Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2011

Ibland kan faktiskt höga förväntningar vara bra. Det är fantastiskt när ens skyhöga, nästan omöjligt höga, förväntningar inte bara infrias utan också överträffas. Tio år med The Ark har verkligen lärt mig att jag aldrig, aldrig vet vad jag kommer få förrän konserten är över men att det alltid är bra.

Jag hade sett bilder från tidigare konserter på turnén, och hade registrerat att Ola Salo uppträtt i den knallila sparkdräkt han hade på omslaget av deras allra första skiva, så jag förväntade mig något liknande – eller varför inte samma – på Växjö- konserten. Men jag trodde verkligen jag skulle svimma av när frontmannen i egen hög person uppenbarade sig i inget mindre än exakt den gråa, fjäderprydda dräkt han hade på vår allra första konsert med The Ark för nästan exakt tio år sedan, och det dessutom till tonerna av Hey Modern Days, första låten på första skivan. Nej, det hade jag verkligen inte förväntat mig.

Då var det den 15 mars 2001. Jag och 5000 andra Växjöbor stod och frös i femton minusgrader på Stortorget för att se The Arks gratiskonsert istället för den de skulle haft i det nyligen nedbrunna Konserthuset. Men är man smålänning så är man, då är gratis gott och är man dessutom nyligen fyllda femton och inbitet The Ark- fan på sin allra första riktiga konsert står man där och hoppar vilt för att hålla tårna vid någorlunda liv.

Nu var det 350 personer på Palladium, men stämningen var minst lika hög nu som då. Och Hey Modern Days skulle visa sig bli kvällens första men absolut inte sista flashback. Det var nämligen nostalgins afton. En hel repertoar med låtar från den första skapelsen – We Are The Ark – brändes av och jag och Anna stod och vrålskrek åt låtarna vi alltid kommer komma ihåg men aldrig trodde att vi skulle få höra live igen. Hey Modern Days. Joy Surrender. En otroligt, fantastiskt mäktig och långt utdragen Laurel Wreath (japp, jag har visst alltid haft rätt när jag sagt att den skulle vara fantastisk live!) där Ola Salo klättrade på Palladiums balkonger och verkligen såg ut som att han skulle kunna flyga, änglavingar och allt. Och, absolut bäst av allt, Angelheads. Min första favoritlåt som jag väntat i tio år på att på få höra live. Man ska aldrig ge upp hoppet, tydligen.

Det blev inte bara nostalgi i låtvalet utan också i mellansnacket. Växjö är på många vis The Arks hemstad och det var väldigt mycket Växjöprat. Det är inte utan att man känner sig lite speciell när många av låtarna inleds med: ”Den här spelar vi bara för er!” eller, ”Den här är bara för ikväll”, eller ”Det här introt är jag säker på att bara Växjöbor känner igen.” Eller: ”För resten av Sverige har den här kärlekssagan bara pågått i tio år men med Växjö har den pågått i tjugo år!” Det skapar verkligen en extra kontakt med publiken, och då saknar inte The Ark direkt den varan ändå.

Allra mest stämningsfullt var det när allt prat om hemkomst och nostalgi och Växjö-minnen mynnade ut i att Ola Salo helt ensam på scenen stod och sjöng fina, fina The Homecomer. ”För det är ju det vi är”. Nej, det var inte långt till tårarna då.

Och när vi ändå är inne på nostalgin, det mest oväntade kortet var nog ändå…. (trumvirvel…..) The Lamb! Eller en liten snutt av den i alla fall. The Arks allra första inspelade låt, från 1992 eller där runtomkring, som jag är stensäker på att inte en kotte utanför Smålands skogar någonsin har hört talas om. Kul!

Det blev ingen Echo Chamber men den har vi hört så många gånger så det gjorde ingenting. Jag hade gärna hört min absoluta favorit Racing with the rabbits men den fick jag ju på Stortorget 2006 så det gjorde inte så mycket ändå. Däremot blev det ett enormt jubel när Let your body decide revs av i en tung version i sällskap med ingen mindre än Oscar Humlebo, a.k.a Moto Boy! Jag är otroligt fascinerad av hans röst och hans musik och det var galet kul att se honom i en duett med Ola Salo. Men gästartisterna var inte slut där, en Robert Jelinek i tweedkostym och höga strumpor dök upp under en It takes a fool to remain sane som aldrig, aldrig ville ta slut, och när den väl gjorde det ville publiken bara ha mer. Låten introducerades dessutom på vanligt Ola Salo- vis med ett storslaget tal som avslutades med ”Det här är den internationella nationalsången för de glada idioterna!” Jag vet många artister som är trovärdiga och har ett bra scenspråk, men det finns ingen annan artist i min åsikt som så öppet och ärligt proklamerar sitt manifest och så rakryggat står för det – i både musik, ord och uppträde. Det finns heller ingen annan artist än Ola Salo jag så helt och fullt tror på när han står där uppe och säger att ”Det är okej att vara annorlunda!”, eller sjunger rader som If there is disease in you, I want to have that disease too, cause I want everything that is inside you. Många band har åsikter, men få står verkligen för dem på ett sådant sätt.

