Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2011

En av mina favoritböcker är Harry Potter and the Deathly Hallows av J. K. Rowling, och mitt favoritcitat är en konversation mellan Harry och Dumbledore:

– Tell me one last thing. Is this real? Or has this been happening inside my head?
– Of course this is happening inside your head, but why on earth should that mean that it is not real?

Annonser

Read Full Post »

Underfors är en berättelse som delvis utspelar sig i Helsingfors, delvis i den finländska fjällvärlden och delvis i en sagovärld människorna trodde förlorad. Precis som i Drakryttaren som jag nyss läst har människan trängt undan de sagoväsen som finns kvar i världen och de tvingas ta sin tillflykt till djupa skogar och berghålor, och till det underjordiska Helsingfors – Underfors.

Alva minns inget från sin barndom, hon håller sig mest för sig själv och hon lägger inte märke till Joel som följer varje steg hon tar men som inte vågar bjuda ut henne. En dag möter hon den mystiske Nide som säger att hon härstammar från Skuggfolket i Underfors och han tar henne med dit. Joel följer efter och en helt ny värld öppnas för deras ögon, en värld där skogsrån och troll befolkar grottorna under Helsingfors och där man inte vet vem man kan lita på.

Jag tyckte väldigt mycket om Drakryttaren och jag tycker mycket om Underfors. Jag visste redan innan ganska mycket om folktro och jag tycker det är fascinerande att läsa en bok där man beskriver hur människorna har tryckt undan sagoväsen. På sätt och vis är det väldigt talande då sagoväsen i dagens samhälle är väldigt undertryckta, både i sättet att tro (eller inte tro) på dem och i barnböcker och barnfilmer som alltmer drar åt verklighetsbetoning. Jag tycker också det är bra att Maria Turtschaninoff antingen är kunnig på området eller gjort efterforskningar, mycket av folktron och vidskepelsen känner jag igen från egna efterforskningar, även om den är ganska grundläggande.

Själva historien är faktiskt ganska förutsägbar, man vet på en gång vem som går att lita på och vem som kommer luras, och ungefär hur det kommer gå i slutändan. Men trots det tyckte jag Underfors var väldigt bra, jag hade svårt att sluta läsa den.

Read Full Post »

Liksom jag har många favoriter bland manliga karaktärer har jag självklart många favoriter bland de kvinnliga också. Dock finns det en som alltid står ut framför de andra, en vars livsöde färgar en hel bok och vars karisma smittar av sig på varenda karaktär i historien: Clara i Isabel Allendes Andarnas Hus. Clara är huvudfiguren i den stora familj Andarnas Hus berättar om, hon är stark och självständig och hon lever i gränslandet mellan verkligheten och andevärlden.

Clara bodde i ett universum som hon själv hade uppfunnit, skyddad från livets hårdhet, där de materiella tingens prosaiska verklighet blandades med drömmarnas osammanhängande verklighet, och där fysikens eller logikens lagar inte alltid fungerade. Clara genomlevde den där tiden upptagen av sina fantasier, i sällskap med luftens, vattnets och jordens andar, så lycklig att hon inte kände något behov av att tala på nio år. Alla hade förlorar hoppet om att få höra hennes röst igen, men på sin födelsedag, när hon hade blåst ut de nitton ljusen på sin chokladtårta, invigde hon en röst som hade hållits gömd under hela denna tid och som hade en resonans som ett ostämt instrument.

Read Full Post »

Vinterbilder

Kanske inte riktigt årets sista, men förhoppningsvis börjar det snart bli lite mer vår i luften! De här bilderna tog jag när det var riktigt kallt ute.

Read Full Post »

Dagens svåraste fråga! Som vanligt har jag såklart flera olika favoriter men speciellt förtjust är jag i antihjältar och en av de som ligger mig allra närmast om hjärtat är Erik i Fantomen på Operan. Han är egentligen ond, men liksom flera andra karaktärer ur litteraturens värld är han inte ond från början, det är samhällets som har gjort honom till den han är genom att stänga ute honom för hur han ser ut. Han gömmer sig och skapar sig en fristad i katakomberna under Parisoperan, och visar sig inte för någon förutom som ”spöket”, åtminstone inte förrän han blir förälskad i den unga sångerskan Christine Daeé.

