Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2011

I skuggan av min bror är Uwe Timms berättelse om sin bror Karl-Heinz Timm, som 1942 anslöt sig till Waffen-SS, frivilligförbundet i den tyska armén under andra världskriget. Karl-Heinz Timm dog i fält och det enda som finns bevarat av honom är de brev han skickade under krigstjänstgöringen. Uwe Timm försöker förstå sin bror, varför han anslöt sig till SS och hur han kunde undgå att förstå – eller inte ville se – de grymheter som begicks av tyska armén mot judarna.

Inledningsvis berättar Uwe Timm inte bara om sin bror utan om hela sin familj, om deras far som såg upp till sin äldste son Karl-Heinz och som mindre lade märke till sin yngre son Uwe, men däremot inte alls brydde sig om sin dotter. Det är hon som mest står ”i skuggan av sin bror”, hon är enligt sin far bara en flicka och inte ens värd att lägga märke till. Uwe Timm försöker förutom sin bror även förstå sin far, det känns verkligen som ett ärligt porträtt han försöker teckna och inte något sentimentalt och ärofullt. Det känns väldigt verklighetstroget, jag brukar inte läsa biografier men den här griper mig faktiskt.

Efter ungefär halva boken djupnar berättelsen och övergår till mer svåra saker att hantera, närmare bestämt den fråga som ställts miljoner gånger: hur kunde det hända? Uwe Timm undrar över sin brors brev, där Karl-Heinz förfasar sig över morden som begås av engelsmännen på hans tyska bröder, men inte ser det som mord när han själv skjuter ihjäl ryssar.

Att man rev ut kakelugnarna betydde att man förstörde husen. Vad gjorde människorna? Grät de? Försökte de desperat förklara för tyskarna att det var en katastrof att inte ha några kakelugnar när vintern kom?

Han skriver det utan att ett enda ögonblick se en koppling mellan de förstörda husen i Ukraina och de utbombade husen i Hamburg… orolig är jag bara för dem där hemma, varje dag rapporterar de här om engelsmännens flyganfall. (—) Det är ju inget krig, det är ju mord på kvinnor och barn – och det är inte humant.

Jag har läst flera böcker om andra världskriget, men ingen som berättas utifrån ett tyskt perspektiv. Uwe Timm berättar om hur alla höll tyst, hur de vägrade se när de grannar som var judar blev bortförda, men också hur kriget och våldet följde efter in i hemmet och till skolan.

Våldet i hemmet och på gatan hade sitt rättfärdigande i statens våld och politikens beredskap till våld. Krigsberedskapen.

I skuggan av min bror var verkligen läsvärd. Den är gripande och välskriven och även om författaren ställer många frågor utan att ha så många svar är det egentligen frågor som inte går att svara på. Men det går att diskutera, och det gör verkligen den här boken.

Thorén och Lindskog, 2010.

Tack till Thorén och Lindskog för fina recensionsex!

Read Full Post »

Jag har många favoritböcker, rent innehållsmässigt sett. Men en del böcker är mina favoriter mest för att de är så fina och/eller ovanliga eller för att jag har fått dem av någon speciell eller köpt dem på något speciellt ställe.

Nu är visserligen Narnia-serien en av mina favoritböcker rent innehållsmässigt också, men jag tycker hemskt mycket om mitt jättestora och jättetunga ex som innehåller alla sju böckerna på engelska och som har väldigt, väldigt vackra illustrationer och sådana där blanka sidor och en väldigt fin framsida.

Har du någon sådan favoritbok? Lägg gärna upp en bild i din egen blogg och länka eller berätta i en kommentar.

Read Full Post »

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött måste nog vara årets längsta titel. Kanske lite väl lång och överambitiös om du frågar mig, speciellt för en bok som är ganska kort och koncis och som nog hade mått bättre med en kortare och koncisare titel.

Men jag tycker mycket bättre om boken än om själva titeln. Alex Schulman berättar om tiden från separationen med sin sambo och fram till att hans första dotter föds ett år senare. Det är ett turbulent år men mest centrerar det kring hans kärlek Amanda Widell, en kärlekshistoria som kanske inte är så komplicerad men som ändå kräver ganska mycket ord.

