Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2010

…tycker jag om Oasis – Stand by me.

Read Full Post »

Under sommaren 1986 sprider sig en väckelseväg i Nås i Dalarna, en som uppmanar bönderna att leva i frid och sämja med varandra och i ett sant kristet leverne. Vågen delar Nås i två delar, de som väljer att följa kallelsen och utvandra till Det Heliga Landet och de som väljer att stanna och bruka jorden.

En av huvudpersonerna är Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården, som inte väljer att följa kallelsen men som ändå får utstö dess konsekvenser. Han planerar att gifta sig med sin älskade Gertrud och ta över Ingmarsgården från sin äldre syster Karin, som äger den. Men Karin följer med sin man och de övriga bönderna till Jerusalem, och Ingmarsgården säljs ut på auktion. För att rädda gården försakar Ingmar sin ungdomskärlek och gifter sig med Barbro, som han inte älskar men som ger honom gården tillbaka. Gertrud tar sin tillflykt till religionen och följer med till Jerusalem, där bönderna försöker skapa sig ett liv i den sanna kristna andan som deras tro går ut på.

Längre ska jag inte berätta men som vanligt i Selma Lagerlöfs författarskap tar kärleken vägar man kanske inte riktigt trott från början, och även om mycket hopplöshet och förtvivlan färgar historien är det ändå kärleken som är starkast och övervinner sorgen – berättat med det vackra språk som alltid utmärker Lagerlöf. Skönlitterära böcker om religion och tro eller övertro läser jag sällan eller aldrig, men den här historien lyckas övertyga mig. Trots att den anses som det är det inte Selma Lagerlöfs bästa i min mening men jag tycker ändå den är fantastiskt vacker, fängslande och intressant.

Read Full Post »

Storsjöyran 2010

Yran blev till slut mitt enda festivalbesök i år men det räckte ganska bra, även om vi inte bodde på campingen utan hemma så var det en härlig festivalstämning! Första riktiga kicken infann sig under The Arks härliga spelning på Stortorget på torsdagen, och största höjdpunkten får nog bli lördagskvällen då solen äntligen infann sig och jag först satt med pojkvän och vänner i öltältet och hade underbart roligt, och sedan såg presidenttalet och sjöng Jämtlandssången med samma personer (och 20.000 till på Stortorget). Även Kents spelning på fredagen var underbar!

Men det började på torsdagen, och första artisten vi såg var Miss Li. Jag såg henne på en festival för två år sedan också, och även om hon kanske har fått lite mer självförtroende så var det inte mycket som hade förändrats. Helt okej, javisst, men inget som tog mig med storm. Men det gjorde däremot ”fyra glitterbönder från Småland” som spelade senare på kvällen. Det var sjätte eller sjunde gången jag såg The Ark – helt ärligt har jag tappat räkningen – men de lyckas alltid leverera en show som det är ett rent nöje att höra, se och sjunga med i.

Sista bandet ut på torsdagen var Europe och vi såg de mest för att det var en kul grej, jag tycker de gör bra musik men det är inget jag är direkt inlyssnad på (förutom de obligatoriska Carrie och The Final Countdown). Men jag gillar när band bjuder på sig själva och har en bra publikkontakt, och John Norum blev verkligen älskad av publiken när han spelade en snutt ur Dunderklumpen i sitt gitarrsolo. Dunderklumpen som är så mycket Jämtland det bara går, jag misstänker att varenda jämte i publiken kände igen det och jublet var verkligen enormt. Kul!

Bästa konserten, Kent på fredagen. Jag såg Kent för två år sedan och var ganska besviken då, mina hjältar levde inte upp till vad jag trodde om dem. Men den här gången var det mycket bättre, mycket mer känsla och ett bra urval av låtar. Flest låtar spelades från Röd och det är ju en bra skiva även om mina favoriter är Vapen och ammunition och Du och jag döden. Men Röd växer för varje gång och de spelade alla pärlorna från den. Underbart! Bästa låten, avslutningslåten Mannen i den vita hatten. Jag visste ju att den skulle komma sist och jag bara väntade på den, men när de spelade intro så var det ändå gåshudsvarning..

Ewert Ljusberg håller presidenttal och 20.000 jämtar lyssnar.