Jag älskar Erik, han är ond men inte genomond och han är inte tillräckligt ond för att inte kunna älska någon. Jag har bara läst boken på engelska för av någon anledning är den svår att få tag på (åtminstone att köpa!) på svenska. Någon gång vill jag friska upp min franska tillräckligt mycket för att läsa den på originalspråk, och se om den är lika fascinerande (eller mer..) då.

Poor, unhappy Erik! Shall we pity him? Shall we curse him? He asked only to be ‘some one,’ like everybody else. But he was too ugly! And he had to hide his genius or use it to play tricks with, when, with an ordinary face, he would have been one of the most distinguished of mankind! He had a heart that could have held the entire empire of the world; and, in the end, he had to content himself with a cellar. Ah, yes, we must need pity the Opera ghost…

Read Full Post »

Jag radade upp en hel lista favoritförfattare igår, men om jag ska välja en favoritbok av en av dem så blir det Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren. Så vacker, så poetisk, så underbar!

Det var så han hade levt de senaste åren, tänkte han, i en dröm om förlorad kärlek ur vilken han aldrig vaknade upp. På en planlös resa där verkligheten bara var en dåligt målad kuliss vid horisonten.


Read Full Post »

Jerusalem’s Lot, eller Salem’s Lot, är en typisk King-ish småstad i USA, liten och halvt övergiven och full av mer eller mindre märkliga typer och stereotyper. Ben Mears är författaren som växt upp i staden och som många år senare återvänder för att skriva en bok. Han blir mottagen som en främling och själv brottas han med gamla spöken från tiden han själv bodde där. Ett gammalt övergivet hus med en hemsk historia står som en skugga över Salem’s Lot och det huset är en av anledningarna till de hjärnspöken Ben Mears hoppas överkomma. Det är också där ondskan tar sitt säte när den hittar till Salem’s Lot ungefär samtidigt som Ben.

Som (förlåt…) vampyrbiten sedan länge och skräckfantast av stora mått älskar jag vampyrerna som alltmer frekvent skvätter blod över sidorna i Salem’s Lot. Aristokratiska vampyrer i all ära men ska det vara skräck som sätter sig i magtrakten så ska det vara sådana blodiga och nästan själlösa vampyrer som efter ett tag befolkar Salem’s Lot i nästan lika stor utsträckning som människorna. De är från början inte särskilt sofistikerade alls utan drivna av hunger och begär och så avgrundshemska när de knackar på folks fönster mitt i natten och stirrar på dem med sina röda ögon att jag allra helst vill gå upp ur sängen och hala ner persiennerna. Det är isande skräck när den är som allra bäst, Stephen King lyckas verkligen dra ut på varje händelse över flera sidor så man sjunker längre och längre ner under täcket, utan att det fördenskull blir särskilt överdrivet.

Att överdriva en smula mot slutet däremot är någonting som Stephen King ibland har lite lätt för att göra, men jag tycker Salem’s Lot är ett väldigt bra undantag. Jag blir nästan lite besviken över att spänningen intensifieras och stegras mer och mer och sedan ebbar ut i ett förvisso väldigt bra slut, men inte så kakafoni-artat det ibland kan bli. Men när boken fått sjunka in lite är jag väldigt nöjd med slutet också, som också är ganska öppet.

Som vanligt får vi också i tur och ordning stifta en väldigt nära bekantskap med invånarna i Jerusalem’s Lot, både de som sedermera blir vampyrer och de som kämpar emot. Jag gillar upplägget med att varje person tilldelas ett kapitel, att man som läsare får lära känna personerna innan de blir vampyrer gör berättelsen ännu tätare och hemskare.

Stephen Kings hjältar går väldigt sällan under kategorin superhjältar och är oftare snarare ganska motvilliga antihjältar, vilket gör dem så mycket mer sympatiska. Jag tycker om Ben Mears och jag tycker om Mark Petri, den lille kille som hjälper Ben. Jag tycker också om Matt, läraren, och jag har till och med sympatier över för prästen. Däremot tycker jag inte riktigt om att Susan, som började som en så lovande karaktär, faller på sin (kvinnliga?) nyfikenhet och svårighet att tro på det som ligger utanför ramarna.

Men överlag är Salem’s Lot en förstklassig skräckhistoria och jag rekommenderar den till alla er vampyr- och skräckfantaster därute!

Read Full Post »

Older Posts »