The Ark har verkligen fattat grejen med publikfrieri. Få band har någonsin engagerat mig så som publik, och jag tror få någonsin kommer göra det.

1. Fjäderdräkten från 2001
2. Martin Axén och Mikael Jeppsson

 

1. Sylvester Schlegel

3. The Homecomer

1. Avslutningslåten
2. Ola Salo och Moto Boy i Let your body decide.
3. Min personliga favoritbild

Martin Axén, och Ola Salo klättrar på inredningen. Alla foton tagna av mig.

(Det är möjligt att fler bilder kommer i ett eget foto-inlägg. Alla olika scenkläder, ljusspelet och det faktum att vi stod och tryckte vid kravallstaketet var rena drömmen för en fotografinörd, även om jag bara hade en liten digital automatkamera med mig.)

Read Full Post »

Tjuvarnas Herre är den sjunde boken jag läser av Cornelia Funke och den första som helt och hållet utspelar sig i våran värld och inte i en parallell- eller sagovärld. Men den är verkligen inte sämre för det, de lustiga karaktärer som kännetecknar Cornelia Funke finns här också och jag tycker lika mycket om dem eller avksyr dem som jag brukar göra.

Bo och Prosper är föräldalösa och när den äldre Prosper ska placeras ut på internatskola och den yngre Bo ska tas om hand av en elak moster, bestämmer de sig för att rymma istället. Målet är Venedig, en stad deras mamma alltid berättade om och när berättelsen börjar har de precis kommit dit. De gömmer tillsammans med ett gäng barn och rymlingar ledde av Tjuvarnas Herre – en ung pojke vid namn Scipio. Bo och Prospers moster letar efter Bo och anlitar privatdetektiven Victor, men att få reda på ett gäng smarta rackarungar visar sig inte bli det allra lättaste, och Scipio visar sig heller inte vara riktigt den han utger sig för att vara.

Allra mest tycker jag om Cornelia Funke när hon skriver om fantasy, men Tjuvarnas Herre är ändå en väldigt bra ungdomsbok. Den lyckas med att påvisa vad som är rätt och fel utan några moralpredikningar och pekpinnar, och det gillar jag. Däremot vet jag inte om jag tycker om det enda magi-inslag som finns, redan från början verkar det som en bok helt utan magi och den lilla snutten magi känns nästan felplacerad.

Opal, 2002.

Read Full Post »

Jag har lyssnat på och recenserat 101 av Keren Ann och Gimme Some av Peter, Bjorn and John, på Kulturbloggen. Här och här, för den som är intresserad.

Read Full Post »

Shepherd packar sin väska för att lämna USA för gott. Äntligen, efter flera års rekognoseringsturer runt om i världen med sin fru Glynis, ska han slå sig ner på ön Pemba utanför Afrikas kust och bara leva Livet efter detta – med eller utan sin fru. Men i samma stund får han ett skrämmande besked av Glynis, hon har cancer.

Så börjar Priset man betalar, från första början en roman som verkar vara bitter på lite av det mesta – skatter, samhällssystem, livets orättvisor och sjukdomar. Framförallt är det Sheps bästa vän Jackson som håller monolog efter monolog med hur illa ställt det är med USA:s skatte- och försäkringssystem och hur otroligt orättvist det är. Det är inget fullfjädrat utbrott, snarare en uppräkning i bitterhet som grundar sig i högst verkliga situationer. Jackson och hans fru Carol är också fast i det maskineri som drar med sig Shep när han förtvivlat försöker bekosta sin frus dyra cellgiftsbehandling.

Jag tycker det är intressant, för det mesta, men då är jag också ganska intresserad av ämnet. Jag kan tänka mig att för någon som ger blanka den i skatter och system och försäkringar kan det bli en smula långrandigt ibland.

Mycket mer intressanta är karaktärerna. Det är inte bara Glynis som är sjuk utan även Jackson och hans frus Carols dotter Flicka. Hon har en allvarlig nervsjukdom som bara förvärras allt eftersom åren går. Jag tycker om att familjerna är så vanliga men ändå lämnar ett stort avtryck i historien, de lider av sin sjukdom men de blir inte helgonförklarade och de känns inte så konstlade som en del karaktärer kan göra i sådana böcker. De långa utläggningarna om försäkringar och system till trots är det inte just de som är de allra viktigaste diskussionerna, och jag beundrar Lionel Shriver för hon i de alla, långa harangerna om telefonköer och orättvisor, om pengar och om makt, aldrig tappar bort Shep och Glynis som människor.

