Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2010

En saga om en saga är en samling Selma Lagerlöf- berättelser av kortare slag och den ena fina berättelsen efter den andra radas upp. Jag är inte helt säker på att jag vill kalla dem noveller, snarare är de sagor eller historier, de flesta med en något sedelärande knorr i slutändan.

Boken inleds med titelberättelsen En saga om en saga som är historien om hur Selma själv kom på och skrev Gösta Berlings saga, en inte helt lätt process som det skulle visa sig men en väldigt intressant historia. Tösen från Stormyratorpet är en mycket vacker och sorglig berättelse om en flicka som hamnar i onåd och förlorar sitt rykte och sin ära men som egentligen är oskyldig och godhjärtad. I sin iver att ställa allt till rätta för andra blir det istället ganska fel, men till slut får hon sin stora kärlek ändå. Luftballongen är den allra sorgligaste berättelsen, en berättelse som är ovanligt vardagsrealistisk för att vara Selma, två små pojkar tvingas leva med sin försupne far sedan mamman begärt skilsmässa och förlorat vårdnaden om pojkarna. Pojkarna försöker göra som mamman säger och vara snälla och väluppfostrade men när det enda pappan gör är att sitta på barer och dricka, faller snart pojkarna för slarv och hopplöshet. De andra berättelserna i boken är Silvergruvan, Legenden om julrosorna, Bröllopsmarschen, Spelmannen, En sägen från Jerusalem och Varför påven blev så gammal.

Annonser

Read Full Post »

Vinnare i tävlingen om ett signerat ex av Svenska Kulter blev Sermin på bloggen Little Me and My Books. Grattis!

Read Full Post »

Adventstid

Vanligtvis är jag inte så mycket för julen. Vintern älskar jag, men sedan jag flyttade hemifrån har det nog inte dykt upp så mycket som en tomte hemma hos mig. Men i år fick jag en julstjärna av kära mor som faktiskt var så vacker och så mig att jag inte kunde låta bli att hänga upp den! Kanske finns det hopp även för mig.

Read Full Post »

Harry Potter and the Deathly Hallows, del 1, tar sin början på ett osedvanligt vackert sätt. Sällan har tårarna stigit i mina ögon knappa en minut efter att en film börjat och det är inte ofta jag sitter och håller andan utan att våga röra mig. Men så är allting, till en början, perfekt. Harrys, Rons och Hermiones fortsatta sökande efter horrokruxer är precis så mörk, hemsk och domedagslik som trailern utspådde och som jag önskade att den skulle vara. Den annalkande faran, som får Hermione att radera sig själv ur sina föräldrars minnen, som får Dursleys att fly fältet och som får Aurorerna att iscensätta en rejäl flyktoperation för Harry, är så påtaglig att det får mig att rysa.

Men det ger tyvärr vika ganska så snabbt. Vissa scener blir hopplöst utdragna medan andra skyndas över på några sekunder – märkligt nog är det alltid scenerna där det ska slåss och springas en massa som drar över i flera minuter och därmed lämnar en del nödvändiga förklaringar åt sitt stackars öde. Det är ett faktum med Harry Potter- serien att det blir mer och mer invecklat för varje bok och visst förklaras det mer också men inte tillräckligt.

Tyvärr slarvas det också en hel del med detaljerna. Jag är en sann och evig förespråkare för att läsa boken innan man ser filmen och tycker i stort sett alltid att boken är bättre, men det borde ändå inte vara ett krav att kunna en bok utan och innan för att se en film. Detaljer flyger förbi så snabbt att man hade missat dem totalt om man inte redan visste precis varför de var där. Karaktärer som Rufus Scrimgeour och Fenrir Greyback finns förvisso med men presenteras inte särskilt bra för den som inte kan historien. Dessutom är det synd att Kreachers roll i historien slarvas bort, hans totalvändning är en av de mest gripande scenerna i boken och ett påtagligt bevis på hur långt man kommer med lite vänlighet. Dessutom undrar jag varför Voldemort förklarar för hela sitt anhang varför han ”lånar” Lucius trollstav? Voldemort är inte direkt känd för att dela sina hemligheter med andra och varför han faktiskt lånar den, får man ända reda på senare när han torterar Ollivander. Rent detaljmässigt tycker jag också att det är lite märkligt att Harrys osynlighetsmantel inte dyker upp en endaste gång i filmen när han använder den väldigt frekvent i boken, och alldeles särskilt med tanke på vilken roll den faktiskt spelar i historien – en ganska stor roll! Det är också synd att ministeriearbetarna springer runt i vanliga kläder och inte i trollkarlskläder, även om själva ministeriebesöket i sig är väldigt bra gjort.