Read Full Post »

Jag trodde mycket på Shutter Island redan innan jag sett den. I stort sett det enda jag har hört är lovord, och dessutom är kanske inte duon Scorsese/diCaprio uppe i Burton/Depp klass än, men nog skapar den förväntningar allltid.

Filmen var inte så bra som jag hade trott att den skulle vara, den var faktiskt sju resor bättre. Till att börja med så utspelar den sig i en av mina favoritepoker på film – 1950- talet – och den röjer på så mycket hemligheter, så mycket funderingar och så mycket ”tänk om” att jag fortfarande har myror i huvudet.

Agenten Teddy Daniels anländer med sin kollega till ön Shutter Island, de är där för att utreda hur en patient har kunnat rymma från mentalsjukhuset som finns beläget på ön, rymma och totalt gå upp i rök. Men ju mer Teddy nystar i härvan, desto mer hemligheter och väl dolda intriger hotar att simma upp till ytan. Shutter Island gömmer på många hemligheter – och till slut finner sig Teddy insnärjd på ett sätt han aldrig hade förväntat sig.

Shutter Island kräver en del tankeverksamhet och mycket är upp till tittaren själv, hur mycket man vill fundera över vad som pågår på ön och hur Teddy hamnade mitt uppe i det, och inte minst över slutet som är minst sagt överraskande. Över hela filmen ligger förvisso en atmosfär av att någonting inte är som det ska, men twisten är ändå oväntad när den väl kommer. Bra skådespelare filmen igenom, men mest fascinerande är ändå den domedagsatmosfär som genomsyrar varje bildruta och skapar en spänning som verkligen biter sig fast. En uppflammande tändsticka får mig att hoppa högt och filmens över två och en halv timmar försvinner oerhört snabbt. Jag rekommenderar verkligen filmen, och det nästa jag måste göra är att läsa boken av Dennis Lehane.

Read Full Post »

Rötter

Nej, inte boken av Alex Haley den här gången – även om jag såhär i förbifarten kan rekommendera den varmt – utan jämtländska trädrötter som jag tyckte var särdeles intressanta.

Read Full Post »

Ändå sedan jag läste del 1 i Guillermo del Toros och Chuck Hogans planerade trilogi The Strain började jag längta efter tvåan – inte den mest eleganta vampyrhistorien kanske men full av underhållning, blodstänk och popcornskräck och det räcker bra långt.

Nu verkar det som att tvåan är på väg, den har redan kommit ut i SF- bokhandeln i Malmö men finns inte att beställa än. Jag har väl egentligen köpstopp på mig själv men jag tänker som så att för så blodtörstiga vampyrer som Hogans och del Toros måste man få göra ett undantag!

The Fall heter boken och jag hoppas framsidan är snyggare än den till The Strain, som helt ärligt inte var mycket att hurra över. Jag har sett två olika förslag och båda är visserligen bättre men ett är betydligt snyggare än det andra.

Read Full Post »

Dubbelt upp i olästa Maria Lang

Under sommaren brukar jag alltid få lite Maria Lang- abstinens och klämmer ett par av hennes böcker, den här gången blev det två jag inte läst innan.

Ingen returbiljett är från 1968 och ger med sitt tågmord omedelbara vibbar till Agatha Christies Mordet på orientexpressen som faktiskt var en av de första Christie jag läste i tidiga tonåren. Även om Ingen returbiljett inte riktigt kommer upp i Orientexpressen- klass och inte är en av Maria Langs bästa är den ändå läsvärd. Ingen Puck Bure här tyvärr, men både Christer Wijk och Camilla Martin figurerar självklart i huvudrollerna, liksom den då och då uppdykande Almi Graan.

En främmande man gavs ut 1962 och har med den förtjusande Puck Bure i handlingen. Rent generellt tycker jag allra bäst om Maria Langs 1940-, 50-, och 60- talsproduktion – och så självklart böckerna där Puck har en framträdande plats. Här är det dessutom pusselgåta med stängt rum- atmosfär där ett väldigt begränsat urval personer kan vara mördaren. Puck, Einar Bure, Christer Wijk och Camilla Martin ska fira midsommar i Svartsjön men dyker på ett femton år gammalt mord, där det är tvivelaktigt om rätt mördare blev dömd. Inte heller den bästa Lang jag läst men den bättre av dessa två och alldeles tillräckligt bra.

Read Full Post »

Older Posts »