneha den största litterära kittlingen och alltid vara anledningen till att mina nackhår reser sig i pur förfäran. För visst är det lika bra att erkänna det? Jag älskar att bli skrämd, och jag är nog inte ensam. Makten en författare har i sina händer att skrämma och totalt förföra sina läsare, det om något är verkligen fantastiskt. Det är därför jag älskar böcker. Det är därför jag idag firar Världsbokdagen.

Detta inlägg är en del av en bloggstafett för att fira Världsbokdagen.

Läs mer om stafetten hos följande bloggare:

och dagarna går…, Ariels Bokhylla, Eli läser och skriver, Can’t sleep, must read, Fiktiviteter, Böcker böcker böcker, Marias Bokblogg, the curious case of the books, Tidnings Ida, Talk nerdy to me, Bokform, Boklesebloggen min, Bokomaten, Två träd i en bokskog, Mimmimaries böcker och annat, Inreda med böcker, Havsdjupens sal, Ciccis Bokblogg, Böcker etc., Lingonhjärta, Lyrans Noblesser, Ord och inga visor, En full bokhylla är en rikedom, enligt O

Read Full Post »

Older Posts »