Jag har läst att flera kritiker har klagat över hur seg filmen är, hur mycket tid som spenderas i tältet och hur mycket tjat mellan ungdomarna det är. För att få lite perspektiv kan man ju tänka på att de scenerna är ändå rejält nedklippta och dessutom har de förkortat den långa vistelsen i Grimmauld Place, och ändå tröttnar man aldrig när man läser boken.

Vad som däremot är riktigt, riktigt bra är som vanligt skådespelarna. Alla, utan undantag, är riktigt, riktigt bra och gör verkligen det bästa av rollerna samtidigt som de gör dem till sina egna. Det sägs inte rakt ut så mycket om tvivlet Harry känner för Dumbledore och hans gärningar men det märks så tydligt ändå.

Det absolut bästa och snyggaste i filmen är berättelsen om The Three Brothers. Med tanke på hur mycket sjätte filmen missade i berättelsen om Voldemort och horrokruxerna gör de en bra återhämtning i och med ett vackert skuggspel ackompanjerat av Herminoes berättande. För andra gången i mitt liv sitter jag i en biosal där tystnaden är så andäktig och total att man verkligen hade kunnat höra en knappnål falla. Det är så vackert gjort att jag säkert hade kunnat gå och se bion en gång till, bara för de tre-fyra minuterna.

Jag tyckte ändå filmen var bättre än sin föregångare, kanske för att de denna gången faktiskt valt att satsa på mörkret och inte försökt att tränga undan det med dåliga skämt och kärlekshistorier. Men ändå är den inte tillräcklig, inte på långa vägar. Kanske går det inte att göra Rowlings ord rättvisa på film, kanske är det helt enkelt berättelsen i sin skrivna form som har sådan tjusning och kanske de inte ens skulle försökt. Men även jag inser att det kunde gjorts mycket sämre och filmerna har ändå en charm som är svår att motstå, mest tack vare skådespelarna. Ibland är det till och med så vackert att gåshuden börjar krypa uppför ryggraden och då om något, är det verkligen värt det.

Read Full Post »

Ikväll

Middag och vinkväll med tjejerna, sen:

Har ni sett den? Vad tycker ni?

Read Full Post »

Svenska kulter – Anders Fager

Svenska kulter är skräck i novellformat, berättelser om den dolda skräcken mitt ibland oss och den skräck som finns inom oss själva. Det är kusligt välskrivet och ju längre in i boken jag kommer, desto svårare blir det att släppa den och desto mer tar den tag i mig och kryper under huden. Det är noveller som berättar om verkligheten men som planterar snedvridna element i den och som på ett väldigt skickligt sätt förvrider den omgivning vi trodde att vi kände så väl.

Inledande novellen Furierna från Borås är ingen krypande skräck direkt, den är snarare ganska magstark och fläskar på med blod, inälvor och sex i ett möte mellan unga flickor och en skogsdemon av en typ vi aldrig  riktigt får reda på. Furierna fascinerar mig men är inte min favorit och inte heller nästa novell, Mormors resa, som förvisso är lugnare men som inte är någon höjdare ändå.

Däremot är nästa novell, Den brutne mannens önskan, (bara titeln!!) en vacker och sorglig berättelse som egentligen inte innehåller så mycket skräck men som berör något otroligt ändå. Det är en historia om hur livet tar abrupt slut för en hårt arbetande och älskande man för länge, länge sedan. Här är det människors grymhet som är ondskan, och åtminstone här verkar den så mycket värre än den övernaturliga.