Alex Schulman känns både ödmjuk, öppen och ärlig när han berättar både om kärleken och om de misstag och förödmjukelser som ibland följer i dess spår. Det är också utlämnande och han väjer inte för att berätta om ensamma utekvällar och om ett romantiserande av alkoholen som inte riktigt fungerar. Jag har inte läst hans blogg eller mycket av/om honom överhuvudtaget men det är ändå en ganska tydlig bild som träder fram av hur media och samhället uppfattade honom före och efter han gav ut sin bok Skynda att älska. En bok som jag heller inte läst men som är väldigt nyfiken på, åtminstone nu.

Det är inte bara kärleken och nutiden som Schulman berättar om. Även hans uppväxt och framförallt hans far träder fram i små glimtar och det ger väldigt mycket mer botten till historien.

Ibland blir det nästan fragmentariskt och jag tycker om de små men träffsäkra iakktagelser som då och då dyker upp, som när han beskriver att ”tystnaden var fasansfull när den visade alla tänderna” och ”hur en man dog och hur tillvaron inte ens stannade upp. Det blev inte ens ett hack i världen.” Egentligen hade jag velat citera mycket mer för jag hittar många meningar jag tycker om, men jag vill så gärna läsa vidare att jag inte stannar upp och klottrar ner sidnummer.

I det stora hela tycker jag att Att vara med henne… är en väldigt sympatisk liten bok. Det är inget som går under huden på mig men det är nog ändå något jag kommer placera i bokhyllan och läsa fler gånger i livet. Jag tycker om, helt enkelt.

Piratförlaget, 2011.

Read Full Post »

Förvisso har det sagts många gånger tidigare men jag kan inte låta bli att säga det igen: John Ajvide Lindqvist är en mästerlig berättare. Han tar själv upp berättarkonsten som form i efterordet, och även om jag själv aldrig tidigare fallit som en fura för någon novellsamling – möjligt undantaget författarens tidigare Pappersväggar, är jag ganska slagen av Låt de gamla drömmarna dö. Bara titeln, förresten. Jag vurmar för vackra titlar som en mygga kring ljuset och Låt de gamla drömmarna dö är en ypperligt vacker titel (och som Helena upplyste mig om är titeln faktiskt lånad från en Morriseylåt) . Titeln återkommer i en av novellerna, närmare bestämt den som handlar om vad som hände Eli och Oskar efter att de stigit av tåget i slutet av Låt den rätte komma in.

När jag skulle läsa Pappersväggar fasade jag inför faktumet att det fanns ett alternativt – eller fortsättande om man så vill – slut på Hanteringen av odöda. Författare som inte begraver sina verk när de är färdiga utan låter dem leva ovan jord och dessutom lägger till slut, det brukar ju aldrig bli bra.

Fast heter man John Ajvide Lindqvist kan det mycket väl bli bra ändå, och jag är inte besviken varken på det extra slutet på Hanteringen av odöda eller Låt den rätte komma in. John Ajvide skriver själv i förordet att en av anledningarna till att han lade till ett slut var att slå hål på föreställningen som många folk fick om hur Låt den rätte… slutade efter att ha sett filmen. Jag själv gick och tänkte i lite olika banor, men det som är så bra med berättelser är att även om det dyker upp ett ”extra” slut så är man själv ändå fri att tänka sig sitt eget slut – Låt den rätte komma in är för mig fortfarande en egen berättelse och det extra slutet är just – extra.

Novellerna, då. De är i vanlig John Ajvide Lindqvist- stil vackra, hemska, övernaturliga och fyllda av den typen av psykologisk skräck som i alla får mig att tända en extra lampa och undra över om jag någonsin kommer läsa något mer av den här författaren. Om jag vågar. Tindalos är kanske den bästa, den med mest ångest insprängt mellan varje rad och den som får mig att rysa långt ner i ryggmärgen. Det doftar Lovecraft- arv över hela skapelsen och det är verkligen inte fy skam, men det är ändå väldigt typiskt Ajvide Lindqvist.

De flesta novellerna är just så Ajvide Lindqvist- typiska och underbara, även om flera är mycket kortare och koncisare än de i Pappersväggar. Egentligen gillar jag Ajvide Lindqvist bäst i romanform, men det finns en verklig tjusning även med hans korta noveller, kanske framförallt för att han då inte har tid att breda ut sig i ett ibland alldeles för överdrivet slut á la Dean Koontz eller Stephen King, utan istället står och balanserar precis på gränsen till vad som är övernaturligt. Antikrundan, Tjejen, och Fulet hör till mina favoriter. Alla är ganska korta noveller men de flesta är mästerligt skrivna och innehållsrika trots det lilla sidantalet. Och så påstår författaren själv att han inte är någon samhällsskildrare i förordet. Jag tycker han är en alldeles utmärkt samhällsskildrare, framförallt när det gäller utsatthet och mobbning som han skildrar med en skrämmande närvaro.