Det är någonting med Lionel Shrivers språk som gör att det berör och skapar mycket tankar även om det inte är storslaget eller påkostat. Shep och Glynis är en alldeles vanlig familj och cancer är en väldigt vanlig sjukdom, ändå känns de så speciella, så verkliga och så nära. Priset man betalar är ganska utdragen och detaljerad och det tar lång tid att läsa den, men jag kan ändå inte lägga den ifrån mig.

Det är svåra frågor Shriver ställer, och precis som i Vi måste prata om Kevin är det inte alltid det är frågor som går att besvara men det är sannerligen frågor som är värda att fundera över. Vad är det som är viktigt i livet? Hur mycket är ett människoliv värt och hur mycket är man beredd att betala för det? Hur mycket är tid värt och kan man betala för det? Är det värt att ge upp sitt livsverk och förödmjuka sig för någon man älskars skull?

Priset man betalar är inte den tunga känga i magen som Vi måste prata om Kevin var. Den är inte lika bra, men den är läsvärd. Det är en berättelse om makt och pengar men ännu mer om människoöden och familjer. Det är bara en sak jag inte kan förlika mig med och det är slutet. Det känns fånigt och totalt felplacerat och jag förstår inte hur Lionel Shriver tänkte. Men trots det kommer jag minnas den länge, och jag kommer förhoppningsvis ganska snart läsa alla de Lionel Shriver jag ännu inte bläddrat mig igenom.

Ordfront, 2011.

Den Besatta och Fru E har också läst.

Read Full Post »

Tillbaka igen

Efter en bloggpaus som egentligen blev längre än jag hade tänkt, är jag nu hemma igen och tänker snart lägga upp lite bokrecensioner som jag skulle lagt upp i veckan. Både roliga och tråkiga saker har hållit mig borta från både bloggläsande och bloggskrivande och jag har en hel del att ta igen på läsfronten. Jag har inte ens hunnit börja med The Crimson Petal and the White och nu har jag haft två födelsedagskalas (till), ett med släkt och ett med mycket kära och nära vänner så bokhögen har blivit ännu större! Bland andra fick jag Kelly Links Pretty Monsters av min kära syster och David Nicholls En dag av Anna och de drar väldigt mycket båda två! Överlag var det en rolig vecka, framförallt var det roligt att komma ner till våren i Småland (och inte lika roligt att komma hem till snön i Östersund) och allra roligast var förstås att träffa alla kära vänner jag har kvar i söder och konserten med The Ark i torsdags. Mer om den, och bilder, sedan!

Read Full Post »

Bloggvila

Idag åker jag ner till Småland, och risken är att bloggen blir lite lagom ignorerad under den kommande veckan. Tillsvidare bjuder jag på ett av mina favoritcitat, från Margaret Atwoods Cat’s Eye. Läs och njut.

Now it’s full night, clear, moonless and filled with stars, which are not eternal as was once thought, which are not where we think they are. If they were sounds, they would be echoes, of something that happened millions of years ago: a word made of numbers. Echoes of light, shining out of the midst of nothing.

It’s old light, and there’s not much of it. But it’s enough to see by.

Read Full Post »

Generation Loss rör sig någonstans i gränslandet mellan thriller, småstadsskildring och deckare, det är lika svårt att genrebestämma den som att sätta in huvudpersonen Cass Neary i ett fack för vanligt förekommande romantyper. Och tur är väl det, nyanserade och intressanta karaktärer växer inte på träd. Hon är komplex och svårbestämd och inget helgon, inte ens sympatisk i vissa stunder.

När punken slog igenom i New York blev Cass Neary känd som fotograf, framförallt för hennes bilder av döda och trasiga människor, men efter hennes storhetstid förföll hon snabbt och skapade sig en tillvaro i skymundan som lagerarbetare på en bokhandel. Hon arbetar, super och har tillfälliga affärer, tills något förändras i livet. En bekant ringer och erbjuder henne ett jobb, att intervjua en annan fotograf som likt Cass hade en storhetstid och sedan mer eller mindre försvann. Aphrodite Kamistos lever nu på en liten ö utanför Maines kust, och när Cass kommer dit har ingen hört talas om intervjun, allra minst Aphrodite. Ungdomar och husdjur försvinner spårlöst och Cass finner sig snart mitt i ett mysterium.

Det bästa med Generation Loss är stämningen. Den är emellanåt lika ruggig som Maines regntunga väder, och kylan kryper nästan lika mycket inpå mig som den gör inpå Cass. Titeln, Generation Loss, skulle kunna indikera de två olika generationer som Aphrodite och Cass tillhör, men är också ett tekniskt uttryck för vad som händer när fotografier kopieras om och om igen. Jag tycker om dubbeltydiga titlar och jag tycker om Generation Loss. Mycket för den förtätade stämningen men också för att den innehåller en uppsjö av intressanta personligheter och annorlunda karaktärer. Jag villa ha mer Elizabeth Hand, mer!

Read Full Post »

Older Posts »