Lyckliga för evigt på Östermalm är kanske den berättelse som är allra mest otäck. Den börjar med att berätta om ett vanligt ungt svenskt par som haft en något ovanlig tur, men som blir mörkare och olustigare och slutar på ett ganska så fasansfullt sätt. Ungefär på samma vis är den sista novellen uppbyggd, Fröken Witts stora konstverk. Även den är väldigt obehaglig och väldigt, väldigt bra.

Novellerna spretar lite åt olika håll men hålls samman av korta fragment som dyker upp mellan dem. Dessa är lågmälda och intressanta och binder ihop novellerna och boken och ger den ett sammanhang. För mig representerar Anders Fager i Svenska kulter skräck när den är som bäst, lågmäld och intensiv och uppdykande i vardagliga situationer och i vanliga liv. Det är då den skrämmer som mest, det är då man ryser trots att man ligger under täcket och det är då det blir en riktigt, riktigt bra bok.

Hon har mossa i håret. Hon är vacker som en gudinna. Hon är Getens syster. Snaran och hyndan och det som växer i mörkret. Hon är häxan som tämjer Budbäraren från det svarta bortom. Hon är ropet i skogen som lockar flickorna att dansa. Hon är Anna Lundman från Parkstaden i Borås. Hon är nitton på väg mot tiotusen. Hon är nyckeln till främmande eoner.

Du kan vinna ett signerat ex av Svenska Kulter här! Jag har förlängt tävlingen så den pågår till på söndag.

Read Full Post »

Egentligen har det skrivits så mycket om den här boken i bloggvärlden på senaste tid att den inte behöver någon närmare presentation men för sakens skull kommer här en kortare ändå:

Allan Karlsson är en pigg och envis 99-åring som på dagen han ska fylla hundra jämnt helt enkelt tröttnar på äldreboende och arga sjuksköterskor och födelsedagskalas och istället kliver ut genom fönstret och promenerar iväg. Ganska snart sitter han på en buss med en stulen resväska och en väldigt arg kriminell gängmedlem efter sig, och medan Allans resa fortsätter får vi också en underhållande inblick i alla de äventyr som kantat hans hundraåriga liv. Han har haft ett finger med i spelet i de flesta markanta händelserna under 1900- talet: han var med och uppfann atombomben, åt middag med president Truman, blev kidnappad av Stalin, vandrade över Himalaya, blev bjuden på semester på Bali av Mao Tse Tung och blev god vän med Albert Einstens mindre klyftiga halvbror Herbert Einstein.

Det är en ganska fantastisk skröna Jonas Jonasson snickrat ihop. Jag har ohejdat roligt i Allan Karlssons sällskap och sättet han skriver på är lika underhållande som historierna: det är sådär enkelt och lättsamt utan att fördenskull vara tråkigt och många gånger skrattar jag rakt ut utan att kunna hejda mig.

Ungefär halvvägs in i boken börjar jag dock så smått tröttna på alla de osannolika händelser som radas upp, men så snart jag drar mig till minnes att inte ta det på allvar utan bara att läsa och ha roligt släpper irritationen ganska snart. Det är osannolikt och ibland nästan för lättsamt, men låter man bli att fundera på det så fungerar det hur bra som helst. Framförallt tycker jag om alla märkliga karaktärer som dyker upp, både i Allans livsberättelse och i hans nutid. De är knäppa, roliga, elaka, snälla, tjuvaktiga och gör inte alls det man förväntar sig av dem. I avsaknad av en riktig storskurk då de flesta har förmildrande karaktärsdrag, får åklagaren dra det tyngsta lasset och bli syndabock även om han är en smått patetisk sådan. Karaktärerna är verkligen inga klichéer och det är roligt att lära känna var och en.

Hundraåringen är väldigt lättläst och timmarna flög iväg, jag läste boken i ett sträck och så länge jag bara läste reservationslöst så hade jag underbart roligt under tiden.

Read Full Post »

Older Posts »