Sedan finns det novellerna som inte påminner så mycket om Ajvide Lindqvists tidigare skapelser och som är bra, eller mindre bra. Jag kan tycka att några av dem känns väldigt ofärdiga och inte kommer någonstans trots en väldigt fin grund. Män med ögon som blåbär och mjölk, till exempel. Och de avslutande, förkastade manusen till Reuter & Skoog som förärats titlar som Ur djupet åkallar vi dig och Alldeles normala människor. Jag kan inte låta bli att skumma lite mot slutet, och önska att några av novellerna kanske hade fått sparas en stund till de fått lite mer kött på benen, eller helt enkelt stängas in i den byrålåda de kom ifrån och inte se dagens ljus.

Jag kan heller inte låta bli att avslutningsvis nämna Ansiktsburk, en novell som är både hisnande och väldigt otäck. Att läsa om en fantasifullt tecknad, metafiktiv ”John Ajvide Lindqvist” är inte bara spännande utan också lite snurrigt. Tillsammans med Tindalos och manuset till John Ajvides sommarprogram från 2006 är det min absoluta favorit i samlingen. Jag är egentligen den som alltid hoppar över förord men till och med förordet slukar jag. Jag läser – och jag älskar.

Ordfront, 2011

Read Full Post »

Lika som bär?

Magnus på A fraction of the web undrar idag om inte Nam Les Båten och Magnus Dahlströms Spådom är lite lika varandra. Jag kan inte låta bli att kontra med en ”lika som bär” jag upptäckte när jag surfade runt igår. Tredje boken i Vampire Academy (som jag inte läst än) och omslaget till andra säsongen av Buffy- DVD:n. Förutom färgkontrasten är det väl ändå… lite väl? När båda handlar om vampyrer och allt?

Read Full Post »

Stratovarius – Elysium

Mina gamla hårdrockshjältar Stratovarius som jag såg live för ett tag sedan har släppt en ny skiva, Elysium. Jag tyckte  den var sådär, jag älskade låten Infernal Maze men annars var det aningens för spretigt. Jag har recenserat skivan på Kulturbloggen.

Read Full Post »

Det har sagts mycket om Sofi Oksanen den senaste tiden, både i media och i bloggvärlden. Och om Utresning. På sätt och vis var väl det tur, för annars hade jag inte vetat någonting om bakgrunden när jag läste boken, min kunskap om Sovjets ockupering av Estland under och efter andra världskriget är verkligen dålig.

Men det är delvis under den tiden boken utspelar sig, och det är där jag verkligen fastnar för berättelsen. Aliide är en ung kvinna som bor tillsammans med sin syster Ingel och dennes man Hans under slutet av 1940- talet. Hans är efterlyst som estnisk frihetskämpe och Aliide och Ingel måste gömma honom. Aliide är dock också förälskad i Hans men gifter sig istället med den sovjetinriktiade Martin.

1992 bor Aliide kvar i huset och en dag hittar hon en avsvimmad flicka i sin trädgård. Det är Zara som fastnat i en traffickinghärva och nu är på flykt undan sin hallick och sina plågoandar. Men vem är Zara egentligen? Och hur och varför hittade hon till Aliide?

Utrensning är minst sagt en väldigt stark roman. Ändå har jag ganska svårt att komma in i den eftersom den är så långt ifrån vad jag brukar läsa. Sofi Oksanens språk är väldigt målande och beskrivande med en fokusering på ovanliga detaljer som gör det väldigt lätt att se hela historien framför sig. Första kapitlets första mening fångar mig faktiskt direkt: ”Aliide Truu stirrade på flugan och flugan stirrade tillbaka.” Sofi Oksanen lyckas skapa avsky och mörker med ganska små medel och egentligen utan att skriva vad som verkligen händer. Det är lätt att bli arg när man läser, inte på själva boken men på meningslösheten i de många fruktansvärda händelser som utspelar sig och på människorna som står bakom dem.

Det är som sagt en stark berättelse, och tung. Jag tyckte den var väldigt bra och väldigt berörande – trots att jag inte har några gemensamma beröringspunkter med den och inte känner till så mycket om bakgrunden till historien – men jag är är ändå glad att ha den bakom mig.

Albert Bonniers förlag, 2010.

Read Full Post »

Older Posts »